Blogginlägg från augusti, 2006

”Changes”

Postad: 2006-08-30 12:33
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/8 2006.

Lisa Miskovsky
Changes
(Stockholm/Universal)


Lisa Miskovsky har gjort det igen. Efter förra skivan, fantastiska "Fallingwater", är det inte lika otippat eller överraskande men ändå mycket imponerande. Röst, låtar och produktion (Jocke Berg har stor del i de två sistnämnda fallen) i en perfekt skön harmoni.
   Vill man vara lite kritisk kan man påstå att Miskovsky-Berg, trots titeln på skivan, har upprepat ett vinnande koncept och inte riktigt haft ambition att ta ytterligare några utmanande och djärva steg mot något ytterst personligt. Men när innehållet på skivan ändå blir så genomgående underhållande känns invändningar i detta ögonblick som överflödiga.
   Blandningen är återigen luftig pop och snygga singer-songwriter-låtar. Där Jocke Berg med sina snillrika texter på engelska, stämningar i arrangemangen och, inte minst, slagkraftiga låtar ger Lisa en fin plattform till ännu en underbar popplatta.
De uppenbara hitlåtarna "Mary" (singeln), "California heart" och "Sweet misery" är skivans skyltfönster men det är i de mindre hitbaserade låtarna "Little bird", "Last year's song" (ett samarbete mellan Berg och Cardigans-Peter Svensson), "As daylight fades" och den magiska slutballaden "20th of December Madison Avenue" skivans själ lever.

/ Håkan

“Modern times”

Postad: 2006-08-28 16:47
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/8 2006.

Bob Dylan
Modern times
(Columbia/Sony BMG)


Efter det senaste albumet, hela fem år gamla och bluestyngda “Love and theft” som jag överlag hade lite svårt för, återvänder Mr Dylan med nästan ett mästerverk. Arrangemangen är minst lika traditionella som på föregångaren men här är det musikaliskt nästan uteslutande positiva och optimistiska tongångar. Med en levande legend som har skrivit några av sina bästa texter på år och dag.
   Att denne 65-åring har bra dagar och sämre dagar fick konsertbesökarna vid senaste Sverige-visiten erfara, har jag förstått, men här låter han överraskande spirituell, stark och tydlig. Och tillsammans med sitt oerhört tajta band, som gör allt med sådan anspråkslös smidighet, blir ”Modern times” en av de mest välljudande Dylan-skivorna någonsin.
   Arrangemangen lutar sig återigen mot musikhistoriens rötter i swing, shuffle, blues, country och boogie men det luftiga och naturliga soundet ger enbart ett positivt sken kring Dylans lite gruffliga sång och långa extremt ordrika texter.
   Att Dylan har hämtat inspiration från många håll råder det ingen tvekan om. Titlar som ”Rollin’ and tumblin’” (Muddy Waters), ”Workingman’s blues #2” (Merle Haggard) och
   “The levee’s gonna break” (Memphis Minnie) är på gränsen till kopierade och även i övrigt, både musikaliskt och textmässigt, kryllar det av associationer till namn som Cole Porter, Robert Johnson, Chuck Berry och Hoagy Carmichael.
Ändå upplever jag alla de tio låtarna på skivan, med en genomsnittsspeltid på drygt sex minuter, som både lättsam och lättlyssnad och en Bob Dylan på topp. Dessutom spelar han genomgående ett nästan kriminellt vackert piano.

/ Håkan

Ett lätt blaserat uppträdande

Postad: 2006-08-27 20:20
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/8 2006.

KONSERT
The Doits
Klubb Idiot/Satin 25/8 2006


Pop med otrolig energi. Eller rock med poppiga ingredienser. Skellefteås The Doits kan tillhöra båda kategorierna och det är väl på pappret oväsentligt vad som är deras avsikt. I praktiken däremot, på Satin sent i fredagskväll inför tunna åskådarled, så var det inte överraskande energin och det hårt rockiga anslaget som var mest påtagligt under deras korta, 33 minuter för att vara exakt, och lätt blaserade uppträdande.
   I fredagens tidning var jag och sångaren i Doits, Altay Sageson, lite oense om gruppens sound på skiva. Medan jag tyckte deras aktuella skiva ”Lost, lonely & vicious” huvudsakligen koncentrerade sig på hård, melodiös rock i Hellacopters fina anda så ville Altay framhäva det powerpoppiga inslaget.
   Om konserten på Satin var ett sorts facit på våra små meningsskiljaktigheter så vill jag nog påstå att jag var närmast i min beskrivning. Av tradition blir det i hundra fall av hundra mycket tyngre på konsert än skiva men ändå hamnade de melodiska fördelarna i Doits musik på efterkälken när de brummade på som allra mest.
   Med den lågprofilerade rockmusik de vräkte ut mot en till stora delar ointresserad publik hade jag faktiskt svårt att förstå Altays resonemang medan den produktplacerade Rickenbacker-gitarren, på omslag och promotionbilder, lyste med sin frånvaro på scenen.
   Altay gjorde sitt bästa att översätta det klingande gitarrsoundet från skivan med sin vanliga vita gitarr men överskuggades hela tiden av Anders Göranssons riffiga och hårt rockiga gitarr.
   Det här lite opersonliga rocksoundet tog tyvärr udden av flera bra låtar från den senaste skivan, ”Take out”, ”Lose all the time” och ”Turn my water in to wine”, och sänktes definitivt av ett smått miserabelt liveljud. Det var en kväll då förbandet lät mycket bättre än huvudbandet.
   Efter åtta låtar, som väckte minimalt intresse i publiken, spelade Doits ut ett sista trumfkort och bjöd upp Pricks-Janne på scenen och allt slutade i röj, punk och kvällens längsta applåder. Men det var som sagt inte Doits förtjänst.

/ Håkan

En himmelsk afton i Brunnsparken

Postad: 2006-08-13 20:10
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/8 2006.

KONSERT
Lars Winnerbäck & Hovet
Brunnsparken, Örebro 11/8 2006


Lars Winnerbäck är tryggheten personifierad. Det känns som jag upprepar mig men i denna oroliga värld så kanske vi behöver artister som lugnt och beskedligt är sig själva utan att utmana eller spektakulärt förställa sig i en showbusiness-bransch där det blir allt tuffare att synas och höras.
   Dessutom var jag för kvällen väldigt sugen på att bli trygg och lugn i sinnet. Efter att ha klarat sig från Londons flygkaos med några timmars marginal, sedan mellanlandat i Göteborg och uppleva den ljuvligt spruckna men också på gränsen nervigt balanserande Henrik Berggren så var Lars Winnerbäcks folkliga men alltmer personligt säregna poprock en perfekt mjuklandning.
   Jag har aldrig sett Lars med band så säkra, så omväxlat varierade och så in i detalj suveräna. Han har under de senaste åren växt både som artist och människa. I fredagskväll tog han ut svängarna mer än någonsin. Nu vågade han göra paus i musiken, ägna tid åt att prata med publiken, djärvt arrangera om många favoriter, gå ner på riktigt lågmäld nivå (”Du hade tid”) och även handlöst slänga sig ut i fartblinda rocklåtar som ”Jag vill gå hem med dig” och ”Solen i ögonen”.
   Konserten i Brunnsparken, inför nästan 5000 personer som ofta kändes som det dubbla, hade många crescendon denna kväll må jag säga.
   Efter den mustiga inledningen med fioler och svensk folkmusik på hög volym ur högtalarna så blev inledningen i den ljusa sommarkvällen, som så ofta sker när förväntningarna är på topp, en aning blek och ljummen. Winnerbäcks röst var svag och hes, trodde ett tag att den långa turnén hade krävt sin tribut, och det var stundtals svårt att höra texterna.

Kanske var det något mixningsproblem som åtgärdades för från och med den mäktiga och lätt obskyra b-sideslåten ”Lång dag”, kryddad med både dragspel och elgitarrsolo, förvandlades konserten till en aveny av fullkomligt älskvärd svensk poprock. I ett fallande mörker som gjorde fokus på scen allt starkare.
   Kompbandet Hovet har genom åren gått från klarhet till klarhet och står nu på tronen som ett fantastiskt musikaliskt fullfjädrat gäng musiker och sångare där väloljad skicklighet möter smidig personlighet.
   Tänk bara på den fullständigt bedårande insatsen de gjorde i den våghalsigt omarrangerade men suggestivt majestätiska ”Kom ihåg mig” när alla utom trummisen och pianisten gick fram och sjöng vid mikrofonen.
   Plus alla flexibla lösningar inom bandet när Johan Persson naturligt byter mellan rockig elgitarr, munspel och dragspel, Jens Back hanterar alla tänkbara klaviaturinstrument, inklusive dragspel, men också saxofon och Staffan Andersson är lika säker på mandolin som elgitarr. Det var inte utan att tanken gick till ett annat flexibelt band, The Band, flera gånger den här kvällen.
   Men det är ju i den enastående raden av Lars Winnerbäcks starka låtar som Hovet får möjligheter och utrymme att göra sig själv rättvisa. Vi kanske inte i denna lyckliga stund ska påminna om bandets egen mediokra karriär…
   Vi fick uppleva en riktigt stor konsertkväll där låtordningen böljade fantastiskt naturligt upp och ned. Från den tempoladdade inledningen via ett fantastiskt fint dämpat mellanparti med ”Elegi” och ”Kom änglar” som toppar till en makalös rockig spurt innan det var dags för alla extralåtar, när Winnerbäck kom in tre gånger, där toppnoteringarna duggade tätt.
   Det var som sagt en himmelsk afton i Brunnsparken, inte minst tack vare en fanatisk och hängiven publik, och en av de absolut bästa konserterna jag har upplevt under mina drygt 30 år på den platsen.

Lars Winnerbäcks låtar:
Min älskling har ett hjärta av snö
Sen du var här
Nånting större
Lång dag
För dig
Kom
Söndag 13.3.99
Stort liv
Dunkla rum
Elden
Inte för kärleks skull
Du hade tid
Elegi
Kom änglar
Jag vill gå hem med dig
Söndermarken

Extralåtar
Åt samma håll
Stockholm kyss
Solen i ögonen

Extra extralåtar
Över gränsen
Kom ihåg mig

Extraextra extralåt
Hugger i sten

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (415)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (112)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2006 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Mats 19/06: Jag var också där, på Olympen i Lund. Minns förbandet Tom Petty & The Heartbreak...

Mats 19/06: Hej, Bra och intressant som det mesta du skriver måste dock protestera när du sk...

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.