Blogginlägg från 2006-08-28

“Modern times”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/8 2006.

Bob Dylan
Modern times
(Columbia/Sony BMG)

Efter det senaste albumet, hela fem år gamla och bluestyngda “Love and theft” som jag överlag hade lite svårt för, återvänder Mr Dylan med nästan ett mästerverk. Arrangemangen är minst lika traditionella som på föregångaren men här är det musikaliskt nästan uteslutande positiva och optimistiska tongångar. Med en levande legend som har skrivit några av sina bästa texter på år och dag.
   Att denne 65-åring har bra dagar och sämre dagar fick konsertbesökarna vid senaste Sverige-visiten erfara, har jag förstått, men här låter han överraskande spirituell, stark och tydlig. Och tillsammans med sitt oerhört tajta band, som gör allt med sådan anspråkslös smidighet, blir ”Modern times” en av de mest välljudande Dylan-skivorna någonsin.
   Arrangemangen lutar sig återigen mot musikhistoriens rötter i swing, shuffle, blues, country och boogie men det luftiga och naturliga soundet ger enbart ett positivt sken kring Dylans lite gruffliga sång och långa extremt ordrika texter.
   Att Dylan har hämtat inspiration från många håll råder det ingen tvekan om. Titlar som ”Rollin’ and tumblin’” (Muddy Waters), ”Workingman’s blues #2” (Merle Haggard) och
   “The levee’s gonna break” (Memphis Minnie) är på gränsen till kopierade och även i övrigt, både musikaliskt och textmässigt, kryllar det av associationer till namn som Cole Porter, Robert Johnson, Chuck Berry och Hoagy Carmichael.
Ändå upplever jag alla de tio låtarna på skivan, med en genomsnittsspeltid på drygt sex minuter, som både lättsam och lättlyssnad och en Bob Dylan på topp. Dessutom spelar han genomgående ett nästan kriminellt vackert piano.

/ Håkan

Erik E 22/12: God jul & Gott nytt år Håkan, och tack för de många läsvärda inläggen under 2019...

Björn 13/12: Instämmer i det mesta, men mest i "händelsefattigt". Bruce är på min topp fem li...

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.