Blogginlägg

Neil Young hösten 2007

NEIL YOUNG
Opera House, Spokane 20 oktober 2007

Den här konsertinspelningen, gjord i Spokane, Washington, strax söder om gränsen till Kanada, har både fantastiska och bittra inslag. Fantastiska för att det är en väldigt omväxlande, överraskande och genomgående bra konsert. Bittra för att det har spelats in på en turné som i vår inte kommer närmare Sverige än Köpenhamn.
   I England gör Neil många konserter, som dessutom utökas hela tiden, men till Sverige kommer han inte överhuvudtaget. Surt. Och när jag lyssnar på den här konserten så blir känslan dubbelt syrlig.
   Just nu turnerar Neil Young med ett litet band. Han tenderar i sedvanlig ordning att byta förutsättningar för varje skiva, för varje turné och ibland också varje konsert. Här kompas han av ett minimalt band. På ett sätt en sensationell mix av flera typiska Neil Young-band. För där återfinns Rick Rosas (från exempelvis Bluenotes), bas, Ralph Molina (Crazy Horse) , trummor, och den allestädes närvarande Ben Keith, keyboards och slide.
   Litet band men det låter stundtals maximalt om det. Till exempel tungt som i ”The loner”, extremt utdraget som i ”No hidden path” men också luftigt elegant som i ”Spirit road”.
   Men det är naturligtvis Neil Young i centrum som lyser allra klarast. Konserten är uppdelad på en inledande akustisk avdelning och en avslutande elektrisk. Som vi vet är Neil mästare på båda och det känns ovanligt heltäckande när man till slut har hela konsertens upplevelse i minnet.
   Dessutom är urvalet av låtar både udda, gammalt och nytt. En sorts pendlande i det extrema. Där den fina ”Love is a rose”, en låt Neil först gav bort till Linda Ronstadt, följs av ”Heart of gold” som avslutar det akustiska setet.
   Där urgamla klassiker som ”The loner” och ”Everybody knows this is nowhere”, som båda inleder det elektriska setet, följs av låtar från senaste skivan, bryter av med några exklusivt udda låtar, ”Bad fog of loneliness” och ”Winterlong”, innan känslostarka ”Oh lonesome me” och den turbulenta och långa (20 minuter) ”No hidden path” blir final på konserten.
   Det är inte bara ”Bad fog…”, outgiven på skiva av Neil, av kvällens repertoar som är exklusiv. Den lugna ”Sad movies” och ”No one seems to know” är hämtade från det outgivna albumet ”Homegrown” och ”Love art blues” är en ”On the beach”-outtake.
Konsertens höjdpunkt: När Neil sätter sig vid tramporgeln och drar igång det ytterst vackra introt till ”Like a hurricane” men arrangemanget landar så småningom i den ännu vackrare ”A man needs a maid”.

Konsertlåtarna:
Set #1 acoustic
From Hank To Hendrix
Ambulance Blues
Sad Movies
A Man Needs A Maid
No One Seems To Know
Harvest
Journey Through The Past
Mellow My Mind
Love Art Blues
Love Is A Rose
Heart Of Gold

Set #2 electric
The Loner
Everybody Knows This Is Nowhere
Dirty Old Man
Spirit Road
Bad Fog Of Loneliness
Winterlong
Oh, Lonesome Me
The Believer
No Hidden Path

Extralåtar
Cinnamon Girl
Tonight's The Night

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.