Blogginlägg

#20: The envoy

WARREN ZEVON: The envoy (Asylum, 1982)
Det är ju också så här att på den här listan, helt och hållet bestämd av mig själv, finns det skivor som långtifrån tillhör den artistens allra bästa. Men som ändå har en framskjuten placering bland 80-talets bästa. Som exempelvis Warren Zevons ”The envoy”.
   Det finns nog minst tre, kanske fyra (om du inkluderar den explosiva liveskivan ”Stand in the fire”), Zevon-skivor som jag totalt sett rankar högre än ”The envoy”. Ändå är det ett mycket starkt, omväxlande och underhållande album som kom ut i en mycket problematisk tid i Zevons liv.
   Som jag tidigare har berättat så utvecklade Zevon en elakartad alkoholism under de sista 70-talsåren. I samband med framgångarna som artist och låtskrivare så var det väldigt turbulenta år som ledde fram till 80-talet då han tog tag i problemen och faktiskt lyckades frigöra sig från alkohol- och drogbegär.
   Då kom ”The envoy” och det hindrade naturligtvis inte Zevon från att skriva om den här problematiska tiden. Exempelvis handlar låten ”Charlie’s medicine” om en droghandlare som Zevon kände tidigare.
   Men det var alltså en mer övertygande och fokuserad Zevon som producerade sitt sjätte album. Han var sedan en tid helt nykter och det hindrade inte honom från att skriva ett gäng alldeles fantastiska sånger med ännu mer fantastiska texter.
   I en låt, ”Jesus mentioned”, kommenterar han Elvis Presleys död med textrader som ”He went walking on the water with his pills” och i en annan, den hårt rockande ”The overdraft” (med Lindsey Buckingham i kören), lät han författaren Thomas McGuane skriva texten.
   Det var här Zevon inledde sitt samarbete med många författare som senare kom att bidra med texter till Zevons skivor. Exempelvis Carl Hiaasen, Paul Muldoon och Hunter S Thompson.
   Zevon var som alltid en dubbelnatur som låtskrivare och artist. Samtidigt som han kunde skriva de rockigaste låtarna med de våldsammaste texterna var han också en mästare på att förmedla kärlekstexter som inte kändes det minsta smetiga eller överlastat sockriga. ”Let nothing come between us” och ”Looking for the next best thing” (ett underbar arrangemang som toppas av de ljuvliga rösterna Graham Nash och John David Souther i kören) tillhör skivan bästa ögonblick.
   I sedvanlig ordning skrev Zevon ”Thanks always to Jackson” på omslaget men Jackson Browne var på inget sätt fysiskt inblandad i skivans produktion. En produktion som till viss del var påverkad av 80-talets lite tyngre maskinella sound som då var i medelpunkten. Exempelvis spelar Zevon själv tung synthesizer på fem av skivans nio låtar.
   ”The envoy” var ett mindre kommersiellt misslyckande 1982. Inga hits och ingen framskjutande placering på listorna, nådde endast en 98:e-plats i USA.
   Inte en enda hit alltså men den catchy och tunga ”Ain’t that pretty at all” borde ju, i rättvisans namn, ha åstadkommit en hel del uppmärksamhet. Om inte annat för den avslutande refrängraden, av självdestruktiv form, ”Cause I’d rather feel bad than not feel anything at all”.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.