Blogginlägg

The Who dvd

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i september 2006.

The Who
The Vegas job
(Warner)

Den teknologiska utvecklingen är blixtsnabb. Då känns det tämligen avslaget när en sju år gammal konsertupptagning nu släpps på dvd. Det stänker inte direkt aktualitet om The Whos Las Vegas-inspelade återförening från 1999 men innehållsmässigt är det i alla fall en hyfsat greatest hits-influerad repertoar som räddar konceptet från magplask.
   Inramningen är gubbig, tunnhårig och sentimentalt nostalgisk. Ingen låt i den här Who-repertoaren är gjord efter 1978. Det året gick den legendariske trummisen Keith Moon bort och här ersätts han mycket naturligt av Ringo Starrs son Zak Starkey som en gång i tiden lärde sig grunderna till trumspel av just yrvädret Moon. Cirkeln är liksom sluten.
   Dokumentationen kring innehållet på den här dvd:n är däremot bristfällig på gränsen till katastrofal. Där framgår inte att inspelningen är sju år gammal och extramusikernas namn är höljt i dunkel.
   Men å andra sidan är personerna i centrum, sångaren Roger Daltrey (som svingar sin mikrofon högt i luften) och gitarristen Pete Townshend (med sin spektakulära väderkvarn till högerarm), i toppform medan stenansiktet till basist, John Entwistle, gör lite väsen av sig.
   Daltrey är en vältränad frontperson och Townshend verkar vid det här tillfället också vara i fin fysisk form när han kramar, slår och tar struptag på sin gitarr och får den att låta som flera instrument samtidigt.
   Konserten håller naturligtvis inte explosiv ”Live at Leeds”-kvalité men klassiska Who-låtar som ”Substitute”, ”The kids are alright” (med Daltrey på akustisk gitarr!) och finalen ”My generation” kan de fortfarande framföra med stil och auktoritet.
   Deras berömda konceptlåtar ”5:15”, ”Pinball wizard” och ”Won’t get fooled again” blir inte överraskande långa i sina konsertversioner men däremot blir det absurt att uppleva en så kort och snärtig låt i original som ”Magic bus” helt omotiverat sträcka ut sig i över nio minuter.
   Bonusmaterialet består av två mycket spontana intervjuer med Daltrey och Entwistle. Där de inte har så mycket att säga av värde.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.