Blogginlägg

#21: Den vassa eggen

Postad: 2008-01-11 07:17
Kategori: 80-talets bästa

ULF LUNDELL: Den vassa eggen (Pandion/EMI, 1985)
Nu, om inte förr, så förstår ni att det är tuff konkurrens på toppen av min nedräknande 80-talslista. Den här Lundell-plattan, som många skulle kunna anse vara den som symboliserar 80-talets musik allra bästa, hamnar inte ens bland de tjugo bästa. Enligt mig, just nu, alltså.
   Men det finns också tvivel på mitt relativa tvivel från gång till gång när jag lyssnar på denna fantastiska skiva. Den har ju innehållet som betyder en klassiker, den har ju det konstnärligt explosiva uttrycket som gör den så kraftfull och den är omsvärmad av så mycket stormiga historier, stökiga myter och ren och skär olycka att den för alltid kommer att vara Ulf Lundells viktigaste skivutgivning.
   Alla dessa betydelsefulla detaljer betyder inte per automatik att jag tycker att skivan musikaliskt, sång- och soundmässigt kan mäta sig med Lundells allra bästa skivor.
   När jag läser min egen recension från oktober 1985 så blir jag en aning rörd av att jag var en aning kritiskt och långtifrån överexalterad över detta album som, minns jag, de allra flesta recensenter var i det här läget. ”Den vassa eggen” hamnade på en förstaplats för de allra flesta när årets bästa skivor skulle rankas 1985.
   Jag skrev bland annat: ”Nu är jämnheten inte lika tydlig”. ”Dubbel-LP-formaten är en provokation och utmaning och Lundell lyckas inte helt stå de femton ronderna ut. Några ballader säger musikaliskt inte så mycket och den gamla upparrangerade Tuff match känns överflödig”.
   Jag skrev till och med: ”Skivan innehåller ingen riktigt stor ballad som han har skämt bort oss med under hela sin karriär. Här behöver ingen söka efter eventuella nationalsånger, den inställsamma Lundell har åkt på semester. Hans röst är sprucken och smått andfådd som om han kom direkt från sista spelningen på sommarturnén”.
   Ja, lite överdrev jag nog i stundens allvar. ”Rialto” och ”Inte ett ont ord” är ju inte direkt några dussinballader…
   Själv skrev Ulf Lundell om inspelningarna och tiden runt ”Den vassa eggen” i en mycket underhållande och informativt intressant text i samlingsboxen ”Livslinjen” 1991:
   ”Den vassa eggen skulle egentligen ha fått titeln Hägg och syrén” eller till och med Mellan hägg och syrén och var tänkt som uppföljare till Kär och galen. Som vi alltså hade försökt undvika att göra genom att istället göra Seethearts och 12 sånger, en slags buffertzon för att mildra förväntningarna. Det var möjligen kärt och galet men nu var det dom mörkare sidorna av den saken som hade tagit överhanden.”
   Ulf skrev brev till sin medproducent Kjell Andersson om sina funderingar kring skivan: ”Hur kan man eller hur ska man kunna karva ur hjärtat samtidigt som man ska smajla sej igenom tillvaron som en billigt såld pajas? Jag tänker inte sjunga några smäktande kärringsagor om hägg och syrén. Jag känner mig mest jävligt frustrerad, äntligen, och i form att skriva, naket och starkt, äntligen. Jag är förbannad och arg igen och det är förbannat bra”.
   Han la också till att omslaget får gärna vara svart om annan färg saknas. Riktigt så dystert blev varken omslaget eller inspelningarna. Kjell Andersson tillverkade ett enkelt och genialt omslag med de skamfilade bokstäverna.
   Musikaliskt blev det lika storslaget som det traditionellt skulle vara i 80-talets mitt. Werner Modiggårds trummor lät större och mer ekodunkande än någonsin. Kanske var det därför han, som är känd för det kattmjuka och tajta svänget, fick heta Tim Werner på omslaget. Klaviaturerna, spelade av Hasse Olsson och Niklas Strömstedt, hade också större utrymme och hette konstiga namn som Yamaha DX7, Korg DW-6000 och Roland JX-3P. Ändå fanns det plats för Janne Barks U2-inspirerade gitarrljud också.
   Men det är sångerna som gör ”Den vassa eggen” så fylld av lyssningsmässiga triumfer än idag. De monumentala låtarna ”Aldrig så ensam”, ”En fri man i stan”, ”Vi kunde ha älskat” och titellåten, de lite mer udda arrangerade ”Äktenskap” och ”Främmande stad” och några av de finaste ballader Ulf Lundell någonsin skrivit. Vad jag nu än skrev i oktober 1985.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2008 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.