Blogginlägg

Rolling Stones konsert

Postad: 2003-07-20 14:54
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/7 2003.

KONSERT
THE ROLLING STONES
Stockholm Stadion 18/7 2003


Gammal är verkligen äldst. Men inte bäst hela tiden. Det kanske är grymt orättvist att jämföra dagens Rolling Stones med något adrenalinstint ungdomsgäng, typ Hives som för övrigt gjorde bra ifrån sig som förband. Eller att ens mäta dagens Stones med samma band för 20 eller 30 år sedan.
   Men efter nästan exakt två timmar på scen var det ett lagom trött, ett lagom blasé och ett alldeles för lagom mätt band 60-åringar som tog sig av scenen på Stockholms vackra Stadion.
   Jag insinuerar inte att det stod rollatorer och väntade på gubbarna Keith Richards, Mick Jagger och Charlie Watts men konserten med Stones på fredagskvällen ska inte jämföras med något annat än med Stones själva.
   OK, de försökte verkligen inte gömma sig musikaliskt bakom de häftigt spektakulära scenkonstruktionerna och enormt regisserade videoskärmar utan stod där i enkel, naturlig och högst vanlig skepnad.
   Men Stones har aldrig tillhört livets allmängiltiga sidor så visst var det stort, maffigt och imponerande att uppleva de fyra medlemmarna tillsammans med blåsare och sångare komma ut på scenen inför nästan 30000 vilt jublande fans.
   Och låta musiken, den fantastiska rockhistorien, ett radband klassiska låtar och ett förbaskat bra hantverk spela huvudrollen.
   Men det var ingen vild respons inledningsvis fast det låtmässigt var både högt tempo och bekant material. Fast mellan låtarna var det då märkvärdigt tafatt med konstiga klädbyten, stapplande svenska fraser och tekniska strul.

Att se ett band av Rolling Stones kaliber på turné för att marknadsföra en karriärsammanfattande samlingsplatta, i det här fallet ”40 licks”, borde bädda för gränslösa förväntningar. Och en förutsättningslös repertoar.
   Riktigt så rolig, unik och exklusiv blev dock aldrig den smått förutsägbara låtkavalkaden. Men det är som Mick Jagger försökte pränta in i oss under en helt underbar ”You can’t always get what you want”. Du kan inte alltid få som du vill.
   Från den fantastiska cd-samlingen fick vi i fredagskväll 15 låtar plus fyra låtar till som knappast kan beskrivas som några anonyma mellanlåtar. Ett band som kan välja bort låtar som ”Midnight rambler” och ”Respectable” från en samlingsskiva sitter givetvis på exceptionellt många guldkantade låtar.
   I tider där alla megastora artister nästan försöker överträffa varandra i långa konserter så kände jag en nyttig och trygg tillfredsställelse med Stones två timmar och 19 låtar på scen.
   Innehöll egentligen bara två rasande effektiva tempohöjningar, inledningen och avslutningen, men bjöd däremellan på några helt delikata ögonblick.
   Eftersom någon har bestämt, kanske är det upphovsmannen själv (Keith), att ingen konsert på Stones nuvarande turné får innehålla både ”Before they make me run” och ”Happy” så fick jag nöja mig med den senare. I en blixtrande version dessutom. Och den mindre kända, men inte mycket sämre, ”Slipping away”.

Under en två låtar kort Keith Richards-special strax efter presentationen. Konserten kanske då inte nådde kvällens sångmässiga höjdpunkt, Tommy Körberg höll säkert för öronen, men hundraprocentig känsla och ett uns avslappnad nonchalans är också en livsviktig ingrediens i ett fundament som ska bära upp en av rockmusikens stora myter.
   Mick Jaggers bandpresentation var för övrigt en smärre komedi i dåligt tempo med borttappade namn och rökpaus.
   Mick trivdes bättre i strålkastarskenet och så länge fotograferna var kvar vid scenkanten spelade han ut hela sitt visuella register.
   Av staben med extrafolk på scenen gjorde sångerskan Lisa Fischer ett oförglömligt intryck som gospelängel i de spirituella låtarna. Och tenorsaxofonisten Bobby Keys, som var med och introducerade blås på Stones tidiga 70-talsskivor, gav de gamla låtarna ett autentiskt sound.
   Gamla låtar, ja. Med en nästan 99-procentig övervikt var det 60- och 70-talslåtarna som dominerade. Med eftertryck.
   Publikens inledningsvis lite ljumma respons dämpade intrycket vid första upptempoattacken. Men när det närmade sig final var både gruppen, efter en lång startsträcka, och publiken på tårna.
   Jag har nog aldrig hört bättre livetolkningar av ”Honky tonk women”, ”Satisfaction” och ”Jumping Jack Flash”. I en underbar final där bara ett avslutande våldsamt fyrverkeri bokstavligen smällde högre.

Rolling Stones låtar:
Brown sugar
Start me up
You got me rocking
Don't stop
Wild horses
You can't always get what you want
Midnight rambler
Tumbling dice
Slipping away
Happy
Sympathy for the devil
Respectable
Mannish boy
Street fighting man
Gimme shelter
It’s only rock and roll
Honky tonk women
Satisfaction
Jumping Jack Flash

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2003 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.