Blogginlägg från augusti, 2003

A-Teens User konsert

Postad: 2003-08-30 15:56
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/8 2003.

KONSERT
A-Teens
User
Vinterstadion, Örebro 29/8 2003


Det var verkligen kvällen då ironin firade dubbla triumfer, stundtals mer än de rent musikaliska. Ett av världens mest ultrakommersiella projekt, A-Teens, uppträdde gratis för att samla in pengar till en ishockeyförening, HC Örebro. Och evenemanget ägde rum, mycket ironiskt nog, utomhus på en bandyplan och inte i den mer naturliga Ishallen.
   Av kvällens skivetablerade artister inledde Örebros up-and-coming User med ett hårt rockigt framträdande. Hur vi nu än tycker så har gruppen utvecklats från en ganska snäll demo-popgrupp till ett internationellt väloljat rockgäng. Har på vägen givetvis tappat mycket av sin ursprungliga charm och utstrålning. Det är ju den bittra men också väldigt traditonella sanningen när artister och band ska skräddarsys för lansering i både stor och liten skala.
   Första singeln ”You belong” är stöpt i en alldeles för snarlik Alanis- eller Avril-form för att riktigt vara nyttig för en grupp på jakt efter nya marknadsandelar.
   Däremot har uppföljaren ”Do you” mer substans där melodisk pop och benhård rock, någon har mycket passande kallat genren för bulldozer-pop, möts på samma villkor.
   På Vinterstadions scen var det dock inte så mycket explosiv bulldozer över Users framträdande. Soundet var märkligt tillbakahållet och inte alls den där sanslösa attacken jag hade väntat mig.
   Men allt är relativt och i Linda Karlstedts kraftfulla röstresurser bredvid den suveränt gitarrspelande Clas Olofsson har gruppen storartade kvalitéer. Han är ett under av både känslig och taggtrådselektrisk musiker. Som i nya fina singeln ”To feel” (lite mer fantasi på låttitlar skulle kanske vara önskvärt…) fick stort utrymme.
   Om mindre än en månad kommer Users debutalbum och deras 35-minuters-repertoar var huvudsakligen hämtat från skivan med de tre singlarna som ryggrad.
   Om User var på riktigt så kändes A-Teens framträdande som ett besök från en annan planet eller en plastig värld där alla styrs som marionetter. Och stundtals fick jag känslan av radiostyrda dockor på scen och upprepade misstankar om förinspelat ljud och körer.
   De fyra ungdomarna har visserligen utvecklats stort sedan de som mimande barnrumpor senast stod på en Örebroscen och enbart hade ABBA-låtar på repertoaren.
   Nu är de en välkonstruerad pop- och dansgrupp av typisk internationellt snitt. Lättklädda och vackra som de är. Miljömässigt hade deras show säkert passat bättre i en glittrig tv-sändning än utomhus live på ett extremt trist Vinterstadion. Inför ca 1700 lättroade ungdomar som inte funderade på om ljudet var äkta eller fusk.
   Om själva uppträdandet gav en bitter eftersmak så värmde den hitanpassade repertoaren. Som dock inte saknade uppenbara svackor, bland annat en tröttsam Elvis Presley-cover, fast konsertlängden inte ens kom upp i de utlovade 40 minuterna.
   Från ”Upside down” via ”Floorfiller” till ABBA:s ”Super trouper” var det ändå en tämligen slagkraftig rad av låtar. Men en ganska skral konsertupplevelse för oss.

Users låtar:
Counting
Inside
You belong
Hide
You want love
To feel
Do you

A-Teens låtar:
Upside down
Perfect match
Dancing queen
Halfway around the world
In the blink of an eye
Let your heart do all the talking
Can’t help falling in love
Floorfiller
Super trouper

/ Håkan

”Let our spirits burn”

Postad: 2003-08-23 16:27
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/8 2003.

Julia & Linnea
Let our spirits burn
(Tomsing)


Jag minns Kumla-systrarna Hagenfors förra skiva från 1999, "Time for a change", som en flirt med det då så populära Cheiron-soundet. Nu har de växt till sig och även uppgraderats musikaliskt. De har liksom utvecklats från dansant Britney Spears-pop till bred LeAnn Rimes-amerikansk pop.
   Det är ett alldeles suveränt sound som producenter Jonas Kahnberg och Johan Alkenäs har skräddarsytt till systrarnas nu ännu bättre och starkare röster. Och låtarna är så professionellt skrivna av tjejerna, med stor hjälp av producenterna misstänker jag, att USA-proffs som Desmond Child och Diane Warren inte skulle skämmas att skriva under med sina namn.
   Men om det är så personligt, udda eget eller på annat sätt avvikande från den breda amerikanska musikmotorvägen är jag däremot tveksam till. USA-radiomusik, om än med djupt kristet innehåll, som till slut efter ett dussin låtar känns väldigt strömlinjeformad och stöpt efter samma mall.
   Då gör jag gärna upprepade men sporadiska nedslag i enskilda låtar som titellåten, "You are so beautiful" och "Hold on", för att Hagenfors-systrarnas album ska kunna leva vidare positivt i minnet som en av länets soundmässigt bäst inspelade skivor.

/ Håkan

Ingen massiv nostalgitripp med Lundell

Postad: 2003-08-17 15:57
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/8 2003.

ULF LUNDELL
Slottsparken, Linköping 15/8 2003


Ulf Lundells sommarturnéer börjar bli en riktig tradition. Sedan 1993 har han bara missat en sommar. Årets upplaga, som avslutas på måndag i Saltsjö-Boo, är däremot inte alls lika förutsägbar, familjevänlig, hitsdominerad och traditionell som den av hävd brukar vara den här årstiden. Det bjuds på åtskilliga överraskningar, udda låtar och nyarrangerat.
   Det är ju dessa ständiga uppdateringar som gjort att Ulf Lundell hela tiden har en stor publik som varje gång får en ny och spännande upplevelse.
   I fredagskväll tog det exempelvis hela sju låtar innan det dök upp en låt som kan kallas klassiker i var mans öron, ”Chans”.
   Men inledningen var ändå exemplarisk och fartfylld. Med nya låtarna ”Fem minuter”, som Lundell i rättvisans namn borde skänka åtminstone halva royalty-pengen till Chuck Berry, och ”Fria fåglar i ett fritt land”. Med några udda covers från Willie Nile och Bob Dylan, givetvis i sina svenska versioner, och en ytterst sällsynt gammal låt, ”Mitt i nattens djungel ställd”, i en smekande och ömsint version med försiktig slidegitarr av Janne Bark.
   Så långt gick många i publiken oroligt omkring och saknade sina folkkära hits. Men det skulle aldrig bli den där massiva nostalgitrippen och det skulle inte smekas medhårs hade herr Lundell bestämt.
   Hellre en tungfotad, bluesbaserad ”Glans” än ännu en ”Öppna landskap”. Hellre en pånyttfödd ”Om sommaren”, där Lundell visade sig vara en entertainer av stora mått, än förväntade ”Den vassa eggen”. Och hellre en mullrigare och rockigare ”Tillsammans vi två” än den starkt Springsteen-inspirerade skivversionen.
   Några gamla hits, från olika epoker, fick samsas i ett mycket imponerande medley, som började med ”Glad igen” och avslutades med ”Lycklig, lycklig”, där övergångarna var ljuvligt smidiga.
   När ”Hon gör mej galen” sedan har fått sin rättvisa placering i sista extranummer-avdelningen och framfördes i ännu ett spännande nyarrangemang kan jag inte komma fram till en bättre slutsats än att årets sommarupplaga av Ulf Lundell är den bästa på tio år.

Sång, gitarr, munspel: Ulf Lundell
Gitarr: Janne Bark, Ulf Lundell, Jens Frithiof
Bas: Jerker Odelholm
Trummor: Andreas Dahlbäck
Keyboard: David Nyström
Sax och Hammond: Marcus Olsson

Ulf Lundells låtar:
01. Fem minuter
02. Fria fåglar i ett fritt land
03. Tillsammans vi två
04. Under månen i natt
05. Mitt i nattens djungel ställd
06. Jag saknar dej
07. Hjärtat mitt
08. Chans
09. Sextisju, sextisju
10. Farligt farligt, härligt härligt
11. Halvvägs till havet
12. Glans
13. Dicks Spitfire
14. Om sommaren
15. Förlorad värld
16. S:t Monica
17. När jag kysser havet
18. Älskling
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Medley: Glad igen / (Oh la la) jag vill ha dej / Upp! /
      Om jag hade henne / Lycklig, lycklig

Extra extralåtar:
21. Hon gör mej galen
22. Rått och romantiskt

/ Håkan

Carola konsert

Postad: 2003-08-10 15:58
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/8 2003.

KONSERT
Carola
Eyravallen, Örebro 9/8 2003


Äntligen en seger på Eyravallen. Som grundlades med åtta klädbyten, proffsiga dansnummer, spontana utflykter i publikhavet, enorma tomtebloss, stundtals explosiva framföranden, en hisnande repertoar och ett inledande tempo som tog andan ur alla – utom Carola själv.
   Däremot var hennes omtalade kristallklara röst sliten. Mot slutet av showens två timmar påverkade det märkbart så pass rutinerade nummer som ”I believe”, ”Fångad av en stormvind” och ”Främling”. Då fick hon luta sig mot kören, publiken och i slutnumret gruppen Servants som stöttade henne till att ändå ge konserten en fullt godkänd avslutning.
   När Carola inledningsvis sköljde över scenen och lyckades nå varje enskild sittplats på det magnifika nybygget till ofärdig idrottsarena så förstod vi tämligen omedelbart att det var en livs levande världsstjärna som uppträdde inför våra ögon.
   En stjärna som slog igenom över en natt för över 20 år sedan och, tvärtemot alla dagens regler, faktiskt på ett eller annat sätt lyckats hålla sig kvar i strålkastarskenet.
   Igår kväll på soliga, varma, heta och ljusa Eyravallen krävdes först inga strålkastare eller några andra artificiella hjälpmedel för att synas så det blev en till stora delar mycket naturlig och mänsklig show som spelades upp. Om än i vissa stunder väldigt fartfylld och spontan.
   Där låtar från hela Carolas långa, otroligt omväxlande men till viss del också ojämna karriär spelades upp. Hon är ju ute för att sälja en karriärsammanfattande skiva så konserten blev följaktligen även den en sammanfattning av 20 år i rampljuset.
   Där inga självklara hits förbesågs, där de kommersiellt slagkraftiga topparna var många och den gränslösa bredden i hennes kunnande en stor tillgång. Plus att hennes utstrålning var extraordinär efter svenska mått mätt.
   Det finns alltid en baksida för en artist som vill täcka in så mycket som möjligt, vill tillfredsställa alla sina olika fans och bjuda på en så bred underhållning som det möjligtvis går att göra.

Som konsert blev det därför lite väl lösryckt med tvära kast mellan genrerna. Från disco till visa till gospel till folkmusik till schlager och tillbaka på några låtar. Den hisnande repertoaren var inte alltid till godo.
   Men som ren underhållning var det otroligt imponerande och med en mastig repertoar, ett 30-tal låtar inklusive flera fullmatade medleys, också riktig valuta för pengarna.
   Övergången från den mäktiga gospelavslutningen i ”Så länge jag lever” till den moderna gospelrocken i ”You and me” var genial och nya slagnumret ”Walk a mile in my shoes” blev en helt ny erfarenhet på grund av den då sargade rösten. Då lät hon nästan som Janis Joplin uppfödd på Southern Comfort. Onekligen en upplevelse.
   I den svåra prioriteringen mellan allt hennes material var det popartisten på gränsen till rocksångerska som fick stryka på foten för de mer självklara valen i hennes repertoar.
   Två av kvällens stora sångnummer var märkbart inspirerade av Elvis Presleys 70-talsrepertoar, ”If I can dream” och ”Walk a mile in my shoes”. Då var det väldigt (över)tydligt att Carolas aktuella show har en amerikansk prägel. Jag har aldrig varit i Las Vegas men jag flyttades känslomässigt från Eyravallen till Caesars Palace vid ett flertal tillfällen under lördagskvällen.
   Då kändes det som om glitter, glamour och leenden är lika viktiga beståndsdelar i showen som ett svängigt band, skickliga dansare och rytmiska arrangemang.
   När Carola kopplade på den riktigt påklistrade charmen, nästan religiöst insmickrande leendet och en inte helt naturlig framtoning så nådde gårdagens tvåtimmarshow sin lägsta nivå. Men bottennoteringarna var i sporadisk minoritet så med hela den musikaliska tyngden och det kraftfulla paketet till repertoar var det ingen överraskning att publiksuccén och showens lycksaliga framgång till slut gick hand i hand.

/ Håkan

Tidlös men ack så smittande popmusik

Postad: 2003-08-04 15:59
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/8 2003.

PER GESSLE
Finspångs Slott, 2/8 2003


I samma stund som Per Gessle steg ur turnébussen bakom Finspångs vackra slott på lördagseftermiddagen började solen skina. Det är till att ha fingertoppskänsliga kontakter även med vädergudarna.
   Det är Per Gessles sommar. Han har gjort en lika plötslig som enastående comeback på svenska. Skivan är en lättsam och solstänkt triumf och turnén som soloartist tenderar att bli en minst lika stor succé som någonsin Gyllene Tiders återkomst för sju år sedan.
   I tider av negativa trender, nedåtgående försäljningssiffror och överlag pessimism i branschen är det inte så konstigt att Gessle kommer och rensar luften. Melodierna gör folk glada, texterna får folk att tänka på varandra och det underbara slutresultatet vävs samman till tämligen tidlös men ack så smittande popmusik.
   Skivan, som på mindre än två månader blivit en svensk försäljningsklassiker (170 000 ex), är just smittande melodisk, sprittande glad och så snillrikt framförd att man faller pladask första gången man hör den.
   Efter en sådan omedelbar reaktion, har jag lärt mig genom åren, så kommer alltid en backlash och jag märkte under några semesterveckor hur skivan lämnade det fånigt fantastiska stadiet till något tämligen normalt. Om än överfylld med eleganta harmonier, smarta textrim och klassiska refränger.
   Och det där har tydligen Gessle också tänkt på för sommarens turnékonsert innehåller långtifrån en koncentrerad ”Mazarin”-repertoar. Här finns så mycket mer av alldeles underbar gammal Gessle-pop. Från tidiga Gyllene (”Billy”) via små läckra nedslag i Gessles tidigare solomaterial (”Inte tillsammans, inte isär”) till Gyllenes majestätiska 90-talslåtar (”Gå & fiska”). Plus en helt enastående version, avklädd och naken, av låten han gav bort till Anne-Lie Rydé, ”Segla på ett moln”.

Fast då börjar den grabbiga delen av publiken att hellre diskutera ljuddämpare än att lyssna. Men allt tillsammans gör naturligtvis att sommarens Gessle-repertoar håller en spännvidd som är unik för svenska förhållanden.
   Det som lite orättvist kallats Roxettes svagaste länk, åtminstone vid mikrofonen, blommar ut på svenska. Sedan har ju Gessles röstinsatser utvecklats remarkabelt under Roxette-åren. Det kunde om inte annat konstateras på Pop-samlingen från i våras där han tar mikrofonen på en klar majoritet av låtar.
   Han var klart imponerande under några av lördagskvällens tyngre nummer som ”Jag tror du bär på en hemlighet” och ”Tycker om när du tar på mig”.
   Nya skivan är ju gjord med en så snillrik, lekfull och lättsam inriktning att den nog bara går att framföras inomhus inför en mindre publik för att riktigt komma till sin rätt. Men medlemmarna i Gessles snabbt ihopkomponerade grupp har tagit med sig mycket av den spontana och många gånger maniska musikaliteten ut på scen.
   Och mest lyste Christoffer Lundquist, den förre Brainpool-basisten, som förvandlade den gamle Roxette-räven Jonas Isacsson till en anonym kompgitarrist. På många olika gitarrer, slide, mandolin och vid ett tillfälle även banjo gjorde han ett flertal mycket starka insatser.
   Men det var naturligtvis Gessles poplåtar som gjorde konserten så underbart underhållande i nästan två timmar i sträck.
   Inte magiskt och inte oförglömligt, simpel popmusik fungerar bäst för stunden, men en rejäl sommarsuccé värd namnet. Som knappast kan toppas av en Gyllene-revival nästa år.

Per Gessle, sång och gitarr
Jonas Isacsson, gitarrer
Anders Herrlin, bas
Christoffer Lundquist, gitarrer, banjo, mandolin och sång
Clarence Öfwerman, keyboards
Helena Josefsson, sång, munspel och tamburin
Jens Jansson, trummor

Per Gessles låtar:
Kung av sand
Vilket håll du än går
Gungar
Inte tillsammans, inte isär
(Hon vill ha) Puls
På promenad genom stan
Timmar av iver
Segla på ett moln
Flickan i en Cole Porter-sång
Jag tror du bär på en stor hemlighet
Småstad
Smakar på ett regn
Tända en sticka till
Här kommer alla känslorna
Födelsedag
Spegelboll
Juni, juli, augusti
Gå & fiska

Extralåtar
Om du bara vill
Tycker om när du tar på mig
Det är över nu
Sommartider

Extra extralåt
Billy

/ Håkan

Tomas Ledin konsert

Postad: 2003-08-04 15:58
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/8 2003.

KONSERT
Tomas Ledin
Stadsparken, Örebro 3/8 2003


I takt med att Tomas Ledin under främst 90-talet la hela Sverige för sina fötter och fångade den vuxna musikkonsumenten i sin hand så har han musikaliskt blivit alltmer förutsägbar och folklig. Det kanske förresten är en förutsättning för en artist som vill nå en bred förankring i så många generationer som möjligt. Att inte sticka ut för mycket, att inte uppröra och engagera och att hellre smeka medhårs än tvärtom.
   På det sättet motsvarade Tomas Ledins konsert i det vackra Stadsparken alla mina lågt ställda förväntningar. Det blev så trevligt, så melodiöst underhållande, så mycket allsång och så mycket fin uppskattning från publiken att jag egentligen är en torrboll som är människa att inte med hela hjärtat älska detta professionella hantverk.
   Men jag tycker alltså att Tomas Ledin 03 inte säger mig så mycket i sina texter, det är inte så mycket äventyr i arrangemangen och inte så mycket personlig naturlighet i framförandet att det musikaliskt är befogat med ett fullsatt Stadsparken.
   Han gav naturligtvis allt vad folket ville ha, alla sina hits från 30 år tillbaka, balladerna som folk i gemen aldrig slutar älska och de där vuxna rocklåtarna som uppfattas som ROCK men egentligen befinner sig i lagomlandet där Bryan Adams är kung.
   Till slut stod alla texterna om ljusblåa dagar, längtans vindar och oändlig kärlek mig upp i halsen och det var egentligen arrangemanget i sig, atmosfären och den sköna miljön som var mer spännande än det som utspelade sig på scenen.
   Att över huvudtaget uppleva så mycket folk på en konsert av popstatus i Örebro är ju otroligt inspirerande. Det kanske var sån publikhysteri på Snoddas tid, jag vet inte, eller Carola på sin tid.
   Det var just under Carolas hysteriska debutår som Tomas Ledin var en årligen förekommande artist på Örebros scener. Alltid omgiven av fantastiska band, alltid med en huvudsakligen rockig repertoar, alltid med ett sound som stack ut och gav låtarna från de mjäkiga skivorna en tuffare behandling.
   Och aldrig spelade han ”Sommaren är kort” som jag minns det. Det är väl den stora skillnaden i dag. Alltid ”Sommaren är kort” och aldrig något mer musikaliskt främmande än några avskyvärda symfonirockavslutningar i några låtar.
   Det är som om Ledin aldrig lämnat schlagerbranschen, han bara försöker klä sina hurtiga refränger i en ruffigare kostym.
   Du kan aldrig beskylla Tomas Ledin för att ha tagit den smala, udda eller långa vägen till succé. Sedan hans uppmärksammade comeback 1990 har hans skivor varit karbonkopior av varandra på ett tämligen upprörande sätt.
   Men som sagt, drygt 5000 mer eller mindre allsångslystna konsertbesökare kan ju alltid göra själva upplevelsen till en hit. Fast det på söndagskvällen var musikaliskt, dramatiskt och underhållande två väldigt förutsägbara timmar i det underbart natursköna Stadsparken..
   Givetvis en imponerande samling låtar, med texter som onekligen betyder väldigt mycket för många andra människor, och när man slipper upprepningarna som varje 90-talsskiva varit fyllda av så är det väl okej allsångsmusik. Fast det känslomässigt inte träffar mitt hjärta.

Tomas Ledins låtar:
Lova mig att du är där
Hon gör allt för att göra mig lycklig
Lika hopplöst förälskad
Genom ett regnigt Europa
Knivhuggarrock
En lång väg tillsammans
En dag på stranden
I sjöbodarnas vik
Sommaren är kort
Helt galen i dig
På vingar av stål
Mitt hjärta
Vi är på gång
Sensuella Isabella
Du kan lita på mig
En man som älskar
Extralåtar:
En del av mitt hjärta
Just nu
I natt är jag din
I sommarnattens ljus
Snart tystnar musiken

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2003 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.