Blogginlägg

Krönika: Maj 1977

I maj 1977 skrev jag första gången en text om engelsk punk-rock, som jag skrev det, och man kan ana en viss skepsis mellan raderna. En aggressiv och alltför hänsynslös musikform, enligt mina öron på försommaren 1977.
   Jag presenterar de allra mest framträdande engelska banden och nämner naturligtvis Sex Pistols som det ledande namnet men absolut inte punkens musikaliskt mest intressanta representanter.
   Pistols hade ännu inte albumdebuterat men jag hade lyssnat på några andra skivor med mer eller mindre punkrelaterade grupper som Eddie & the Hot Rods, The Damned och Ultravox.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/5 1977.
 
PUNKROCK
- ny musikvåg som bolagen hoppas ska bli "guldkalven"

PUNK-ROCK ÄR ETT ORD MED GLANS KRING i dessa dagar. Är man musiker och vill uppmärksammas ska man spela punkrock - i England. Det är den nya frammanade musikstilen som får engelsmannen att rynka på näsan och ohejdat skrika ut sin förtjusning. Allt efter ideologi och samhällsklass. Ny förresten? Den har liksom så mycket annat i 60-talet och USA. De amerikanska grupper, Seeds, MC 5 med flera, som vägrade gå omkring i blommiga kläder och vegetation i håret. Då kallades den här musiken just ingenting men har nu av engelsmän döpts till punk (=strunt, urusel) rock.
   Egentligen är den engelska punken en fortsättning på vad som uppstod några år in på 70-talet och i England kallades pubrock eftersom den höll till på just pubar. Pubrock blev efter amerikanskt mönster aggressiv och hänsynslös punkrock. Och det började dyka upp grupper i samma takt och omfattning som väl närmast kan jämföras med den rusch av nya grupper som Beatles-vågen i början på 60-talet drog med sig.
   Den rejäla språngbrädan för musikformen kom i slutet på förra året. Då hade Sex Pistols, med skivkontrakt för EMI och en singel, ”Anarchy in the UK”, ute, råkat säga några runda ord på tv som fick såväl skivbolagsdirektörer som vanligt folk att sätta bacon, ägg och rostat bröd i vrångstrupen på samma gång.
   Konsekvenser av detta ramaskri blev att gruppens avskedades från skivbolaget och den dittills ganska så framgångsrika singeln drogs in. Men med ett kontrakt fattigare och 200 000 kr (skadestånd) rikare har gruppen lett den stora punkrockframfarten som dominerat engelsk musikpress hela våren. Journalister tävlar om att upptäcka nya grupper.
   Gruppen fick sin publicitet och med uppseendeväckande konserter och ytterligare skivkontrakt (A&M som dock bröts efter fyra (4) dagar) har de vuxit till en de tre-fyra stora grupperna i England.
   Men gruppen är ingalunda ensam punkutövare. The Clash, The Jam, Stranglers, Vibrators, Generation X, The Damned och Eddie & the Hot Rods är några som satt upp huvudet över myllret av nystartade grupper. Och stora som små skivbolag slåss om dessa oetablerade artister. Små bolag (läs Stiff) blir för stora och läggs ned: Den ursprungliga kompisandan övergavs.
   Skivor gavs ut i stort antal och bolagen satsar stora pengar i hopp om att fånga den stora guldkalven. Några skivor som rullat förbi som jag plågat grannarna med under ett par veckor är med Eddie & the Hot Rods, The Damned och Ultravox.
   Eddie & the Hot Rods första LP heter ”Teenage depression” (Island) och de ser ut som om de ryckts ut ur 60-talet med kläder, frisyr och allt. Musiken är också ett eko tio år tillbaka. Något aggressivare med korthuggna medelmåttiga solon och Barrie Masters sjunger inte – han pratar till rockmusiken. Blir i längden monotont.
   The Damned är på sin debut-LP ”The Damned” (Stiff) är om möjligt ännu rakare i sin musikstruktur. Skivan innehåller 12 korta slagkraftiga melodier som alla verkar inspelade för att ges ut på singel. När de har Nick Lowe som producent och själva gör låtar i ”New rose”-kvalité kan inget gå fel. Tyvärr saknar man debutsingelbaksidan där gruppen gör en fin version av Beatles ”Help”. Today's Sound Today var Stiffs valspråk och viss är det här 70-talsmusik.
   Ultravox är intressantast. Deras debut-LP (Island) vore det fel att placera bland alla andra punkrockskivor. Även om de ytligt sett uppradade mot en grå tegelvägg så långt håller mönstret är de musikaliskt betydligt mer varierade än så. Producerad och med helt eget material, av sångaren John Foxx, ekar det både Who, Kinks och Stones om skivan. Med fiol i sättningen blixtrar det till ibland. Skivdebut med mersmak.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.