Blogginlägg

Juni 2021 på Håkans Pop

Foto: Leif Restadh/Örebro StadsarkivHär, Manillagatan 3, startade Rockmagasinet 1979.

PRECIS EFTER ETT MÅNADSSKIFTE brukar jag på Håkans Pop återvända till den senaste månadens innehåll i bloggen. Traditionsenligt tar den här sidan under sommaren en liten paus i de återkommande kategorierna så det finns inte så mycket att rapportera eller redovisa på den fronten. Men i år startade jag, direkt efter höst/vår-finalen i maj, en ny följetong som handlar om alla konsertställen i Örebro som jag genom åren har besökt. Här kommer några tillbakablickar på höjdpunkterna i det ämnet under juni samt även några nedslag i en skivutgivning som bara fortsätter i oförminskad intensitet.
   Jag noterade också några sorgliga frånfällen i musikbranschen, Bill Elliot, från duon Splinter, och Peps (se vänster). Samt la ut texten om ett kommande konsertarrangemang i Växthuset i Örebro.
   I min serie med historiska och även nu fungerande konsertställen i Örebro uppmärksammade jag under juni flera klassiska ställen. Allt från Idrottshuset, Prisma, Hjalmar Bergmanteatern, Hotell Continental (Lord Nelson) till två olika adresser för Rockmagasinet, på Manillagatan och Nygatan.
   Min serie med konsertställen i Örebro blir inte bara sommarens stora följetong på Håkans Pop utan kommer att fortsätta även i höst och våren nästa år fram till i maj. Jag har nämligen upplevt konserter på 70-80 olika adresser...

SOM SAGT ÄR UTGIVNINGEN AV INTRESSANTA skivor ständigt aktuell och juni månad var inget undantag. Ep:n med Seinabo Sey, coveralbumet med återförenade Skids, Petra Marklunds extremt poppiga album, Orleans-ledaren John Halls soloskiva och för all del sympatiskt akustiskt baserade norska duon Kings Of Conveniences album passerade mina öron ganska obemärkt.
   Däremot tillhör GARY LOURIS nya soloskiva ”Jump for joy” månadens bästa album. Louris var inte min favorit i Jayhawks (det var Mark Olson) och jag tyckte bandet tappade personlighet och blev lite ojämnare efter Olsons utträde för mer än 20 år sedan. Men här finns både energi, kreativitet och en uppenbar vilja att bjuda på både kvalitativ pop med lite experimentella inslag. ”Living in between” har ett tydligt Beatleseko, McCartney-klingande sång med Harrison-gitarr på slutet, och ”New normal” är fantastiskt underhållande låtar.
   RYAN ADAMS är på fötter igen och har på ”Big colors” valt att variera menyn mellan lågmälda sånger och rent punkiga utbrott. Albumet kan med lätthet kritiseras för den ojämna kvalitén men mellan raderna tycker jag mig höra en produktiv artist som positivt är på rätt väg.
   Manchester-artisten FRANCIS LUNG är för mig ett nytt namn men hans nya album ”Miracle” är en lättlyssnad skiva med en härligt popentusiastisk klang. Tänker nästan oavbrutet på Elliott Smiths gamla fina popkänsla i både låtskrivande, arrangemang och röst. Ibland avskalat personligt, ibland med en läcker Beatles-relaterad känsla. Intressant på gränsen till ett riktigt starkt album.
   Levon Helms dotter AMY HELM vill med säkerhet skapa sitt eget namn med eget sound och helt egna arrangemang och det hörs tydligt på nya albumet ”What the flood leaves behind”. Med tydlig soul i rösten skapar hon här intressant rock som stundtals nästan tenderar att bli svart musik.
   Fick ett plötsligt anfall av en kombination av nostalgi och nyfikenhet när jag hörde JOAN ARMATRADINGS namn nämnas igen. Hennes röst och hennes låtar satte oförglömliga avtryck på albumen från slutet av 70-talet och några år in på 80-talet och nya skivan ”Consequences” motsvarar till viss del förväntningarna. Rösten är nästan intakt, de mer avskalade låtarna tillhör höjdpunkterna men arrangemangen blir i längden lite opersonliga och ojämna.
   Även DYLAN LeBLANC är för mig ett nytt namn men hans nya minilbum ”Pastimes” är en lättlyssnad skiva som enbart innehåller covers, material från bland annat Neil Young, Stones och Led Zeppelin(!), men ändå låter personlig. Kanske får jag tillfälle att i framtiden återvända till skivan lite mer på allvar i min serie om coverskivor.
   Willie Nelsons son LUKAS NELSON har tillsammans med sitt band PROMISE OF REAL gjort ett både överraskande varierat och genomgående intressant album med ”A few stars apart”. Inleder lite opersonligt med en låt som ekar Willie lite för mycket. Men fortsättningen är bättre och låtmässigt framförallt starkare.
   Albumet har som sagt ett underbart varierat innehåll där de rockigaste och poppigaste spåren ”Perennial bloom (back to you) och ”Wildest dream” får mig att tänka på, förlåt jämförelsen, Tom Petty & the Heartbreakers. Ibland ekar det också The Band om någon låt och i de lite lugnare låtarna är det kanske ofrånkomligt att man som lyssnare drar paralleller med pappa Willie i framförallt röstresurserna.
   Till slut är det ändå de långsamma låtarna som tar priset på albumet. Som exempelvis den oerhört vackra ”Hand me a light”, med låtskrivaren Rina Ford som duettsångare, men också avslutningslåten ”Smile”.
   Sommaren 2021 fortsätter leverera intressanta skivor. I juli väntas nya skivor med både Jackson Browne, David Crosby och The Wallflowers. Och singeln "Canola friends" med James McMurtry lovar gott inför albumet "The horses and the hounds" i augusti.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.