Blogginlägg

ALL TIME BEST #10: "Sentimental hygiene"

WARREN ZEVON: Sentimental hygiene (Virgin, 1987)

1987 GJORDE DEN AMERIKANSKE ROCKARTISTEN Warren Zevon en enastående comeback i rockbranschen. Av relativt kända skäl, droger, alkoholism och personliga problem, så hade han efter ”The envoy” (1982) gjort en paus som till slut blev fem år. År som definitivt hade gjort honom gott. För ”Sentimental hygiene” är en mäktig helhet till album.
   På nytt skivbolag med delvis nytt komp (bland annat R.E.M.), en ny manager och ny producent var det en otroligt stark Zevon som tog tillbaka positionen som 70-talets mest personlige artist.
   Zevons 70-talsskivor anses väl allmänt stå i högre kurs än allt annat men när jag exempelvis lyssnar på ”Excitable boy” (1978) och ”Sentimental hygiene” idag och jämför tycker jag att den senare faktiskt har ett mer tidlöst sound som låter lika bra idag, igår och för 35 år sedan. Måhända har Zevons låtar på 70-talsskivan en starkare klassisk profil men sound- och låtmässigt är ”Sentimental hygiene” som helhet ett mer homogent album. Alla kategorier.
   Öppningen på skivan är obetalbar. Titellåten rullar igång så oerhört effektivt med ¾-delar R.E.M. i kompet och en Neil Young på absolut bästa spelhumör när han låter sin sologitarr ta över arrangemanget.
   Fortsättningen med ”Boom Boom Mancini”, som handlar om boxaren Ray Mancini och bland annat hans fight mot Bobby Chacon, är inte sämre. Texten handlar också om när Mancini mötte sydkoreanen Duk Koo Kim. En fight som slutade så olyckligt att Kim fick hjärnskador och dog fem dagar efter matchen. Men Zevon försvarar både sporten och Mancini: ”They made hypocrite judgements after the fact/But the name of the game is be hit and hit back”.
   Sedan följer “The factory” som inte bara till titeln påminner om Bruce Springsteens sånger. Dessutom hoppar Bob Dylan in på låten och spelar munspel.
   ”Trouble waiting to happen”, skriven tillsammans med John David Souther, är en av två låtar på skivan som tar upp Zevons tidigare svåra, stökiga och rastlösa år. Där han kommenterar äldre tider på ett alldeles fantastiskt sätt:
   ”I woke up this morning and fell out of bed
   Should’ve quit while I was ahead
   I turned on the news to the Third World War
   Opened up the paper to World War IV
   Just when I thought is was safe to be bored
   Trouble waiting to happen”
Inte många har beskrivit bakfylleångest lika utförligt.

ZEVON HAR PÅ ALBUMET I VANLIG ordning också en sentimentalt romantisk ådra där ”Reconsider me”, som också blev singellåt, och ”The heartache” gör allt för att smeka medhårs och enbart vara vackra melodier fast de enligt känd Zevon-modell textmässigt är oerhört engagerande.
   ”Detox Mansion”, där David Lindley gästar på lap steel, handlar om Warren Zevons tid på avvänjningscentrum. Han beskriver vistelsen väldigt realistisk och ordagrant.
   ”Bad karma” är fin med sitt snygga sitarsound och poppiga melodi och ”Even a dog can shake hands” är skivans rockigaste ögonblick. Rak, effektiv rock.
   Albumet avslutas med skivans enda lilla tveksamhet, ”Leave my monkey alone”. Plötsligt samarbetar Zevon med funkpersonligheten George Clinton och det låter inte likt någonting. Ett tungt syntsound, spelad av någon som kallar sig Amp Fiddler, tung bas från Flea (Red Hot Chili Peppers) och några andra killar har fixat ”computer programming”.
   Det var väl just när de spelade in den här låten som Zevon fick de galna idéerna till nästa skiva, ”Transverse city” (1989), som var ett oväntat magplask i syntetiska rockljud och mediokra låtar.  . Hans i särklass sämsta skiva, tro mig. Men han var snart tillbaka i form när han 1990 återförenades med ovannämnda R.E.M.-killar i det tillfälliga bandet Hindu Love Gods och en bluesbaserad coverskiva.

”BOOM BOOM MANCINI” är inte bara en ögonfägnad låttitel utan också en av de bästa höjdpunkterna på Warren Zevons ”Sentimental hygiene”-album.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.