Blogginlägg

ALL TIME BEST #65: "Vapen & ammunition"

KENT: Vapen & ammunition (RCA, 2002)

JAG ÄR NOG 20 ÅR FÖR GAMMAL för att tillhöra de mest fanatiska Kent-anhängarna. Därför var jag onekligen en slow starter i mitten på 90-talet när Kent lämnade startblocken för att inleda en karriär som blev spikrak mot höjderna, mot upprepade succéer och mot det accepterade etablissemanget.
   I mina öron var ”Kent” (1995) en helt okej men ordinär debut. På de följande albumen, ”Verkligen” (1996) och ”Isola” (1997), växte visserligen min smak för bandet men förutom några starka singellåtar uppfattade jag skivorna ändå som ganska ojämna. Det var först på ”Hagnesta Hill” (1999) som jag började ta Kent på allvar. Men det skulle ändå dröja ett år innan jag fastnade för den omvittnade Kent-magin. Helt oplanerat var det samlingsalbumet ”B-sidor 95-00” som fick mig att på allvar ”upptäcka” bandet.
   Det var dagarna före jul 2000 som skivorna hamnade på mitt bord och inledningslåtarna, de nyskrivna ”Chans” och ”Spökstad”, tog mig verkligen med storm. Omedelbart drabbades jag av en konstig nästan febrig tillfredsställelse. Fortsättningen på cd-samlingen var visserligen både ojämn och slarvig men jag hittade mina favoriter även där. Den fantastiska "Verkligen" gjorde mig övertygad om att Kent var det klart mest personliga av alla svenska band.
   Den nästan religiösa upplevelsen fick mig att skriva en krönika i Nerikes Allehanda om hur mitt inledningsvis svaga Kent-intresse hade vänt till något mycket positivt.
   När jag nu till slut tillhörde den stora gruppen av Kent-supporters visade det sig att drygt ett år senare, våren 2002, skulle väldigt många av de ursprungliga fanatikerna paradoxalt börja rynka på näsan åt Eskilstunas stoltheter i Kent. Singeln ”Dom andra”, som släpptes i mars, accepterades nog brett men om albumet ”Vapen & ammunition” hörde jag snabbt nedlåtande åsikter om att de hade sålt sig och nu var alldeles för kommersiellt intresserade. Att den etablerade gitarristen Jojje Wadenius medverkar på ett spår (”Sverige”) störde de genuina fansen mycket.
   För mig, som var nybliven Kent-fan, var det tvärtom. Singellåtarna på skivan, förutom ”Dom andra” är det ”Kärleken väntar” och ”FF”, älskade jag uppriktigt. Men det som gör ”Vapen & ammunition” till ett storslaget album är ju kvalitén och den inspirerade kreativiteten på de så kallade mellanlåtarna. När de sedan steg för steg lämnar indiegenren bakom sig och breddar sitt sound, bjuder in Titiyo på en låt (”Duett”), låter Wadenius visa sin skicklighet på akustisk gitarr (”Sverige) och slänger in franska sångerskan Nancy Danino på en låt (”FF”) blir hela albumet en glädjerusig lyssning.
   När jag ännu en gång koncentrerat lyssnar igenom ”Vapen & ammunition” upptäcker jag ytterligare några höjdpunkter, ”Pärlor” och ”Hur jag fick dig att älska mig”. Ingen direkt singelpotential på den senare låten men den har en mer smygande karaktär där den orgelliknande synten sätter temperaturen perfekt.
   Vilket gör att ”Vapen & ammunition” är min totala Kent-favorit överhuvudtaget som klart distanserar de kommande skivorna med bandet. De senare skivorna med Kent har sina höjdpunkter, ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” (”Du & jag döden”, 2005), ”Columbus” (”Tillbaka till samtiden”, 2007), de långa episka ”Vals för Satan (din vän pessimisten) och ”Det finns inga ord” (”Röd”, 2009), men slår inte ”Vapen & ammunition” som homogen helhet. Dessutom tog bandet under senare delen av 00-decenniet riktning mot det elektroniska soundet och det var inte min kopp té fast Jocke Bergs låtar stundtals fortsatte vara av hög klass.
   Men jag förstår att det i Kent-kretsar snurrar åsikter åt helt annat håll. ”Vapen & ammunition” har fått blygsamma placeringar i undersökningar om vilket album som är Kents bästa. Därmot har låtar från ”Vapen & ammunition”, ”Socker” och ”Dom andra”, rankats högt i omröstningar.

”HUR JAG FICK DIG ATT ÄLSKA MIG” är en låt på ”Vapen & ammunition” som hamnat i skymundan men som just nu är min stora favorit.



/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.