Blogginlägg

ALL TIME BEST #75: "Beggars banquet"

THE ROLLING STONES: Beggars banquet (Decca, 1968)

ENLIGT MIN UPPFATTNING NÅDDE THE ROLLING STONES sin musikaliska höjdpunkt på 70-talet, i alla fall som en albumproducerande grupp, men från 1965 och två år framåt spred de fullständigt lysande singlar med originalmaterial omkring sig. Däremot var albumen under samma år lite ojämna med få spektakulära toppar eftersom den tidens norm lämnade singellåtar utanför albumen, jag pratar om skivorna utgivna i England. Det gjorde Stones album mellan 1965 och 1967 lite mindre intressanta men av många olika orsaker skulle bandet 1968 unisont rycka upp sig och det resulterade i Rolling Stones hittills bästa album.
   1967 och året innan ”Beggars banquet”, som släpptes i december 1968, var en minst sagt problematisk tid i Rolling Stones historia. Det året började visserligen som vanligt i högprofilerad stil med singeln ”Let's spend the night together”, med managern Andrew Loog Oldham i producentstolen, men slutade i en drogrelaterad och psykedelisk dimma med ett band på en vilsen jakt efter ett sound som skulle passa in i ett allmänt sinnesutvidgande 1967. Det gick käpprätt åt skogen för The Rolling Stones.
   Oldham, som hade varit Stones viktigaste härförare som producent på gruppens skivor sedan 1963 (i alla fall på pappret), lämnade skutan efter den katastrofala singeln ”We love you” som var ett billigt försök att haka på Summer Of Love-trenden. Drogproblem och hotande fängelsestraff i fokus gjorde att gruppens följande album ”Their satanic majesties request” var än mer misslyckad och Stones, med nye managern Allen Klein vid rodret, gick en osäker framtid till mötes.
   När krisen är som djupast reser sig Stones ur drogdimmorna på nio, i alla fall fyra av fem medlemmar, och engagerar den just då hetaste skivproducenten, Jimmy Miller, och inleder i mars 1968 inspelningarna för nästa album. Amerikanen Miller hade under några år i England vässat sitt cv med anmärkningsvärda produktioner åt grupper som Spencer Davis Group, Traffic, Family och Spooky Tooth och kom nu in som en viktig hjälpare i nöden.
   Första resultatet från inspelningarna av samarbetet Stones/Miller blir officiellt i maj 1968 när singeln ”Jumpin' Jack Flash” släpps och en månad senare når förstaplatsen i England. En minst sagt imponerande comeback för The Rolling Stones och i vanlig ordning får den här historiskt starka singeln inte plats på albumet. En skiva som skulle få titeln ”Beggars banquet” förpackad i ett helt vitt skivomslag med snirklig text. Även visuellt tog Stones här rygg på Beatles som bara två veckor innan hade släppt dubbelalbumet ”The Beatles” som i sitt helt vita omslag allmänt kallas ”White album”...
   ”Beggars banquet” är ett pånyttfött band som spelar in ett helgjutet album som både låt- och soundmässigt sjuder av liv, kreativitet, energi och nymornad inspiration. Energin tar sig inte i varje låt uttryck i elektricitet och högt tempo utan akustiska gitarrer och piano blir delikata detaljer i de rikt omväxlande arrangemangen. Brian Jones, som vid den här tidpunkten påstods ha förlorat sin kamp mot drogerna, gör flera märkbara insatser på både slidegitarr (”No expectations”), melltron på några låtar och sitar (”Street fighting man”) som gör ”Beggars banquet” till en spännande helhet.
   I övrigt förekommer det några intressanta gästartister på albumet som förutom pianisten Nicky Hopkins (”We are deeply indebted to Nicky Hopkins and to many friends” står det på omslaget) som aldrig var officiellt när skivan gavs ut. Dåvarande Family-medlemmen Ric Grech spelar fiol på ”Factory girl”, Dave Mason spelar ett udda flöjtlikande instrument på ”Street fighting man” och Rocky Dzidzornus congas kryddar Stones-soundet på några låtar.
   Den rena gospelkänslan i Stones musik gör stor entré på ”Beggars banquet”. Dels i form av kören Watts Street Gospel Choir på ”Salt of the earth” men även Anita Pallenbergs och Marianne Faithfulls körande på den legendariska ”Sympathy for the devil” pekar ju mot bandets framtid där tjejkörer kom att göra många tydliga avtryck i Rollings Stones klassiska sound.
   De redan nämnda låtarna ”Salt of the earth”, ”Street fighting man” och naturligtvis ”Sympathy for the devil” är albumets störst profilerade låtar men det finns flera mindre kända låtar som bidrar till albumets absolut starka kvalité.
   "Dear doctor" är kanske Jagger/Richards första försök att skriva något countryinfluerat och bandets gamla bluesrötter är åter på plats i låtar som "Parachute woman", "Factory girl" och "Prodigal son" fast de akustiska gitarrerna är mer framträdande nu.

”SALT OF THE EARTH”, som har kommit i skymundan av ”Sympathy for the devil”, tillhör de starkaste låtarna på ”Beggars banquet”.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.