Blogginlägg

Stefan Cush (1960-2021)

I MITTEN PÅ 80-TALET VAR JAG EN hängiven beundrare av den engelska gruppen med det fantasieggande namnet The Men They Couldn't Hang. Och det började som en explosion i London 1985, tre konserter samma vecka i januari på olika platser i den engelska huvudstaden, och bandet blev sedan en riktig favorit under sex år. Eller så länge bandet existerade och det gavs ut vinylskivor ty 1991 sprack bandet tillfälligt. Nu har bandet skakats av än mer tragiska nyheter när en av bandets framträdande personer, STEFAN CUSH, avled i fredags.
   Blott efternamnet blev Cushs tilltalsnamn och ingen kallade honom för det svenskklingande förnamnet Stefan, som har irländska/walesiska rötter. Det var Cush tillsammans med bandets andra profil, Swill (Philip Odgers), som var The Men They Couldn't Hangs frontlinje som sångare längst fram. De delade på den positionen, Swill framförde de lite poppigare och lättsammare låtarna och Cush det fartigare och tuffare materialet. En perfekt kombination som gjorde bandet till en omväxlande och underhållande livesuccé.
   Mitt intensiva intresse för gruppen startade alltså i en rasande fart under en London-vecka. Bandets skivproduktion var magert tidigt 1985, en singel ("Green fields of France", en cover) men bandets utstrålning på scen lovade så mycket mer även på skiva. Under 1985 till 1990 följde jag TMTCH nära i spåren och jag siktade in mig på bandets singlar och koncentrerade mig då på 12"-varianterna med extralåtar. Givetvis hade jag under de här åren också full koll på bandets album, inte minst för att bandet kategoriskt bytte skivbolag för varje nytt album.
   TMTCH hade ingen frontperson a la Shane MacGowan (Pogues) utan Swill och Cush delade på den uppgiften. Först var bandets repertoar fylld med covers men originalmaterialet växte med tiden. Ofta var det den ickesjungande gitarristen Paul Simmonds som skrev de intressanta texterna som hämtade inspiration i både historia och nutid medan bandet kollektivt arbetade fram melodierna.
   Och Cush fick ansvaret att tackla de lite rivigare låtarna på scen till publikens stora glädje. Något jag minns med glädje från de tre konserterna 1985, på Dublin Castle, Broadway och Dingwalls, men också sommaren 1988 på Mean Fiddler.
   Stefan Cush avled i fredags 4 februari 2020 av en hjärtattack.

/ Håkan

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.