Blogginlägg

Folk at Heart, den bekväma musikfestivalen

FOLK AT HEART.FESTIVALEN, DEN SJUNDE i ordningen, på Scandic Grand i Örebro. En tradition som heter duga både för arrangörer, artister och publik. En bekväm musikfestival som ännu en gång kom att utspela sig innanför husets fyra väggar i många olika lokaler av skiftande storlek.
   Jag kom till festivalen väldigt begränsat förberedd och möttes av ett späckat musikprogram, med en myriad av artister och grupper, som bjöd på både överraskningar och förväntade repriser. På nätet och hemsida (där DSH5 är affischnamn) i all ära men det var med det fysiska programmet i hand som noggrann planering kunde ske. Med rutinerade händer rev jag isär det eleganta och snygga festivalprogrammet för att kunna fokusera på detaljerna. I fredags var det följaktligen fredagskvällens underhållning som prioriterades:

FOLK AT HEART 2020, FREDAG:


One Little Mountain (Matiias Bergstedt).


David Edward Booth, Kelly Bayfield och Shawn Williams.


Olle Unenge (i mitten) med sitt nya band, Janne Hedström (till vänster) och Oskar Hansson (till höger).

Alla bilder: Carina ÖsterlingMoonshine Preachers i hotellrummet.

I SAMBAND MED MIDDAGEN I HOTELLETS restaurang kickade festivalen igång så smått och vi kunde med ena örat höra två USA-inspirerade svenska artister inleda, OHIO JOE och JOHN EDWIN ENTERTAINMENT. Hos den förstnämnda spelade banjon en huvudroll med både egna och amerikanska folksånger i repertoaren. Och den djupt amerikanskt influerade musiken fortsatte hos John Edwin med huvudsakligen bluegrass i soundet som förutom banjo kompades av hans alldeles egna flatfootdancing-teknik.
   En inledningsvis förvirrad planering fick mig att lite planlöst vandra mellan olika scener och fick kort höra både poprockbandet MARY MI, singer/songwritern JON E B JONSSON och i lobbyn trion GRAHAM LINDSEY, gitarr, CAROLE BESTWATER, fiol, och SIMON NYBERG, gitarr.
   Sedan började årets Folk at Heart-program sätta sig och bli en planerad rutt mellan olika scener, lokaler och artister. Jag tror det var fjärde gången jag fick uppleva ONE LITTLE MOUNTAIN, Mattias Bergstedts projekt, och uppe i den mörka Grace-lokalen bjöds det på mer elektrisk poprock än någonsin tidigare.
   Jag avbröt den konserten på slutet och tog mig till Verandan där BJÖRN LYCKLIG höll hov inför en överfylld lokal. Han kan konsten att både underhålla och engagera och samtidigt skriva korta hitpotentiella låtar. Framtiden är hans.
   Efter en kort paus i baren fick jag uppleva ett band som jag kanske mest av allt vill symbolisera som ett perfekt och typiskt Folk at Heart-band, MOONSHINE PREACHERS. Själva presenterar sig den unga kvartetten som easy listening bluegrass music men akustiskt utan mikrofoner, förutom en elförstärkt bas, bjöd de på välsjungen och välspelad musik av otroligt hög kvalité. Repertoaren var visserligen till nästa hundra procent covers där rocklåtar, från bland annat Bad Religion, förvandlats till underbara bluegrassdängor.
   Efter ännu en mellanlandning i lobbyn, nu utan en öl i handen, fick jag tre soloartister på ett bräde, DAVID EDWARD BOOTH, KELLY BAYFIELD, båda från England, och amerikanskan SHAWN WILLIAMS, som växelvis visade upp sina kvalitéer.
   Efter en längre paus i musikunderhållningen, med officiell invigning i lobbyn, fick jag se och höra det spännande nya soundet på OLLE UNENGES nya och gamla sånger tillsammans med de nya kamraterna Janne Hedström, bas, och Oskar Hansson, gitarr, som gick under det samlande namnet ORKESTERN. Där kombinerades akustisk briljans med välskrivna sånger och ett naturligt gung jag aldrig tidigare har upplevt med Unenge. En skön kombination som lovar mer i framtiden.
   Efter en skön repris på ovannämnda Booth och Bayfield i den intima Verandan fick det hårda rockintresset sitt med DSH5 i restaurangen. Ett band som för kvällen borde ha döpts om till DSH4 då dragspelaren och pianisten Erik Mattsson (bortrest i Norrland) saknades och det gjorde bandet ännu helgjutet rockigare. Men bandet med David Södergren i spetsen har ju ett otroligt driv i sina numera välkända sånger.
   Efter den urladdningen blev det naturligt att röra sig mot de mindre scenerna i hotellrummen. Där fick jag återuppleva det härliga svänget hos MOONSHINE PREACHERS och fick mig sedan en rejäl dos av personlig singer/songwriter-pop med SHAWN WILLIAMS igen. Hon har en röst som i den späda kroppen pendlar mellan Lucinda Williams och Eilen Jewell och även en personlig klang i gitarren som vässade arrangemangen ytterligare. Och än mer lysande blev det när de tillfälliga besökarna i rummet, David Edward Booth och Kelly Bayfield, hjälpte till med sången på Shawns senaste singellåt, ”If you're gonna leave”, som fick de då trötta ögonlocken att bli lite piggare.

FOLK AT HEART 2020, LÖRDAG:

ÅRETS FOLK AT HEART-FESTIVAL FORTSATTE planenligt på lördagskvällen/natten och var för egen del inte den första (fredags)kvällen lik. Den inleddes tidigt på kvällen med några starka personliga konserter men plötsligt fick hela kvällen en dipp som jag aldrig tidigare upplevt på festivalen. ”Vart är vi på väg?” blev ett upprepande mantra utan några bestämda idéer eller planer som gjorde att vi krampaktigt stod kvar på samma plats (med baren inom räckhåll...) och träffade folk, pratade minnen och framtid och Folk at Heart blev plörtsligt en social mötesplats utan mål.
   Själv hamnade jag i ett långt, givande och intressant möte med basisten Janne Hedström, som under festivalen kompar Olle Unenge, där det inte saknades samtalsämnen i gemensamma minnen 30 år tillbaka och fram till nu. Från Lifeline via Big Deal till Punsch, Christian Ståhlbergs grupp som Janne nu spelar i.
   Nåväl, med facit i hand blev det ändå en festivalkväll som började i dur och slutade i ett galet crescendo.


2/3-delar av Gyttring.


Rolf Carlsson Band.

Alla bilder: Carina ÖsterlingFU*K blev min final på årets Folk at Heart-festival.


SOM SAGT BÖRJADE KAPITEL TVÅ på årets Folk at Heart tidigt, redan vid 18-tiden på lördagskvällen. På en ganska magert besökt konsert med GYTTRING fick vi lära oss hur välljudande instrument som mandola, gitarrer, mandolin, whistles och bodhrán fungerar tillsammans. Helt instrumentalt bjöd trion på otroligt vacker irländsk folkmusik som ibland nästan fick en gammal historisk klang.
   Sedan gav vi oss hän i VINCENT JEDSELIUS mycket engagerande sätt att framföra sin musik tillsammans med tre musiker. Gränsen mellan den dystra tonen och suggestivt vacker musik är hårfin men efter en halvtimme var det ganska självklart hur fint konserten hade satt sig i vårt hjärta.
   Efter en liten paus i lobbyn där folkmusikbandet E 18, med bland annat Lennart Hessel, underhöll återvände vi till restaurangen där ROLF CARLSSON BAND ville upprepa fjolårets känsla av ganska traditionell rockmusik med svenska texter. Uppenbart populär hos den stora publiken och det värmländska bandet borde ha möjligheter att utöka sitt arbetsfält även till våra breddgrader.
   Efter några överläggningar hamnade vi på konsert med duon THOSE BARREN LEAVES från Göteborg. Marit Deubler och Martin Holmlund var kanske inte så pratsamma mellan låtarna men klangen i gitarrerna och harmonin i sången växte snart ikapp med repertoaren.
   Sedan inträffade ovannämnda paus i svårbestämda beslut innan vi tog tag i planerandet och hamnade på konsert med WERMLANDICA. En kvartett, för kvällen en nedgraderad version av ordinarie bandet, som tolkade värmländska poeter som Ferlin och Fröding med egen skriven poprock.
   På årets Folk at Heart-upplaga krockade konserterna i de allmänna utrymmena i bottenvåningen med de intima hotellrumskonserterna och det blev än mer svårt att välja musiktillfälle. Vid första rumsbesöket ville jag återuppleva OLLE UNENGE & ORKESTERNS nya arrangemang på både gamla och nya låtar från fredagskvällen (se ovan). Det finns ett driv i det här akustiska soundet som uppdaterar Olles viskonst till lågmäld pop som kan ge spännande resultat i framtiden.
   Sedan snabbt ner till en överfull konferenslokal där FU*K, Fagersta Ukulele Klubb, gjorde en uppmärksammad och mycket uppskattad comeback. Gruppen gjorde ju succé redan på premiärfestivalen 2014, framgångar som sedan gav dem plats på Live at Heart. Full fart i ett furiöst tempo tolkade bandet allsköns covers (från Dag Vag via irländsk folkmusik till ”Wooly bully” på svenska) inför en vilt jublande publik.
   Efter den energiurladdningen tog bensinen slut för egen del och jag kunde då konstatera att årets Folk at Heart-festival var en publiksuccé som gjorde servicen i baren lite bristfällig vid olika tillfällen. Men i övrigt en festival med sedvanligt musikaliska höjdpunkter.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.