Blogginlägg

God smak rimmar illa med försäljningslistan

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/10 1999.

Du behöver nödvändigtvis inte undersöka den svenska Topplistan speciellt noga för att förstå att mina ord i kommersiella sammanhang väger väldigt lätt. Om Topplistan skulle vara beviset på god smak skulle självförtoendet hos varje skivrecensent befinna sig på botten. Nu rimmar god smak väldigt illa med försäljningslistan.
   De mest framträdande skivorna på Topplistan är ofta en musikalisk motsvarighet till engångsförpackningar, smaklös snabbmat eller intelligensbefriade actionfilmer. De tillfredställer någon eller något. Men under en allt kortare tidsperiod.
   Och vi skivrecensenter har till synes en allt mindre makt, ett allt mindre inflytande och har bara ett försumbart litet ögonblick på oss att övertyga om de bra skivornas förträfflighet. När jag läser Topplistan blir jag övertygad om att landets skivköpare uteslutande är en blandning av Voxpop-tittare och icke läskunniga dagisungar.
   Det är inget nytt, det är inget egendomligt och det är ständigt återkommande. Men det är också otroligt påfrestande att följa varje one-hit-wonder till toppen för att aldrig mer visa sig i dylika sammanhang. Eventuellt följa upp med en karbonliknande låt innan publiken definitivt tröttnar.
   Det är givetvis tidens gång och det är bara att svälja förtreten. Ändå har jag svårt att acceptera när höstens utmärkta skivor med Staffan Hellstrand (18 som bäst på Topplistan), The Facer (36) och Lars Winnerbäck (11) inte når en större publik.
   Och att de mycket habila svenska countryrockgrupperna Ben, Alimony och Deeptone, som alla ger ut skivor på ett nystartat bolag i Lund med högst begränsat marknadsföringskonto, inte ens når upp till de lägsta placeringarna på Topplistan är inte överraskande. Men lika sorgligt att konstatera. Varje gång.
   Det är inte värst just nu utan hela tiden kommer det nya tillfälliga bottennapp som stjäl uppmärksamhet från all bra, personlig och spännnande poprock. För även på det internationella området har skivorna som jag rankar som de fem hetaste kandidaterna till årets bästa-lista knappast varit några försäljningssuccéer.
   En "lyckades" missa Topp 60-listan helt. En figurerade två veckor på listan med en 56:e-plats som bäst. De öviga nådde 5:e, 18:e respektive 36:e plats. Vilka de är? I december avslöjas årsbästa-listorna och de underbart geniala, personligt lysande (men nästan helt osäljbara skivorna) får ett ansikte.

/ Håkan

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Björn Stein 27/02: Tack Håkan...3+7=11 ...

Dan Jansson 25/01: Hej! Läser med nöje din artikel om Basse Wickman. Själv håller jag på med en ...

Håkan Gustavsson 13/01: Kanonplatta - fattar inte hur jag har missat det här? Wilmer X referenserna är k...

Sigge Lake 5/01: Jag köpte en dubbelcdskiva på Röda korset i Kalmar. The songs of Lennon & McCaet...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.