Blogginlägg

00: #18. THE STROKES

THE STROKES: Is this it (RCA, 2001)

LISTAN PÅ 00-TALETS BÄSTA ALBUM INLEDS på ett färskt 2020 med en debuterande grupp som tog kritiker och publik med storm på hösten 2001. Den amerikanska rockgruppen The Strokes första album släpptes alltså på hösten och är musikaliskt en perfekt representant för den tråkiga, mörka årstiden. Det extremt kompakta rocksoundet regerade under några månader och ”Is this it” fick därför framskjutna placeringar på det årets allra flesta årsbästalistor. Så även på min.
   ”Is this it” bjöd inte bokstavligen på något klockrent rockljud men majoriteten av albumets låtar tog sig igenom mediabruset på ett alldeles fantastiskt sätt. Rent ljudmässigt var det ett ganska slarvigt sound på Strokes debutalbum. Sångaren Julian Casablancas röst var hårt nedmixad i den övervägande grötiga ljudbilden, som om han stod i en telefonkiosk och sjöng, men från första sekund golvade ändå låtmaterialet, originallåtarna, alla lyssnare inklusive mig.
   Jag ville nog direkt dra de musikaliska parallellerna med den klassiska New York-rockmusiken från mitten av 70-talet. Någon ville till och med jämföra Strokes med Velvet Underground från decenniet innan. I den slarviga rockmusikens skugga fann jag däremot soundmässiga likheter med namn som Patti Smith och Television men Strokes hade ju överlägset fler slagkraftiga låtar som var omöjliga att värja sig emot.
   Musik med garagerockrötter från ett band där en majoritet av medlemmarna inte ens var födda på 70-talet. Ett uppseendeväckande jämnt låtmaterial som nu är största anledningen till att The Strokes debutalbum fortfarande lever i mitt minne och, framförallt, har överlevt nästan 20 år i konkurrens med ett lyssnande på ständigt nyproducerad rockmusik.
   Casablancas var givetvis ett intressant namn som visuellt drog blickarna åt sig i ett band där flera medlemmar hade italienskt klingande efternamn, Valensi, Fraiture och Moretti. men namnet som drog åt sig mitt första intresse var ändå Albert Hammond Jr. Hans pappa, Albert Hammond, hade från tidigt 70-tal en framgångsrik karriär som både artist och låtskrivare och ingen kan idag påstå att han inte känner till eller har hört ”It never rains in southern California”, Tio i topp-etta 1973.
   Jag tror ryktet om The Strokes hade nått Europa och Sverige redan under våren 2001 via ep:n ”The modern age” som först släpptes i England och sedan i USA på två indieskivbolag, bland annat Rough Trade, med tre demoinspelade låtar som sedan kom att ingå på det album som släpptes på stora skivbolaget RCA hösten 2001. De tre ep-låtarna spelades in i en liten källarstudio i New York med den nästan oprövade producenten Gordon Raphael vars största erfarenhet då var att jobba med grungerock i Seattle.   
   Efter ep:n började ryktet om Strokes sprida sig och innan gruppen hade skrivit kontrakt med RCA började de i mars 2001 spela in debutalbumet med samma producent och samma anspråkslösa resurser. Dock ville höjdarna på RCA byta ut Raphael mot rutinerade och etablerade Gil Norton, som åren innan hade jobbat med bland annat Ed Harcourt, Patti Smith och Foo Fighters, men Strokes stod kaxigtb på sig och därför låter ”Is this it” som den gör. Med alla sina slagkraftiga låtar. Tack och lov.
   Skivomslaget, med den sexistiska touchen, går väl däremot att diskutera. I Europa användes ursprungsbilden men i dubbelmoraliska USA byttes fotografiet mot en konstnärlig målning.

Favoritlåt: "Someday". Det finns givetvis en mängd fantastiska låtar att välja från ”Is this it” där ingen låt överstiger fyra minuter. Det finns exempelvis flera starka singellåtar och ”Last nite”, tillsammans med ep-låtarna ”The modern age” och ”Barely legal”, låg kanske närmast mitt val. Men till slut fastnade jag definitivt för ”Someday”. Det inledande gitarriffet sitter som ett häftplåster, är så härligt catchy när det sedan löper som en röd tråd genom hela låten för att lite snopet avbrytas abrubt efter blott 3:04. Underbart är kort, som någon har diktat.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.