Blogginlägg

00: #3. WARREN ZEVON

WARREN ZEVON: The wind (Artemis, 2003)

DET HÄR ALBUMET ÄR KANSKE DET MEST känsloladdade inslaget på hela min lista över favoritalbum från 00-talet. Warren Zevons sista album har ju en bakgrund och historia som nästan är omöjlig och overklig att återberätta utan att drabbas av total sorg och genomgripande svårmod. Zevon, en stor favoritartist sedan våren 1976, inledde inspelningarna av ”The wind” i september 2002, några veckor efter att han hade fått det fatala beskedet att han hade drabbats av en obotlig lungcancersjukdom.
   Det är absolut inte de omständigheterna som har gjort att ”The wind” hamnat högt på min lista. Inte heller är det den långa listan av gästande musiker och artister (Ry Cooder, Bruce Springsteen, Don Henley, Jackson Browne, Tom Petty, Joe Walsh...) som imponerar på mig och har påverkat min åsikt om skivan. Det är blott och enbart innehållet, en lång rad välskrivna låtar, och sedan produktion och arrangemang, med många underbara tolkningar, som har gjort ”The wind” till ett så fantastiskt och älskvärt album.
   Ändå är det kanske inte Warren Zevons allra bästa album, jag håller nog exempelvis ”Sentimental hygiene” (1987) som ännu bättre, ty hans historia och diskografi innehåller åtskilliga guldkorn till skivor. Ni kan för övrigt få några tips i min totala genomgång av hans karriär, från starten som låtskrivare via arrangör, kompmusiker och genombrottet som artist 1976 till många andra höjdpunkter.
   Skapandet av ”The wind” blev naturligtvis en historia i sig när den producerades och spelades in under stor uppmärksamhet medan media nästan dagligen rapporterade om detaljer i Zevons sjukdomsförlopp. Han var ju verkligen öppen med sin allvarliga sjukdom och drog sig inte för att officiellt berätta, inte så sällan med syrliga och/eller träffsäkra citat, hur han för tillfället mådde och levde. Han var ju en man som under hela sitt liv och sin karriär fällde absurda kommentarer. Titeln på hans allra första album var ”Wanted dead or alive” (1969), ”I'll sleep when I'm dead” var en av hans mest kända låtar och senare album hette ”Life'll kill ya” (2000) och ”My ride's here” (2002) där han på skivomslaget sitter i en begravningsbil...
   Den postumt utgivna videon ”(Inside) out: Warren Zevon” berättar fantastiskt underhållande men också djupt engagerande om hur han stirrar döden i ansiktet från det första katastrofala sjukdomsbeskedet, som gav honom bara tre månader att leva, till våren 2003 när ”The wind” är färdiginspelad. Ett av hans sista önskemål, att slutföra inspelningen av albumet, var därmed fullbordat. Två andra viktiga önskningar, att se sin dotter föda tvillingar och skivrelease, fick Warren Zevon uppleva innan han lämnade livet här på jorden 7 september 2003, knappt två veckor efter utgivningen av ”The wind”.
   Det kändes frukstansvärt simpelt att recensera ”The wind” i Nerikes Allehanda 12 september men det var mycket tillfredsställande att konstatera att albumet var både välbalanserat och komplett. Från rå gitarr-rock'n'roll via typiskt underfundig Zevon-rock till livsfarligt vackra ballader. Och sin vana trogen fick han plats för både humor och ironi när han i slutet på sin version av "Knockin' on heaven's door" upprepar orden "open up, open up".
 
Favoritlåt: "Keep me in your heart". Kompet på den här avslutande kärlekstörstande balladen är minst befolkad på hela Warren Zevons sista album. Förutom Warren, som sjunger, är det bara Jorge Calderón och Jim Keltner som spelar på låten men det räcker gott och väl för att skapa magi på skivans finallåt. Hela Zevons karriär var fylld av många slagkraftiga rocklåtar med eller utan ironiska textvinklingar. Men han var också en mästare på att skriva de där både melodiska och smäktande vackra ballader. Som pianist och gammal arrangör kunde han musikaliskt måla upp solnedgångar och kärleksfunderingar med samma finess.
   På ”Keep me in your heart” finns dock inget piano utan en akustisk gitarr, som spelas av Calderón, som fjäderlätt driver melodin framåt. Han spelar också kordofon, ett kubanskt stränginstrument, på låten och gör något som liknar ett känsligt solo. Keltner dekorerar låten, som är inspelad hemma hos Warren, med sina ovanligt skramliga trummor. Läckert!

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.