Blogginlägg från 2020-04-03

”Malla Motel”

MATS RONANDER
Malla Motell
(Metronome/S-Rock)

I DENNA EXTREMT DYSTRA OCH SMÅTT LAMSLAGNA verklighet krävs det ljuspunkter i tillvaron. Just när vemodet når sin topp dyker Mats Ronanders nya album och stora skivcomeback upp som en gammal vän och påminner om hur tryggt och bra allting kan vara. En tröst i hårda tider och jag är glad att kunna meddela att ”Malla Motel” har varit värd sin långa väntan för det är faktiskt 19(!) år sedan han senast släppte ett album med nyskrivet material.
   Är det inte minsann en suck av lättnad jag hör på skivans första inledande sekunder innan titellåten lite monotont men starkt suggestivt och personligt tar oss in i albumet på typiskt Mats Ronander-vis. Det lätt funkiga och klangfulla med dragning åt jazz och även experimentella rytmer har tillhört Mats DNA sedan solokarriären sparkade igång för snart 40(!) år sedan. Men nu väljer Mats i alla fall att tillföra eget munspel till rytmorgierna.
   Det är bevisligen en rutinerad man som gör något av comeback på den här skivan men det är också en artist vars integritet har svävat högt under alla dessa år. Det är med glädje jag konstaterar att ”Malla Motell” är en strålande blandning av personlighet, stor kreativitet och lite överraskande åtskilliga hits. I det senare fallet är det nästan sensationellt hur många låtar på albumet som har den där hitmässiga touchen. Där den rytmiska grundtonen på de mest kommersiella låtarna ofta kryddas av hårda gitarriff, starka refränger och, som vanligt, en cool men koncentrerad sångröst.
   Kanske är det samarbetspartners som Max Lorentz, Henrik Janson (båda har skrivit låtar och producerat tillsammans med Mats) och Mauro Scocco (låtar, gitarr och sång) som har lyft det här projektet till en glädjefull och melodisk stark nivå.
   Om den inledande titellåten inte är den där direkt dräpande entrén till albumet, i sin upprepande struktur, följs den av skivans första hitpotentiella låt. Ännu en svenskfierad Kim Larsen-låt, ”Luft under vingarna”, som skulle kunna bli en härlig och naturlig allsångslåt i någon annan mer optimistisk tid än den vi just nu upplever. Det catchy visslandet förstärker hitklänslan ytterligare.
   Både Max Lorentz och Henrik Janson är gamla samarbetspartners till Mats. När det som mest ekar tungt 80-tal om arrangemang och sound, som i den redan utgivna ”Klubbrock”, ”Sista tangon i Paris” och ”Baby blue”, är det ingen överraskning att hitta just Janson som medlåtskrivare.
   Men Jansons återkomst i Mats närhet är inte bara nostalgisk, tung och förväntad. ”Farväl till blues”, låten som effektivt ligger som en andningspaus mellan två av de ovannämnda låtarna, är en melodisk pärla i ett annorlunda arrangemang med piano (Jesper Nordenström) som mest framträdande instrument. Atmosfärisk och mäktig. En vacker på gränsen till snäll ballad men ett blixtrande men lågmält gitarrsolo och en hammondorgel räddar låten från alla negativa tankar.
   Mauro Scoccos låt ”En liten stund i solen” är albumets nästa tydligt kommersiella hit som kan ta upp kampen med ovannämnda Larsen-låt. En typisk Scocco-låt där han på ett sedvanligt skickligt sätt skrivit orden som han sedan har lagt i munnen på Mats.
   ”Avenue Junot” är, tillsammans med ”Farväl till blues”, en av albumets låtar som känns mest oväntad med tillbakalutade klanger i sitt hårt pianobaserade arrangemang. Men det är också en låt som symboliserar nuet som mest och bäst. Som ger den knivskarpa bilden av Mats som en kreativ artist som gärna går sin egen väg och inte vill fastna i några gamla hjulspår.
   Även på nästföljande låt, ”Längtans röst”, finns pianot där men både arrangemang och låt är tyngre och får nog betraktas som albumets tredje förmodade hitlåt.
   Avslutningslåten ”Solsken efter regn” är väl kanske den låt på albumet som är mest förutsägbar med sin tyngd, sin smittande partykänsla i studion, blås och sin glada Stones-doftande takt. Som en röst från underjorden finns ”Rock'n'roll är död”-frasen med på en tidigare låt (”Sista tangon i Paris”) men här på slutet av albumet svänger det rejält när Mats överlåter det explosiva slidesolot till sin gamle kompanjon Lasse Wellander.

/ Håkan

Covers: Status Quo

STATUS QUO: Don't stop (Polydor, 1996)

”STANNA INTE!”, NEJ DET GAMLA HEDERLIGT ROCKANDE Status Quo vägrar än idag lägga ned instrumenten och sluta spela. Av originalmedlemmarna är det bara Francis Rossi som finns med fortfarande och inte ens huvudmedlemmen Rick Parfitts död 2016 fick bandet att splittras.
   För 24 år sedan firade bandet 30 år (Rossi och Parfitt träffades första gången 1966...) med ett album med enbart covers, en brokig och tålamodskrävande blandning låtar från populärmusikens alla hörn utan något musikaliskt sammanhållande tema. Det vilar en dos desperation bakom urvalet och för att riktigt dra åt sig blickarna har bandet bjudit in några kända namn, musiker och sångare utifrån.
   ”Don't stop” är ingen helgjuten boogieplatta i känd Status Quo-takt. Nej, det blandas friskt mellan stilarna och jag får ett mycket spretigt intryck när jag försöker leta röd tråd eller hitta någon genomgående tanke i urvalet av låtar. Stilmässigt hade det väl gått att göra Status-rock av Beach Boys gamla ”Fun, fun, fun” men här har de bjudit in hela bandets sångresurser (naturligtvis saknas Brian Wilson) och det blir mer surf än rock'n'roll.
   Engelsk folkmusik tangerar inte heller Status Quos historia så Maddy Priors gästbesök på Steeleye Spans gamla ”All around my hat” är egentligen bara ett frågetecken och vad som får gitarristen Brian May (Queen) att gästa på Buddy Hollys gamla ”Raining in my heart” är för mig helt oförklarligt.
   Det är klart att det svänger bekant på en Chuck Berry-låt, Beatles ”Get back” och Bob Segers ”Get out of Denver” men det blir ändå ganska könlöst och opersonligt. Som en jukebox utan mening och mål.
   Och allra sämst blir det när Status Quo försöker agera popband och rent kommersiellt letat upp Men Without Hats popdänga ”Safety dance”. Då gränsar det här traditionella rockbandet till sin tidigare spekulativa bottennotering 1986 med ”In the army now”.
   Tio år efter det här albumet gjorde Status Quo ytterligare en coverskiva... Det är inget som jag för stunden längtar efter att lyssna på.


"Fun, Fun, Fun" (Brian Wilson/Mike Love) - with The Beach Boys – 4:03
1964. Singel med The Beach Boys.
"When You Walk in the Room" (Jackie DeShannon) – 4:05
1963. Singel med låtskrivaren.
"I Can Hear the Grass Grow" (Roy Wood) – 3:27
1967. Singel med The Move.
"You Never Can Tell" (Chuck Berry) – 3:50
1964. Singel med låtskrivaren.
"Get Back" (John Lennon/Paul McCartney) – 3:23
1969. Singel med The Beatles with Billy Preston.
"The Safety Dance" (Ivan Doroschuk) – 3:56 - with Tessa Niles
1982. Singel med Men Without Hats (Låtskrivare: Ivan)
"Raining in My Heart" (Felice Bryant/Boudleaux Bryant) - with Brian May – 3:32
1959. Singel-b-sida (”It doesn't matter anymore”) med Buddy Holly.
"Don't Stop" (Christine McVie) – 3:40
1977. Från albumet ”Rumours” med Fleetwood Mac.
"Sorrow" (Bob Feldman/Jerry Goldstein/Richard Gottehrer) – 4:14
1965. Singel-b-sida (”Fever”) med The McCoys.
"Proud Mary" (John Fogerty) – 3:30
1968. Singel med Creedence Clearwater Revival.
"Lucille" (Al Collins/Little Richard) – 2:58
1957. Singel med Little Richard.
"Johnny and Mary" (Robert Palmer) – 3:35
1980. Singel med låtskrivaren.
"Get Out Of Denver" (Bob Seger) – 4:09
1974. Från albumet ”Seven” med Bob Seger.
"The Future's So Bright (I Gotta Wear Shades)" (Pat MacDonald) – 3:36 - with Tessa Niles
1986. Singel (som "The Future's So Bright, I Gotta Wear Shades") med Timbuk 3.
"All Around My Hat" (traditional, arrangement by Francis Rossi/Rick Parfitt/Andrew Bown/John 'Rhino' Edwards/Jeff Rich) - with Maddy Prior – 3:56
1800-talet. Hit med Steeleye Span 1975.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.