Blogginlägg

En skygg favorit dyker plötsligt upp

Postad: 1997-05-23 21:40
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/5 1997.

Ens favoriter har en förmåga att effektivt gömma sig undan den stora massmediala uppmärksamheten. Min förvåning är därför stor när namnet Gary Brooker på kort tid dyker upp i ett flertal olika sammanhang. Direkt eller indirekt fick namnet på en av pop- och rockhistoriens mest särpräglade röster en renässans för några veckor sedan.
   Det började med nyheten att han skulle ersätta Dr John och Billy Preston i Ringo Starrs All-Starr Band som just nu (i kväll på Billy Bob's, Fort Worth, Texas) turnerar i USA.
   Sedan läste jag i Record Collector om Brookers första soloskiva, "No more fear of flying", från 1979 som nu skall ges ut på CD. Den producerades av George Martin vilket får mig att referera till ett helt aktuellt uttalande från den annars så sympatiske Martin.
   Han intervjuades nyligen på en musikmässa i London och fick frågan vilken produktion som genom åren betytt allra mest. Omöjligt att svara på tyckte Martin som istället lätt kunde utse den artist han haft mest problem med: Barbra Streisand.
   Mikael Rickfors nya skiva dök upp med en låt, "House on the beach", med text av Keith Reid som var textleverantör i Procol Harum till Gary Brookers melodier.
   Och i nästan samma stund lyssnade jag på Nils Eriksons nya album, "Albert, tyfonen", där låten "Varje korn av sand" och stråkarrangemanget hämtat mycket näring i Procol Harums "A salty dog".

Plus det enkla faktum att det just nu, i maj 1997, är exakt 30 år sedan "A whiter shade of pale", Procol Harums klassiska debutsingel, kom ut. En låt som redan 10 juni det året kom att toppa Englandslistan och låg där i fem veckor.
   Procol Harum var ingen utpräglad hitgrupp men gjorde däremot genomgående starka album under slutet av 60-talet och början på 70-talet innan känslan, engagemanget och kreativiteten rann ut i sanden. Sista skivan kom 1977.
   Sedan fick Gary Brooker, huvudman för dessa rader, satsa på en egen karriär. Började med att producera ena halvan av Mickey Jupps suveräna "Juppanese", dock den sämre hälften.
   Jupps låtar låg tydligen nära Brookers hjärta ty när han 1979 solodebuterade med "No more fear of flying" fanns där två låtar av Jupp, "Pilot" och "Switchboard Susan".
   I tio år hade Brooker samarbetat med den egensinnige textförfattaren Keith Reid och sökte nya möjligheter med Pete Sinfield, en annan framstående engelsk poet, mest känd i King Crimson-kretsar. Och resultatet var inte alls oävet om än lite överarbetat med fläskiga tjejkörer och tjocka stråkarrangemang. Fast stråkar har alltid legat Brooker varmt om hjärtat och Broadway är tydligt inom räckhåll i exempelvis "Old Manhattan melodies".
   Något år efter solodebuten gick han överraskande och tillfälligt med i Eric Claptons kompgrupp och fick under konserterna framföra "A whiter shade of pale" och på skivan "Another ticket" skrev Brooker en låt tillsammans med Clapton.
   1982 kom andra soloskivan, "Lead me to the water", där han plötsligt skrev texterna själv och ingen saknade varken Reid eller Sinfield. "The angler", om fiske, "Home lovin'", om hemlängtan, och "Sympathy for the hard of living", om andra världskriget, är underbart finurligt skrivna texter och kompet med George Harrison, Phil Collins och Clapton gav skivan ett homogent intryck.
   Det skulle dröja ytterligare tre år innan "Echoes in the night" kom. Då Brooker återförenats inte bara med Keith Reid utan också Matthew Fisher, organisten och arrangören från det tidiga Procol Harum.
   Lite pompös och lite överarrangerad men några riktigt bra låtar.
   Sedan låg Brooker lågt med sin karriär. 1986 blev han europeisk fiskechampion, hade sedan ett hobbyband med namnet No Stilettos Shoes och 1992 återbildades Procol Harum och gjorde en hyfsad comebackskiva med Brooker, Fisher, Reid och gitarristen Robin Trower. Turnétrötte Trower följde aldrig med på konserterna.
   Gary Brooker hade och har en spektakulär röst som är så stark utan att behöva skrika. En bluesbaserad röst som tillsammans med sitt pianospel och övrigt arrangemang satt outplånliga spår i pop- och rockhistorien.

Bäst just nu:
GORKY'S ZYGOTIC MYNCI: Heywood lane. En liten simpel poppärla på den walesiska gruppens senaste något ojämna album.
NILS ERIKSON: Stjärnfall. En i mina ögon (och öron) hit från Nils andra album. Kanonrefräng och vattenfallspiano.
DI LEVA: Hjälpa till. Bonusspår på CD-singeln "Svarta pärlan i London". Med en akustisk gitarr och en obetydlig synt ber Thomas anspråkslöst om att få hjälpa till. Varsågod.
THE PIRATES: Armageddon. Det klassiska r&b-bandet lever men det är bara Mick Green kvar vid rodret. Den här låten gungar fint fast albumet är grymt ojämnt.
THE TRAMPOLINES: One by one. Singellåt från kommande album. Klassisk pop som kan få Trampolines att följa i Grass-Shows framgångsrika fotspår i England.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (388)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (211)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (18)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 1997 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Peter 19/01: Den finns på Spotify + "Country File" (1994)....

jeff christer 14/01: Finns en CD på tradera 40 Kr....

Albin 5/01: Hej Håkan. Kan jag använda en av dessa bilder i en liten artikel på en blogg om ...

Andreas Dahlbäck 22/12: Rolig anekdot: Det var min pappa Erik Kapten Dahlbäck som gav Mats smeknamnet Ma...

Conny Gåård 20/12: Du skriver att Clapton hade planer på att lägga av karriären 1971, Nu ska han sp...

Bosse Erikson 12/12: Kvällen i konserthuset var 1975, kvällen före såg jag Springsteens berömda speln...

Dan Fahrman 9/12: Tack Per Magnusson. Weather report har bara spelat en gång och det var i Konsert...

Peter 8/12: Du har kort nämnt Lundells live "Natten hade varit mild & öm". Tycker den spegla...

Perre 8/12: Ja det märkliga var att när stället skulle stänga så skulle SVT göra ett reporta...

Hans 1/12: Hur har du sorterat skivorna? Gissar på Beatles-relaterat i kronologisk ordning,...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.