Blogginlägg

60: #2 THE KINKS (1964-1969)

Under Håkans Pop-säsongen 2015/16 rangordnade jag mina favoritartister på 60-talet. Ett decennium när det var singelskivorna som regerade, Tio i Topp som styrde och hitsen var lätta att älska. Det engelska popbandet The Kinks var 2:a på min lista.


Från vänster: Pete Quaife, bas och gitarr, Dave Davies, gitarr och sång, Ray Davies, sång och kompgitarr, och Mick Avory, trummor.

THE KINKS TOPP 3:

1. Till the end of the day (1965)
2. Waterloo sunset (1967)
3. See my friend (1965)

INNAN KINKS BLEV THE KINKS VAR 3/4-DELAR AV DET KOMMANDE BANDET, Ray Davies, Dave Davies och Pete Quaife, med i olika grupper under många olika namn. The Ray Davies Quartet, The Boll-Weevils (eller The Bo Weevils som ibland kompade sångaren Robert Wace, som senare skulle bli Kinks manager), The Ramrods och slutligen The Ravens som spelade in den demo som just Wace levererade till förlaget Mills Music på 20, Denmark Street i London hösten 1963. Den hamnade i händerna på den amerikanske producenten Shel Talmy som gillade den och fick skivbolaget Pye att skriva kontrakt med gruppen.
   Under de här åren hade bröderna Davies och Quaife spelat med många olika trummisar men genom en annons hittade de Mick Avory som kom från jazz- och bluesmusiken där han bland annat tillfälligt hade spelat i en tidig upplaga av Rolling Stones. Avory blev medlem i Ravens i januari 1964, samtidigt som gruppen bytte namn till The Kinks och spelade in första singeln. Som så många andra band vid den här tiden, The Who, Small Faces och just Stones, blev Kinks inledningsvis en del av den växande r&b-scenen i London och repertoaren var givetvis till stor del covers.
   Singeldebuten blev därför inte överraskande en version av Little Richards "Long tall Sally" från 1956. Tidigt 1964 var Talmy ännu så länge ett oskrivet blad som frilansande producent på Decca, men det skulle ändra sig ett år senare när The Who med buller och bång slog igenom med "I can't explain". Kinks debut saknar all energi och kraft som snart skulle bli gruppens särdrag. Upprepande "yeah yeah" i texten avslöjar Liverpool-influenserna men jämfört med Paul McCartney och Beatles explosion till version av samma låt, som dock spelades in efter Kinks, förstår vi att gruppens debutsingel floppade totalt kommersiellt.
   Redan på nästa singel fick Ray Davies förtroende att skriva a-sidan, "You still want me", men den snälla nästan menlösa framtoningen gjorde att recensenterna jämförde med Beatles medan jag tänker på namn som Gerry & the Pacemakers, Swinging Blue Jeans eller kanske en singel-b-sida med Mascots. Följaktligen en ännu större kommersiell flopp (127 ex sålda!) och nu var gruppens skivkontrakt i fara.
   I detta riskabla läge skriver Ray Davies en klassiker, broder Dave spelar sitt livs distade gitarriff, Talmy låter uppenbart mixerreglagen slå i botten på rött och musikhistorien fick en ny milstolpe, "You really got me"! Hård och primitiv rock slog världen med häpnad musikaliskt och kommersiellt toppade den Englandslistan två veckor i september 1964.
   Efter det magnifika genombrottet gjorde Ray Davies, Kinks och Talmy en alltför vanlig variant genom att upprepa hitreceptet på gränsen till att kopiera sig själva på uppföljaren "All day and all of the night". Ännu ett mäktigt gitarriff plus taggtrådssolo från Dave och refrängen, som nästan är än mer slagkraftig, gör faktiskt låten till min största Kinks-favorit.

MEN KINKS SKULLE INTE BLI GRUPPEN SOM BARA upprepar sig eller förutsägbart fortsätter gå i samma fotspår och än idag är det förtvivlat svårt att bara välja tre topplåtar ur en repertoar sanslöst fina Ray Davies-låtar från 60-talet som till minst 80 procent är av högsta exklusiva kvalité. Och efter gruppens två milstolpar till rocksinglar är det givetvis mycket imponerande att byta spår och ge ut en halvballad, "Tired of waiting for you".
   Bottennoteringarna är få i Kinks singeldiskografi och efter tre kanonsinglar var det mycket överraskande att Ray Davies släppte ifrån sig en så ordinär och opersonlig låt som "Ev'rybody's gonna be happy", en lättglömd dussinlåt som knappt platsar på ett Kinks-album.
   På nästa singel, "Set me free", var Davies och Kinks tillbaka på sedvanlig hög kvalitetsnivå. Öppnar med ännu ett patenterat gitarriff i en låt som håller lägre tempo och ekar därmed lika förträffligt som "Tired of waiting...". Via österländska influenser skulle snart psykedelisk pop vara på modet och det visar sig att Kinks med "See my friend" sommaren 1965 tidsmässigt slår både Beatles ("Norwegian wood") och Rolling Stones ("Paint it, black") på fingrarna. För övrigt en alldeles lysande poplåt.
   Fram till nu, november 1965, hade sex av Kinks åtta engelska singlar varit exklusivt singelmaterial utanför albumutgivningen. Men "Till the end of the day", ännu en fantastiskt stark Kinks-singel, gavs samtidigt ut som centralt viktigt spår på albumet "The Kink kontroversy". En låt som har sitt musikaliska släktskap, distade gitarrer och catchy melodi, med "You really got me" och "All day and all of the night" och tangerar låtmässigt de höjdpunkterna.
   Hösten 1965 börjar Ray Davies profilera sitt låtskrivande och främst textmässigt kommentera det engelska klassamhället. Det började med "A well respected man", Europasingel och Tio i Topp-etta, och fortsatte med modeprotest-låten "Dedicated follower of fashion" som är Kinks första singel som passerar den magiska treminutersgränsen. Intressant halvakustiskt arrangemang och textmässigt anmärkningsvärd 60-talspop, som en vandring i de centrala delarna av London, men allsångskaraktären är mer music hall än pop. Men Kinks skulle snart nå historiska höjder på sina singlar.
   Sommaren 1966 kanske inte går att jämföra med den klassiska Summer Of Love 1967 men Kinks "Sunny afternoon" är verkligen en av 60-talets allra mest legendariska singlar. En loj lagom tempoladdad sommardänga med en Ray Davies-kommenterande text långt utanför det trendiga popspråket. "Dead end street" är väl i jämförelse bara hälften så känd men är lika genuint engelsk att det nästan doftar fish and chips om den dixieland-doftade trombonen i arrangemanget.

RADEN AV KLASSISKA KINKS-SINGLAR ÄR INTE SLUT ty i maj 1967, samma månad som "A whiter shade of pale", "Paper sun", "Carrie Anne" och "The wind cries Mary" släpps, kommer den oerhört vackra pärlan "Waterloo sunset". Sparsamt arrangerad och Ray Davies text och röst är ett under av magisk kombination. Vi minns Shel Talmys tid med The Who som kortlivad men effektiv och med en turbulent avslutning i domstolen. Talmy/Kinks-samarbetet höll längre, nästan fyra år, och var totalt sett mer fruktbar men det tog slut i och med "Waterloo sunset". Och det är givetvis ett besynnerligt mysterium att det är en amerikan som har producerat Kinks allra mest typiska engelska singlar.
   Ray Davies tog nu över producentrollen, och låtarna skrev han under sitt kompletta namn Raymond Douglas Davies, och på icke-albumlåten "Autumn almanac" var Kinks kvar på nästan samma himmelska nivå med blåsarrangemang och kör som extra krydda. Här doftar det engelsk trädgård om hösten.
   På nästa singel, "Wonderboy", började Kinks och Ray Davies tappa lite av sitt geniala kunnande och kommersiellt svajade det något. Men på "Day's" (precis så stavas låttiteln på Kinks singeletikett) eller "Days" (som den officiellt heter), inspelad samtidigt som albumet "The Kinks Are the Village Green Preservation Society", är bandets sista fullblodsklassiker. Ett sent mästerverk i Kinks diskografi som tveklöst är i nivå med de blott tre favoriter jag har listat här ovan.
   Mot slutet av 60-talet ägnade Kinks alltmer tid och energi åt sina album men första 1969-singeln "Plastic man" är en icke-albumlåt som varken kommersiellt eller musikaliskt har gjort några avtryck i Kinks-historien fast den är lekfull med bland annat låtsastrombon.
   Under resten av 1969 låg gruppens hela fokus på konceptalbumet "Arthur (Or the Decline and Fall of the British Empire)" som trots det genomgående och sammanhållande temat (om den uppdiktade karaktären, golvläggaren och arbetargrabben Arthur Morgan) ynglade av sig tre singelspår, "Drivin'", "Shangrila" (båda släpptes innan albumet och var knappast singelpotentiella val) och "Victoria", med en popularitetskurva som var i stigande. Den sistnämnda singeln gav faktiskt gruppen en blygsam listplacering i England som sedan bäddade för en kommersiellt framgångsrik comeback 1970 med låtarna "Lola" och "Apeman".

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.