Blogginlägg

Håkans Pop 10 år: Anna Ternheim 2009

Postad: 2017-05-23 07:55
Kategori: 10 år

Som skivartist försökte Anna Ternheim utveckla sitt sound och bjuda på nya inspirerade infall för varje album. Även på scen gjorde hon imponerande framsteg för varje gång och 2009 saknade sättningen elgitarr men innehöll cello och såg som bjöd på ett udda sound.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 20/2 2012.





ANNA TERNHEIM
NINA KINERT
Konserthuset, Västerås 29 januari 2009
Konsertlängd: 19.07-19.37 (Nina, 30 minuter).
19.37-21.08 (Anna, 91 minuter)
Min plats: Rad 15, plats 418, Bakre parkett, långt ut på höger sida ca 20 meter från scenen.


Ambitionen att hela tiden ändra, förändra och ständigt överraska har varit Anna Ternheims signum under sina nästan sju år i strålkastarljuset. Och då menar jag inte bara skiva för skiva utan även mellan skiva och följande turné har Anna valt att växla in på ett nytt outforskat spår och helt till synes oplanerat byta musikalisk omgivning.
   Runt första skivan ”Somebody outside” (2004), en bra men tämligen ordinär debut, turnerade hon ensam, ofta som uppvärmare till etablerade namn som Tomas Andersson Wij, Lars Winnerbäck och Kent som gav låtarna från debuten en annan och mycket mer unik personlig prägel på scen.
   Andra albumet, ”Separation road” (2006), hade just den personliga prägeln redan på skiva men materialet fick en helt annan skepnad när hon på turnén (där Andersson Wij nu var uppvärmare!) omgav sig med ett potent rockband, ett futuristiskt scenbygge och spektakulärt motljus som fick låtarna att anmärkningsvärt växa till sig på scen.
   Numera inte alls överraskande följdes även den tredje mycket spännande Björn Yttling-producerade skivan, ”Leaving on a mayday” (2008), med en turné som kompmässigt inte alls liknade skivan. Uppvärmaren Nina Kinert, som sedan också var med i Ternheims band, inledde och bandmedlemmarna var nya och spännande namn som inte funnits i Ternheims närhet tidigare. Det var något mycket personligt och eget som Anna Ternheim nu bjöd på från scen.
   Borta var det explosiva rockbandet med sina etablerade musiker (Andreas Dahlbäck, Jerker Odelholm, David Nyström med flera). Nya spännande instrument som ståbas, cello, såg(!) och ingen elgitarr skapade naturligtvis ett helt annat och oväntat sound och Anna hade på några månader, från skiva till turné, tagit ett nytt fantastiskt steg i sin karriär.
   Bland personligheterna i Anna Ternheims band var det bara Ellekari Larsson som på förhand var bekant för mig. Kanske inte så mycket för hennes insats i den spännande duon The Tiny utan mest för hennes körande bakom andra artister som Freddie Wadling, Ed Harcourt och Ane Brun. Bland annat.
   The Tinys andra halva, Leo Svensson, var också med i Ternheims band. En multiinstrumentalist som trakterade det spännande instrumentet såg alldeles fantastiskt. Ståbasisten Patric Thorman kom från en genuin musikerbakgrund med bland annat improvisationsjazz som specialité. Trummisen Nils Törnqvist var om möjligt ännu mer okänd för mina öron och ögon. Hade figurerat i Little Marjorette, El Perro Del Mar och Miike Snow innan det här Ternheim-äventyret.
   Den nästan två månader långa Anna Ternheim-turnén under januari, februari och mars 2008 hade faktiskt turnépremiär just i Västerås. I april gav sig Ternheim ut på en två veckor lång Europaturné då The Tiny agerade förband.

SMÅ DETALJER GJORDE EN FANTASTISK HELHET

   Det var ingen vanlig konsertkväll i Västerås igår. Men så är Anna Ternheim ingen vanlig svensk artist och en väldigt speciell konsertartist. Det var med ganska stor tillfredställelse vi gick ut från det alldeles underbara Konserthuset i Västerås, med sin underbara akustik, bekväma sittplatser och fina bar utanför. En fyra Famous Grouse, med några stänk vatten, blev min uppladdning (jag jobbade för en gångs skull inte…) och det bäddade sedan för en underbar upplevelse. De här raderna är mer små noteringar än recension.   
   Men insläppet till våra platser var ingen dröm. Numera får man ju Ticnet-biljetter i en pdf-fil som man själv får skriva ut, en A4 där själva biljetten (se ovan) är en liten del av det stora pappret. En både bra och dålig innovation. Bekvämt och enkelt men ersätter visuellt inte den fina konsertbiljetten – och ställde igår till förvirring hos damen som skulle ”riva” biljetten. Hon hackade något om att ”ni måste väl hämta den riktiga biljetten…” då Tåte, min skarpögde vän, påpekade att det överst på pappret står tydligt ”Det här är din biljett. Visas upp i entrén”. Jaha, då får ni väl gå in då, blev hennes nästa replik.   
   Ny teknik är bra men informationen, om hur det nya biljettförfarandet fungerar, har tydligen inte nått fram till människorna på golvet. Det nya biljettsystemet bygger på att en streckläsare ska registrera varje biljett. Som det var igår kunde många personer ha gått in på samma biljett…
   Nog om det. Konserten var som sagt både fantasifull, annorlunda och musikaliskt mycket givande. Det började med Nina Kinert, en för mig ny artist fast hon har givit ut flera album, som satte sig vid det stora röda pianot mitt på scenen och med ett tungt anslag på tangenterna framförde fem låtar. Bland annat ”The art is hard”, ”Beast” och ”Combat lover” men däremot inte “I shot my man” som kanske är bästa låt på hennes MySpace-sida.
   Mina tankar gick ibland åt Kate Bush-hållet fast här var det inte lika inbundet och svårt. Inför ”Combat lover” instruerade hon publiken att klappa det välkända introt till ”Be my baby” som komp till hennes låt. Nina dök senare, oannonserat för mig i alla fall, upp som körsångerska i Anna Ternheims band.
   Ternheim med band äntrade scenen i samma stund som Nina gick av. Vi slapp tacksamt paus, instrument ut och in och andra longörer. Och i rök och en spökliknandesmögs ”Terrified” igång med cello som huvudinstrument där färgade spotlights över scenen spelade en visuell huvudroll.
   Bandets sättning saknar alltså elgitarr och soundet blev dovt, annorlunda och ibland på gränsen till klassisk musik. Med cello i centrum, ofta ståbas och en trummis som spelade med klubbor till trumpinnar och vispar. Lägg till att basisten Patric Thorman spelar experimentell jazz till vardags så förstår vi att Anna Ternheim hatar det konventionella och ville onekligen bjuda på något annorlunda.
   Allt det praktiska på scenen var lite charmigt orepeterat, intron missades, personer stod fel men sånt blir jag inte ett dugg upprörd över. Det är, som sagt, bara mänskligt.
   Låtmässigt var även repertoaren rejält uppdaterad (åtta av tio låtar från senaste skivan fanns på programmet) och det pendlade genomgående mellan de nya, arrangemangsmässigt spännande låtarna och de mer trubadurinriktade visorna till akustisk gitarr. Och Anna var bäst hela tiden. Även nu rätt slitna och förutsägbara låten ”Shoreline”, när hon satt vid sitt älskade röda piano, är fortfarande en attraktion.
   Ändå är det de små detaljerna jag minns bäst. När Ellekari Larsson spelade trumpet i ”Black Sunday afternoon”, synten i ”My secret” och Leo Svenssons magiska ljud på sin såg på flera låtar. Och den 16 ungdomar stora kören från Waldorf-skolan i Västerås som sjöng ”Summer rain”.
   Små detaljer som förstärkte en fantastisk helhet.


Anna Ternheim: sång, gitarr, piano
Ellekari Larsson: klaviatur, percussion, trumpet, sång
Leo Svensson: cello, såg, keyboards
Patric Thorman: kontrabas, elbas
Nils Törnqvist: trummor
Nina Kinert: körsång


Terrified
What have I done
Black Sunday afternoon
Damaged ones
Today is a good day
I’ll follow you tonight
Girl laying down
French love
Wedding song
Shoreline
Lovers dream
No, I don’t remember
Let it rain
I say no

Extralåtar
Summer rain
My secret

Extra extralåt
My heart still beats for you

Låtkommentaren: Nya skivan är hårt prioriterad i låtlistan, åtta låtar. Plus fem låtar från debuten och tre från andraskivan. "Wedding song" är en udda äldre låt utgiven på demo-ep:n "My secret" (Only Records) från 2003.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (97)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2017 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Peter Alzen 21/07: Finns nån chans att få veta vilka de 38 för radion var? ...

Mikael Löwengren 8/07: Den släpptes faktiskt på kassett. Dock inte på LP. ...

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.