Blogginlägg

#1. dvd: Live in New York City

Postad: 2017-05-15 07:52
Kategori: vhs_dvd 38-1



BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND: Live in New York City (Columbia/SMV/MVX, 2001)

JA, BRUCE PÅ TOPP IGEN! UNDER ÅRENS LOPP på Håkans Pop har New Jersey-mannen toppat flera av mina rangordnade listor, som "Bästa konserter" och "70-talets bästa album". Och nu gör han det igen som "Bästa dvd" med konsertfilmen som är inspelad under två kvällar, 29 juni och 1 juli, sommaren 2000 på Madison Square Garden i New York. Mitt autentiska minne idag är att dvd-formatet hösten 2001, när "Live in New York City" släpptes, var ganska nytt i mitt liv och bara den upplevelsen var givetvis positivt omtumlande. Mina vhs-rutiner under närmare 15 år fick sig en rejäl knuff framåt. Högsta bildkvalité, knivskarpa närbilder framkallade nästan svindel, kombinationen ljud/bild var så dags oöverträffad och hela produktionen gav mig samma känsla som att vara på plats i konsertlokalen.
   Och jag känner en vän, Gabriel Rådström (till dags dato 43(!) Bruce-konserter på sitt samvete), som faktiskt var där BÅDA kvällarna när inspelningarna till denna fantastiska konsertfilm gjordes. Med illa dold entusiasm berättar Gabriel med egna ord om sin upplevelse i New York och på Madison Square Garden de där legendariska dagarna i den här artikeln som dessutom innehåller några unika bilder.
   Bruce Springsteens långvariga och stabila projekt med E Street Band som komp tog paus 1988 efter turnéerna Tunnel Of Love Express Tour och Human Rights Now!. Samarbetet med sina kompisar sedan många år låg sedan i malpåse under större delen av 90-talet medan Bruce, förutom Roy Bittan, prövade nya kompmusiker både på scen och skiva 1992-93. Bruce/E Street Band, nu inklusive Steven Van Zandt, återförenades kort och tillfälligt 1995 (resulterade i några nya låtar och videon "Blood brothers") innan Springsteens solokoncept "Ghost of Tom Joad" följde med både skiva och på turné.
   Våren 1999 var återföreningen ett faktum på allvar, drygt ett år lång turné utan att ha något nytt skivmaterial att marknadsföra. Turnén (Reunion Tour) avslutades just med de två ovannämnda konserterna i Madison Square Garden där de sammanlagt spelade tio konserter under tre veckor.
   1999 var E Street Band ett ännu färgstarkare turnéband med Van Zandt tillbaka i gruppen, som han hade lämnat 15 år tidigare, bredvid sin ersättare Nils Lofgren. Det gav Van Zandt en något friare utrymme som spektakulär showare vid sidan av Bruce. Och repertoaren på turnén var som sagt fri från speciella låtkrav och inte bunden till någon ny skiva.
   Därför är det, visserligen med knapp marginal, från "Born to run"-albumet som dvd-konseren har hämtat de flesta låtarna följt av "The river" och "Darkness on the edge of town". Men Bruce live 2000 är långtifrån någon nostalgishow utan framträdandet i Madison Square Garden är NU och BÄST! Ty blandningen i repertoaren är exemplarisk med ett urval låtar från sammanlagt nio olika album men också en handfull nya låtar som hade premiärspelats på just den här turnén.
   Skivversionens utgåva, dubbel-cd eller trippel-vinyl (som släpptes i april 2001), av "Live in New York City" innehöll 19 låtar som ökades till 25 när den här dvd:n gavs ut sju månader senare. När jag idag analyserar båda kvällarnas setlist upptäcker jag att det finns ytterligare nio Springsteen-låtar från konserterna som, vad jag förstår, inte har släppts i något format. Bland annat "The promised land", "Bobby Jean" och "Growin' up". Men det ska med kraft tilläggas att dvd:ns 25 låtar räcker med god marginal som material för att producera världens i mina öron och ögon bästa konsertfilm.

REDAN EFTER FYRA LÅTAR PÅ FÖRSTA dvd:n känner jag en viss andfådd belåtenhet än idag. Jag är tvungen att ta paus i uppspelningen för att samla tankarna och intryck efter en mäktig entré, en start i 180 med "My love will not let you down" och en svettig Bruce redan efter en låt. Men som ni kan läsa i artikeln, där Gabriel idag minns upplevelsen, inledde Bruce och bandet konserten med den nyskrivna (tillsammans med Joe Grushecky) "Code of silence" som inte finns med på dvd:n. Med Lofgren i bandet kan Van Zandt ägna sig åt annat, exempelvis spela mandolin i "Atlantic City".
   Och andhämtning i konserten blir det. Lofgren vid steelgitarren och Danny Federici med dragspelet i händerna gör "Mansion on the hill" till en stillsam pärla medan Bruce och Patti Scialfa nästan sjunger duett i samma mikrofon. En osedvanligt sensuell saxofon (Clarence Clemons) förvandlar sedan det tre minuter långa introt till "The river" till en svåridentifierad sekvens. Den till slut elva minuter långa låten har inga spektakulära partier och ett nästan sammetsmjukt E Street Band håller masken och det är egentligen bara Bruces munspelssolo kvar från originallåten.
   I den upparrangerade sololåten "Youngstown" ökar intensiteten igen med ett häftigt gitarrsolo från Lofgren som bara är en förvarning om vad som komma skall. Direkt utan paus följer nu nämligen den kanske rockigaste, stökigaste och mest högljudda låten i hela Bruce/E Street Bands låtkatalog, "Murder incorporated", som kulminerar när grabbarna i mitten sliter våldsamt i strängarna på sina elgitarrer.
   Efter den volymstarka urladdningen låter efterföljande "Badlands" och allsångsfrämjande "Out in the street" som blott en vindpust men bara nästan ty en delvis upplyst hall skapar masshysteri i allsång. Här går det inte riktigt att förhålla sig objektiv när den alldeles fantastiska raden av oändligt starka låtar avlöser varandra i ett framträdande som genomgående bara växer och blir till ett program med enbart höjdpunkter.

KONSERTEN HAR FRAM TILL NU rullat på utan uppenbara klipp men mitt i all upphetsning tonar bilden ut under några svarta tiondels sekunder innan nästa oförglömliga framträdande följer: "Tenth Avenue freeze-out" som under 20 minuter innehåller allt från verbala utbrott, en hetsig presentation av bandet och rockmusik förvandlad till en stor och visuell show.
   Innan dvd 1 tar slut bjuds vi på ytterligare en magnifik hitlåt, "Born to run", som fullkomligt stormar fram och följs av två nya låtar, "Land of hope and dreams" och "American skin (41 shots)", som representerar det monumentalt melodiska respektive det starkt engagerade i Springsteens repertoar.
   Det är, lite överraskande, i slutet på första dvd:n som extramaterialet (se nedan) ligger.
   Dvd 2, som låtmässigt är lite kortare, har en skön blandning av några hits, några rariteter och några rejäla klassiker. Jämfört med första-dvd:n, som i tempo och låtordning kan uppfattas som en konventionell men förkortad konsert, är låtarna här lite slumpmässigt utvalda och låtordningen är inte riktigt logisk. Men dvd 2 är ändå en mycket underhållande avslutning, utan minsta svacka, på en oöverträffad konsertfilm.

OCH DET BÖRJAR VERKLIGEN PÅ TOPP med "Backstreets" och Roy Bittans mäktiga pianointro. "Don't look back" (som Bruce först gav bort till The Knack) är ännu en energikick och mixas snyggt över till "Darkness on the edge of town" för att sedan följas av två låtar som hänger ihop från samma konsert, "Lost in the flood" (första gången på en Bruce-konsert sedan 1978!) och ett akustiskt soloframträdande av "Born in the USA" där Bruce spelar 12-strängad slide med en nästan österländsk klang i gitarren.
   Så kommer det drygt tio minuter långa mästerverket "Jungleland" och sopar rent bland alla favoriter. Både melodiskt storslagen och känslomässigt rockig och majestätisk med Clarence Clemons nästan tre minuter långa saxofonsolo, rockhistoriens mest legendariska, som den stora pricken över i. Och publiken vet inte till sig av upphetsning.
   Rock'n'roll rules och "Light of day", ännu en låt Bruce från början gav bort (den här gången till Joan Jett), och det måste vara energidryck i de små röda muggarna bredvid varje musiker. Vi kastas mellan ytterligheter när Bruce sedan sätter sig vid pianot och ensam sjunger "The promise", rariteten från "Darkness..."-inspelningarna som valdes bort och inte gavs ut officiellt förrän 2010 i boxen som samlat alla låtar som spelades in men aldrig gavs ut på "Darkness on the edge of town". Här blir det näsan magiskt.
   Det pendlar yvigt i materialet på dvd 2 och tillbaka i rock'n'roll-svängen för sista gången med potentiella partyshowstoppers som "Thunder road" och "Ramrod" innan konsertfilmen avslutas lugnt och stilla men ganska känslosamt med "If I should fall behind" när bandets samtliga sångare avlöser varandra vid mikrofonen och allt tonar ut medan en utpumpad publik inte orkar mer.

Extramaterial: En 16 minuter lång Bruce-intervju med Bob Costas från HBO där även hela bandet kommer till tals. Ett fotogalleri under rubriken "New York City Serenade" med en rad oskarpa bilder i både färg och svartvitt.

Därmed var säsongen 2016-17 på Håkans Pop officiellt slut men det blir ändå inte tyst och händelsefattigt här under sommarmånaderna. På onsdag kommer jag presentera planerna för det intensiva sommarprogrammet på Håkans Pop.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2017 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.