Blogginlägg

Mars 2016 på Håkans Pop

Postad: 2016-04-02 10:07
Kategori: Blogg

EN MÅNAD NÄRMARE SOMMAREN 2016 och jag kan sammanfatta ett ganska sensationsfritt och nästan händelsefattigt mars på Håkans Pop. Få konserter på agendan och förutom de traditionella och regelbundna inslagen inga större oväntade utsvävningar.
   Men det började med en regelrätt skivrecension av Timo Räisänens Ted Gärdestad-hyllning "Timo sjunger Ted" som ju också blev en del av kategorin "Cover-skivor", artister som ägnar hela skivor åt covers, som är en följetong som har publicerats 132 gånger på Håkans Pop sedan september 2009. Under mars skrev jag också om coverskivor med Nick Cave, Shawn Colvin och Chris Isaak . Men jag hann också med en skiva i den numera inte så ofta publicerade kategorin "Tribute-skivor", nämligen "Dubbel trubbel" där svenska artister som Håkan Hellström, Totta och Jakob Hellman.
   I säsongens huvudtema, där jag i en nedräknande lista rangordnar 60-talets singelartister, kom jag i mars i närkontakt med The Bee Gees, Tages, The Hollies och Donovan . Och bland tillbakablickarna i min upplevda konserthistoria kunde jag publicera gamla liverecensioner från 80-talet, Anders F Rönnblom i gruppen Bravado Bravado 1989, Mats Ronander 1984, Tomas Ledin 1983 och Electric Banana Band 1984.
   Mitt enda konsertbesök under mars 2016 blev den amerikanske singer/songwriter-artisten Gill Landry (se höger). April ser i dagsläget ut att bli en något intensivare konsertmånad för min del.
   I den under 2016 intensiva kategorin att minnas tillbaka på nyligen avlidna musikpersonligheter blev det dessvärre anledning att förklara skivproducenten George Martins gränslösa betydelse på Beatles alla skivor och även i övrigt minnas hans övriga milstolpar under hans 90-åriga liv. Dagarna efter 9 april haglade minnesorden om George Martin och det blev i omfattning nästan jämförbart med David Bowies död drygt två månader innan. I nästan samtliga beskrivningar av Martin förekom hans engelska hövlighet och i samband med de engelska texterna fick jag lära mig ett nytt engelskt ord: "bearing" som exakt beskrev George Martin som människa.
   På ett väldigt tragiskt sätt, självmord, dog under mars också en annan engelsk musiker, Keith Emerson, vars musik jag dock inte har haft samma förhållande till. I skivhyllan mellan Joe Ely och Erasure (!) står det visserligen en Emerson, Lake & Palmer-skiva, "Trilogy", men deras musik blev lite för mycket musikermusik för att närma sig mitt musikaliska hjärta. Då gillade jag Emersons 60-tals-band The Nice bättre.

BLAND MÅNADENS NYA SKIVOR FASTNADE jag inte så mycket för Miike Snows "iii". Visst, jag är inte målgruppen, men det finns något spännande i deras gränslösa förhållande till modern pop. Men blandningen av falsettsång ("My trigger"), techno ("For U") och soulfylld pop tilltalade inte mig speciellt mycket. Men den österländskt klingande "Longshot (7 nights)" har en skön suggestiv känsla.
   Soundet på brödraduon The Cactus Blossoms "You're dreaming" doftar lite för mycket Everly Brothers för att jag ska uppfatta det som originellt och spännande. Grant-Lee Phillips "The narrows" är alldeles för mycket bredbent amerikansk rock och hiphop-sensationen Silvana Imam låter jag andra med fördel uttala sig om.
   Sedan den allvarliga comebacken 2014 går Weeping Willows mot nya höjdpunkter. På "Tomorrow became today" har de gått cirkeln runt och är soundmässigt tillbaka där de startade 1997. Att bandet fortfarande kan skriva och producera musik i den pompösa popgenren är ett rent under. Storslagen schlager ("Wait for love to grow"/"My last love") blandas med smäktande skönhet ("Go find your happiness"). Twanggitarrer möter stråkar, steelguitar tillsammans med en ensam fiol och några trumpeter kryddar det rockigt elektriska kompet i "My love is not blind". Plus det sedvanligt bottenlösa vemodet i "I wonder where you are" som ingen kan förvalta som Magnus Carlson.
   Utan att nämnvärt höja rösten är Freddie Wadling så uttrycksfull på "Efter regnet" att arrangemang knappt krävs för att förmedla starka känslor. Sebastian Öbergs produktion är både vacker och suggestiv. Minimalistiskt men ändå storslaget. Det vilar en psalmkänsla över albumet. Versionen av Håkan Hellströms "Känn ingen sorg", som stundtals reciteras, kanske är en miss men duettsångerskan Amanda Wernes insatser på flera låtar höjer helheten.
   Emitt Rhodes "Rainbow ends" måste nog betraktas som årets comeback. Ändå kan naturligtvis ingen levande människa leva upp till förväntningar när man, som i Rhodes fall, inte har producerat skivor på över40 år. De första 48 sekunderna av inledningslåten "Dog on a chain" låter som James Taylor 1970 men sedan flödar jordnära, välskriven och tacksamt enkel pop på skivan. Inte alls överproducerat, som brukar vara fallet med comebackande artister, utan skivan är en jämn ström av klassisk och personlig pop.

/ Håkan




10 år (5)
Beatles (59)
Blogg (375)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2016 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

LSvendsen 4/05: Släpptes den som LP eller bara CD? ...

Silja 1/05: Går i SVT i morgon 2/5 23.05!...

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.