Blogginlägg

60: #7 THE BEACH BOYS (1961-1969)

Från vänster: Carl Wilson, sång och gitarr, Dennis Wilson, trummor och sång, Brian Wilson, sång och keyboards, Mike Love, sång, och Al Jardine, sång och tamburin.

THE BEACH BOYS TOPP 3:

1. Wouldn't it be nice (1966)
2. Good vibrations (1966)
3. Heroes and villains (1967)

SOM JAG OFTA HAR PÅPEKAT UNDER SENARE VECKOR börjar singelmaterialet bli väldigt omfattande för den här listans mest populära artister. Dagens aktuella singelgrupp, The Beach Boys, gav ut hela 28 amerikanska singlar på 60-talet men inledde också sin skivproducerande karriär tidigt, 1961. Men rötterna till det här bandet uppstod redan i slutet på 50-talet, närmare bestämt sommaren 1958, i familjen Wilsons sovrum där bröderna Brian (16 år), Dennis (13) och Carl (11) bodde med sin pappa Murry som pådrivare. Med influenser av sångstämmor a la Four Freshmen och rock'n'roll (Chuck Berry) formades idén på en grupp som 1961 fick namnet The Beach Boys.
   När gruppen samma Ã¥r skivdebuterade hade kusinen Mike Love och Brians skolkamrat Al Jardine kommit till, fem friska brunbrända ynglingar med en surfingbräda under armarna. Surfing blev ocksÃ¥ deras musikaliska kännetecken och pÃ¥ drygt ett Ã¥r, 1962-63, gav de ut singlarna "Surfin", genombrottet "Surfin' safari", undantaget "Ten little indians", "Surfin' USA" och "Surfer girl".
   Brian Wilson hade onekligen hittat en nisch med surfteman i sitt lÃ¥tskrivande. "Surf city", "Ride the wild surf" och "Sidewalk surfin'" skrev han till Jan & Dean medan "The Surfer Moon" och "Surfer's Rule" hamnade pÃ¥ Beach Boys-album.
   Det var med andra ord inte sÃ¥ originellt och inte sÃ¥ varierat pÃ¥ de tidiga Beach Boys-singlarna. Till och med knyckte de bÃ¥de öppningsriff och melodi frÃ¥n Chuck Berrys "Sweet little sixteen"- till "Surfin' USA" som slutade med en ekonomisk uppgörelse och enbart Chuck Berry-credit fast Brian hade skrivit texten.
   Brian Wilson blev tidigt imponerad av Phil Spectors sound och lÃ¥tar, i synnerhet när han första gÃ¥ngen hörde Ronettes "Be my baby". Till julen 1963 (när Spector precis hade givit ut sitt berömda julalbum "A Christmas gift for you") influerades Brian att skriva och ge ut julpoplÃ¥ten "Little Saint Nick". Dock helt utan nÃ¥gra kommersiella framgÃ¥ngar fast gruppen vid den här tidpunkten var en etablerad hitmaskin.
   "Fun, fun, fun", nästa Beach Boys-singel, borde väl i rimlighetens namn ocksÃ¥ ha en Chuck-credit men pÃ¥ "I get around", gruppens första listetta, fulländades receptet med stämsÃ¥ng och poprock'n'roll. Under 1964 utvecklades Brians experimentella idéer. PÃ¥ "When I grow up to be a man" spelade han cembalo och "Dance, dance, dance" har uppenbara likheter med ett Spector-arrangemang med stor produktion, mÃ¥nga studiomusiker och en framträdande tamburin.
   Redan 1964 började Brian Wilsons nerver svikta och slutade turnera med gruppen men fortsatte skriva lÃ¥tar och producera. Första 1965-singeln "Do you wanna dance?", en ypperlig version av en sju Ã¥r gammal Bobby Freeman-cover, blev ett tecken pÃ¥ att Brian inte var sÃ¥ kreativ längre. Han är med pÃ¥ skivomslaget och har producerat men det är lillebror Carl som sjunger.
   PÃ¥ "Help me, Rhonda", ett tämligen tjatigt Brian Wilson-original som ändÃ¥ toppade USA-listan, är det Al Jardine som sjunger men halvballaden "California girls", som sjungs av Mike Love, är en lysande lÃ¥t där Brians ersättare Bruce Johnston finns med för första gÃ¥ngen. Redan i november 1965 kommer första exemplet pÃ¥ att Brian vill utvecklas pÃ¥ ett avancerat och inte alltid sÃ¥ kommersiellt sätt. "The little girl I once knew" är en lÃ¥t i flera delar med tydliga pauser emellan, och tre olika sÃ¥ngare. "Pet sounds"-albumet fanns i Brians kikare...

NÄSTA SINGEL, "BARBARA ANN" FRÅN DET LIVESTUDIOINSPELADE albumet "Party!", blev en stor succé fast det var en fyra år gammal cover (The Regents) som inlånade Dean Torrence, från Jan & Dean-duon, sjöng tillsammans med Brian. Mycket lyckat experiment. Och coveridén fortsatte med den urgamla (1927) folksången "Sloop John B" i en elegant och effektiv version. Låten, som var första smakprovet från det kommande legendariska albumet "Pet sounds", gjordes framgångsrikt även på svenska , "Jag hade en gång en båt", som en duett med Cornelis Vreeswijk och Ann-Louise Hanson.
   Nu var "Pet sounds", lysande recensioner men sÃ¥lde förhÃ¥llandevis dÃ¥ligt, ute och första spÃ¥ret pÃ¥ albumet blev nästa singel, "Wouldn't it be nice". Den i mina öron helt perfekt lÃ¥t och produktion. B-sidan, , den magiska "God only knows", överträffade till och med den exklusiva kvalitén. Men eftersom b-sidor är diskvalificerade pÃ¥ min lista fÃ¥r lÃ¥ten enbart ett fint omnämnande här.
   Trots omfattande nerv- och drogproblem var Brian Wilson under de här Ã¥ren, 1966-67, i den sÃ¥ kallade zonen och skapade stordÃ¥d i den simpla popgenren. Kanske överarbetat och överambitiöst men symfonin "Good vibrations" i mÃ¥nga separata delar, inspelad i fyra olika studios under drygt ett halvÃ¥r, är ju ett geniförklarat verk. Och än idag blir jag förbluffad över dess korta speltid pÃ¥ blott 3:35.
   LÃ¥ten fanns med under "Pet sounds"-inspelningarna men släpptes separat som singel. "Heroes and villains" tog ännu längre tid att spela in, frÃ¥n oktober 1966 till juni 1967, och är även den uppdelad i mÃ¥nga olika sekvenser som ett musikaliskt och fulländat lapptäcke.
   Vid den här tidpunkten samarbetade Brian Wilson ofta med en textförfattare. PÃ¥ "God only knows" var det Tony Asher och pÃ¥ "Heroes and villains" gör den mytomspunne Van Dyke Parks entré.
   Efter de här minisymofonierna kom Brian och Beach Boys musikaliskt ner pÃ¥ jorden i slutet pÃ¥ 60-talet. "Wild honey" (premiär för bandets skivbolag Brother Records), "Darlin'", "Friends", och "Do it again" är ju i sanningens namn tämligen konventionell pop. Men pÃ¥ "Bluebirds over the mountain", en tio Ã¥r gammal Ersel Hickey-cover, är den kreativa krisen ett faktum. Ingen Brian är närvarande och arrangemanget domineras av otäcka gitarr-solon (Ed Carter) man helst vill glömma.
   Nästa singel skvallrar väl ocksÃ¥ om ett kreativt stillestÃ¥nd, Ronettes tre Ã¥r gamla cover "I can hear music", när Carl Wilson har tagit över ledarrollen i gruppen. Dock räddar sista 60-talssingeln "Break away" gruppens ansikte nÃ¥got. Brian, som tillfälligt är tillbaka, har skrivit lÃ¥ten tillsammans med sin far Murry som skrivit texten under pseudonymen Reggie Dunbar.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.