Blogginlägg

60: #7 THE BEACH BOYS (1961-1969)

Postad: 2016-04-04 07:58
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Carl Wilson, sång och gitarr, Dennis Wilson, trummor och sång, Brian Wilson, sång och keyboards, Mike Love, sång, och Al Jardine, sång och tamburin.

THE BEACH BOYS TOPP 3:

1. Wouldn't it be nice (1966)
2. Good vibrations (1966)
3. Heroes and villains (1967)


SOM JAG OFTA HAR PÅPEKAT UNDER SENARE VECKOR börjar singelmaterialet bli väldigt omfattande för den här listans mest populära artister. Dagens aktuella singelgrupp, The Beach Boys, gav ut hela 28 amerikanska singlar på 60-talet men inledde också sin skivproducerande karriär tidigt, 1961. Men rötterna till det här bandet uppstod redan i slutet på 50-talet, närmare bestämt sommaren 1958, i familjen Wilsons sovrum där bröderna Brian (16 år), Dennis (13) och Carl (11) bodde med sin pappa Murry som pådrivare. Med influenser av sångstämmor a la Four Freshmen och rock'n'roll (Chuck Berry) formades idén på en grupp som 1961 fick namnet The Beach Boys.
   När gruppen samma år skivdebuterade hade kusinen Mike Love och Brians skolkamrat Al Jardine kommit till, fem friska brunbrända ynglingar med en surfingbräda under armarna. Surfing blev också deras musikaliska kännetecken och på drygt ett år, 1962-63, gav de ut singlarna "Surfin", genombrottet "Surfin' safari", undantaget "Ten little indians", "Surfin' USA" och "Surfer girl".
   Brian Wilson hade onekligen hittat en nisch med surfteman i sitt låtskrivande. "Surf city", "Ride the wild surf" och "Sidewalk surfin'" skrev han till Jan & Dean medan "The Surfer Moon" och "Surfer's Rule" hamnade på Beach Boys-album.
   Det var med andra ord inte så originellt och inte så varierat på de tidiga Beach Boys-singlarna. Till och med knyckte de både öppningsriff och melodi från Chuck Berrys "Sweet little sixteen"- till "Surfin' USA" som slutade med en ekonomisk uppgörelse och enbart Chuck Berry-credit fast Brian hade skrivit texten.
   Brian Wilson blev tidigt imponerad av Phil Spectors sound och låtar, i synnerhet när han första gången hörde Ronettes "Be my baby". Till julen 1963 (när Spector precis hade givit ut sitt berömda julalbum "A Christmas gift for you") influerades Brian att skriva och ge ut julpoplåten "Little Saint Nick". Dock helt utan några kommersiella framgångar fast gruppen vid den här tidpunkten var en etablerad hitmaskin.
   "Fun, fun, fun", nästa Beach Boys-singel, borde väl i rimlighetens namn också ha en Chuck-credit men på "I get around", gruppens första listetta, fulländades receptet med stämsång och poprock'n'roll. Under 1964 utvecklades Brians experimentella idéer. På "When I grow up to be a man" spelade han cembalo och "Dance, dance, dance" har uppenbara likheter med ett Spector-arrangemang med stor produktion, många studiomusiker och en framträdande tamburin.
   Redan 1964 började Brian Wilsons nerver svikta och slutade turnera med gruppen men fortsatte skriva låtar och producera. Första 1965-singeln "Do you wanna dance?", en ypperlig version av en sju år gammal Bobby Freeman-cover, blev ett tecken på att Brian inte var så kreativ längre. Han är med på skivomslaget och har producerat men det är lillebror Carl som sjunger.
   På "Help me, Rhonda", ett tämligen tjatigt Brian Wilson-original som ändå toppade USA-listan, är det Al Jardine som sjunger men halvballaden "California girls", som sjungs av Mike Love, är en lysande låt där Brians ersättare Bruce Johnston finns med för första gången. Redan i november 1965 kommer första exemplet på att Brian vill utvecklas på ett avancerat och inte alltid så kommersiellt sätt. "The little girl I once knew" är en låt i flera delar med tydliga pauser emellan, och tre olika sångare. "Pet sounds"-albumet fanns i Brians kikare...

NÄSTA SINGEL, "BARBARA ANN" FRÅN DET LIVESTUDIOINSPELADE albumet "Party!", blev en stor succé fast det var en fyra år gammal cover (The Regents) som inlånade Dean Torrence, från Jan & Dean-duon, sjöng tillsammans med Brian. Mycket lyckat experiment. Och coveridén fortsatte med den urgamla (1927) folksången "Sloop John B" i en elegant och effektiv version. Låten, som var första smakprovet från det kommande legendariska albumet "Pet sounds", gjordes framgångsrikt även på svenska , "Jag hade en gång en båt", som en duett med Cornelis Vreeswijk och Ann-Louise Hanson.
   Nu var "Pet sounds", lysande recensioner men sålde förhållandevis dåligt, ute och första spåret på albumet blev nästa singel, "Wouldn't it be nice". Den i mina öron helt perfekt låt och produktion. B-sidan, , den magiska "God only knows", överträffade till och med den exklusiva kvalitén. Men eftersom b-sidor är diskvalificerade på min lista får låten enbart ett fint omnämnande här.
   Trots omfattande nerv- och drogproblem var Brian Wilson under de här åren, 1966-67, i den så kallade zonen och skapade stordåd i den simpla popgenren. Kanske överarbetat och överambitiöst men symfonin "Good vibrations" i många separata delar, inspelad i fyra olika studios under drygt ett halvår, är ju ett geniförklarat verk. Och än idag blir jag förbluffad över dess korta speltid på blott 3:35.
   Låten fanns med under "Pet sounds"-inspelningarna men släpptes separat som singel. "Heroes and villains" tog ännu längre tid att spela in, från oktober 1966 till juni 1967, och är även den uppdelad i många olika sekvenser som ett musikaliskt och fulländat lapptäcke.
   Vid den här tidpunkten samarbetade Brian Wilson ofta med en textförfattare. På "God only knows" var det Tony Asher och på "Heroes and villains" gör den mytomspunne Van Dyke Parks entré.
   Efter de här minisymofonierna kom Brian och Beach Boys musikaliskt ner på jorden i slutet på 60-talet. "Wild honey" (premiär för bandets skivbolag Brother Records), "Darlin'", "Friends", och "Do it again" är ju i sanningens namn tämligen konventionell pop. Men på "Bluebirds over the mountain", en tio år gammal Ersel Hickey-cover, är den kreativa krisen ett faktum. Ingen Brian är närvarande och arrangemanget domineras av otäcka gitarr-solon (Ed Carter) man helst vill glömma.
   Nästa singel skvallrar väl också om ett kreativt stillestånd, Ronettes tre år gamla cover "I can hear music", när Carl Wilson har tagit över ledarrollen i gruppen. Dock räddar sista 60-talssingeln "Break away" gruppens ansikte något. Brian, som tillfälligt är tillbaka, har skrivit låten tillsammans med sin far Murry som skrivit texten under pseudonymen Reggie Dunbar.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (395)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (215)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2016 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.