Blogginlägg

Jill Johnson visade upp sitt rätta jag

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 2007.

JILL JOHNSON
Konserthuset, Örebro 9/3 2007

Det blev ingen allmängiltig coverafton, det var inte ännu en schlageranpassad konsertkväll och det var definitivt ingen utpräglad Shania Twain-wannabe som stod i centrum på scenen.
   Det var med andra ord äntligen dags för Jill Johnson att visa upp sitt rätta, nakna jag i en delikat personlig föreställning. Som jag genom åren anat att hon har varit mäktig men där kompromisser och ett evigt sneglande mot kommersiella intressen genom åren påverkat henne negativt.
   Redan instrumenteringen på scen och de uppseendeväckande små högtalarna skvallrade om en dämpad och nedtonad konsert. Men på ett avskalat personligt plan där hon välkomnade publiken redan i foajén och inledde konserten på publikplats vardagligt småpratande med folk. Jill Johnson tog den här kvällen begreppet naturlighet till en helt ny nivå.
   På den nu aktuella turnén känner Jill uppenbart inga som helst krav på att vara folklig eller beräknat förutsägbar. Därför blev konserten en så trovärdig upplevelse som jag bara hoppades i min innersta förväntan skulle ske. Men samtidigt har jag alltid förstått att det bor en stor countrysångerska i den kropp som större delen av Sverige enbart förknippat med schlager och dansmusik.
   Hon har aldrig släppt ut den kompromisslösa attityden till renodlad countrymusik på skiva, senaste ”The woman I’ve become” är bara ett gott hantverk och inget mer, men på scen igår kväll under ganska så exakt 100 minuter var det genuin personlighet och en strålande sånginsats som spreds från scenen ut till ett fullsatt Konserthus.
   En positivt inställd publik, vars respons växte i takt med Jills alltmer avväpnande mänsklighet, som sedan övertygades ytterligare med musikaliska medel.
   Jill spelade förvisso huvudrollen men bandet, där jag personligen inte kände igen ett enda ansikte, överraskade i mina öron. De höll naturligtvis inte professionell Nashville-klass, svenskar som de är, men lyckades ändå ge den musikaliska inramningen den personliga touch som krävs när sångerskan längst fram har uppenbara ambitioner att slita ut sitt hjärta och bli oerhört personlig.

Det spelades akustisk slide bokstavligen både till höger och vänster på scenen och Micke Berg-Anderssons insatser på banjo, lapsteel och vanlig steelguitar var beundransvärd. Däremot tyckte jag inte ljudet gav musikerna full rättvisa och Jills exklusivt starka stämma försvann något i arrangemangen fast de nästan övervägande var mjuka och sammetslena.
   Det här personliga uttrycket, som jag uppfattar som mycket överraskande fast jag inte borde, gav naturligtvis gratis väg även till publikens hjärtan och hon hade ganska så omedelbart publiken i sin hand. Det handlade varken om frieri eller den gamla visan om att ge publiken vad den vill ha. Ty någon ”Crazy in love” fick vi aldrig den här kvällen. Och jag tror inte någon saknade den heller.
   Det svängde precis lika rejält i låtar som ”When love doesn’t love you” (till hälften accapella), ”Same everything”, ”Can’t get enough of you” och ett Dolly Parton-medley som framfördes helt accapella.
   Ändå var det nog i de ännu mer avskalade balladerna som nerven och passionen var mest uppenbar för kvällen. Som i ”Nathalie”, hyllningen till barnen, ”Something I can’t do”, ”Blessed are the broken hearted” och faktiskt ”Kärleken är”. Fast lite cynisk kan jag nog tycka att hon mår lite för bra för att trovärdigt sjunga om brustna hjärtan.
   Fast det gällde inte publikönskemålet ”Love hurts” som utökade extralåtarna. Glöm Nazareth och tusen coverband. Det är naturligtvis löjligt att jämföra med Emmylou Harris och Gram Parsons men ambitionen i Jills och kapellmästaren Göran Erikssons duettröster räckte väldigt långt.

Musiker:
Göran Eriksson, kapellmästare, gitarr/sång
Andreas Eriksson, slagverk
Mikael Berg Andersson, gitarr/steel/ dobro/banjo och kör
Jonas Danielsson, el- och kontrabas
Franz Bengtsson, klaviatur/dragspel
Lotta Arturén, kör/akustisk gitarr/rytminstrument

Jill Johnsons låtar:
When love doesn´t love you
Till the cowboys come home
Roots and wings
You can´t love me too much
Nathalie
Baby don’t go
Something I can´t do
Dolly Parton-medley
A woman knows
Same everything
Ringing bells
Love ain´t nothing
You’re no good
Mama he´s crazy
Have mercy
Papa come quick
Blessed are the broken hearted
I´m sorry
Can´t get enough of you
Kärleken är
The woman I´ve become
Love hurts
Love is a rose

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.