Blogginlägg

Gränslös blandning av musik

En Peter Holmstedt kontaktade mig och skrev positivt "Jag är en gammal Arbogabo som kommer ihåg Dina fina skriverier i Nerikes Allehanda i min ungdom!". Holmstedt är också presskontakt på bolaget Hemifrån, ett oberoende A&R-, promotion- och marknadsföringsföretag i musikbranschen. Bolaget distribuerar och säljer skivor från en stor och bred mängd artister, kända och okända, och skivbolag som ibland inkluderar artisters egenproducerade album.
   Holmstedt tog sig besväret och skickade över ett stort antal skivor, nya och lite äldre, och jag plockade ut några intressanta album, lyssnade intensivt och vill nu lämna några synpunkter kring skivorna som samtliga alltså distribueras av Hemifrån från den lilla orten Sparsör strax utanför Borås.

EASTWICK: Beyond reason (Eastwick, 2013)
Jämtland regerar! Den här intressanta folkrockvartetten härstammar från Östersund och har för det första både en cello och en fiol i sättningen. På pappret skvallrar det om djupa folkmusikrötter men musikgenren får nog närmast placeras i popfacket där främst Jens Ganman, gruppens sångare och främste låtskrivare, framstår som en svensk motsvarighet till Mike Scott.
   Och Eastwicks sound går sammantaget att dra paralleller med just Waterboys. Tycker mig ibland höra samma passion i rösten, samma starka texter med stundtals samma melodiösa skönhet. Allra bäst i "I will stand".

THE COAL PORTERS: Find the one (Prima, 2012)
Sid Griffin fortsätter sin verksamhet i Coal Porters som nu har existerat i dryga 20 år men gruppen har tillnärmelsevis inte nått samma uppmärksamhet som en gång hans korta karriär i Long Ryders på 80-talet. Griffin, ledare och enda kvarvarande medlem sedan starten 1989, har länge varit besatt av Byrds, Dylan och Parsons (han har skrivit böcker i ämnet) men går på senaste skivan ett steg längre tillbaka i musikhistorien.
   Med den legendariske John Wood (Fairport Convention, Sandy Denny, Any Trouble med flera) i producentstolen har de med trygghet i ryggen utforskat akustisk folkmusik och bluegrass och gjort ett överraskande homogent album.

ROBBIN THOMPSON: A real fine day (Out There, 2013)
Thompson är framförallt "berömd" för att ha varit medlem i Steel Mill i slutet på 60-talet, gruppen där Bruce Springsteen inledde sin artistbana. Numera har Thompsons musik inte så mycket att göra med Springsteen men han gör akustisk rock av väldigt stabil konstruktion. Med en mjuk och njutbar röst som lutar åt soulhållet fast soundet i övrigt är poprock, ofta med akustisk botten.
   Huvudsakligen innehåller skivan egna låtar där titellåten och "Heaven's gonna call you up", där Robbin spelar på en thailändsk luta, är bäst. Men han lyckas faktiskt även göra en helt okej version av "I heard it through the grapevine". Bara en sån sak.

MIKAEL PERSSON: Marks & bleeds (Paraply, 2013)
Fram till nu har Mikael Persson från Borås varit ett för mig okänt svenskt artistnamn som på sitt senaste album samarbetat med artister utanför Sveriges gränser. Bland annat har amerikanen Greg Copeland skänkt låten "Roughhouse boys", stor och fin americana. I övrigt är det svårt att generellt beskriva Mikaels musik. Han har en mustig, lite pratande stämma, arrangemangen har en detaljerad och främst akustisk ljudbild och soundet är äventyrligt spännande.
   Gränsen mellan traditionell folkmusik och ny musik har aldrig varit lika svår att dra. Som ett lojt americana-band med David Bowie som sångare. Och på "St James Park" låter det väldigt mycket Dire Straits och "Sultans of swing"...

KATE CAMPBELL: 1000 pound machine (Large River, 2012)
Som fyraåring lärde sig Kate spela ukulele men numera är det piano som är hennes instrument. Då är det överraskande att upptäcka att det är gitarristen Will Kimbrough som har producerat skivan. Men Kimbrough finns ju även bakom Emmylou Harris, som dessutom gästar på ett spår här, så han är ju bekant med kvinnoröster. Men Campbell har kanske inte riktigt Emmylous uttrycksfulla röst men hon kompenserar med mycket känsla.
   Ibland spelar det nakna pianot huvudrollen men ofta kompas Kate av legendariska Nashville-musiker som exempelvis låtskrivaren Spooner Oldham som tillägnas en låt, "Spoonerville", med intressant text.

THE BEAUTIFUL OLD: Turn-of-the-century songs (Doubloon, 2013)
Jag gillar egentligen inte att gräva så djupt bland traditionella låtar, här handlar det uteslutande om material från förra sekelskiftet eller ännu äldre, men medverkande intressanta artister och musiker gör mig ändå lite nyfiken. Richard Thompson, Graham Parker, Dave Davies och Garth Hudson ser bra ut på pappret men här handlar det inte om moderna tolkningar av gamla låtar.
   Ofta är det stora traditionella arrangemang där sångaren endast är en i ensemblen. Då hittar jag istället skivans höjdpunkter bland de lågmälda numren med Kimmie Rhodes, Christine Collister och Heidi Talbot. Eller den helt underbar balladen med Austin-sångaren Jimmy LaFave som med sin personliga lätt spruckna stämma nästan får klockorna att stanna på "Long time ago".

ANNIE KEATING: For keeps (Annie Keating, 2013)
Den Brooklyn-baserade sångerskan ser snäll, vänlig och lite grå ut på omslaget men är på skiva oväntat rättfram med god och intressant musikalitet. Mer rock än singer/songwriter, mer americana än rock och mer personlig musik än country fast många vill jämföra Annie med Lucinda Williams och Gillian Welch. Även om hon gör en personlig men kort tolkning av Neil Youngs "Cowgirl in the sand" så är det originallåtarna som imponerar.
   Det levande soundet på skiva med en perfekt kombination av akustiska och elektriska gör också låtarna så framträdande. Från den Sophie Zelmani-liknande "Just for today" till rockiga "All gone" och allt däremellan.

ZACHARY RICHARD: Le Fou (Avalanche, 2012)
Jag upptäckte cajunartisten Richard redan 1992 och förmodligen gjorde Mats Ronander samma sak. På det årets fina Richard-album "Snake bite love" fanns nämligen en låt som Low Budget Blues Band tog upp. Då sjöng Zachary huvudsakligen på engelska men nu är franska hans modersmål och verbalt förstår jag inte ett ord. Däremot är det välkända svänget, arrangemangen med framträdande fiol, slidegitarr (Sonny Landreth) och dragspel och de smittande rytmerna globala.
   Allt är dock inte bara taktfast och dansant. Det förekommer också lugna ballader, akustiska låtar och hela albumet känns homogent och varierat.

LITTLE GREEN: Innocent again (Paraply, 2011)
"Time 'til Monday", med sin tydliga "Needles and pins"-riff, är en knockout-start på albumet men låten är på inget sätt representativ för hela skivan. Den här Göteborgsbaserade kvartettens andra album lutar i sin helhet nämligen mer åt americana-hållet än klassiskt klingande pop. På vissa spår har de hjälp av Austin-sångerskan Kimmie Rhodes och countrysångaren Ted Russell Kamp, från Seattle, och då befinner sig Little Green i countrygenren.
   Då fastnar jag mer för två låtar, "Upside down" och "The band played on", som inte tillhör något tydligt och speciellt fack och blir därmed så mycket mer personliga.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.