Blogginlägg

Inte för mycket, inte för lite

Bilder: Anders Erkman

Bilder: Magnus Sundell

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 2/12 2013.

BOB WOODRUFF
MATHIAS LILJA
East West Sushi, Örebro 30 november 2013
Konsertlängd: 22:00-22:30 (30 min, Mathias) och 22:50-00:22 (92 min, Bob)
Min plats: 5-7 m till höger om scenen.

Unikt och exklusivt. Två superlativer, som ibland används lite vårdslöst till höger och vänster, blev på lördagskvällen en fullt motiverad beskrivning av en konsert med amerikanen Bob Woodruff. Trots efterfrågan i hela landet befinner sig Bob i Örebro under en dryg vecka för skivinspelning och nämnda exklusiva konsert. En engångshändelse som skapat avundsjuka i övriga landet och den känslan kan nu också inkludera alla musikintresserade i Örebro med omnejd som av någon anledning missade en rasande fin uppvisning i lördagskväll.
   Efter nÃ¥gra konserter förra hösten, bÃ¥de officiella och privata, och samarbetet med Örebromusiker, som resulterade i det uppmärksammade albumet "The year we tried to kill the pain", har Bob nu blivit varm i kläderna och börjar bokstavligen trivas i strÃ¥lkastarljuset. Och i lördagskväll var han sÃ¥ inspirerad att han utan tvekan ville framföra nyskrivna lÃ¥tar som ingen, förutom bandet, har hört tidigare. Det tyder pÃ¥ ett visst självförtroende som växt ihop med tryggheten han funnit i sällskap med dessa kvalitetsmedvetna musiker som mÃ¥lade upp alldeles fantastiska arrangemang runt Bobs ofta genuint välskrivna kompositioner.
   Bandet som Bob samarbetar med pÃ¥ bÃ¥de skiva och scen, som han för övrigt beskrev som "gentlemen" och "local boys", inledde för övrigt kvällen med Mathias Lilja vid mikrofonen pÃ¥ sex lÃ¥tar. Stor och personlig americana, som kommer pÃ¥ skiva i januari, under en halvtimme som var starten pÃ¥ en underbar musikkväll.
   Bob är ju i första hand en kvalificerad lÃ¥tskrivare som i förlängningen resulterat i en utsökt skivartist. Med hjälp av en lysande repertoar och ett personligt färgat kompband blev konserten en fin upplevelse runt midnatt. En perfekt avvägd blandning där det inte spelades för mycket, inte för lite.
   Bob och bandet hade tagit det numera inte sÃ¥ överraskande beslutet att spela hela det framgÃ¥ngsrika och uppmärksammade albumet "The year we tried to kill the pain" frÃ¥n början till slut. Och i den imaginära pausen mellan sidan A och sidan B släppte Bob fram tvÃ¥ nyskrivna lÃ¥tar.
   Konsertens första sex lÃ¥tar inleddes med ett klassiskt popsound, mixen av lapsteel och elgitarr trollade fram det fina 12-strängade soundet, och ett högt tempo som sedan sjönk i intensitet och blev till en balladdominerad repertoar. "För mÃ¥nga ballader" skrev jag i mitt anteckningsblock innan de tvÃ¥ nya lÃ¥tarna följde som ocksÃ¥ befann sig i den lugna och lÃ¥ngsamma kategorin. Men frÃ¥n "Bayou girl", den Louisiana-inspirerade lÃ¥ten, varierade tempot mellan poppiga mästerverk och känsliga ballader.
   Clas Olofssons mÃ¥nga olika gitarrer spelade som vanligt den arrangemangsmässiga huvudrollen men fick ocksÃ¥ god hjälp av Mathias Liljas elgitarr. BÃ¥da spetsade till soundet med sina korta men viktiga solon. Men Fredrik Landh, den här gÃ¥ngen pÃ¥ trummor, och Henke Wind, bas, och deras ofta lÃ¥gmälda roll i det lika ofta kattmjuka kompet ska inte underskattas.
   Som recensent vill man ju förvÃ¥nas och bjudas pÃ¥ oväntade nyheter och sent i lördagskväll fick jag mycket av den varan dÃ¥ Bob flitigt plockade fram nÃ¥gra nya och ännu sÃ¥ länge opublicerade lÃ¥tar ur sin lÃ¥tskatt som hela tiden förnyas. För det är ju pÃ¥ lÃ¥tskrivaromrÃ¥det han äger sin kanske största kreativitet. Som väldigt ofta resulterar i välskrivna smÃ¥ pärlor som jag ocksÃ¥ vill beskriva som unika och exklusiva.

LÃ¥tarna:
I Didn't Know
I'm the Train
The Year We Tried to Kill the Pain
Feel the Way I Feel
There's Something There
Stop in the Name of Love
A Loving Eye
Don't Look Back
Bayou Girl
I'm Losing You
So Many Teardrops
Stand in The Way
Paint the Town Blue
If I Was Your Man

Extralåtar
Whose Life am I Dreaming
Saving the Best of My Love
Closed for Business

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.