Blogginlägg

Inte för mycket, inte för lite

Bilder: Anders Erkman

Bilder: Magnus Sundell

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 2/12 2013.

BOB WOODRUFF
MATHIAS LILJA
East West Sushi, Örebro 30 november 2013
Konsertlängd: 22:00-22:30 (30 min, Mathias) och 22:50-00:22 (92 min, Bob)
Min plats: 5-7 m till höger om scenen.

Unikt och exklusivt. Två superlativer, som ibland används lite vårdslöst till höger och vänster, blev på lördagskvällen en fullt motiverad beskrivning av en konsert med amerikanen Bob Woodruff. Trots efterfrågan i hela landet befinner sig Bob i Örebro under en dryg vecka för skivinspelning och nämnda exklusiva konsert. En engångshändelse som skapat avundsjuka i övriga landet och den känslan kan nu också inkludera alla musikintresserade i Örebro med omnejd som av någon anledning missade en rasande fin uppvisning i lördagskväll.
   Efter några konserter förra hösten, både officiella och privata, och samarbetet med Örebromusiker, som resulterade i det uppmärksammade albumet "The year we tried to kill the pain", har Bob nu blivit varm i kläderna och börjar bokstavligen trivas i strålkastarljuset. Och i lördagskväll var han så inspirerad att han utan tvekan ville framföra nyskrivna låtar som ingen, förutom bandet, har hört tidigare. Det tyder på ett visst självförtroende som växt ihop med tryggheten han funnit i sällskap med dessa kvalitetsmedvetna musiker som målade upp alldeles fantastiska arrangemang runt Bobs ofta genuint välskrivna kompositioner.
   Bandet som Bob samarbetar med på både skiva och scen, som han för övrigt beskrev som "gentlemen" och "local boys", inledde för övrigt kvällen med Mathias Lilja vid mikrofonen på sex låtar. Stor och personlig americana, som kommer på skiva i januari, under en halvtimme som var starten på en underbar musikkväll.
   Bob är ju i första hand en kvalificerad låtskrivare som i förlängningen resulterat i en utsökt skivartist. Med hjälp av en lysande repertoar och ett personligt färgat kompband blev konserten en fin upplevelse runt midnatt. En perfekt avvägd blandning där det inte spelades för mycket, inte för lite.
   Bob och bandet hade tagit det numera inte så överraskande beslutet att spela hela det framgångsrika och uppmärksammade albumet "The year we tried to kill the pain" från början till slut. Och i den imaginära pausen mellan sidan A och sidan B släppte Bob fram två nyskrivna låtar.
   Konsertens första sex låtar inleddes med ett klassiskt popsound, mixen av lapsteel och elgitarr trollade fram det fina 12-strängade soundet, och ett högt tempo som sedan sjönk i intensitet och blev till en balladdominerad repertoar. "För många ballader" skrev jag i mitt anteckningsblock innan de två nya låtarna följde som också befann sig i den lugna och långsamma kategorin. Men från "Bayou girl", den Louisiana-inspirerade låten, varierade tempot mellan poppiga mästerverk och känsliga ballader.
   Clas Olofssons många olika gitarrer spelade som vanligt den arrangemangsmässiga huvudrollen men fick också god hjälp av Mathias Liljas elgitarr. Båda spetsade till soundet med sina korta men viktiga solon. Men Fredrik Landh, den här gången på trummor, och Henke Wind, bas, och deras ofta lågmälda roll i det lika ofta kattmjuka kompet ska inte underskattas.
   Som recensent vill man ju förvånas och bjudas på oväntade nyheter och sent i lördagskväll fick jag mycket av den varan då Bob flitigt plockade fram några nya och ännu så länge opublicerade låtar ur sin låtskatt som hela tiden förnyas. För det är ju på låtskrivarområdet han äger sin kanske största kreativitet. Som väldigt ofta resulterar i välskrivna små pärlor som jag också vill beskriva som unika och exklusiva.

Låtarna:
I Didn't Know
I'm the Train
The Year We Tried to Kill the Pain
Feel the Way I Feel
There's Something There
Stop in the Name of Love
A Loving Eye
Don't Look Back
Bayou Girl
I'm Losing You
So Many Teardrops
Stand in The Way
Paint the Town Blue
If I Was Your Man

Extralåtar
Whose Life am I Dreaming
Saving the Best of My Love
Closed for Business

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.