Blogginlägg

90:#20 The impossible bird

Postad: 2013-12-09 07:58
Kategori: 90-talets bästa

NICK LOWE: The impossible bird (Demon, 1994)

För Nick Lowe var 90-talet en förändringens tid. Då gick han från att vara en popartist med kvicktänkta låtar på repertoaren till en vuxenartist med ett genomgående lägre tempo i låtarna. Jag har redan presenterat en av Lowes skivor ur den kategorin, "Dig my mood", i min serie och nu är det dags att rikta blickarna och öronen mot hans premiärskiva i genren.
   Efter att ha spelat in sina två senaste album i Kalifornien, "Party of one" (1990) och "Little Village" (1992), hittade Nick Lowe hem till England och blev en "true Englishman". "The impossible bird" är inspelad i London på The Turk's Head Function Room (Winchester Hall), St. Margarets, Twickenham, Middlesex, The Old Cinema (Broadvale Centre), Brentford, Middlesex och The Bonaparte Rooms, St. Margaret's, Twickenham, Middlesex. Den är dessutom mixad i St John's Wood och Shepherd's Bush.
   Från 1994 och fram till idag har Nick Lowe spelat in samtliga låtar på samtliga album i London med omnejd. Ofta inte långt från hans hem i Brentford i sydvästra London. Där han bor med sin fru Peta Waddington, grafisk designer, och parets son Roy Lowe, som föddes 2005.
   "The impossible bird" är alltså en imponerande återkomst till den engelska vardagen, på ett helengelskt skivbolag, men har innehållsmässigt ändå spår av USA. De tre coverlåtarna är skrivna av amerikanska låtskrivare och en utflyttad engelsman (Roger Cooke). Kompbandet är engelskt förutom gitarristen Bill Kirchen som är en gammal vän till Nick sedan 1983 när han producerade den amerikanska gruppen The Moonlighters, där Kirchen var medlem, och albumet "Rush hour".
   I övrigt är det mest välkända namn bakom Lowe på den här skivan, Robert Trehern (hette Bobby Irwin på 80-talet), trummor, Paul "Bassman" Riley, bas, och Geraint Watkins, orgel och elgitarr. Dessutom medverkar det udda namnet Gary Grainger på fuzzgitarr på en låt, "I live on a battlefield". Grainger är mest känd som gitarristen i Rod Stewarts band mellan 1976 och 1981.
   Nick Lowe är och har varit en genuin låtskrivare genom alla år men faktum kvarstår att det finns få Nick Lowe-skivor med uteslutande originalmaterial. Två-tre covers på varje skiva har varit mer regel än undantag. Så även på "The impossible bird". Första inspelningen av "True love travels on a gravel road" gjordes av Duane Dee 1968 men det var Elvis Presley som gjorde den mest kända versionen på "From Elvis to Memphis" (1969), originalet till "Trail of tears" gjordes av Juice Newton på albumet "Quiet lies" (1982) och "I'll be there" var en Ray Price-singel 1954.
   Sedan förekommer det Nick Lowe-relaterat material på albumet som redan har givits ut med andra artister. "I live on a battlefield", som han har skrivit tillsammans med Paul Carrack, gjordes första gången av just Carrack 1989, då med den kortare titeln "Battlefield". Johnny Cash gav ut den första berömda versionen av "The beast in me" redan på våren 1994 på albumet "American recordings".
   Men det är naturligtvis de nyskrivna Lowe-låtarna som gör "The impossible bird" till ett av hans bästa album. Sorg, saknad, vemod och olycklig kärlek genomsyrar de personliga texterna. Det musikaliska tempot är genomgående lågt medan Lowe blottar sina innersta tankar. I låtar som "Shelley my love", "Lover don't go", "Drive-thru man", "Withered on the vine" och "14 days" står tiden nästan still. Men det finns också variation. "12-step program (to quit you babe) och "I'll be there" hör nästan hemma i Rockpile-sammanhang och "Trail of tears" är närmast träskrock med Geraint Watkins på framträdande elgitarr.
   På skivomslagets framsida sitter Nick och balanserar på en stol medan han tittar på en tavla på väggen, "The room" av konstnären Barry Jones. Jones, som dog 1998, bodde under senare delen av sitt liv i samma Brentford som Nick Lowe och var även musiker vid sidan av konstnärsyrket.

YouTube: "The beast in me".


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2013 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.