Blogginlägg

Fotograf som halkat på sned

Många udda och intressanta individer har passerat revy i Pluras beroendeframkallande bloggtexter under våren. Ett av dessa namn som dök upp, när den turbulenta skivinspelningen med Eldkvarn i London 1984 skulle behandlas, var Stefan Wallgren kallad ”fotografen W” framställdes på ett inte genomgående fördelaktigt sätt.
   Jag ska inte gå in närmare på Pluras målande beskrivning och jag ska varken döma eller fria i detta fall. Däremot kan jag berätta mina minnen om Stefan, hans historia och hur han blev en av de hetaste fotograferna i London.
   Jag träffade Stefan första gången 1979 på Pink Pop-resan till Holland som jag tidigare redogjort för. Då levererade han bilder till övriga skribenter och journalister på resan. Jag hade egen fotograf med mig men lyckades ändå få god kontakt med den trevlige Stefan.
   Jag höll sedan kontakt med honom när han flyttade till London 1980. Först var han tillfälligt i London men blev, tack vare alla goda kontakter, kvar där. Han utnyttjade alla upptänkliga källor till arbete samtidigt som han hade kontakt med svenska kvällstidningar, veckotidningar och fackpress. Det berättade den då 26-årige Stefan för mig i mars 1980.
   Då bodde Stefan i ett möblerat rum på Clanricarde Gardens i Bayswater som han hyrde för 40 pund i veckan. Ett enda rum vars golv var fyllt av fototidningar, tvätt och massor av
saker.
   Stefan hade under det senaste året blivit en mycket uppskattad fotograf, speciellt i
rockkretsar, utan att egentligen ha den teoretiska fotoutbildningen. Han kunde inte många av facktermerna inom fotoarbetet och brukade ibland ha svårt att göra sig förstådd i fotoaffären där de förväntade sig proffssnack och ingående fackuttryck.

Stefan blev fotograf av en ren slump. I slutet av 60-talet hoppade han av från plugget och hade tillfälliga jobb som att exempelvis plocka äpplen. Såg av en tillfällighet ”Blow up”,
Antonionis berömda film om en modefotograf och blev som tusentals andra vid den tiden lite extra fotointresserad och köpte sin första kamera 1968.
   Hans första bild var på en kompis hund. Kompisen hette Gurra och blev senare trummis i Ebba Grön.
   Stefan bodde i London redan i början på 70-talet och bodde även i Italien där han jobbade tillsammans med den italienska rockgruppen PFM. Men just till London kom han att återvända till många gånger på 70-talet.
   Redan 1980 hade Stefan goda kontakter i pop- och rockbranschen som genererade mycket jobb. Han anlitades ofta av New Musical Express främst när det gällde konsertbilder som var Stefans
specialområde.
   - När jag får ett jobb av t ex NME kontaktar jag den aktuella gruppens manager eller deras eventuella skivbolag för fotopass och fribiljett. Sedan gäller det att hitta intressanta kameravinklar och det är svårt på ställen som Marquee där publiken trängs och utrymmet är minimalt, berättade Stefan för mig då.

Med sina blott 1.69 i strumplästen blev det inte lättare för Stefan. Hans stora fotväska fick ofta fungera som pall för att kompensera hans ringa längd. Men att plåta konsertartister är dock något mycket mer än några snabba klick under konserten.
   - Om det går arrangerar jag ett sammanträffande med artisten innan konserten, snackar om allt möjligt för att få en helhetsbild av personen. Jobbet på fältet bygger mycket på koncentration så jag får sällan en musikalisk bild på platsen, berättade han bland annat.
   I en perfekt värld skulle han vilja se showen innan utan kamera i hand för att bilda sig en uppfattning. Och strax innan vårt möte i London våren 1980 hade Stefan sett Clash tre kvällar i rad. Som han lyriskt berättade varje detalj av.
   Stefans musikaliska favoriter just då var bland annat Selecter, de bästa representanterna av den då mycket populära skavågen, tyckte han.
   Däremot hatade Stefan hårdrock och berättade en anekdot från en konsert med Ted Nugent i Stockholm.
   - Nugent själv hade bomull i öronen och man kunde inte vara kvar i konsertlokalen långa stunder. Hans manager stod inte ens ut i ljudvågorna utan gick ut över Kungsgatan till en krog och tog en öl medan Nugent avslutade konserten.

Våren 1980 fanns det långt framskridna planer på att Stefan Wallgrens bilder skulle bilda collage på inneromslaget till Dire Straits nästa skiva. I en bransch som ständigt växlar vind blev det aldrig så. Och ska man tro Pluras sena berättelser hände det mycket annat oplanerat för den hårt engagerade Stefan.
   Under de här första 80-talsåren levererade han dock fantastiskt snygga bilder till mig. På The Photos, Original Mirrors, Wreckless Eric, Dag Vag, Selecter och andra. Och de följande åren var det lätt att spåra upp honom på puben på Moscow Road och jag minns tydligt hur han tidigt i november 1984 berättade om Eldkvarn och deras just avslutade skivinspelning i London.
   - Nej, Eldkvarn, dom finns nog inte längre. De lämnade London som en splittrad grupp och inspelningarna var verkligen tumultartade, berättade han för mig då.
   Några veckor efter min intervju med Stefan i mars 1980 skickade han sin utlovade bild på sig själv. Inget självporträtt utan en bild tagen utomhus i Londonmiljö av sångerskan Siouxsie Sioux, ledare för sitt just då mycket populära Banshees.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.