Blogginlägg

Mina vänner: Anders Olsson

Postad: 2007-03-19 16:35 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Mina vänner

Olsson är bara ett efternamn men entydigt med vad vi vanligtvis kallar honom. Anders har nu blivit en bra bit över 40 men var långt under 20 när han kom in här på tidningen. Svårt punkinfluerad med färgade slingor i håret dök han upp bland de konservativa gubbarna på tidningens sätteri i början på 80-talet. Onekligen en spännande upplevelse och ett outplånligt minne.
   Anders kom ur den perfekta punkgenerationen. Födda nån gång i början på 60-talet och han var precis för ung för att uppleva Clash live i hemstaden 1977. Men punkintresset höll i sig och han startade tidigt en egen punkgrupp, Sarah Coffman, som fick göra en egenfinansierad singel som jag tror att jag har nånstans hemma i samlingen.
   Den gruppen var inget långvarigt seriöst projekt och det var inte heller nästa grupp som Olsson var delaktig i, Nude Porks. Ett uteslutande coverband som spelade obskyra låtar från 1977. Han var både talesman för och sångare i gruppen.
   Kvintetten föddes som idé 1981 men få konserter, många olika medlemmar och gruppnamn. De hette både Pro 3 och Commando Lou Reed innan namnet Nude Porks, som inte betyder någonting enligt Olsson, föddes på en Armoury Show-konsert i Stockholm.
   Gruppens korta och osammanhängande karriär kröntes nästan i maj 1985 när de fick spela förband till The Pogues på Örebros klassiska rockställe Rockmagasinet.

1987 åkte Olsson på en jorden runt-resa, huvudsakligen Australien och USA, som skulle komma att sträcka sig över 13 månader. Sommaren 1988 kom han hem och kunde berätta om en händelserik resa och en stor erfarenhet. Det var en så färgstark berättelse och detaljerad redogörelse att jag faktiskt satte mig och skrev en krönika om hans upplevelser. Som aldrig, vad jag nu förstår, blev publicerad i tidningen. Kanske fanns det inte plats eller kanske var det för personligt. Det var ju ändå 80-tal…
   Så hittade jag plötsligt texten på några gulnade manusblad där de låg långt ner i en låda här på jobbet. Och jag kan inte hindra mig själv från att återge den ursprungliga texten. Helt tagen från manusbladen utan omskrivningar. Ursäkta det kanske uppstyltade språket men som sagt, det var ju 80-tal:

Jorden runt med Anders Olsson
Olsson är tillbaka! Meddelandet nådde mig förra helgen: Anders Olsson, som rest jorden runt på 13 månader via bl a Australien och USA, är tillbaka i Örebro. Rockfantasten Olsson var en gång i tiden medlem av underliga gruppen Sarah Coffman (en singel 1980) och sjöng på senare år i det betydligt mer lekfulla coverbandet Nude Porks.
   Olsson kan från sin långa resa berätta uppseendeväckande historier om det våldsamma 200-årsjubileet i Sydney i januari, hur han åkte fast för fortkörning i Texas och hur han under sex månader i Australien inte lyckades se en enda vild känguru!
   Olsson älskar rock, därför handlade vårt samtal till övervägande del om konserter och mängder av intressanta rockpersonligheter han mött under resan.
   Efter att ha tillbringat lång tid i både Australien och USA har han en väldigt klar åsikt om australisk kontra amerikansk rock.
   - För mig framstår amerikanska band som mycket bättre och intressantare än australiska. Midnight Oil tål jag inte höra längre och de nya banden har inget nytt att komma med.
   - Hoodoo Gurus fantaster är nu 14-15-åringar. Det påpekade jag för Dave Faulkner (sångaren), när jag stötte ihop med honom senare i USA. Han blev ursinnig och förbannad.
   Men Australien är inte bara inhemsk rock. Engelska och amerikanska artister är också populära. Elvis Costello imponerade överraskande på Olsson.
   - En australisk kompis var Costello-freak så jag följde med mest för hans skull. En lång konsert med både Confederates-komp och solonummer. De gamla Attractions-låtarna passade mindre bra med nya kompet men han gjorde själv en makalös version av gamla ”Pump it up” med Noisecaster plus beatbox. I stil med Big Audio Dynamite.
   I februari kom han till USA, först västkusten och sedan New York, och kan därmed jämföra Los Angeles med New York som levande rockstäder. Alla brukar tala till fördel för LA.
- Visst händer det kanske mer i Los Angeles. Men staden är så stor, klubbarna så utspridda och kommunikationerna så erbarmligt dåliga att man måste åka bil till alla ställen. Då vet alla hur roligt man får ha när man ska köra bil sedan…
   I San Diego träffade Olsson skivproducenten Earle Mankey. En gång i tiden Sparks-medlem men numera hyfsat framgångsrik producent. Även Paul B Cutler, gitarristen i Dream Syndicate, och Lädernunnan, på San Francisco-besök, kom i Olssons väg.
   I New York bodde Olsson hos Bibbi Farber, en gång Örebro och nu sångare i Indigos. Genom Bibbi och hennes syster Celia, trummis i samma band, träffade han mängder med intressanta rockmänniskor av vilka Richard Robinson var en av dem.
   Robinson är kanske inte så berömd men däremot legendarisk i New Yorks rockkretsar förknippad med alla från Lou Reed till David Johansen.
   - Richard blev en av mina bästa vänner. Han är tillbaka i rockbranschen efter att ha jobbat som trollkarl(!) i tio år. Han är talangscout åt CBS, får snart sin egen rocketikett och just Indigos är mycket nära ett skivkontrakt.
   Berättar Olsson bland annat och har då bara avslöjat en bråkdel av tretton månader utomlands. Han återkom till Örebro med hundra LP i bagaget (”mycket gitarrock”) och ett nyuppväckt intresse för Plimsouls.

Så långt 1988 och Olsson. Han försvann rätt snart från staden (Örebro) och bosatte sig i Stockholm. Efter över ett år runt jorden var den lilla hemstaden för trång och det blev helt naturligt med Stockholm istället. Först hade han skivaffär på St Eriksgatan men var snart tillbaka i den grafiska branschen och jobbar sedan många år tillbaka på Kyrkans Tidning som någon teknisk samordnare.
   Men musikintresset finns fortfarande och det har med ålderns rätt utvecklats och breddats. Efter det djupa punkintresset på 70- och 80-talet har han fått mer och mer ”normal” musiksmak där både garage och pubrock finns med. Exempelvis köpte han en gammal vinyl-LP med franska Dogs av mig för något år sedan.
   Sedan har Olsson en angenäm fritidssysselsättning sedan tio år tillbaka. Han driver tillsammans kompisarna Danny och Johan Low Impact Records som regelbundet ger ut skivor i både pop-, rock- och garage-genren. Med grupper som The Strollers, The Sewergrooves, The Maharajas och The Maggots.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2007 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.