Blogginlägg

LIVE#7: Neil Young 1982

Alla bilder: Anders Erkman
NEIL with TRANS BAND
Isstadion, Stockholm 9 oktober 1982

De båda Sverige-konserterna med Neil Young i oktober 1982, i Göteborg och Stockholm dagarna efter varandra, tillhör definitivt topparna i mitt drygt 40-åriga konsertliv. Båda två. Samtidigt som de hade ett gemensamt oväntat tema, den synthesizer-dränkta formen av rock’n’roll med en tyngd som var typisk Neil Young, så hade varje konsert läckra detaljer som inte upprepades på båda.
   Därför var min nedanstående recension, till Nerikes Allehandas måndagstidning, ett sammandrag av båda konserterna men här, för att det ska bli rättvist, är det konserten i Stockholm som jag höjer till en exklusiv sjunde-plats på min lista. En lista som närmar sig topplatsen och varje konsertögonblick som återstår att redovisa är något alldeles extra. I minnet. Både då och nu.
   Neil Young hade 1982 avslutat sitt skivkontrakt med Reprise Records och skrivit nytt med Geffen Records och åren framöver skulle bli mycket turbulenta där stridigheterna och meningsskiljaktligheterna bara växte och växte i takt med att en alltmer provokativ Neil Young ville förändra, chockera och minst sagt överraska på varje skiva.
   ”Trans” skulle bli det första albumet på det nya kontraktet och musikaliskt chockade han alla, från fans till skivbolagschefer, med att producera en överlag elektroniskt programmerad skiva. Där syntar, vocoders och många andra tekniska hjälpmedel kraftigt påverkade det nya soundet. Ett spännande och oväntat sound som Neil otåligt ville turnera direkt med – innan ens skivan var färdig för utgivning.
   1980-81 var så gott som fritt från turnéer och konserter med Neil Young men 1982 skulle det bli annorlunda. Redan på sommaren 1982 gav han sig ut med sitt nykomponerade och förhållandevis stora band, som gick under namnet Trans Band, på en två veckor lång klubbturné i södra Kalifornien. Innan han den sista augusti landade i Frankrike för den stora premiären på den nya showen. Efter stopp i Tyskland, Italien, Schweiz, Holland, England, Belgien och Norge kom han till Göteborg 8 oktober. Samma dag hade Nils namnsdag och Nils Lofgren var en av de färgstarka musikerna bredvid Neil på den långa scenen som sträckte sig ut som en lång tunga i publikhavet.
   Lofgren hade inte spelat med Young på turné sedan hösten 1973 då bandet hette Santa Monica Flyers. Och Lofgren var från 1975 mer känd som soloartist med fem studioskivor i eget namn bakom sig. Lofgren var också en tidig medlem av Crazy Horse, Neil Youngs vanligaste kompband, där också trummisen Ralph Molina spelade och nu fanns med i Trans Band.

En ännu äldre kollega till Neil spelade överraskande bas i det nya bandet, Bruce Palmer. Han var med i den första upplagan av Buffalo Springfield men tvingades lämna gruppen med anledning av diverse drogrelaterade brott som gjorde att han blev utvisad från USA. Spelade i flera okända grupper innan han plötsligt dök upp igen 1982.
   Ben Keith, steelguitar, var en annan välkänd musiker i Neils Youngs krets. Hade både turnerat flitigt och spelat på åtskilliga Young-skivor under många år. Slagverkaren Joe Lala var tio år tidigare medlem av Stephen Stills Manassas men var en rutinerade studiomusiker i många olika sammanhang. Larry Cragg och Joel Bernstein nämns också som musiker på konserten/turnén men medverkar endast i marginalen då de egentligen har andra arbetsuppgifter, gitarrtekniker respektive fotograf.
   En vecka efter Sverigebesöket filmades hela Neil Young-konserten i Berlin och gavs ut på video.
   På någon av de sista dagarna i december 1982 släpptes slutligen skivan ”Trans” och var en mäktig besvikelse. Borta var det spektakulära trycket i arrangemangen, det fina samarbetet mellan Lofgren och Young försvann på skiva och låtarna var i de flesta fall decimerade till några ordinära och lättviktiga syntpophits. Ingen succe med andra ord och Neil Young skulle aldrig mer återvända till de här musikaliska jaktmarkerna.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1982.

DEN FÖRLORADE SONEN HÖLL REN MASSFRÄLSNING

En rocklegend har besökt Sverige. Neil Young gjorde i helgen två konserter, Göteborg i fredags och Stockholm i lördags, som det kommer att talas om mycket länge. Det var förväntan i alla läger, förhoppningar och spänning låg i luften. Neil Young inte bara infriade alla högt ställda förväntningar. Han gjorde dessa konserter till oförglömliga ögonblick. Det blev konserter med tusen höjdpunkter.
   Allehanda var med på Neil Youngs båda Sverige-konserter, två utsålda ishallar (11 000-12 000 personer) och hög stämning. Det var massfrälsning vid den förlorade sonens återkomst. Neil Young finns åter i våra hjärtan.
   På mindre än två timmar hann han givetvis bara med en liten bråkdel av sin digra skivproduktion. Men redan efter den imponerande inledningen med "Cinnamon girl", "Everybody knows this is nowhere" och "Southern man" var jag såld och besegrad. Inget kunde i fortsättningen gå fel fast han framförde en handfull nyskrivna låtar med ett mycket experimentellt sound.
   Neil Young är rockartisten, folksångaren, den annorlunda countrymusikern, bluesgitarristen och nu även en man med elektroniska intressen. Tillsammans med Nils Lofgren framfördehan nästan teatraliska scener där de sjöng genom en vocoder, så kallad röstförvrängare, och scenen förvandlades stundtals till rena science fiction.
   Må vara att det kanske var den engelska syntvågen som introducerade Neil Young i elektronikens möjligheter för rockmusiken men det här lät helt annorlunda, mer spännande och otroligt effektivt. Med en unik blandning av känsla och elektronik har Neil Young tagit ännu ett naturligt steg i sin redan obeskrivliga karriär.
   Samma motsägelsefulla kast och oberäkneliga infall som finns på Neil Youngs alla skivor präglade också konserten. Samma man som i ena låten ("Like a hurricane") nästan slet strängarna av sin elektriska gitarr kunde i nästa (en omarrangerad "The old laughing lady") spela sirlig och vacker akustisk gitarr. Det visade på storhet.
   Kompgruppen Crazy Horse har expanderat och blivit ett namnstarkt gäng. Redan nämnde Nils Lofgren fick som gitarrist stå i skuggan av Neil Young men dansade omkring på sitt speciella sätt medan han sjöng, spelade synt och piano. Ralph Molina var en auktoritet bakom trummorna och man insåg hur viktig han har varit för Crazy Horse och Neil Young genom åren.
   Gamle Buffalo Springfield-basisten Bruce Palmer, slagverkaren Joe Lala och slidegitarristen Ben Keith hjälpte också till att ta konserten till stundtals oändliga höjder.

Visst saknade jag många Neil Young-klassiker men de 21 låtarna (varav två sjöngs av Lofgren) han valde ut representerade ändå en fullödig bild av den legendariske artisten. Från besinningslös rock till vackra ballader.
   "The needle and the damage done" framförde Neil själv på scenen längst ut på den tio meter långa brygga som sträckte sig ut på parkett. Från de låga läktarplatserna såg det ut som han bokstavligen bars fram på utsträckta händer. Låten är en spark i ansiktet på de som fördomsfullt och okunnigt påstår att all rockmusik propagerar för droger. Här berättade han om beroendet, följderna och den oundvikliga döden.
   Avslutningen på konserten var lika imponerande som inledningen. I "My my hey hey" bröt helvetet löst och Ishallen blev ett rent inferno och förvandlades till en liten och intim rockklubb. Molina dunkade hejdlöst bakom trummorna, Lala rasslade med mikrofonförstärkta handflator(!) och Neil vräkte iväg gitarrtoner man inte trodde var möjliga. Som om de uppfanns i samma stund de slungades ut ur högtalarna.
   En andlös version av "Like a hurricane" följde innan det blev tomt och mörkt på scenen innan Neil återkom med akustisk gitarr, "Helpless" ("Comes a time" i Göteborg) med Nils Lofgren på dragspel.
   En allsångsversion av "Sugar mountain" och när en hård och tuff version av "Mr Soul" hade tonat ut, den mörka lokalen hade tänts upp lovade jag mig själv att aldrig jämföra olika konserter med olika artister vid olika tillfällen.
   Det är så en 36-årig rockartist och legend håller sig ständigt ung. Forever Young.

Neil Young: sång, gitarr, keyboards och vocoder
Ben Keith: pedal steel guitar, slide, keyboards och sång
Nils Lofgren: gitarr, dragspel, keyboards, vocoder och sång
Joe Lala: percussion
Bruce Palmer: bas
Larry Cragg: banjo
Ralph Molina: trummor och sång
Joel Bernstein: synthesizer


Cinnamon Girl
Everybody Knows This Is Nowhere
Southern Man
Computer Age
If You Got Love
Are You Ready For The Country?
Soul Of A Woman
A Little Thing Called Love
Old Man
The Needle And The Damage Done
The Old Laughing Lady>Guilty Train
After The Gold Rush
Transformer Man
I Don't Want To Talk About It
Beggars Day

Extralåtar
Sample And Hold
Hey Hey, My My
Like A Hurricane
Helpless
Sugar Mountain
Mr. Soul

Låtkommentaren: Den låtmässigt mest intressanta detaljen i Youngs setlist var de nya och ännu ej utgivna låtarna, främst från det "elektroniska" albumet "Trans" som representerades med fem låtar. Där den sjätte, "Soul of a woman", var planerad för skivan men i sista stund ströks och kom på skiva med Neil först förra våren på albumet "A treasure".
   Bland den övriga mängden Neil Young-låtar från olika tider märks Nils Lofgrens gamla Grin-låt "Beggars day". Och "I don't want to talk about it" (exklusivt i Stockholm!), även den sjöngs av Nils och hämtades ursprungligen från Crazy Horses repertoar 1971.


Aftonbladet 10/10 1982.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.