Blogginlägg

Sommarens lyssning i ett sammandrag

Postad: 2010-07-27 07:48
Kategori: Blogg

Under somnaren har jag lyssnat igenom några skivor som jag missat under våren. Några positiva överraskningar (Joel Alme, Basia Bulat och Jack Johnson), några besvikelser och några däremellan.

JUSTIN CURRIE: The great war
   Inleder med ett fantastiskt popsound, just då tänker jag på ABBA utan egentlig anledning men det finns en exakthet i arrangemangen som påminner om den svenska popexporten. Funkigare i andra låten men rösten är intakt och som gjorde förra skivan till en så underbart stark Topp 10-skiva 2008. Rösten blandar vemod med pop men arrangemangen kanske är lite för glättiga för att riktigt tas på allvar. Currie-turnén under maj och juni inkluderade fler USA-datum än konserter i England och det kanske kan förklara soundet på nya skivan.

EP’S TRAILER PARK: Scissors & knives
   Samma utveckling här. Det var längesen, åtskilliga år sedan, som jag hade EP’s Trailer Park som riktigt stora svenska favoriter. När Eric Palmkvist var som mest inspirerad av Ron Sexsmith var gruppen en tillbakalutad pärla. Nu låter även det här mycket mer modernt. Där sound och arrangemang på inledningslåten är så mycket viktigare än starka melodier. ”Leave this town” är så mycket naturligare med banjo, steelguitar, tjejkör och duett med Anna Maria Espinosa. Uppenbart Byrds-inspirerat på ”Black heart” och fiolen på ”Hockey skates and butterflies” är mycket vacker! Elpianot och rösten är fin på titellåten medan popsoundet på ”The spell” mest liknar Monostar.

JAKOB DYLAN: Woman + country
   Märkvärdigt Warren Zevon-lik på första låten. Producenten T-Bone Burnett har satt sin prägel på det avskalade soundet. Även när det blir mer elektriskt är det oerhört lågmält och det är omöjligt att inte jämföra med Plant & Krauss. Och sångerskorna Neko Case och Kelly Hogan sjunger a la Linda och Emmylou. Det är lågmält men ändå energiskt och blåset på ”Lend a hand” andas mycket Tom Waits. Banjon på ”We don’t live here anymore” och ståbasen plus tjejkören på ”Everybody’s hurting” är mycket fina. Avslutande ”Standing eight count” är fantastisk med blås, tung men ändå avskalad.

JOEL ALME: Waiting for the bells
   Första Alme-skivan var ett under av minimalistisk ickesång. Men låtarna och känslan överträffade allt. Nya skivan är allt annat än sparsmakad. Symfonisk pop av nästan överväldigande sort som gjorde Weeping Willows till älsklingar för över tio år sedan. Det vräks på med stråkar, blås och arrangemangen är tungt lastade och högt flygande. Alme var ju medlem av Hästpojken en kort stund och på något sätt går han i deras spår om man jämför med den gruppens senaste. Här finns vemod, älskvärd falsksång, fantastiska melodier och många underbara låttitlar som ”When old love keeps waiting” och ”On this night of living arms”.

BASIA BULAT: Heart of my own
   Kanske har jag en gång i livet överdoserat så mycket på Joni Mitchell att jag är lite allergisk mot dessa väna ljusa flickröster för att först kunna uppskatta Basia Bulats nya skiva. Basia är dessutom en kanadensisk sångerska som gör jämförelsen så uppenbar. Men skivan har mycket energi med stråkar och delvis högt tempo. Som i den stegrande öppningslåten ”Go on” och folkmusikkryddade ”Run”. Fantastiskt fin singer/songwriter-pop i ”Sugar and spice”. Stråkarna spelar nästan lika stor roll på den här skivan som på Almes men används här mycket mer känsligt. Blandningen mellan avskalade låtar, snabba arrangerade låtar och olika klanger är exceptionellt fin på skivan. Känslan i rösten, den där sträva personligheten som imponerar stort, är allra bäst.

JOHNOSSI: Mavericks
   ”What’s the point” måste vara årets singel. Glömmer aldrig tv-framträdandet i januari med enbart elgitarr och trummor. En sån där stark låt som redan borde vara skriven - många gånger. John Engelbrekt sjunger oerhört bra också. Och den begränsade sättningen är inte på något vis fantasilös eller monoton ty energin finns både i låtar och arrangemang. Även om singeln kanske satte förväntningarna lite väl högt finns det ytterligare några bra låtar på albumet: ”No last call” och ”Come along (there’s a gene)”.

JACK JOHNSON: To the sea
   Jack Johnsons nya skiva inleds överraskande poppigt med ”You and your heart”. I övrigt vill jag placera Jack bland starka singer/songwriter-artister. ”No good with faces”, ”My little girl”, ”Turn your love”, ”Anything but the truth” och “Only the ocean” kan säkert uppfattas som typiskt anspråkslösa låtar men är ju alla ett starkt material där Jacks röst till de lågmälda arrangemangen lyser så oerhört fint. Jag jämför med tidiga Ron Sexsmith-låtar och kan inte ge ett högre betyg.

TEENAGE FANCLUB: Shadows
   Den skotska gruppen hade sina musikaliska framgångar på 90-talet och har sedan dess fallit i min glömska. Sedan har jag läst tips och recensioner om gruppens nya skiva som pekade spikrakt uppåt. Musikaliskt är det mer amerikanskt än europeiskt. Underbar körsång, blixtrande akustiska gitarrer och många melodiskt finsnickrade låtar. Kanske stundtals lite snällt, när Crosby, Stills & Nash-stämmorna samsas med stråkarrangemangen, men år 2010 är det efterlängtat också med välljudande musik.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (380)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (101)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2010 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.