Blogginlägg

”Precious burden”

Postad: 1998-04-03 12:23
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/4 1998.

SOPHIE ZELMANI
Precious burden
(Columbia)


Fröken Zelmani slog igenom stort med debutalbumet för över två år sedan. Kanske ingen hänsynslöst personlig debut. Men vågad i bemärkelsen tidlös. I den inte helt vanliga, i detta land, singer-songwriter-traditionen.
   Efter ungefär samma recept följer nu andraskivan som jag tycker överlag har ett starkare material med fler profilerade melodier, undantagslöst skrivna av Sophie själv.
   Singelaptitretaren "So long" är ingalunda ensam bland skivans många starka ögonblick. Den nästan smärtsamt ödesmättade inledningslåten "Leaving", den ännu mer sorgligt inlindade titellåten, den tindrande "Goodbye" och "Who I am" är andra lågmälda men rent ypperliga låtar.
   På ett par låtar ger blås, saxofoner och en sprucken trumpet, en spretigare ljudbild. Och den svajiga elgitarren i "Foolish" står verkligen ut. Detaljer som inte stör utan förgyller skivans mycket helgjutna sound.
   Men mycket av den trygga, medvetet mogna framtoningen är också producenten Lars Halapis förtjänst. En gitarrist med många strängar på sitt instrument.
   Ofta förknippas Halapis insatser med proffsig men lite opersonlig gitarrpop och snäll gitarrock. Men som producent till Ulf Lundell har självförtroendet ökat och han vågar så mycket mer nu än då, exempelvis september 1995 då Sophies Grammisbelönade debut kom.
   För övrigt så har "Precious burden" mer än Halapi gemensamt med Lundells "Män utan kvinnor". I form av etablerade fotografen Anton Corbijns omslagsbilder.
   Fast upp till Lundells personlighet når Zelmani givetvis inte riktigt ännu. Jag kommer ihåg att jag på Sophies debut drog paralleller med Neil Youngs "Comes a time". Nu låter det i allmänhet mer som "After the goldrush"-LP:n, vilket betyder att karriären är på väg åt rätt håll, och i synnerhet på "Black day". Där behöver jag inte ens blunda för att tycka mig höra Neil Young, Nils Lofgren och Danny Whitten i kören.
   Men Sophie Zelmani är så mycket mer än retro. Lyssna bara på sju minuter långa "Got to stop" som är både mystisk, drömsk och suggestiv. Imponerande.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (444)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (70)
Konserter (233)
Krönikor (150)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (133)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 1998 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Per Ullén 21/11: Jag tycker att det tråkigt att efter att du har haft en väldigt intressant blo...

Jan Arne Martin Lennell 21/11: Tack för tips om podden. Babylon Zoo? Absolut. Har albumet med hiten (?) Spacem...

Per Rosén 19/11: Hej! Nyfiken på var du hört att första spelningen på turnén var i Stockhol...

Björn Stein 14/11: Lyssnartips, lyssna på Fred Eaglesmiths syn på ämnet tribute band på skivan ...

Björn Stein 13/11: Killen i mittten bekräftar nog din teori, gött solo. en pärla till poplåt! R...

Jan Arne Martin Lennell 31/10: Daniel Romano hade jag aldrig hört talas om förrän jag nyligen fick tips av g...

Håkan Gustavsson 30/10: Rolig återblick! Vissa saker behöver mer än 10 år för att man ska se klart...

Mats Karlsson 26/10: Detta är också ett av mina favorit-live-album. Visst var det märkligt att man...

Mats 26/10: Hej Håkan, Tack för att du skriver om Kursaal Flyers. Håller med om att de...

Fredrik Plumppu 24/10: Väldigt kul att få läsa denna recension, igen! 1983 hade jag nyligen upptäc...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.