Blogginlägg

”Precious burden”

Postad: 1998-04-03 12:23
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/4 1998.

SOPHIE ZELMANI
Precious burden
(Columbia)


Fröken Zelmani slog igenom stort med debutalbumet för över två år sedan. Kanske ingen hänsynslöst personlig debut. Men vågad i bemärkelsen tidlös. I den inte helt vanliga, i detta land, singer-songwriter-traditionen.
   Efter ungefär samma recept följer nu andraskivan som jag tycker överlag har ett starkare material med fler profilerade melodier, undantagslöst skrivna av Sophie själv.
   Singelaptitretaren "So long" är ingalunda ensam bland skivans många starka ögonblick. Den nästan smärtsamt ödesmättade inledningslåten "Leaving", den ännu mer sorgligt inlindade titellåten, den tindrande "Goodbye" och "Who I am" är andra lågmälda men rent ypperliga låtar.
   På ett par låtar ger blås, saxofoner och en sprucken trumpet, en spretigare ljudbild. Och den svajiga elgitarren i "Foolish" står verkligen ut. Detaljer som inte stör utan förgyller skivans mycket helgjutna sound.
   Men mycket av den trygga, medvetet mogna framtoningen är också producenten Lars Halapis förtjänst. En gitarrist med många strängar på sitt instrument.
   Ofta förknippas Halapis insatser med proffsig men lite opersonlig gitarrpop och snäll gitarrock. Men som producent till Ulf Lundell har självförtroendet ökat och han vågar så mycket mer nu än då, exempelvis september 1995 då Sophies Grammisbelönade debut kom.
   För övrigt så har "Precious burden" mer än Halapi gemensamt med Lundells "Män utan kvinnor". I form av etablerade fotografen Anton Corbijns omslagsbilder.
   Fast upp till Lundells personlighet når Zelmani givetvis inte riktigt ännu. Jag kommer ihåg att jag på Sophies debut drog paralleller med Neil Youngs "Comes a time". Nu låter det i allmänhet mer som "After the goldrush"-LP:n, vilket betyder att karriären är på väg åt rätt håll, och i synnerhet på "Black day". Där behöver jag inte ens blunda för att tycka mig höra Neil Young, Nils Lofgren och Danny Whitten i kören.
   Men Sophie Zelmani är så mycket mer än retro. Lyssna bara på sju minuter långa "Got to stop" som är både mystisk, drömsk och suggestiv. Imponerande.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 1998 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.