Blogginlägg

Stiff-bonus: Straight to hell

SOUNDTRACK: “Straight to hell” (Hell DIABLO 1)
Release: Juni 1987

På den spännande skivetiketten Hell Records gav Stiff bara ut en enda platta, albumet “Straight to hell” som också är soundtrack till Alex Cox film med samma namn. Det annonserades om en singel i samband med den här skivan men Pogues ”The good the bad and the ugly”/”Rakes at the gate of hell” gavs aldrig ut fast den hade fått ett skivnummer, HELLBLOOD 1 (7”) och HELLBLOODY 1 (12”).
   Cox från Liverpool var på väg att bli en erkänd regissör. Han hade 1984 gjort ”Repo man” med Harry Dean Stanton, 1985 ”Sid & Nancy” och skulle efter ”Straight to hell” samma år göra ”Walker” med Ed Harris.
   ”Straight to hell” är en spagettiwestern inspelad i Almeria i Andalucien, Spanien. Med en mängd skådespelare som är mer kända i rockbranschen än i filmsammanhang. Hela Pogues (som spelar MacMahone Gang i filmen), Joe Strummer, Elvis Costello och Courtney Love. Med i filmen finns också några etablerade skådespelarnamn som Dennis Hopper, Grace Jones och Jim Jarmusch. Cox har förklarat att det fanns en del svårigheter att göra film med rockmusiker:
   "[Spider] was extremely able. Shane MacGowan isn't really an actor. It was difficult to explain to him that you had to do things the same way twice."
   Däremot gillade Cox Joe Strummer som figurerade som skådespelare i tre Cox-filmer på rad på 80-talet. Och han fick åter chansen på ”Straight to hell” att bidra med några låtar till filmen. ”Evil darling”, långsam rock med visslande melodi och Vilda Västern-känsla, och ”Ambush at mystery rock”, instrumental snabb rock, trumprogrammerad rytm och pistolskott på slutet. Två bra låtar från Strummer som efter Clash-splittringen ännu inte påbörjat sin solokarriär. Däremot hade han 1986 återförenats med Mick Jones då han producerade ”No 10, Upping Street” åt Big Audio Dynamite. 1988 inledde Strummer solokarriären med albumet ”Earthquake weather”.
   Titeln ”Straight to hell” är för övrigt hämtad från en Clash-låt på albumet ”Combat rock” 1982.
   För mig okända bandet Pray For Rain har skrivit ledmotivet till filmen, ”The killers” är en pampig och instrumental filmlåt med trumpet och effekter. Gruppens andra bidrag, ”Money, guns and coffee”, är också pompös cowboyrock à la Alarm och Spandau Ballet med 80-talssyntar.
   Men det var The Pogues som var det ledande namnet på ”Straight to hell”-soundtracket med sina fem låtar, samtliga exklusiva inspelningar för den här skivan. Bland annat är det premiär för ”If I should fall from grace with God”, låten som också blev titel på Pogues nästa album som skulle släppas först i januari 1988. Här i en anspråkslös, delvis skojfrisk och demoliknande version. Med framträdande fiol, banjo, dragspel och bassång i kören. Tämligen olik den kommande professionella Steve Lillywhite-producerade versionen.
   Pogues inleder skivan i klassisk filmstil med Ennio Morricones mycket kända ”The good the bad and the ugly” komplett med vissling av melodin. I övrigt är det en bra mycket mer experimentell version, med rap, stökigt arrangemang, skrik och skrän. Och Brian Downey (Thin Lizzy) och Nigel Lewis (Meteors) finns med på ett hörn. Easy listening-kungen Hugo Montenegro fick en hit med den här låten 1968.
   ”Rake at the gates of hell” är ett typiskt Shane MacGowan-original i monoton men snabb takt med dragspel och tin whistle. Tunn produktion (Paul Scully/Dave Jordan) som på skivan i övrigt. Pogues gjorde aldrig någon riktigt inspelning av den här låten, däremot finns den med på en Shane MacGowan & the Popes-ep, ”The church of the holy spook” (1994).
   ”Danny boy”, den gamla kända folkmelodin, har Pogues inte heller spelat in vid något annat sammanhang, märkligt nog. Här sjungs den accapella av Cait O’Riordan med hela sällskapet i kören i en kort, kort version. Även den här låten har MacGowan senare gjort på skiva, ep:n ”Christmas party” (1996).
   ”Rabinga” är en spanskinspirerad Vilda Västern-låt, en instrumentallåt skriven av Philip Chevron där både sound och melodi påminner om ”Snobbar som jobbar”-temat.
   Elvis Costello är det tredje tunga namnet som medverkar på detta soundtrack, fast under The MacManus Gang-pseudonym. 4 maj 1987, någon månad innan ”Straight to hell”, släppte Costello singeln ”A town called Big Nothing (really big nothing)” (Demon) med sång av Costello. På 12”-singeln finns låten ”A town called Big Nothing (the long march)”, en instrumental version av singeln, där bara viskningar av titeln och en la-la-la-kör förekommer) som påminner om låten på soundtracket. Trumpeten, som spelas av Elvis pappa Ross MacManus, och den spanska akustiska gitarren är framträdande i arrangemanget.
   Zander Schloss-spåret är mer som ett skämt i jämförelse. Allsångslåt utan allsång.

1. The Good The Bad And The Ugly – The Pogues
2. Rake At The Gates Of Hell – The Pogues
3. If I Should Fall From Grace With God – The Pogues
4. Rabinga – The Pogues
5. Evil Darling – Joe Strummer
6. Big Nothing – The MacManus Gang
7. Money Guns And Coffee - Pray For Rain
8. Ambush Or Mystery Rock – Joe Strummer
9. Salsa Y Ketchup - Zander Schloss
10. The Killers - Pray For Rain
11. Danny Boy – The Pogues featuring Cait O’Riordan & The Cast

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.