Blogginlägg

Som ett minne från det förflutna

Det behöver nödvändigtvis inte vara jul för att den engelska folkrockgruppen Pogues namn ska dyka upp som ett minne från det förflutna. Men det hjälper. Sedan 1987 är ju den fantastiska julsången "Fairytale of New York" en given ingrediens på julbordet. Och nu strax före jul släpptes gruppens album på nytt i grandiosa återutgivningsformat.
   Det finns alltsÃ¥ en alldeles naturlig anledning att ägna gruppens alla positiva (nÃ¥ja, nÃ¥gra negativa ocksÃ¥) sidor ytterligare en tanke. För er som inte minns ert 80-tal lika tydligt som undertecknad kan jag berätta att mitt i den värsta new wave-yran av pampiga trumarrangemang och häftiga synttrender dök det upp ett charmerande gäng irländare/engelsmän som med punkens energi i botten attackerade de traditionella folkmelodierna med en skamlös blandning av bÃ¥de respekt och anarki.
   Shane MacGowan, gruppens gränslöst egensinnige ledare, sÃ¥ngare och inte minst geniale lÃ¥tskrivare, var en son av punken (Shane O'Hooligan var hans beryktade alter ego), född i Tipperary och uppfödd pÃ¥ irländsk folkmusik sedan nappflaskan. Fast allt tydde pÃ¥ att nappflaskan ocksÃ¥ innehöll andra substanser ty redan i Pogues ungdom, dÃ¥ de kallade sig Pogue Mahone ("kiss my ass" pÃ¥ gaeliska"") var Shane en obotlig drinkare, en öltörstande och whiskyälskande rumlare som gav de blöta texterna full trovärdighet.
   Men Shanes problematiska leverne resulterade inte bara i en hel mängd fantastiska och oförglömliga lÃ¥tar. Det pÃ¥verkade ocksÃ¥ märkbart hans oberäknelighet som liveartist. Dagarna innan Pogues skulle komma till Örebro i maj 1985 sÃ¥ fick Elvis Costello, som vid tidpunkten var gruppens skivproducent och följde med pÃ¥ turnén som fästman till bandets basist Cait O'Riordan, rycka in vid sÃ¥ngmikrofonen. Men pÃ¥ Rockmagasinet stod hela bandet upp, om än nÃ¥got bleka om nosen, och Elvis smög omkring i strÃ¥hatt i publiken.
   Pogues mästerverk "Rum,sodomy and the lash", gruppens andra album, var under produktion och det skulle samma höst resultera i gruppens all time high-skiva. Costello hade fÃ¥ngat det bästa i gruppen och samlat styrkorna. MacGowan sjöng bättre än nÃ¥gonsin (vilket kanske inte säger sÃ¥ mycket) och det gnistrar verkligen om arrangemangen än idag.
   Ã…terutgivningarna, som omfattar Pogues sju första album, är föredömligt ihopsatta. Sex-sju bonusspÃ¥r pÃ¥ varje album hämtade frÃ¥n singlar, maxisinglar och ""B-sidor. Som gör Pogues skivhistoria komplett. Snyggt presenterade, med initierade omslagstexter och underbara anekdoter frÃ¥n beundrare som exempelvis Steve Earle (hans berättelse om sin Ã¥terresa till USA, mitt under konserten med Pogues, är obetalbar), Jim Jarmusch, Matt Dillon och Tom Waits. Bland Ã¥terutgivningarna sÃ¥ överraskar nu debuten "Red roses for me", en oslipad diamant som nu stÃ¥r sig ypperligt i jämförelse med ovannämnda pärla och även 1988 Ã¥rs höjdare "If I should fall from grace with God".
   SÃ¥ dags hade Shane och bandet skapat nÃ¥gra riktiga klassiker i sÃ¥nger som "A pair of brown eyes", "Rainy night in Soho" och "Sally MacLennane" men ryktet som liveband solkades ner av alltför irrationella konserter beroende pÃ¥ Shanes ojämna humör och tillstÃ¥nd. Redan i december 1986 vid en konsert i London sÃ¥ tog jag avstÃ¥nd frÃ¥n Shanes uppträdande och skrev dÃ¥ ordagrant i denna tidning att "det är en sorglig syn att se Shane sÃ¥ fullständigt leva sig in i rollen som alkoholist. Han hittade knappt ut frÃ¥n scenen".
   Shane överlevde den konserten, det Ã¥ret och även skilsmässan med Pogues nÃ¥gra Ã¥r senare. Men hans unika lÃ¥tskrivarkonst hade vid det laget dalat till en högst ordinär nivÃ¥ fast han nÃ¥gra Ã¥r senare fick en mindre nytändning med nya kompgruppen The Popes. Vad som kom över mig av lyckligt rus när jag sommaren 1989 recenserade "Peace and love", gruppens fjärde album som jag gav ett maximalt betyg (5), förstÃ¥r jag inte riktigt idag.
   Möjligen är det klavertrampet preskriberat men skivan är sammantaget ingen triumf. Visserligen hade Shane skrivit en oerhört vacker hyllning till staden i hans hjärta, "London, you're a lady", men rösten var ingenting längre och som lÃ¥tskrivare överglänstes han flera gÃ¥nger av bandmedlemmarna Philip Chevron och Terry Woods.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.