Blogginlägg

Som ett minne från det förflutna

Det behöver nödvändigtvis inte vara jul för att den engelska folkrockgruppen Pogues namn ska dyka upp som ett minne från det förflutna. Men det hjälper. Sedan 1987 är ju den fantastiska julsången "Fairytale of New York" en given ingrediens på julbordet. Och nu strax före jul släpptes gruppens album på nytt i grandiosa återutgivningsformat.
   Det finns alltså en alldeles naturlig anledning att ägna gruppens alla positiva (nåja, några negativa också) sidor ytterligare en tanke. För er som inte minns ert 80-tal lika tydligt som undertecknad kan jag berätta att mitt i den värsta new wave-yran av pampiga trumarrangemang och häftiga synttrender dök det upp ett charmerande gäng irländare/engelsmän som med punkens energi i botten attackerade de traditionella folkmelodierna med en skamlös blandning av både respekt och anarki.
   Shane MacGowan, gruppens gränslöst egensinnige ledare, sångare och inte minst geniale låtskrivare, var en son av punken (Shane O'Hooligan var hans beryktade alter ego), född i Tipperary och uppfödd på irländsk folkmusik sedan nappflaskan. Fast allt tydde på att nappflaskan också innehöll andra substanser ty redan i Pogues ungdom, då de kallade sig Pogue Mahone ("kiss my ass" på gaeliska"") var Shane en obotlig drinkare, en öltörstande och whiskyälskande rumlare som gav de blöta texterna full trovärdighet.
   Men Shanes problematiska leverne resulterade inte bara i en hel mängd fantastiska och oförglömliga låtar. Det påverkade också märkbart hans oberäknelighet som liveartist. Dagarna innan Pogues skulle komma till Örebro i maj 1985 så fick Elvis Costello, som vid tidpunkten var gruppens skivproducent och följde med på turnén som fästman till bandets basist Cait O'Riordan, rycka in vid sångmikrofonen. Men på Rockmagasinet stod hela bandet upp, om än något bleka om nosen, och Elvis smög omkring i stråhatt i publiken.
   Pogues mästerverk "Rum,sodomy and the lash", gruppens andra album, var under produktion och det skulle samma höst resultera i gruppens all time high-skiva. Costello hade fångat det bästa i gruppen och samlat styrkorna. MacGowan sjöng bättre än någonsin (vilket kanske inte säger så mycket) och det gnistrar verkligen om arrangemangen än idag.
   Återutgivningarna, som omfattar Pogues sju första album, är föredömligt ihopsatta. Sex-sju bonusspår på varje album hämtade från singlar, maxisinglar och ""B-sidor. Som gör Pogues skivhistoria komplett. Snyggt presenterade, med initierade omslagstexter och underbara anekdoter från beundrare som exempelvis Steve Earle (hans berättelse om sin återresa till USA, mitt under konserten med Pogues, är obetalbar), Jim Jarmusch, Matt Dillon och Tom Waits. Bland återutgivningarna så överraskar nu debuten "Red roses for me", en oslipad diamant som nu står sig ypperligt i jämförelse med ovannämnda pärla och även 1988 års höjdare "If I should fall from grace with God".
   Så dags hade Shane och bandet skapat några riktiga klassiker i sånger som "A pair of brown eyes", "Rainy night in Soho" och "Sally MacLennane" men ryktet som liveband solkades ner av alltför irrationella konserter beroende på Shanes ojämna humör och tillstånd. Redan i december 1986 vid en konsert i London så tog jag avstånd från Shanes uppträdande och skrev då ordagrant i denna tidning att "det är en sorglig syn att se Shane så fullständigt leva sig in i rollen som alkoholist. Han hittade knappt ut från scenen".
   Shane överlevde den konserten, det året och även skilsmässan med Pogues några år senare. Men hans unika låtskrivarkonst hade vid det laget dalat till en högst ordinär nivå fast han några år senare fick en mindre nytändning med nya kompgruppen The Popes. Vad som kom över mig av lyckligt rus när jag sommaren 1989 recenserade "Peace and love", gruppens fjärde album som jag gav ett maximalt betyg (5), förstår jag inte riktigt idag.
   Möjligen är det klavertrampet preskriberat men skivan är sammantaget ingen triumf. Visserligen hade Shane skrivit en oerhört vacker hyllning till staden i hans hjärta, "London, you're a lady", men rösten var ingenting längre och som låtskrivare överglänstes han flera gånger av bandmedlemmarna Philip Chevron och Terry Woods.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.