Blogginlägg

Som ett minne från det förflutna

Postad: 2005-01-02 16:25
Kategori: Krönikor

Det behöver nödvändigtvis inte vara jul för att den engelska folkrockgruppen Pogues namn ska dyka upp som ett minne från det förflutna. Men det hjälper. Sedan 1987 är ju den fantastiska julsången "Fairytale of New York" en given ingrediens på julbordet. Och nu strax före jul släpptes gruppens album på nytt i grandiosa återutgivningsformat.
   Det finns alltså en alldeles naturlig anledning att ägna gruppens alla positiva (nåja, några negativa också) sidor ytterligare en tanke. För er som inte minns ert 80-tal lika tydligt som undertecknad kan jag berätta att mitt i den värsta new wave-yran av pampiga trumarrangemang och häftiga synttrender dök det upp ett charmerande gäng irländare/engelsmän som med punkens energi i botten attackerade de traditionella folkmelodierna med en skamlös blandning av både respekt och anarki.
   Shane MacGowan, gruppens gränslöst egensinnige ledare, sångare och inte minst geniale låtskrivare, var en son av punken (Shane O'Hooligan var hans beryktade alter ego), född i Tipperary och uppfödd på irländsk folkmusik sedan nappflaskan. Fast allt tydde på att nappflaskan också innehöll andra substanser ty redan i Pogues ungdom, då de kallade sig Pogue Mahone ("kiss my ass" på gaeliska"") var Shane en obotlig drinkare, en öltörstande och whiskyälskande rumlare som gav de blöta texterna full trovärdighet.
   Men Shanes problematiska leverne resulterade inte bara i en hel mängd fantastiska och oförglömliga låtar. Det påverkade också märkbart hans oberäknelighet som liveartist. Dagarna innan Pogues skulle komma till Örebro i maj 1985 så fick Elvis Costello, som vid tidpunkten var gruppens skivproducent och följde med på turnén som fästman till bandets basist Cait O'Riordan, rycka in vid sångmikrofonen. Men på Rockmagasinet stod hela bandet upp, om än något bleka om nosen, och Elvis smög omkring i stråhatt i publiken.
   Pogues mästerverk "Rum,sodomy and the lash", gruppens andra album, var under produktion och det skulle samma höst resultera i gruppens all time high-skiva. Costello hade fångat det bästa i gruppen och samlat styrkorna. MacGowan sjöng bättre än någonsin (vilket kanske inte säger så mycket) och det gnistrar verkligen om arrangemangen än idag.
   Återutgivningarna, som omfattar Pogues sju första album, är föredömligt ihopsatta. Sex-sju bonusspår på varje album hämtade från singlar, maxisinglar och ""B-sidor. Som gör Pogues skivhistoria komplett. Snyggt presenterade, med initierade omslagstexter och underbara anekdoter från beundrare som exempelvis Steve Earle (hans berättelse om sin återresa till USA, mitt under konserten med Pogues, är obetalbar), Jim Jarmusch, Matt Dillon och Tom Waits. Bland återutgivningarna så överraskar nu debuten "Red roses for me", en oslipad diamant som nu står sig ypperligt i jämförelse med ovannämnda pärla och även 1988 års höjdare "If I should fall from grace with God".
   Så dags hade Shane och bandet skapat några riktiga klassiker i sånger som "A pair of brown eyes", "Rainy night in Soho" och "Sally MacLennane" men ryktet som liveband solkades ner av alltför irrationella konserter beroende på Shanes ojämna humör och tillstånd. Redan i december 1986 vid en konsert i London så tog jag avstånd från Shanes uppträdande och skrev då ordagrant i denna tidning att "det är en sorglig syn att se Shane så fullständigt leva sig in i rollen som alkoholist. Han hittade knappt ut från scenen".
   Shane överlevde den konserten, det året och även skilsmässan med Pogues några år senare. Men hans unika låtskrivarkonst hade vid det laget dalat till en högst ordinär nivå fast han några år senare fick en mindre nytändning med nya kompgruppen The Popes. Vad som kom över mig av lyckligt rus när jag sommaren 1989 recenserade "Peace and love", gruppens fjärde album som jag gav ett maximalt betyg (5), förstår jag inte riktigt idag.
   Möjligen är det klavertrampet preskriberat men skivan är sammantaget ingen triumf. Visserligen hade Shane skrivit en oerhört vacker hyllning till staden i hans hjärta, "London, you're a lady", men rösten var ingenting längre och som låtskrivare överglänstes han flera gånger av bandmedlemmarna Philip Chevron och Terry Woods.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2005 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.