Blogginlägg

Countrylegenden Johnny Cash är död

Johnny Cash är död. Det kommer inte som någon stor överraskning, efter år av upprepade sjukdomar och sviktande hälsa, men känns ändå sorgligt. Han blev 71 år och hade en lång, händelserik och framgångsrik karriär och en makalös comeback på sin ålders höst bakom sig.
   Cash föddes i Arkansas men dog på Baptist Hospital i Nashville till följd av komplikationer med sin diabetessjukdom. Det var som countryartist Cash gjorde sig mest känd men han började på 50-talet som rockabillypionjär på skivbolaget Sun samtidigt som Elvis Presley, Jerry Lee Lewis och Roy Orbison. Han fick sin första stora hit med "Folsom Prison blues" och just sånger om kåkfarare, kärlekstrubbel och vardagliga problem gick som en röd tråd genom hans karriär.
   Däremot satt han aldrig själv i fängelse, som många tror, men hade under 60-talet stora problem med droger. Med hjälp av sin fru June Carter, som för övrigt dog i maj i år, kom han över de problemen samtidigt som han var mer kommersiellt framgångsrik än någonsin via hits som "A boy named Sue", "Sunday morning coming down" och "Jackson" (tillsammans med frun). "The man in black"
   Hans största låtar vid den här tiden skrevs ofta av andra men när han 1971 skrev "The man in black" utvecklades han från konventionell countryartist till stor ikon. Han var inte som alla andra Nashville-artister, han började klä sig i svart för att skilja sig från den paljetterade countrygenerationen och som en hyllning till världens förtryckta människor.
   Kanske skulle han i dag uppfattas som en föredetting om han inte träffat den mycket egensinnige skivproducenten Rick Rubin i mitten på 90-talet. Det kom att bli fyra fantastiska skivor med en blandning av helt sagolika covers och egna låtar. Ofta i lågmälda och djupt personliga versioner där han samarbetade med några av den unga rockgeneration, som Tom Petty, Bono, Nick Cave och Sheryl Crow, och valde låtar från så udda namn som Soundgarden, Beck och Palace.
   "The man in black" blev Johnny Cashs devis och det är just det minnet jag har, när han en solig och het eftermiddag sommaren 1997 stod på Lollipops scen i Stockholm helt i svart utan att röra en min. Det är det som kallas cool dignitet.

/ Håkan

Mikael Bodin 15/10: Tack för en väldigt fin beskrivning av albumet som jag personligen håller vä...

Björn 11/10: Vill lyfta fram denna, Drive All Night, klipp från - Göteborg, 2008. Som lite ...

Jan Arne Martin Lennell 10/10: Plats 82! Håkan, är det möjligt? Detta är ju ett av tidernas allra bästa al...

AMK 21/09: Hej! Vet du hur man kan få tag i att lyssna på Collapse nu för tiden? MVH...

Mikael Bodin 15/09: Som Petty sa (fritt översatt): "När vi är borta finns låtarna kvar, därför...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Tack för bra tips! James McMurtry (har "Too long in the wasteland") och Kate Ta...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Finns inte så mycket att invända i din recension. Ett av hans bätttre, men de...

Jan Arne Martin Lennell 2/09: Tack för att Maria kom med! En av mina absoluta favoritsångerskor. Har allt me...

Jan Arne Martin Lennell 28/08: Klockren analys. Underbar platta som också finns i min hylla."Airport" är ju b...

Silja 27/08: Varför inget här om Charlie Watts?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.