Blogginlägg

Countrylegenden Johnny Cash är död

Johnny Cash är död. Det kommer inte som någon stor överraskning, efter år av upprepade sjukdomar och sviktande hälsa, men känns ändå sorgligt. Han blev 71 år och hade en lång, händelserik och framgångsrik karriär och en makalös comeback på sin ålders höst bakom sig.
   Cash föddes i Arkansas men dog på Baptist Hospital i Nashville till följd av komplikationer med sin diabetessjukdom. Det var som countryartist Cash gjorde sig mest känd men han började på 50-talet som rockabillypionjär på skivbolaget Sun samtidigt som Elvis Presley, Jerry Lee Lewis och Roy Orbison. Han fick sin första stora hit med "Folsom Prison blues" och just sånger om kåkfarare, kärlekstrubbel och vardagliga problem gick som en röd tråd genom hans karriär.
   Däremot satt han aldrig själv i fängelse, som många tror, men hade under 60-talet stora problem med droger. Med hjälp av sin fru June Carter, som för övrigt dog i maj i år, kom han över de problemen samtidigt som han var mer kommersiellt framgångsrik än någonsin via hits som "A boy named Sue", "Sunday morning coming down" och "Jackson" (tillsammans med frun). "The man in black"
   Hans största låtar vid den här tiden skrevs ofta av andra men när han 1971 skrev "The man in black" utvecklades han från konventionell countryartist till stor ikon. Han var inte som alla andra Nashville-artister, han började klä sig i svart för att skilja sig från den paljetterade countrygenerationen och som en hyllning till världens förtryckta människor.
   Kanske skulle han i dag uppfattas som en föredetting om han inte träffat den mycket egensinnige skivproducenten Rick Rubin i mitten på 90-talet. Det kom att bli fyra fantastiska skivor med en blandning av helt sagolika covers och egna låtar. Ofta i lågmälda och djupt personliga versioner där han samarbetade med några av den unga rockgeneration, som Tom Petty, Bono, Nick Cave och Sheryl Crow, och valde låtar från så udda namn som Soundgarden, Beck och Palace.
   "The man in black" blev Johnny Cashs devis och det är just det minnet jag har, när han en solig och het eftermiddag sommaren 1997 stod på Lollipops scen i Stockholm helt i svart utan att röra en min. Det är det som kallas cool dignitet.

/ Håkan

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Mats 26/07: Detta är en av 70-talets absolut viktigaste plattor för mig. Såg Tyla Gang på Ho...

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.