Blogginlägg från september, 2003

”User”

Postad: 2003-09-24 16:28
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/9 2003.

User
User
(S56/Warner)


Poprock eller rockig pop låter alldeles för konstruerat och torrt medelmåttigt för att beskriva soundet på albumdebuterande Users nya skiva.
   Men någonstans där ofta tämligen korta, snärtiga poplåtar möter tung och riffig rock befinner sig kvartetten musikaliskt.
   De kanske inte äger världens mest personliga sound men bara på de tre redan släppta singlarna har de visat upp en bredd, och framförallt en extremt stigande kvalitetskurva, som nu understryks med hela albumet.
   Från hårt opersonliga "You belong" via fascinerat poppiga "Do you" till oerhört snygga "To feel" är det redan där en lång väg som Users begynnande karriär har vandrat. Men det lutar onekligen åt rätt håll.
   Som jag konstaterat tidigare kunde kanske namnen på många låtar på skivan haft lite fantasifullare titlar. Men ännu allvarligare för deras karriär tycker jag de grumliga, grovkorniga och närmast anonyma bilderna på omslaget är. Som inte presenterar ett nytt spännande rockband utan bäddar in allt i en hemlig attityd.
   Men musikaliskt är det som sagt mycket målinriktat, välskrivet och duktigt utfört. Ändå har jag lite skeptiska åsikter om produktion och sound. Med tanke på den mycket kvalitetsmedvetna demon som levererades för två år sedan, där luftigt snygga poplåtar radades upp, är det på skiva så komprimerat, så pressat och luftsnålt att mycket av gruppens talangfulla personlighet går lite förlorad i jakten på ett så konkurrenskraftigt sound som möjligt.
   När det egentligen är många av de snygga melodierna som ensamma kan göra allt arbete så väljer bandet och de båda producenterna Andy Scarth och Sank att trycka ihop allt till en smet. Som går att pytsa ut på alldeles utmärkta singelspår, och ni ska veta att det finns många låtmässigt läckra uppföljare på albumet, men blir en aning ansträngt och enahanda på elva låtar i rad.

/ Håkan

Moneybrother konsert

Postad: 2003-09-22 15:55
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/9 2003.

KONSERT
Moneybrother
Downtown, Örebro 20/9 2003


Livet är fyllt av både förväntningar och besvikelser. Och mitt möte med ett levande Moneybrother-band i lördagskväll tillhörde definitivt den första kategorin. Två tidigare NA-recensenter har nästan krampaktigt försökt förklara dess fördelar på scen med så många superlativer att det inte går att missförstå att Moneybrother är en extraordinär liveupplevelse.
   Så där stod jag, förberedd och förväntansfull och upphetsad redan innan något ens hänt på scenen, på ett nästan fullsatt Downtown och kunde inte annat än sköljas med, uppriktigt imponeras och fullständigt övertygas om att en av Sveriges nya stora scenpersonligheter, Anders Wendin, just har inlett sitt segertåg över landet.
   Redan på turnéns fjärde konsert verkar detta totala liveband att vara så taggat, så fyllt av energi och med en oöverträffad vilja att förändra regelboken för hur en stor livekonsert ska genomföras. Eller åtminstone utmana Håkan Hellström om vem som kan hetsa upp en publik allra mest och bäst.
   Det är givetvis självklart att allsången till en början inte riktigt satt hos en publik som till stora delar var lika förvånad som undertecknad. Men det brydde sig inte Wendin om för han levde ut hela sitt liv och slet ut sitt hjärta för att vinna över alla icke invigda på sin sida.
   På ett sätt är det alldeles naturligt att jämföra med just Håkan Hellström för båda gör uppseendeväckande, men ändå inte homogent fulländade, skivor som på scen växer till något nästan obeskrivligt spektakel om vi nu ska ta och uppgradera detta smått negativt laddade ord till något gränslöst positivt.
   För gränslöst var det under den större delen av lördagskvällens Moneybrother-konsert. Det var falsettkryddad soul, det var energisk ska, det var osedvanligt fräsch reggae, det var många gospelkänslor, det var åtskilliga popmelodier med en rebellisk Clash-känsla över allt. På ”Stormy weather” var det just alla dessa magiska ingredienser i en och samma låt. Motown möter ska möter rock möter punk!

Men egentligen var det alla fantastiska ballader som knäckte mig mest. Wendin var helt orädd att mitt i all rusande glädje och högt tempo ta ned konserten, nästan prata sönder låtarna, för att i nästa sekund starta enorma allsångsattacker. Och inte så sällan hände det i några av årets snyggaste ballader.
   Däremot har Moneybrother fortfarande ett begränsat material att gå runt på vid konserterna så försommarens smått lyckade debutalbum stod givetvis i strålkastarskenet under konsertens större del. Men det är ju låtar som växer både en, två och tre klasser när Wendin lämnade ut hela sitt hjärta och hela sitt liv till granskning under drygt 70 minuter sent i lördagskväll.
   Som sagt, Moneybrother på skiva är inte klockren underhållning. De falsettglidande Curtis Mayfield-flörtarna har jag svårt att ta till mig. Är det ironi? Är det parodi? Är det imitation? På scen blev det tveklöst på allvar med mer muskler och ännu mer känslor.
   Just denna kväll regerade energin och den pardonlösa hållningen. ”Don’t stop” hette en av kvällens bästa låtar och sammanfattar perfekt vad det handlade om: Viljan att inte kunna stanna, ge upp eller sluta. Energin på scen var så överväldigande att jag har svårt att jämföra med något annat. Wendin har samma sanslösa utspel som en gång Facer-Poul Perris men är inte lika visuellt framträdande då hans gitarr och en trång scen hindrade en större aktionsradie. Men bandet, med blåsarna Victor Brobacke och Gustav Bendt i spetsen, saknar förmodligen energisk motsvarighet inom det här landets gränser om jag förstår saken rätt.
   Wendin är så rätt och så perfekt som scenattraktion. Men ändå ett mysterium. Kraxar slarvigt likt Joe Strummer på rocklåtarna så man oroligt undrar om rösten ska hålla hela den korta konserten. För att sedan sjunga klockren falsett i flera soullåtar. Hur går sånt till? Är det teater? Går vi simpelt på myten om en Ludvika-bok som vill leva ut fantasin om sig själv som en syntes av Bruce Springsteen, Curtis Mayfield och Joe Strummer?
   Endast konspiratoriskt sjuka hjärnor kan uppfatta Wendins show som billig teater eller fejk för så mycket själ, intensitet, passion och mustiga känslor, som Moneybrother förmedlar, är inte annat än äkta vara.
   Plus en stor portion ödmjukhet och omtanke när Wendin mest av allt, mitt i den brinnande konserten, värnade om publiken i trängseln längst fram.

/ Håkan

Countrylegenden Johnny Cash är död

Postad: 2003-09-13 15:23
Kategori: Artiklar

Johnny Cash är död. Det kommer inte som någon stor överraskning, efter år av upprepade sjukdomar och sviktande hälsa, men känns ändå sorgligt. Han blev 71 år och hade en lång, händelserik och framgångsrik karriär och en makalös comeback på sin ålders höst bakom sig.
   Cash föddes i Arkansas men dog på Baptist Hospital i Nashville till följd av komplikationer med sin diabetessjukdom. Det var som countryartist Cash gjorde sig mest känd men han började på 50-talet som rockabillypionjär på skivbolaget Sun samtidigt som Elvis Presley, Jerry Lee Lewis och Roy Orbison. Han fick sin första stora hit med "Folsom Prison blues" och just sånger om kåkfarare, kärlekstrubbel och vardagliga problem gick som en röd tråd genom hans karriär.
   Däremot satt han aldrig själv i fängelse, som många tror, men hade under 60-talet stora problem med droger. Med hjälp av sin fru June Carter, som för övrigt dog i maj i år, kom han över de problemen samtidigt som han var mer kommersiellt framgångsrik än någonsin via hits som "A boy named Sue", "Sunday morning coming down" och "Jackson" (tillsammans med frun). "The man in black"
   Hans största låtar vid den här tiden skrevs ofta av andra men när han 1971 skrev "The man in black" utvecklades han från konventionell countryartist till stor ikon. Han var inte som alla andra Nashville-artister, han började klä sig i svart för att skilja sig från den paljetterade countrygenerationen och som en hyllning till världens förtryckta människor.
   Kanske skulle han i dag uppfattas som en föredetting om han inte träffat den mycket egensinnige skivproducenten Rick Rubin i mitten på 90-talet. Det kom att bli fyra fantastiska skivor med en blandning av helt sagolika covers och egna låtar. Ofta i lågmälda och djupt personliga versioner där han samarbetade med några av den unga rockgeneration, som Tom Petty, Bono, Nick Cave och Sheryl Crow, och valde låtar från så udda namn som Soundgarden, Beck och Palace.
   "The man in black" blev Johnny Cashs devis och det är just det minnet jag har, när han en solig och het eftermiddag sommaren 1997 stod på Lollipops scen i Stockholm helt i svart utan att röra en min. Det är det som kallas cool dignitet.

/ Håkan

”The wind”

Postad: 2003-09-12 10:18
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/9 2003.

Warren Zevon
The wind
(Artemis/Ryko)

Det känns naturligtvis fruktansvärt simpelt att recensera en skiva med en artist som just har gått bort. Samtidigt som döden var ett av många teman genom hela Zevons karriär så han vill nog helst att vi ler och minns när vi lyssnar på hans musik. För här finns det fortfarande humor, som när han i slutet på sin version av "Knockin' on Heaven's door" upprepar orden "open up, open up".
   Nya skivan är en sista ansträngning att producera något historiskt. Med hjälp av en lång rad närstående stjärnor (Springsteen, Cooder, Browne med flera) har han gjort en mycket välbalanserad och komplett skiva. Från rå gitarr-rock'n'roll via typiskt underfundig Zevon-rock till livsfarligt vackra ballader. Detta är inte hans allra bästa skiva, "Sentimental hygiene" och "Excitable boy" är ett strå vassare, men det är en mycket fin slutpunkt på en extraordinär karriär.

/ Håkan

Bad Cash Quartet konsert

Postad: 2003-09-08 15:56
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/9 2003.

KONSERT
Bad Cash Quartet
Intro:Festival, Örebro 6/9 2003


Utomhusfestival en kulen höstkväll i mörka september låter som en väl optimistisk och nästan befängd idé. Men de entusiastiska arrangörerna till premiärupplagan av Intro:Festival hade en sagolik tur med vädret och vi fick uppleva en festival i absolut rätt miljö där det var både ljummet och mörkt.
   Och med ett heltaggat Bad Cash, kvartetten som blev officiell kvintett och nu på scen med extragitarrist och körtjej är sju medlemmar, som toppen på gästlistan kunde det inte gå fel. Eller?
   Jag tycker inte Martin Elisson & Co kom upp i optimal standard under sina 45 minuter på scen. Om det berodde tidpunkten, en halvtimme försenad konsert, eller ett uppenbart slitet band, med Martins spruckna röst som bara var en skugga av sedvanlig styrka, kan jag inte riktigt bedöma.
   Eller om Bad Cash har det delvis angenäma problemet att på scen inte riktigt kunna ge den fruktansvärt starka repertoaren full rättvisa. I alla lägen.
   På scen är de samma gamla kaotiska, hänsynslösa och smått osympatiska punkslynglar som de alltid varit. Men numera har de så mycket bra material och så majestätiskt skrivna poplåtar med rockattityd vars styrka egentligen ingen konsert i världen, vare sig det är mellandag eller inte, kan ta ifrån bandet.
   Senaste skivan ”Midnight prayer” är i mina öron ett ännu starkare album än ”Outcast”. Och i lördagskväll, på sina få minuter på scen, spelade de med ett enda undantag (tyvärr skippade de punkpärlan ”Nights are mine”) samtliga låtar från nya skivan.
   Tillsammans med topparna från förra skivan så är ju deras nuvarande scenrepertoar extremt högklassig. Som därmed gjorde det nästan omöjligt att scenmässigt leva upp till den exklusiva nivån.
   Den gamla punkdängan ”Amuse you”, i en kaotisk, nästan massakrerad och skrattretande arrogant version, fick som sista extralåt symbolisera kvällens rangliga sound som Bad Cash försökte rädda med sin lysande låtlista. Mer kommando-raid än regelrätt konsert, liksom.
   Kanske är det orättvist, kanske är det överkänsligt och kanske är det en ouppnåelig dröm men jag är övertygad om att Bad Cash kan så mycket bättre en bra kväll.
   Ändå var det en explosiv överraskning till startskott att redan på första låten bränna av ”Big day coming” och sedan nästan konsekvent ställa de lugna låtarna och de rasande rocklåtarna mot varandra hela tiden. Effektfullt.
   Perfekta ”Valentine” följdes av en inte fulländad ”Dirty days” som avlöstes av ”Twenty two” för att sedan bryta ut i punkklassikern ”Too bored to die”. Och när ”Midnight prayer” kom blev det inte överraskande allmän allsång hos de 900 personerna i publiken.
   Som sagt, för stunden en alldeles godkänd konsertupplevelse men när röken skingrat sig och den sista rundgången hade tonat ut var det en viss tomhet som infann sig.

Bad Cash Quartets låtar:
Big day coming
I don’t hesitate to say who I hate
Outcast
I care about you all
Valentine
Dirty days
Twenty two
Too bored to die
Searching is killing
Midnight prayer
Freeze out
I can wait until spring
Monday morning
Amuse you

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2003 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.