Blogginlägg från 2014-07-15

"Terms of my surrender"

JOHN HIATT
Terms of my surrender
(New West)

John Hiatt är nu så pass gammal, nåja fortfarande bara en dryg månad äldre än han som skriver de här raderna, att bluesmusiken med åren fått en mer eller mindre huvudroll i hans musikaliska liv. För mig, som har följt denne mästerlige låtskrivare och rockartist sedan "Hangin' around the observatory" för 40 år(!) sedan, har inte hans bluesintresse betytt mest för att jag regelbundet har fått nya Hiatt-klassiska favoriter genom åren.
   Nej, det är snarare så att just bluesinslagen på senare skivor varit ganska opersonliga och traditionellt mediokra i mina öron. Som på senaste skivan "Mystic pinball" där just det bluesinfluerade allmängodset drog ned helhetsintrycket. Men det gjorde inte så mycket när jag på precis releasedagen, 25 september 2012, fick uppleva Hiatt med band live i New York och de nya låtarna spelade ingalunda någon huvudroll i konserten.
   Förhandsmarknadsföringen på nya skivan har varit dels väldigt inriktad på bluesinriktningen och dels på att Hiatt för första gången på väldigt länge spelar akustisk gitarr och munspel på skivan. Det fick mig på väldigt skeptiskt humör, av ovannämnda skäl, innan jag hade hört skivan och närmade mig lyssnandet så där lagom utan förväntningar. Det visade sig vara en perfekt utgångspunkt.
   Nåväl, Hiatts djupa soulstänkande röst andas visserligen blues, hela soundet på skivan har ju tydlig påverkan av bluestraditionen och slidegitarren, som spelas både elektrisk och akustisk av producenten Doug Lancio, är som hämtad från det djupa södern. Men bluesmusiken har ändå mer varit en (live)känsla när de spelat in skivan än bokstavligen påverkat utformningen av materialet på skivan.
   Därför är det så oerhört positivt att här möta låtar som den inledande och episka "Long time coming", "Nobody knew his name" och "Old people" som kanske är i minoritet på albumet men definitivt tillhör topparna i John Hiatts karriär under de senaste tio åren.
   Lancio leder också Hiatts band, identiskt med livekompet, på skivan och där finns en avslappnad koncentration som hör till det mest positiva på skivan. Inte minst trummisen Kenneth Blevins som följt Hiatt sedan slutet på 80-talet.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.