Blogginlägg

En underbar konsertkväll i NYC

JOHN HIATT & THE COMBO/MAX GOMEZ
City Winery, New York 25 september 2012
Konsertlängd: 20:04-20:34 (Gomez) och 20:49-22:46 (Hiatt)
Min plats: 15 meter snett till höger från scenen

Lördag förmiddag och jag befinner mig på Heathrow-flygplatsen i London när jag försöker mig på att sammanfatta resan till och från New York i förra veckan. En ofrivillig försening till följd av ännu en thunderstorm över NY har gjort att resan blev den mest händelsrika jag tror att jag någonsin har upplevt.
   Det var inte det jag i första hand vill berätta idag, men det finns en risk/chans att jag återkommer med spännande detaljer i det specifika ämnet någon annan gång, utan försöka förmedla upplevelsen av en John Hiatt-konsert på City Winery.
   På självaste releasedagen av nya albumet "Mystic pinball" ställde sig Hiatt på den lilla klubbscenen i New Yorks SoHo-kvarter på den södra delen av Manhattan. Nya skivan är, om sanningen ska fram (vilken den alltid ska på den här sidan...), ingen Hiatt-klassiker men inte heller någon katastrof. Snarare en fullt medelmåttig till bra skiva med både klara guldkorn och bluesinfluerat allmängods.
   Och kanske är det också Hiatts egen uppfattning om nya albumet ty kvällens setlist var väldigt knapphändig med nya låtar under den nästan två timmar långa konserten. Men det gjorde, som sagt, inte så mycket när vi istället fick ett fantastiskt blandat och utsökt urval där varje låt lät som en ny höjdpunkt. Och eftersom jag inte har sett Hiatt på konsert under de senaste tio åren kändes ingenting som upprepning. Med en artist som befinner sig på en trygg nivå i en lång artistkarriär.
   Öppningen av konserten var sensationellt bra och explosiv. "Master of disaster" är en kanonlåt, "The tiki bar is open" (med gitarristen Doug Lancio på slide) och sedan "Crossing muddy water" (med samme Lancio på mandolin) gav egentligen hela konserten en klassisk inledning.
   Sedan fortsatte konserten på samma exklusiva nivå. Från "Cry love" (med ett magnifikt mandolinsolo av Lancio), nya "Blues can't even find me", "Tennessee plates", "Real fine love" (vilket driv i Nathan Gehris bas!) och nya "We're allright now" som är så ordinär på skiva men live förvandlades till en bland många hörnstenar i kvällens liverepertoar.
   Ja, ni ser, det är egentligen omöjligt om ens nödvändigt att beskriva varje låt. Det är bara att läsa och analysera nedanstående låtlista och ni förstår att upplevelsen i tisdagskväll var ganska obeskrivlig i ord.
   Med sin långa cajunbakgrund gav trummisen Kenneth Blevins "Memphis in the meantime" en djupt svängig prägel som lockade Hiatt att genomföra en tämligen fantastisk allsång i publiken. Där ena halvan sjöng "Mem" och den andra sjöng "phis" och alla i mitten bland restaurangborden sjöng "howhowhow".
   Hiatt ska också beundras för sina otroliga soulkvalitéer som nådde sitt crescendo under "Feels like rain". Konserten kunde sedan knappast ha avslutats på ett bättre sätt. "Have a little faith" (dock tyvärr utan piano på scenen) och "Riding with the king" var en formidabel final på en intim krogspelning med Hiatt och hans band.

Vi åkte gul taxi till City Winery med bara John Hiatt i huvudet och tyckte namnet Max Gomez bara störde bilden på en perfekt konsertkväll. Det blev nästan tvärtom. Gomez var uppvärmare och det var egentligen hans enkla, anspråkslösa, djupt ödmjuka, lågmälda men väldigt personliga framträdande som satte sig bäst i den här kvällens medvetande och minne.
   Gomez är en ny 25-årig singer/songwriter från Taos i New Mexico. Han berättade från scen att han för första gången var i New York men satte ändå outplånliga spår i minnet med sina blott 30 minuter på scen. Han beskrivs på sin hemsida som en mix av Johnny Cash, Townes Van Zandt och Kris Kristofferson men jag vill hellre ge honom en ärlig plats mellan Ron Sexsmith och Steve Forbert. Kanske inte så röst- och musikmässigt lik men personligheten i samma genre var helt uppenbar. Med dessutom en rå härlig klang i den akustiska gitarren.
   Gomez har kontrakt med samma skivbolag som Hiatt, New West, och debuterar i januari 2013 med sitt första album från vilken han valde sju starka låtar i tisdags. En "tour edition"-version av skivan fanns till försäljning efter konserten och jag kan lova att skivan inte gjorde mig besviken när jag kom hem igår. Lägg namnet Max Gomez på minnet.

JOHN HIATT & THE COMBO
John Hiatt, sång/gitarr
Doug Lancio, gitarr
Nathan Gehri, bas
Brandon Young, mandolin
Kenneth Blevins, trummor/sång.

John Hiatts låtar:
Master of Disaster
The Tiki Bar is Open
Crossing Muddy Water
Cry Love
Blues Can't Even Find Me
Tennessee Plates
Real Fine Love
We're All Right Now
I Know how to Lose Her
Drive South
Perfectly Good Guitar
Feels Like Rain
Alone In The Dark
Thing Called Love
Memphis in the Meantime

Extralåtar
Have a Little Faith in Me
Riding with the King

Max Gomez låtar:
Ball and chain
What it means
Love will find a way
Cherry red wine
Run from you
Rule the world


Max Gomez.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.