Blogginlägg

"Terms of my surrender"

JOHN HIATT
Terms of my surrender
(New West)

John Hiatt är nu så pass gammal, nåja fortfarande bara en dryg månad äldre än han som skriver de här raderna, att bluesmusiken med åren fått en mer eller mindre huvudroll i hans musikaliska liv. För mig, som har följt denne mästerlige låtskrivare och rockartist sedan "Hangin' around the observatory" för 40 år(!) sedan, har inte hans bluesintresse betytt mest för att jag regelbundet har fått nya Hiatt-klassiska favoriter genom åren.
   Nej, det är snarare sÃ¥ att just bluesinslagen pÃ¥ senare skivor varit ganska opersonliga och traditionellt mediokra i mina öron. Som pÃ¥ senaste skivan "Mystic pinball" där just det bluesinfluerade allmängodset drog ned helhetsintrycket. Men det gjorde inte sÃ¥ mycket när jag pÃ¥ precis releasedagen, 25 september 2012, fick uppleva Hiatt med band live i New York och de nya lÃ¥tarna spelade ingalunda nÃ¥gon huvudroll i konserten.
   Förhandsmarknadsföringen pÃ¥ nya skivan har varit dels väldigt inriktad pÃ¥ bluesinriktningen och dels pÃ¥ att Hiatt för första gÃ¥ngen pÃ¥ väldigt länge spelar akustisk gitarr och munspel pÃ¥ skivan. Det fick mig pÃ¥ väldigt skeptiskt humör, av ovannämnda skäl, innan jag hade hört skivan och närmade mig lyssnandet sÃ¥ där lagom utan förväntningar. Det visade sig vara en perfekt utgÃ¥ngspunkt.
   NÃ¥väl, Hiatts djupa soulstänkande röst andas visserligen blues, hela soundet pÃ¥ skivan har ju tydlig pÃ¥verkan av bluestraditionen och slidegitarren, som spelas bÃ¥de elektrisk och akustisk av producenten Doug Lancio, är som hämtad frÃ¥n det djupa södern. Men bluesmusiken har ändÃ¥ mer varit en (live)känsla när de spelat in skivan än bokstavligen pÃ¥verkat utformningen av materialet pÃ¥ skivan.
   Därför är det sÃ¥ oerhört positivt att här möta lÃ¥tar som den inledande och episka "Long time coming", "Nobody knew his name" och "Old people" som kanske är i minoritet pÃ¥ albumet men definitivt tillhör topparna i John Hiatts karriär under de senaste tio Ã¥ren.
   Lancio leder ocksÃ¥ Hiatts band, identiskt med livekompet, pÃ¥ skivan och där finns en avslappnad koncentration som hör till det mest positiva pÃ¥ skivan. Inte minst trummisen Kenneth Blevins som följt Hiatt sedan slutet pÃ¥ 80-talet.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.