Blogginlägg från september, 2016

I min skivhylla: The Photos

Postad: 2016-09-30 07:51
Kategori: I min skivhylla



THE PHOTOS: The Photos (Epic Photo 5)

Release:
Juni 1980
Placering i skivhyllan: Hylla 8. Mellan Sam Phillips "Cruel inventions" (1991) och Michael Pinders "The promise" (1976).

AMBITIONEN MED KATEGORIN "I MIN SKIVHYLLA" är att kunna fånga in skivor med största möjliga variation på alla hyllor. Så här långt har det varit katastrofalt enkelriktat, åtminstone geografiskt, när jag under fem veckor enbart har skrivit om amerikanska skivor. Det är alltså i högsta grad dags för en engelskproducerad skiva att bli analyserad på nära håll.
   Jag har egentligen alldeles för kärleksfulla minnen av kvartetten The Photos för att jag sÃ¥ här 36 Ã¥r senare ska kunna känna mig objektiv och neutral inför Ã¥terbesöket hos gruppens debutalbum. När jag just nu, till min stora förvÃ¥ning, dessutom upptäcker att Elvis Costello har en liten roll pÃ¥ skivan blir jag verkligen överrumplad.
   De huvudsakliga rötterna i The Photos fanns i engelsk punk 1977/78. De tre musikerna i bandet, gitarristen Steve Eagles, trummisen Olly Harrison och basisten Dave Sparrow, spelade i Eveshams stolthet Satan's Rats utan större kommersiell framgÃ¥ng. Gav ut nÃ¥gra singlar producerade av Rikki Sylvan. Det bandets sÃ¥ngare, Paul Rencher, gled lÃ¥ngsamt ifrÃ¥n övriga musiker och när han lämnade bandet ersattes han av Wendy Wu som utan erfarenhet blev ny sÃ¥ngerska. I samband med det, januari 1979, bytte bandet namn till The Photos men i repertoaren fanns fortfarande Satan's Rats-lÃ¥tar. Samtidigt utvecklade bandet ett poppigare och till viss del snällare sound som pÃ¥ skiva kom att jämföras med Blondie.
   Under min första London-tripp i mars 1980 blev konserten med Photos pÃ¥ Marquee en av mÃ¥nga ( Holly & the Italians, Wreckless Eric, Original Mirrors ...) fantastiska liveögonblick. Rivig poprock med uttrycksfulla sÃ¥ngerskan Wendy Wu som blickfÃ¥ng (se Stefan Wallgrens bild till vänster) har etsat sig fast pÃ¥ näthinnan och i öronen. Vi hade faktiskt bokat intervjutid med Wendy och det övriga bandet men som nykomlingar i storstaden med tunnelbanenätet som outforskad mark och taxi som vägrade köra sÃ¥ lÃ¥ngt Ã¥kte vi vilse i södra London och missade lite snopet det förmodligen intressanta mötet.
   DÃ¥ hade bandet bara en singel bakom sig, "I'm so attractive", men fler singlar och debutalbumet var pÃ¥ väg. Förstasingeln var frÃ¥n ett tidigare inspelningstillfälle med Colin Thurston som producent och pÃ¥ det nya materialet var teknikern/nye producenten Roger Bechirian ansvarig för produktionen.

BECHIRIAN, FÖDD I INDIEN, HADE EN LÅNG ERFARENHET som tekniker och hade precis inlett sin karriär som producent, på skivor med Lene Lovich, The Flamin' Groovies och The Undertones. Från 1978 ("This years model") inledde han som tekniker det regelbundna samarbetet med Elvis Costello och det är naturligtvis den kontakten som möjliggjorde Costellos hemliga inhopp på Photos skiva under namnet Horace Barlow.
   En pseudonym Costello använt sig av vid nÃ¥gra fÃ¥ tillfällen. Han och hans Attractions dök upp som oannonserat förband till Rockpile i februari 1980 under gruppnamnet The Horace Barlow Experience. PÃ¥ Dave Edmunds "Twangin'" (1981) har Barlow fÃ¥tt credit för "title concept". PÃ¥ Photos-albumet spelar Costello piano pÃ¥ en lÃ¥t, reggaepoppiga "Maxine", och har arrangerat strÃ¥karna pÃ¥ "Loss of contact" som även den har reggaeinfluenser.
   Jag var väldigt imponerad av Photos live och blev lite besviken när albumet dök upp pÃ¥ sommaren 1980. De vassa kanterna pÃ¥ repertoarens scenversioner hade uppenbart filats ned i studion till nÃ¥got mjukare och mindre personligt. Hade tidens tand varit vänligt mot Photos debutalbum var nu min försiktiga undran.
   Som helhet innehÃ¥ller Photos album utan titel Ã¥tskilliga hitpotentiella lÃ¥tar och kanske är jämförelsen med Blondie mer positiv idag än dÃ¥. Visserligen gillar jag fortfarande de rockigare och mer tempoladdade lÃ¥tarna mest pÃ¥ skivan, inledningslÃ¥ten "Do you have fun", Kirsty MacColl-doftande "All I want" och "Evelyn 11". Och balladerna lyser med sin frÃ¥nvaro, coverversionen av Burt Bacharachs "I just don't know what to do with myself" är pÃ¥tagligt blek och i sammanhanget ganska malplacerad.
   Med första upplagan av det här albumet följde "The blackmail tapes", en extraskiva, Ã¥tta-lÃ¥ts-ep eller minialbum, med gruppens tidiga repertoar där flera Satan's Rats-lÃ¥tar finns med. En "garageinspelning" där ett ruffigare och mindre sminkat Photos bränner av sina tidiga lÃ¥tar i ofta furiöst tempo, ett sound som lÃ¥ter mer live och ger tillbaka minnet av Marquee-spelningen. Speciellt när de här gör samma coverlÃ¥tar, "I saw her standing there" och "Do you wanna dance", i fräscht rocktempo.
   Trots en framgÃ¥ngsrik skivdebut (4:a pÃ¥ Englandslistan) skulle den här upplagan av Photos spricka inom ett Ã¥r. Wendy Wu lämnade och ersattes av amerikanskan Ché Zuro men gruppen spelade ändÃ¥ in albumet "Crystal tips and mighty mice" med Tony Visconti som producent men skivan blev outgiven fram till 2008.
   Wendy (som egentligen hette Yates i efternamn) provade under 1982 och 1983 pÃ¥ en solokarriär men det hände ingenting. Och gruppen Strange Cruise, som hon hade tillsammans med Steve Strange nÃ¥gra Ã¥r senare, försvann i mängden.

/ HÃ¥kan

Bara uppåt för Anne-Lie

Postad: 2016-09-28 07:50
Kategori: 80-talskonserter



ANNE-LIE RYDÉS ANDRA SOLOKONSERT I ÖREBRO var en del av sommarens folkparksturné 1985 och följde upp sångerskans andra album "I mina rum" som hade släppts på våren. Och hennes stadiga kompband hade för sommarturnén utökats med saxofonisten Erik Häusler.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/7 1985.

ANNE-LIE RYDÉ
Brunnsparken, Örebro 27 juli 1985


Anne-Lie Rydé, denna fantastiska sångfågel på den svenska rockhimlen, har nu vuxit ur de små klubblokalerna och in i de större konserthallarna utan att förlora så mycket av sin scenkarisma som var ett av många särdrag i hennes show. Bandet har också utvecklats oerhört och tillsammans genomförde de i lördags en konsert som mycket nära höll det stora formatet.
   Sedan förra vÃ¥ren, dÃ¥ hon senast besökte Örebro med en egen konsert, har hon utökat repertoaren med hundra procent i form av senaste albumet "I mina rum" som är ett betydligt mer moget verk än debutskivan för snart tvÃ¥ Ã¥r sedan.
   Inte nog med att lÃ¥tarnas styrka aldrig sviktade under hela konserten. Hon har även själv blivit en mycket säker scenartist när hon ledigt och naturligt kommunicerade med folkparkspubliken. Hon etablerade viktig kontakt som fÃ¥ artister klarar av under en hel livstid.
   Anne-Lie omgav sig med ett scenbygge som blivit allt vanligare i rockbranschen. Trummorna (Rolf Alex) till vänster och basisten, i det här fallet Tommy Cassemar, i centrum som gav fritt spelrum för gitarristen Mats Claesson och framförallt det suveräna samarbetet mellan Anne-Lie och saxofonisten Erik Häusler.
   Bara i kombinationen Rydé/Häusler växte mÃ¥nga lÃ¥tar rakt upp i himlen när Anne-Lie avslöjade influenser frÃ¥n den tidigare arbetskamraten Py Bäckman. Hon är ocksÃ¥ pÃ¥ god väg att gÃ¥ i hennes framgÃ¥ngsrika fotspÃ¥r.
   Konsertens dryga timme var en jämn mix frÃ¥n bÃ¥da hennes album där de äldre lÃ¥tarna har fÃ¥tt nyttiga ansiktslyftningar i form av nya spännande arrangemang. "Cirkulerar" och "Segla pÃ¥ ett moln" (med ett fabulöst saxsolo av Häusler) var exempel pÃ¥ lÃ¥tar som kommer att hÃ¥lla i mÃ¥nga, mÃ¥nga Ã¥r.
   Hennes senaste album är jämnare men saknar i viss mÃ¥n en rejäl hit av samma dignitet som "Segla pÃ¥ ett moln" men personligen fann jag första extralÃ¥ten "I stillhet" innehÃ¥lla samma underbart hypnotiserade effekter.
   Medan ballader är hennes stora styrka gjorde hon även hÃ¥rdrock av bästa märke där aggressioner och förakt är ersatta av kärlek och mod. Även Kiss-lÃ¥ten "Heaven's on fire", som blev till allsÃ¥ng, lyckades hon göra intressant.
   Hennes covers i övrigt var välvalda och noggrant genomförda. "Anyone who had a heart" har alltid funnits i hennes scenrepertoar och numera pÃ¥ svenska i ett annorlunda arrangemang. Janis Joplins "Move over" och Ike & Tina Turners "River deep mountain high" är lÃ¥tar som fÃ¥, om ens nÃ¥gon, vÃ¥gat sig pÃ¥ tidigare.
   En ovanligt uppsluppen och sÃ¥ngglad Örebropublik fick Anne-Lie och grabbarna i bandet att överträffa sig själva och, enligt egen utsago, Ã¥stadkomma sin bästa konsert under sommarens tvÃ¥ mÃ¥nader lÃ¥nga turné.


Bandet:
Mats Claesson, gitarr och sång
Mats Olausson, keyboards och sång
Rolf Alex, trummor
Tommy Cassemar, bas
Erik Häusler, saxofon

LÃ¥tarna
Och vindarna vänder
Ögon ser mig
Ansikte mot ansikte
Stiger upp, faller ner
Cirkulerar
Ännu en förlorad dag
Svindlande ljus
River deep mountain high
Heaven's on fire
Jag vägrar

Extralåtar
I stillhet
Move over

Extra extralåtar
En enda väg
Segla på ett moln

/ HÃ¥kan

#32. dvd: Royal Albert Hall London 05

Postad: 2016-09-26 07:55
Kategori: vhs_dvd 38-1



CREAM: Royal Albert Hall London 05 (Warner Music Vision/Rhino/Reprise, 2005)

JAG KÄNNER ATT LIVESKIVOR, GÄRNA I DUBBELALBUMFORMATET som var så stort och mäktigt under främst 70-talet, i stort sett har försvunnit från skivmarknaden. Bara ljud från en konsert känns numera lite fattigt och begränsat. Med bild blir det levande uttrycket så mycket mer värt. Jag tänkte på det när jag någon gång 2005 fick både liveskivan och den här live-dvd:n i min hand som recensionsex samtidigt och genast uppfattade ljudskivan som helt överflödig. Det blir så mycket mer underhållande när jag får se samspelet, uppleva blickarna mellan musikerna och uppfatta publikreaktioner i bild samtidigt som jag hör musik. Som när de tre legendariska musikerna i Cream återförenades för fyra kvällar på Royal Albert Hall.
   Ã…terföreningen var väldigt unik, men inte historisk som marknadsföringen gärna ville poängtera, när trummisen Ginger Baker, sÃ¥ngaren och basisten Jack Bruce och sÃ¥ngaren och gitarristen Eric Clapton bestämde sig för att uppträda som Cream pÃ¥ samma plats där de 37 Ã¥r tidigare genomförde sin sista konsert. 26 november 1968 gjorde trion tvÃ¥ avskedskonserter pÃ¥ samma kväll. Nu blev det fyra repertoarmässigt identiska konserter pÃ¥ fem kvällar av vilka de bästa versionerna av varje lÃ¥t valdes ut till den här dvd:n som därmed Ã¥terger en autentisk lÃ¥tordning. LÃ¥tarna pÃ¥ dvd-konserten är tydligt daterade och man ser pÃ¥ musikernas kläder att inspelningarna är hämtade frÃ¥n olika kvällar.
   Cream har faktiskt Ã¥terförenats en gÃ¥ng tidigare, när gruppen valdes in i Rock N Roll Hall of Fame 12 januari 1993 men spelade dÃ¥ blott tre lÃ¥tar.
   Cream var kanske pophistoriens första band som titulerades supergrupp och i bandets sammansättning handlar det om tre huvudroller. Bruce och Clapton mÃ¥ vara de visuella huvudpersonerna men utan trummisen Baker hade gruppen inte kunnat fÃ¥ sin legendstatus som överlevt alla decennier sedan dess. Och samspelet var lika imponerade 2005 som pÃ¥ 60-talet. Ã…terföreningen är inget fusk med extramusiker eller uppdaterade extraordinära arrangemang för att tillfredställa dagens publik.
   Dessutom verkar stämningen vara pÃ¥ topp när de uppenbart avslappnade musikerna skrattar Ã¥t varandra. "Thanks for waiting" säger Clapton lite ironiskt till publiken och lovar att de ska spela allt de kan och sÃ¥ lÃ¥ngt de kan. Konserterna har enligt uppgift försiggÃ¥tts av omsorgsfulla repetitioner men pÃ¥ scen verkar allt sitta i ryggraden när blott tre musiker ska spela rock pÃ¥ en sÃ¥ stor arena som Royal Albert Hall.
   Repertoaren pÃ¥ en Ã¥terföreningskonsert är alltid ett problem när tiden är begränsad och tyngdpunkt ska bestämmas. Här prioriteras album- och liverepertoar, singellÃ¥tarna fÃ¥r ofta stÃ¥ tillbaka till förmÃ¥n för blues och traditionella lÃ¥tar, vilket ocksÃ¥ betyder en hel del covers som i mÃ¥ngas öron har blivit typiska Cream-klassiker.
   Som exempelvis inledningen med tre coverlÃ¥tar, "I'm so glad", "Spoonful" och "Outside woman blues", som avslöjar gruppens förebilder i namn som Skip James, Willie Dixon respektive den mindre kände Blind Joe Reynolds.
   Efter tvÃ¥ Robert Johnson-influerade soloskivor, just innan de här konserterna, var Clapton vid tidpunkten inne i en massiv bluesinfluerad period och har fÃ¥tt med sig ytterligare nÃ¥gra lÃ¥tar med bluesrötter frÃ¥n klassiska namn som Muddy Waters ("Rollin' and tumblin'") och T-Bone Walker ("Stormy Monday"). I "Rollin' and tumblin'" förvandlas Jack Bruce till bluessÃ¥ngare med munspelet i högsta hugg.

CREAMS SINGELMATERIAL ÄR DOCK INTE HELT bortprioriterat för både slagkraftiga "Badge" (aldrig tidigare spelad inför publik), härligt mäktiga "White room" och "Sunshine of your love" (i två versioner!) finns med. Men visst saknar jag "Strange brew" och "I feel free" (som enligt Bruce var för komplicerad att göra live) men upptäcker å andra sidan en på skiva ("Disraeli gears") rätt anonym låt, "We're doing wrong" (3:26), som här växt ut till mäktiga 8:26.
   Bakers trummor pÃ¥ "White room" är ju fantastiska men det är pÃ¥ den efterföljande lÃ¥ten, "Toad", Baker fÃ¥r spela huvudrollen i tio minuter. En fritt formad instrumentallÃ¥t, skriven av Baker, där Bruce och Clapton lämnar scenen och ett av musikhistoriens längsta trumsolo följer. Helt omöjlig och grymt monoton att bara lyssna pÃ¥ men när man samtidigt ser en mästare spela blir det stor konst.
   LÃ¥nga lÃ¥tar var pÃ¥ sin tid gruppens adelsmärke och även här fÃ¥r Cream mÃ¥nga tillfällen att breda ut sig med lÃ¥nga gitarrsolon. Fast jag för länge sedan växt ifrÃ¥n lÃ¥nga lÃ¥tar och förlängda gitarrsolon blir jag ändÃ¥ fascinerad när jag kan se agerandet samtidigt som jag hör tre musiker vara sÃ¥ samspelta och delvis improvisera sig fram i lÃ¥tarna.
   I pausen mellan huvudkonserten och extralÃ¥ten släcker Baker cigaretten, Ã¥tervänder till scenen och spelar tillsammans med bandet extralÃ¥ten "Sunshine of your love" som för övrigt finns i tvÃ¥ olika tagningar.
   Hälsan har sedan inspelningen slagit hÃ¥rt mot gruppen. Jack Bruce avled hösten 2014 i levercancer och Baker genomgick i somras en hjärtoperation, Medan Eric Clapton ser piggare och friskare ut idag än han säkert var hösten 1968.

Extramaterial: DVD1: Alternativa tagningar av "Sleepy time time" och "We're doing wrong". DVD2: Alternativ tagning av "Sunshine of your love" (där Clapton sjunger fel till allmän munterhet) plus intervjuer med de tre gruppmedlemmarna.

/ HÃ¥kan

I min skivhylla: Charlie & the Pep Boys

Postad: 2016-09-23 07:51
Kategori: I min skivhylla



CHARLIE & THE PEP BOYS: Daddy's girl (A&M SP 4563)

Release:
VÃ¥ren 1976
Placering i skivhyllan: Hylla 2: Mellan Nils Landgren/Johan Norbergs "Chapter 2" (1989) och Cheap Tricks "Standing on the edge" (1985).

NÄR JAG URSPRUNGLIGEN RECENSERADE DEN HÄR SKIVAN i maj 1976 var jag uppenbart påverkad av både Nils Lofgrens skiva "Cry tough" och hans exklusiva Sverigebesök i Lund bara några dagar innan. Den här amerikanska rockgruppen Charlie & the Pep Boys första och enda album var nämligen producerad av just Lofgren och han medverkar på skivan under en märklig pseudonym.
   Jag har sÃ¥ här i efterhand försökt analysera kopplingen mellan Lofgren, som varken förr eller senare producerat nÃ¥gon skiva utöver hans egna, och bandet. Precis som pÃ¥ skivhyllans representant för nÃ¥gra veckor sedan, Kathi McDonald , är det Ã¥terigen den gemensamme managern Art Linson som nog är förklaringen till kontakten mellan Nils och det här bandet. Men det finns faktiskt en ännu tydligare gemensam nämnare: Bandets hemvist Washington DC dit Nils, som föddes i Chicago, flyttade till som mycket liten.
   Charlie & the Pep Boys var en klockren parentes i amerikansk rockhistoria. Hade en kort karriär, splittrades faktiskt kort efter release av den här skivan, och trots en viss uppmärksamhet (namnet Lofgren drog till sig lyssnare) i samband med utgivningen hade bandet ingen framtid.
   Nu, drygt 40 Ã¥r senare, tänkte jag utröna bandets eventuella kvalitéer bakom det anskrämliga skivomslaget (gubbe med en äckligt rinnande glass i handen bredvid en skyltdocka...) som har etsat sig fast i mitt minne under mÃ¥nga Ã¥r.
   Jämförelserna med Rolling Stones, som genomgÃ¥ende dök upp i alla recensioner, tog givetvis udden av bandets ambitioner att skapa sig ett eget sound. Det var främst sÃ¥ngaren Charles Woods Pearsons röst och sätt att sjunga som gjorde det omöjligt att inte dra paralleller med den berömde Stones-sÃ¥ngaren. I öppningslÃ¥ten, titellÃ¥ten, där Stones-gitarrerna ekade bekant var det än mer uppenbart var bandets soundrötter fanns. Att sedan Stones-fantasten Lofgren, hans lÃ¥t "Keith don't go" fanns fortfarande kvar i minnet ett Ã¥r efter hans Kathi McDonald, producerade skivan gjorde kanske inte förutsättningarna bättre.

KOPPLINGEN TILL LOFGREN VAR GANSKA TYDLIG den här våren 1976. När han gav sig ut på turné för att marknadsföra sitt album "Cry tough" fanns det två Charlie & the Pep Boys-relaterade musiker i hans kompband, trummisen Mike Zack och gitarristen Bobby Manriquez. Manriquez var nog aldrig hundraprocentig medlem i gruppen och spelar bara på en låt, öppnings/titellåten, på albumet. Han hade dessutom en koppling till ovannämnda Kathi McDonald vars turnéband han var medlem i vid den här tidpunkten där han samtidigt inledde sin karriär som under 2000-talet har resulterat i flera egna bluesinspirerade album.
   Bandets ordinarie gitarrist, Mike Stern, hade ocksÃ¥ precis inlett sin karriär som musiker och skulle strax efter Pep Boys-bandets kortvariga existens faktiskt ersätta Georg Wadenius i Blood, Sweat & Tears. Trummisen Zack spelade i gruppen Sun Country i början pÃ¥ 70-talet och basisten med det svenskklingande namnet (fast han var finländare) Rolf Hanson hade tidigare spelat med The Herd Band.
   De övriga medlemmarna, nämnde Woods Pearson och kompgitarristen Alan Adkins, skrev en majoritet av lÃ¥tarna till den här skivan. NÃ¥gra Ã¥r efter gruppens sammanbrott bildade de en ny grupp under namnet Tears och gav 1979 ut ett album utan att lämna nÃ¥gra musikaliska avtryck efter sig.
   Nils Lofgren producerade alltsÃ¥ skivan men uppträder under pseudonymen Lefty Potomac när han spelar keyboards pÃ¥ skivan. Namnet Lefty förklaras av att Nils Lofgren i grund och botten är vänsterhänt (men spelar gitarr som högerhänt) och Potomac är floden som gränsar till Washington DC. Den här pseudonymen har Nils använt sig av bara vid ett annat tillfälle, pÃ¥ John Guernseys "Rocketville" (1981) där han gästar pÃ¥ gitarr.
   Soundet pÃ¥ den här skivan doftar alltsÃ¥ bÃ¥de Stones och Lofgren men ibland är det en saxofonist, för mig okände inlÃ¥nade musikern Michael Shear, som tar upp kampen om uppmärksamheten. I den genren finns det förutom singellÃ¥ten "Give me more", som släpptes i augusti 1976, fler utmanare bland det singelorienterade materialet. Som exempelvis hitstarka "Seven come eleven" och poppiga "Give her up".
   Sedan finns det nÃ¥gra lÃ¥tar utanför det förutsägbara formatet. Som Lofgren-klingande "Right as rain" (som han dessutom har varit med och skrivit), karibiskt dansanta "Despair", soulstänkta "Still thinking about you" och den överraskande finallÃ¥ten "The storm has passed" som är lÃ¥ngsamt gungande soulgospelrock där hela bandet bildar mäktig kör med bÃ¥de Lefty Potomac och Gary St. Clair.

/ HÃ¥kan

"Eight days a week"

Postad: 2016-09-21 16:13
Kategori: Bio-recensioner



EIGHT DAYS A WEEK
Directed by Ron Howard
(106 minuter)


"EIGHT DAYS A WEEK" ÄR NATURLIGTVIS en väldigt passande titel, vald med stor omsorg, på en film om en grupp och ett fenomen som under de mest intensiva åren alltid turnerade, oavbrutet skrev låtar och regelbundet spelade in skivor. Faktum kvarstår dock: The Beatles gjorde aldrig den låten* på konsert. Men "Eight days a week" är ingen konventionell konsertfilm utan mer en dokumentär med liveinslag. Med undertiteln "The touring years" är det helt enkelt en tv-dokumentär med extra allt, presskonferenser, publikhysteri, gamla och nya intervjuer, nyhetsbilder, den kronologiska historien, skivinspelningar och aktuella intervjuer med Paul McCartney och Ringo Starr.
   Den etablerade filmregissören Ron Howard ("Cocoon (1985), "Apollo 13" (1995) och The Da Vinci Code (2006)) var redan i 10-Ã¥rsÃ¥ldern Beatles-fan och det är väl med fantasternas ögon man ska se den här filmen. Om en grupp vars musik fortsätter att sätta guldkant pÃ¥ historien med ständig kommersiell tyngd. Senaste numret av musiktidningen Mojo är en stor hyllning av turnébandet Beatles. Visserligen var vi bara fem i biografsalongen i tisdagseftermiddag men enligt uppgift var det fullsatt pÃ¥ den exklusiva premiären i torsdagskväll med direktsändning frÃ¥n Leicester Square i London.
   Med Beatles enda officiella liveskiva i "färskt" minne (den släpptes 1977...) hade jag ljudmässigt inte väntat mig sÃ¥ mycket och när jag inför biofilmen läste skivproducenten George Martins omslagstext till "The Beatles at the Hollywood Bowl" blev jag inte heller övertygad. Det är mÃ¥nga ursäkter mellan raderna i Martins text och han understryker ("the conditions for the engineers were ardous in the extreme") vid mÃ¥nga tillfällen hur svÃ¥rt det var att fÃ¥ ordning pÃ¥ de primitiva konsertinspelningarna.
   Nästan fyra decennier senare har teknologin pÃ¥ omrÃ¥det kraftigt utvecklats och den nya generations producent, George Martins son Giles, har tagit vid. Det hysteriska skrikandet pÃ¥ Beatles-konserterna gjorde "Hollywood Bowl"-skivan till viss del olyssningsbar. Men Giles har lyckats renodla, filtrera och finputsa liveljudet till en distinkt lyssningssensation. Sedan är ju ljudet alltid mer underhÃ¥llande pÃ¥ film med fans i bild. I kommersens namn har skivan Ã¥terutgivits i dagarna, plus extralÃ¥tar, med det restaurerade ljudet
   Filmen fokuserar pÃ¥ perioden mellan 1963 och 1966 med en viss tyngdpunkt pÃ¥ genombrottet i USA frÃ¥n 1964 och framÃ¥t. Det är hysteri i sin ädlaste form som förmedlas pÃ¥ bilderna och historiskt, popmusikens rejäla genombrott, kan den känslan aldrig mera komma att upprepas. Jag vet av egen erfarenhet, utan att jag skrek i falsett, hur det var att uppleva Beatles pÃ¥ svensk tv, Drop In i november 1963, och förstÃ¥r till viss del masshysterin som drabbade USA vÃ¥ren 1964.

BEATLES POPULARITET EXPLODERADE ÄNNU FORTARE I USA än i Europa, där Beatlemania stegvis hade växt från hösten 1962 och under hela 1963, med tanke på att allt hände där på några månader våren 1964. Med tv-visningen av The Ed Sullivan Show 9 februari som definitivt startdatum på hysterin. Där singlar på många olika skivbolag (Vee Jay, Tollie, Swan och Capitol) rusade mot toppen och 4 april ockuperade de fem första platserna på Billboards Hot 100 (se vänster). Något unikt som aldrig har upprepats varken tidigare eller senare.
   Filmen ger inte bara en underhÃ¥llande bild av ett hÃ¥rt jobbande turnéband. Den berättar ocksÃ¥ om den allmänna utvecklingen pÃ¥ konsertfronten mot allt större konsertlokaler, stora arenor och ogästvänliga konsertmiljöer som varken gagnar artister eller publik till personliga konsertupplevelser. Innan Beatles hade konserter aldrig tidigare arrangerats pÃ¥ exempelvis stora baseballarenor.
   Beatles konserter 1965 och 1966 pÃ¥ Shea Stadium i New York ute i Flushing Meadows, Queens är väl alla tiders flopp när det gäller konsertmiljö. LÃ¥ngt ute pÃ¥ den enorma baseballarenans gräsmatta (där New York Mets spelade sina hemmamatcher) stod scenen och avstÃ¥ndet till publiken var gigantiskt. Säkert en enorm upplevelse när 55 600 vilda amerikaner skapade ett öronbedövande oväsen. Musikmässigt var det en katastrof när blott 100 watts-förstärkare, en underproportionerad högtalaranläggning, avsedd för endast baseballkommentatorer, och inga monitorer till bandet gav undermÃ¥liga förutsättningar till accepterat konsertljud.
   Bara sex dagar senare, efter konserten pÃ¥ Candlestick Park i San Francisco 29 augusti inför en publik pÃ¥ 25 000, bestämde sig bandet för att sluta turnera.
   Vi fÃ¥r dock en glimt frÃ¥n Beatles sista liveuppträdande 1969, pÃ¥ taket till Apple-kontoret vid Savile Row, där Giles Martin inte behövde dämpa nÃ¥gon skrikande publik som överröstade musiken. En förvÃ¥nad och spontan publik stod stum pÃ¥ gatan nedanför. Ett underbart framträdande där Beatles, förstärkta med Billy Preston pÃ¥ elpiano, spelade "Don't let me down" direkt följt av "I've got a feeling".
   BÃ¥de gamla och nya intervjuer förstärker bilden av Beatles turnerande tid. BÃ¥de Larry Kane (amerikansk tv-personlighet), Whoopi Goldberg, Elvis Costello, Eddie Izzard (om humorn hos Beatles), Sigourney Weaver (som Ã¥terfinns pÃ¥ amerikanska konsertbilder), filmregissören Richard Lester och den engelske musikjournalisten Jon Savage ger sina personliga minnen om Beatles pÃ¥ 60-talet.
   NÃ¥gra speciella minnesbilder frÃ¥n filmen: 1) Inledningen pÃ¥ Beatles första konsert pÃ¥ amerikansk mark (Washington Coliseum), 11 februari 1964, när Ringo fÃ¥r börja med att snurra trumsetet sÃ¥ han spelar mot publiken. 2) När John Lennon pÃ¥ sitt kvicka vitsiga sätt svarar "Eric" när en amerikansk dÃ¥ligt informerad intervjuare frÃ¥gar vad han heter och fortsätter kalla honom för Eric. 3) När Paul McCartney 1964 pÃ¥ en frÃ¥ga om Beatles är kultur svarar: “Culture? This isn’t culture. It’s just a good laff!".

*)"Eight days a week" är huvudsakligen Paul McCartneys låt, skriven för att bli ledmotivet på Beatles andra film vars arbetsnamn var "Eight arms to hold you". Dessutom ansågs låten, inspelad i oktober 1964, vara en potentiell singel. Paul blev på båda fronter slagen av John Lennon. Filmen fick titeln efter Johns låt "Help!" och nästa Beatles-singel blev Johns "I feel fine".

/ HÃ¥kan

Gibbons svänger än

Postad: 2016-09-21 07:51
Kategori: 80-talskonserter

STEVE GIBBONS SLOG IGENOM STORT 1978/79 med albumet "Down in the bunker" som följdes av konserter och turné i Sverige. Tio år senare var hans namn inte fullt lika hett. Efter genombrottet följde några album, "Street parade" (1980) och "Saints & sinners" (1981), men under resten av 80-talet prioriterade Steve livespelandet före skivutgivning.
   Sommaren 1986, ett Ã¥r innan den här konserten, gav han ut den Dublin Castle-inspelade liveskivan "On the loose" med ännu en upplaga av sitt Steve Gibbons Band som ett Ã¥r senare tog sig till Örebro.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/7 1987.

STEVE GIBBONS BAND
Nya Continental, Örebro 1 juli 1987


Pubrocken är tillbaka meddelades från London i vintras. Då borde Steve Gibbons och hans tidlösa rock'n'roll rimligtvis också vara tillbaka.
   Och visst är det sÃ¥. Det visade han med stor tydlighet i onsdags pÃ¥ Continental i Örebro.
Gibbons har i stort sett spelat och sjungit samma traditionellt rock'n'roll-baserade musik i närmare 20 år och bara det är imponerande.
   Enligt hans princip har tiden stÃ¥tt still sedan dess och det var djupt rotad 50-talssväng i hans lÃ¥tar, även de han har skrivit nyligen pÃ¥ 80-talet.
   Själv sÃ¥g han ut att ha levt mänskligt de här Ã¥ren och sÃ¥g väl just Ã¥tta Ã¥r äldre ut nu än när han besökte Örebro 1979 under sin mest kommersiellt framgÃ¥ngsrika period.
   Vanligtvis uppträder Steve Gibbons och hans band pÃ¥ pubarna i England där de turnerar oavbrutet. Som följd var gänget bakom honom smÃ¥tt fantastiskt tajt och det var en fröjd att se den evigt leende trummisen Brendon Day leka sig fram till dessa grymma rytmer.
   PÃ¥ den höga scenen pÃ¥ Continental spelade Gibbons med band sin jordnära rockmusik med otroligt berättande texter där figuren Johnny Cool ofta var den sammanbindande länken.
   Konserten innehöll mÃ¥nga gamla Gibbons-klassiker till den nostalgiska publikens märkbara glädje, Det sjöngs med i lÃ¥tar som "Any road up", "No spitting on the bus" (som vävdes ihop med "Bo Diddley"), "Johnny Cool", den fantastiska rocklÃ¥ten "Eddy Vortex" och "Down in the bunker".
   När den senare lÃ¥ten framfördes, 45 minuter efter midnatt, i en lÃ¥ng, lÃ¥ng version var jag beredd att kapitulera och medge att det svängde mer nu än den magiska kvällen i början pÃ¥ april 1979 pÃ¥ Konserthuset.
   Visst var det en nostalgiafton pÃ¥ Continental i onsdags natt men det fanns värdighet, ärlighet och styrka i det Gibbons gjorde. Och har sÃ¥ gjort länge.
   SÃ¥dan tidlös rockmusik uppfanns 1958, fick en kort Ã¥terupplivning 1968, gav Gibbons genombrottet 1978 och nu, detta Ã¥r, är sÃ¥ efterlyst att hittelön borde betalas ut.

Steve Gibbons: sång/gitarr
Philip John Wright, gitarr
Andrew Hamilton: bas
John Evans: gitarr
Brendon Day: trummor

/ HÃ¥kan

"II"

Postad: 2016-09-20 07:56
Kategori: Skiv-recensioner



THISELL
II
(Jelly Fant/Rootsy)


När jag först fick den här skivan i min hand för några veckor sedan var det präktig sensommar i det här landet. Men under tiden fram till officiell release i fredags blev det traditionell höst i luften och det är just där, i den höstsvala verkligheten och det påträngande mörkret med ett moloket vemod som följd, Tisells album hör hemma.
   Avskalat är Peter Thisells ledord när han gör musik. När han sätter titlar pÃ¥ sina album är han lika kortfattat konsekvent. Hans första album hette "I" och hans nu andra heter, lika konsekvent, "II" och det finns redan funderingar pÃ¥ nästa album och titeln är givetvis redan framvärkt, "III".
   Jag skriver om den nya skivan som en soloplatta och pÃ¥ sätt och vis är det Peter Thisells album. Han sjunger och han har skrivit samtliga texter men han har ett band med sig som tillsammans med Peter har skrivit all musik. Musikerna, som ibland pÃ¥ skivan uppgÃ¥r till fem man och en kvinna, har alltsÃ¥ deltagit i det kreativa och demokratiska arbetet och har, inbillar jag mig, haft stor pÃ¥verkan pÃ¥ det djupa känsloläge som genomsyrar en majoritet av albumets tio spÃ¥r.
   Det här är ingen skiva man spelar som bakgrundsljud till diskning eller bokläsning för den kräver största möjliga uppmärksamhet och när lägenheten vilar i tysthet framÃ¥t midnatt framträder Thisells konstnärliga frihet allra bäst. Jag blir en aning brydd när jag sitter och skriver recensionen med förmiddagssolen skinande genom fönstret frÃ¥n öster. Bra sÃ¥ng och musik ska givetvis fungera i alla sammanhang och miljöer och under olika förutsättningar men efter alla sena kvällar i höstmörkret blir mina funderingar en aning splittrade i dagsljus.
   Jag hade nöjet att fÃ¥ uppleva Thisells musik live under Live at Heart för nÃ¥gra veckor sedan och trots att "bandet" dÃ¥ bara var en duo, Peter och violinisten Karin Wiberg, kom den meditativa känslan märkbart fram i musiken. I själva framförandet förstärktes arrangemangen och lÃ¥tarna av en kärv men innerlig ton som till viss del saknas när jag "bara" lyssnar pÃ¥ skivan. Men Ã¥ andra sidan mÃ¥las arrangemangen pÃ¥ skiva med mÃ¥nga fler färger av mÃ¥nga fler musiker fast det är det lÃ¥gmälda och det lÃ¥ngsamma som dominerar ljudbilden. I ett musiklandskap, där violinen fÃ¥r sällskap med bÃ¥de stÃ¥bas, dragspel, piano och nÃ¥gon enstaka elgitarr, som har lika mycket gemenskap med sparsmakad svensk folkmusik som kärv och mycket personlig americana.
   Jag hörde nÃ¥gon jämföra Thisells skiva med Lambchops musik men själv tänker jag pÃ¥ nÃ¥got Tindersticks har gjort under nÃ¥gon lugn stund.
   Skivan bakom omslaget med sin suddiga, svartvita och ofokuserade bilder är en favorit som växt till sig under Ã¥tskilliga sena och mörka kvällar.
   I det lugna och övervägande stilla flödet av musik har det varit svÃ¥rt att fÃ¥nga konkreta melodier. Det känns som helheten har varit sÃ¥ mycket viktigare att Ã¥stadkomma än att tillverka nÃ¥gon klatschig hitlÃ¥t pÃ¥ kommando. Nej, "II" befinner sig sÃ¥ lÃ¥ngt frÃ¥n glättig showbusiness det i dagsläget gÃ¥r att komma.
   Ã„ndÃ¥ hör jag en nÃ¥got stegrande intensitet i tonfall och arrangemang mot slutet av skivan. I lÃ¥tar som "Amounts to you", "Untitled #5" och "It happened to you". Men jag vill inte för allt i världen ha missat hela resan genom albumet fram till den vackra slutpunkten "Black bird".

/ HÃ¥kan

#33. dvd: That'll be the day/Stardust

Postad: 2016-09-19 07:52
Kategori: vhs_dvd 38-1



That'll be the day/Stardust (Optimum Classic, 2007)

I MIN HITTILLS OSORTERADE SAMLING AV VHS- OCH DVD-filmer återfinns många återutgivningar, lågprisvarianter och långtifrån originalutgåvor. Dagens dvd är ett typiskt exempel på en sådan budgetvariant, två engelska filmer från 70-talet som har ett naturligt samband och trängs på samma skiva som gavs ut 23-24 år efter originalen. I en förpackning som i vanlig ordning saknar dokumentation men som jag tidigare har påpekat: Innehållet är så mycket viktigare än ytan.
   "That'll be the day" (1973) och "Stardust" (1974) har mycket gemensamt, skÃ¥despelaren i huvudrollen (David Essex), huvudrollskaraktären (Jim Maclaine), producenten (David Puttnam), manusförfattaren (Ray Connolly) och filmberättelserna är som en följetong. Däremot har filmerna tvÃ¥ olika regissörer, Claude Whatham respektive Michael Apted, som bÃ¥da hade mer erfarenhet frÃ¥n tv-produktioner än filmbranschen.
   Det sägs ofta vara sÃ¥ngaren David Essexs filmdebut men han hade innan "That'll be the day" gjort tre filmer, "Smashing Time" (1967), "Assault" (1971) och "All Coppers Are..". (1972), blygsamma roller i mindre kända filmer. Även som soloartist hade en lÃ¥ng, men även där mindre känd, karriär. Gjorde singeldebut redan 1965 men hans solokarriär höll sig sÃ¥ gott som i skymundan innan han sommaren 1973. samtidigt som "That'll be the day" hade premiär, "rÃ¥kade" fÃ¥ en stor hit med "Rock on" och stora kommersiella framgÃ¥ngar Ã¥ren därpÃ¥.
   "That'll be the day" utspelar sig 1958 i en typisk engelsk miljö. Producenten Puttnam, senare känd för filmer som "Midnight express", "Triumfens ögonblick" och "Local hero", fick idén till filmen när han hörde Harry Nilssons lÃ¥t "1941" och Connolly, författare och musikjournalist pÃ¥ Melody Maker, skrev en historia som löst bygger pÃ¥ Beatles och Ringo Starrs tidiga karriärer, Quarrymen och Rory Storm & the Hurricanes. Och det passade givetvis perfekt med Ringo i en ledande roll i filmen, där han dessutom liknar sig själv frÃ¥n tidigt 60-tal, som kompisen Mike. Filmen hakade pÃ¥ vÃ¥gen med 50-talstema som samma Ã¥r hade introducerats med den amerikanska filmen "Sista natten med gänget".
   Essex spelar rollfiguren Jim Maclaine som lämnar skolan, rymmer hemifrÃ¥n pÃ¥ ett lastbilsflak, drömmer om "fish & chips and freedom", hyr ett sunkigt rum för drygt 2 pund i veckan, jobbar pÃ¥ nöjesfält men drömmer om ett liv som rockstjärna. Han ser upp till den framgÃ¥ngsrike karaktären Stormy Tempest som spelas av Billy Fury, som pÃ¥ riktigt hade sina skivframgÃ¥ngar frÃ¥n 1959 och framÃ¥t. I bandet spelar bland annat Keith Moon, som vÃ¥ldsam trummis (J D Clover), Graham Bond och John Hawken.
   Soundtracket som löper genom hela filmen är baserat pÃ¥ tidstypisk 50-talsmusik, exempelvis Everly Brothers "(Till) I Kissed you", Jerry Lee Lewis "Great balls offire" och Bobby Darins "Dream lover", men gör ocksÃ¥ nÃ¥gra musikaliska utflykter i 60-talet med Dions "Runaround Sue", Del Shannons "Runaway" och Johnny Tillotsons "Poetry in Motion". Irländaren Eugene Wallaces dÃ¥ nyinspelade version av "Slow down" lÃ¥ter som tagen frÃ¥n 50-talet. Däremot gör Pete Townshends lÃ¥t frÃ¥n 1971, "Long Live Rock", överraskande entré i 1958-stämningen när den sjungs av Billy Fury.
   Det blir riktigt intressant under sluttexterna när informationen "Music supervised by Neil Aspinall & Keith Moon" dyker upp. Aspinall är mer känd som den person som stod Beatles närmast under hela karriären.
   Framtiden som rockstjärna blir mest en dröm för Jim Maclaine i filmen men i den sista scenen köper han en gitarr. En handling som öppnar för en fortsättning i nästa film, "Stardust".

RINGO STARR TACKADE NEJ TILL ROLLEN SOM MIKE i "Stardust" och nu fick ännu en gammal engelsk rockstjärna, Adam Faith, ta över karaktären som nu fick större plats och utvecklades till Jim Maclaines manager. En annan engelsk 50-talsstjärna, Marty Wilde, gör också entré i filmen som skivbolagsboss.
   Filmhistorien har flyttat fram nÃ¥gra Ã¥r och vi fÃ¥r en tydlig tidsnotering med Kennedy-mordet 1963 pÃ¥ tv-bilderna.
   Soundtracket till "Stardust" är nog mer berömt än själva filmen. Jag har skrivit om skivan här och de specialinspelade lÃ¥tarna med Dave Edmunds är klart intressanta. Han är ocksÃ¥ med i filmen som medlem i bandet The Stray Cats som inledningsvis kompar Jim Maclaine. Ett fiktivt band som i övrigt innehÃ¥ller bÃ¥de musiker, Keith Moon och Paul Nicholas, och skÃ¥despelare, Karl Howman och Peter Duncan.
   Kommersiellt slÃ¥r Maclaine och Stray Cats igenom men framgÃ¥ngarna skapar ocksÃ¥ problem och slitningar mellan gruppmedlemmarna. Den amerikanske managern Porter Lee Austin, spelad av Larry Hagman, försöker styra gruppen med sin bullriga och pratglada jargong medan Maclaine, som övergivit fru och barn i England, blir alltmer tvivlande och depressiv. En ganska förutsägbar filmstory som räddas av musiken, "You kept me waiting" och "Take it away" är uppenbara pophits, och ett vattenkammat Brinsley Schwarz dyker upp i en scen.
   Nytt kompband, rundgÃ¥ng pÃ¥ scen och buande frÃ¥n publiken gör inte saken bättre. Maclaine gör ett desperat men misslyckat försök att ändra stil och börja sjunga svulstig musikalpop men tillsammans med manager Mike drar han till Spanien för lite lugn och ro. Men när press och tv har letat rätt pÃ¥ paret pÃ¥ ett bildskönt slott, tv-reportern jämför honom med Messias, rasar allt samman och jag kan meddela att historien inte slutar lyckligt.

/ HÃ¥kan

I min skivhylla: The Greg Kihn Band

Postad: 2016-09-16 07:57
Kategori: I min skivhylla



THE GREG KIHN BAND: With the naked eye (Beserkley)

Release:
Juni 1979
Placering i skivhyllan: Hylla 6: Bland övriga Greg Kihn- och Greg Kihn Band-skivor i kronologisk ordning.

ETIKETTEN POPROCK ÄR KANSKE INGEN VEDERTAGEN genrebeteckning men jag tycker artister som skriver poplåtar och sedan ger dem en rockig framtoning bör beskrivas som poprock. En i mina öron sympatisk musikgenre där amerikanen Greg Kihn var ett talande, eller egentligen sjungande, exempel på just den sortens musik. Men Kihn var också ett typiskt exempel på att genren också kan resultera i anonymitet och vara lättglömd bland musikbranschens alla extraordinära profiler.
   Inte heller hos mig har Kihn funnits levande under alla Ã¥r, i det här fallet frÃ¥n slutet av 70-talet till mitten av 80-talet, och jag blir förvÃ¥nad när jag bläddrar bland mina vinylskivor och hittar faktiskt hela tio album signerade Kihn, nio originalalbum och en samling. Där har glömskan slagit till med full kraft samtidigt som jag misstänker att han inte enbart levererade starka skivor under de regelbundet produktiva Ã¥ren. Därför kändes det pÃ¥ förhand lite spännande med det tillfälliga Ã¥terbesöket i en gammal artistkarriär.
   Ã…ren 1975, 1976 och 1977 var en spännande och djupt intressant musikalisk popepok. Det var skivbolag pÃ¥ gräsrotsnivÃ¥ som stod för utvecklingen och utmaningen. Engelska skivbolag som Stiff och Chiswick var pionjärer men i USA hade oberoende skivbolag som Beserkley dykt upp redan 1975. Tillsammans med gruppen Earth Quake, Jonathan Richman och Rubinoos var Greg Kihn först ut men det var först nÃ¥gra Ã¥r senare via punkexplosionen i England som Beserkley-skivorna dök upp i Europa och Sverige. I januari 1978 tog svenska Sonet över distributionen frÃ¥n EMI, som behandlat skivbolaget styvmoderligt eller helt nonchalerat utgivningen, och släppte Ã¥tta album i ett svep av vilka Greg Kihns tvÃ¥ första skivor fanns med.
   Av Earth Quakes lite tyngre rock, Jonathan Richmans antiproffsiga jargong och Rubinoos komiska Ã¥dra föredrog jag direkt Kihns poprockiga musik som med sitt övertygande tonfall i rösten gjorde att jag redan där jämförde med en lättsammare Bruce Springsteen och dennes "For you" fanns ocksÃ¥ med tidigt i Kihn-repertoaren.
   Att jag har sÃ¥ mÃ¥nga Kihn-skivor i min samling beror nog mest pÃ¥ att recensionsskivorna ramlade in regelbundet varje Ã¥r (Klisterlappen "Promotion record. Not for sale, With love from Sonet" pÃ¥ skivomslaget skvallrar om det) och lite rutinmässigt professionellt blev Kihn lite opersonligare för varje skiva och när jag nu försöker skaka liv i minnet av Kihn sätter "With the naked eye" inga djupare spÃ¥r.

ATT JAG LITE SLUMPMÄSSIGT VÄLJER JUST DEN HÄR Kihn-skivan, "With the naked eye", får nog tillskrivas Bruce Springsteens namn som låtskrivare till inledningslåten "Rendezvous". Låten var vid det här tillfället outgiven med Springsteen själv. Han hade spelat in den i juni 1977 till "Darkness on the edge of town"-albumet men låten valdes till slut bort. "Passade inte in i den skivans tema" var den officiella motiveringen men jag tror att den helt enkelt inte höll måttet ty som låt är den varken spännande eller speciellt bra. Ordinär helt enkelt.
   Att den sedan donerades till Greg Kihn-skivan tyder pÃ¥ att Springsteen var tämligen missbeslÃ¥ten med bÃ¥de lÃ¥t och version och aldrig ville använda den mer. Men pÃ¥ "Tracks"-boxen 1998 gavs en liveinspelning ut och pÃ¥ skivan "The promise", som gavs ut i "Darkness on the edge of town"-boxen, finns en studioinspelning. I konkurrens med Ã¥tta lÃ¥tar till pÃ¥ "With the naked eye" gör den dock inget som helst exklusivt intryck.
   Sanningen är väl att "With the naked eye" är en ganska ordinär platta. Det är Kihns första skiva där hela bandet fÃ¥r credit. FrÃ¥n andra albumet, "Greg Kihn again" (1977), hade Kihn jobbat med musikerna Steve Wright, bas, Larry Lynch, trummor, och Dave Carpender, gitarr, och nu först uppträder de som en officiell enhet. Wright har skrivit tvÃ¥ lÃ¥tar med Kihn och Lynch sjunger faktiskt sin egen lÃ¥t "Can't have the highs (without the lows)" pÃ¥ skivan som med hyfsad sÃ¥ng överraskar men ett överdimensionerat gitarrsolo tar udden av lÃ¥ten.
   Kihns poprock kan i sina bästa stunder gränsa till powerpop men är ofta för snäll och profillös för att kunna markera personlig kvalité. Inte tillräckligt starka lÃ¥tar, en allmängiltig produktion och nÃ¥gra reggaestänk pÃ¥ rutin räddar inte heller situationen. Och den sex minuter lÃ¥nga avslutningslÃ¥ten "Fallen idol" är ett desperat försök att bli lite djupare och lite seriösare men blir ett tomt slag i luften. Dock gör bandet en fullt godkänd version av Richmans halvlegendariska lÃ¥t "Roadrunner" (ej att förväxlas med Bo Diddleys klassiska lÃ¥t med samma titel) pÃ¥ skivan.
   Nej, Greg Kihn Band var 1979 ett ganska osexigt band och det var nÃ¥gra Ã¥r senare bÃ¥de överraskande och trots allt ganska rättvist att Kihn, efter en lÃ¥ng och trogen karriär, äntligen fick ett kommersiellt genombrott med lÃ¥ten "Jeopardy" 1983. Men även där lyser hans personlighet med sin frÃ¥nvaro.

/ HÃ¥kan

Fräsch, säker och otroligt populär

Postad: 2016-09-14 07:50
Kategori: 80-talskonserter



1984 GAV EVA DAHLGREN UT SITT FEMTE ALBUM, "Ett fönster mot gatan", men den stora turnén fick vänta till sommaren 1985.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/8 1985.

EVA DAHLGREN
Brunnsparken, Örebro 14 augusti 1985


Det börjar närma sig slutet på årets sommarturné för Eva Dahlgren och hennes fantastiska band. En turné som har pågått sedan 5 juli men fortfarande har kvar de fräscha och goda egenskaper som gjort Eva till drottning bland Sveriges alla rocksångerskor medan utmanarna rycker sig allt närmare.
   Eva Dahlgren har inte rest i parkerna pÃ¥ tre Ã¥r men mirakulöst ändÃ¥ lyckats behÃ¥lla, för att inte säga öka, sin popularitet Ã¥r efter Ã¥r. Det är en strong prestation i Sverige där idolernas namn brukar skifta frÃ¥n vecka till vecka.
   Runt tusen personer sÃ¥g konserten i Brunnsparken pÃ¥ onsdagskvällen och Eva har aldrig uppträtt inför sÃ¥ mycket folk i Örebro och hon har aldrig gjort ett sÃ¥ rockigt och självsäkert intryck tidigare.
   Tidigare under turnén har publiksiffror pÃ¥ flera tusen varit vanligt sÃ¥ självförtroendet har märkbart vuxit hos Eva Dahlgren som nu definitivt lämnat trubadurstämpeln bakom sig tillsammans med gitarren och omger sig nu med ett band som har ett gränslöst kunnande.
   Framför detta väloljade maskineri helt utan skavanker eller ens tankar pÃ¥ turnétrötthet vÃ¥gade hon nu ta i, allvarligt testa gränserna och sjunga ut för fullt i denna stora produktion. Fast visuellt och scenmässigt är hon fortfarande en stillastÃ¥ende artist.
   I ett ofta förekommande motljus kunde publiken njuta av mÃ¥nga lÃ¥tar frÃ¥n Evas framgÃ¥ngsrika albumcomeback "Ett fönster mot gatan" frÃ¥n förra Ã¥ret. Plus nÃ¥gra äldre ännu inte urgamla lÃ¥tar i uppfräschade arrangemang.
   Ã„ven en ny lÃ¥t spelades, "Pain" som har tagit hela vÃ¥ren att skriva, som jag verkligen inte hoppas blir hennes framtida modell. En dansant bagatell pÃ¥ gränsen till syntdisco.
   Trots sin plats pÃ¥ tronen är Eva Dahlgren en irrationell artist som turnerar och gör skivor sporadiskt men som aldrig har varit bättre pÃ¥ och förhoppningsvis fortsätter hon turnera för där har hon mycket kvar att ge.

/ HÃ¥kan

#34. dvd: Live i Linköping

Postad: 2016-09-12 07:50
Kategori: vhs_dvd 38-1



LARS WINNERBÄCK & HOVET: Live i Linköping (Sonet/Universal, 2004)

13 OCH 14 SEPTEMBER 2003, NÄR DE HÄR KONSERTERNA spelades in i Linköping Konsert & Kongress, var Lars Winnerbäcks helgongloria på inget sätt fulländad. Han och hans fasta band, som sedan drygt två år tillbaka gick under namnet Hovet, hade förutom egna turnéer också medverkat på Kalasturnéerna somrarna 2001 och 2003. Men de var inga toppnamn på turnéaffischerna. Första året hamnade Winnerbäck i skuggan av bob hund och Soundtrack Of Our Lives och 2003 var det givetvis omöjligt att matcha Håkan Hellströms dramatiskt växande popularitet.
   Ã„ndÃ¥ hade Winnerbäck redan här en fanatisk skara av hängivna beundrare. Genom ett träget turnerande och regelbunden skivutgivning blev den skaran större och större. Efter fyra studioalbum under eget namn var det dags för Winnerbäcks första liveinspelade skiva, "Live – För dig", hösten 2001. Delvis inspelad pÃ¥ Konsert & Kongress i Linköping och för första gÃ¥ngen var hela kompbandet samlat pÃ¥ ett Winnerbäck-album.
   Bara tvÃ¥ Ã¥r senare var det dags för samma procedur igen pÃ¥ samma plats men nu hade projektet som mÃ¥l att producera en dvd. Efter den stora skivframgÃ¥ngen med "Söndermarken", vÃ¥ren 2003, var Winnerbäcks namn hetare än nÃ¥gonsin och suget efter nya inspelningar var enormt. Ã…terigen valdes hans forna hemstad som inspelningsplats och en närmast hysterisk publik skapade en gränslös konsertkvalité. Som faktiskt utklassar allt jag hade sett och upplevt live med Linköpingskillen fram till dÃ¥.
   Det var sista gÃ¥ngen Winnerbäck spelade i den konsertlokalen. FrÃ¥n 2004 hade han och hans allt större konsertpublik växt ur den mindre hallen och som första artist fick han möjlighet att premiärspela i hockeyarenan Cloetta Center (som numera heter Saab Arena).
   Jag brukar ibland klaga pÃ¥ dÃ¥lig bakgrunds-
information i samband med vhs- och dvd-utgivning men här får man, på ett lite okonventionellt ställe (på insidan av dvd-omslaget!), fullständig info om det mesta: givetvis låtarna, hela listan på turnépersonal, alla anställda på Winnerbäcks management, inspelningsfolket, intervjuare, skivbolagspersonal och mycket mer. Förstklassigt.
   En nyinspelad och dÃ¥ outgiven Winnerbäck-lÃ¥t, "Mareld", ramar in den tvÃ¥ timmar lÃ¥nga konserten. Svartvita bilder frÃ¥n en tom konserthall som fylls medan bandets medlemmar presenteras med namnskyltar. Hovet har den klassiska uppsättningen med tvÃ¥ gitarrer (Johan Persson och Staffan Andersson), en bas (Josef Zackrisson), trummor (Norpan Eriksson), keyboards (Jens Back som dessutom spelar saxofon) plus de tvÃ¥ körtjejerna Anna Stadling och Idde Schultz. Ett turnésällskap som under ett antal Ã¥r bakom Winnerbäck skapade ryktet som en av Sveriges bästa och mest kända kompgrupper. 2004 gav gruppen ut en eget album.
   Bandet kommer först in pÃ¥ scen och börjar spela innan Johan Persson gÃ¥r fram till mikrofonen och "Mina damer och herrar: Lars Winnerbäck" och publiken exploderar. Den initierade publiken sjunger allsÃ¥ng direkt i "Hugger i sten" men jag blir lite besviken pÃ¥ Winnerbäcks egen sÃ¥ng eller är det musiken som dränker rösten och gör texterna otydliga? Eller är det kanske sÃ¥ att min egen hörsel börjar trubbas av? I extramaterialets intervju (se nedan) fÃ¥r jag en liten förklaring...
   De fyra första lÃ¥tarna här är identisk med lÃ¥tlistan frÃ¥n den sommarens Kalasturné. Men Winnerbäck uppträder här med en större pondus än jag hade upplevt honom under tidigare livekonserter. Kanske var det hemmaplan och en totalt älskvärd publik som fick honom att dra ner axlarna, slappna av och känna sig mer bekväm.

FORTFARANDE VAR WINNERBÄCK VID DEN HÄR TIDPUNKTEN, hösten 2003, musikaliskt påverkad av Ulf Lundells gamla sound där exempelvis arrangemanget i "Elden" bottnar i Lundell 1979/1980. Men Winnerbäck och hans band har ju på andra ställen i repertoaren ett helt annat tempo med en hungrigare och uppenbart rivigare, rockigare ambition på sina konserter. Där till och med punkrötterna några gånger lyser igenom.
   Men pÃ¥ väg att bli en helgjuten konsertartist kunde han ocksÃ¥ stanna upp, sätta sig pÃ¥ en stol ensam pÃ¥ scen med en akustisk gitarr och först framföra "Över gränsen", sedan bjuda in Lisa Ekdahl till en duett pÃ¥ "Tvivel" och sedan "Kom änglar" där Lisas röst störde den som alltid magiska allsÃ¥ngen frÃ¥n publiken. I extramaterialet (se nedan) finns en scenversion utan Lisa.
   Vi fÃ¥r ocksÃ¥ Winnerbäcks cover av Ragnar Borgedahls kultlÃ¥t "Hum hum frÃ¥n HumlegÃ¥rden", som släpptes som singel pÃ¥ sommaren 2004, men även en sedvanligt mycket fin tolkning av Ani DiFrancos "Du hade tid" med mycket hjälp av Anna Stadling.
   Filmproduktionen har lyckats hÃ¥lla ihop de bÃ¥da konserterna till en helhet och jag fÃ¥r aldrig uppfattningen att det är klippt mellan olika konserter. Avslutningen, de bÃ¥da extralÃ¥tarna, är lite överraskande inte lÃ¥tar frÃ¥n den aktuella skivan "Söndermarken" utan blir fem Ã¥r gamla "GrÃ¥a dagar" och "Solen i ögonen". Men en fantastisk och naturlig final är det.
   Sedan är det lite charmigt när Winnerbäck har plockat fram en riktigt gammal klenod frÃ¥n sin produktion, den elva Ã¥r gamla "NÃ¥n annan", först utgiven pÃ¥ en kassett som sedan kom pÃ¥ hans andra album frÃ¥n 1997.
   Man kan se "Mareld"-lÃ¥ten, studioinspelad 19 november 2003, som spelas medan sluttexterna rullar som en start pÃ¥ nästa kapitel i Winnerbäcks karriär. Den akustiska "Vatten under broarna" följd av en turné väntar under 2004 innan han 2005 Ã¥terupptar turnerandet med Hovet men Winnerbäck skulle därefter inte jobba mer med Hovet som samlad grupp.

Extramaterial:
1. Bakomfilm (24 min.) med inofficiella konsertklipp från Kägelbanan 2002. Repetitioner i december 2002 inför "Söndermarken"-inspelningarna. En första presentation av "Dunkla rum". Produktionsrepetition i mars 2003 inför turné med en nyklippt Winnerbäck. Övriga privata filmklipp från turnébussen, under soundcheck och hur han inför konserten sjunger med i Kris Kristoffersons "For the good times",
2. Intervju med Lars Winnerbäck (29 min.) gjord av Ulf Stolt i växthusmiljön på Rosendals trädgård. Ett avslappnat samtal där han bland mycket annat erkänner att han faktiskt inte sjunger så bra
3. "Kom änglar" med Hovet och utan Lisa Ekdahl. Så mycket bättre.
4. Kommentarsspår. Bara för att det finns plats på en gränslös dvd betyder inte att kommentarer och en hel del flams blir bra underhållning. Kanske går att lyssna på en gång och för egen del inte ens det. En halv låt och jag stänger av...

/ HÃ¥kan

Finstämd kyrkokonsert med Jon Dee

Postad: 2016-09-10 20:43
Kategori: Konserter



JON DEE GRAHAM
Nikolaikyrkan, Örebro 10 december 2016
Konsertlängd: 10:30-11:10 (40 min)
Min plats: 8-9:e bänk.


Efter en lång fredagskväll på East West Sushi, två och en halv timme på scen, var Jon Dee Graham vaken tidigt och bjöd på en närmast perfekt kyrkokonsert i Live at Heart-formatet 40 minuter. Utan mikrofon och utan elektricitet blev ljudet än mer mänskligt och gitarrsoundet framstod som något himmelskt vackert och hans skrovliga röst blev en fin kontrast i den fina miljön. En miljö och en atmosfär som Jon Dee onekligen uppskattade.
   Jag pratade nÃ¥gra ord med honom innan konserten där han avslöjade att han är "kristen i garderoben" men kände en stor ära att fÃ¥ uppträda i den här fina kyrkan.
   Han berättade ocksÃ¥ att han har varit i Sverige vid ett flertal tillfällen tidigare, tillsammans med bland annat John Doe och Michelle Shocked, men aldrig som soloartist. Innan han gick in i kyrkan och genomförde en stillsam och finstämd kyrkokonsert pÃ¥ lördagsförmiddagen.
   Jämfört med konserten pÃ¥ East West Sushi pÃ¥ Live at Hearts premiärkväll förra onsdagen lät gitarren än mer klangfylld och hans gitarrspel kom fram sÃ¥ mycket mer distinkt än i krogmiljön.
   Noterade inte exakt lÃ¥tlista men minns ändÃ¥ lÃ¥ten med den passande titeln "God's perfect love" och den avslutande lÃ¥ten, Tom Waits "Way down in the hole".

/ HÃ¥kan

I min skivhylla: Southside Johnny

Postad: 2016-09-09 07:50
Kategori: I min skivhylla



SOUTHSIDE JOHNNY & THE JUKES: Trash it up (Polar POLS 387)

Release:
September 1983
Placering i skivhyllan: Hylla 10: Mitt emellan två andra Southside Johnny-skivor, "Love is a sacrifice" (1980) (där kompbandet hette The Asbury Jukes) och "At least we got shoes" (1986).

VECKANS VAL AV SKIVA UR MINA VINYLHYLLOR blev en utmaning, en skiva med ett inte helt fläckfritt rykte. Läser hemska återblickar på den här skivan och jag har väl själv ett inte helt klockrent minne av skivan. Däremot minns jag någon låt som jag tyckte hade hittendenser om än inte alls i nivå med Southside Johnnys legendariska 70-talsmaterial. På den tiden var ju gruppen i händerna på Steven Van Zandt som producent och hans kompis Bruce Springsteen skänkte också energi till det här bandet.
   Bandet delade ocksÃ¥ sitt ursprung frÃ¥n New Jersey med Springsteen, vars skivor stÃ¥r tätt pÃ¥ samma vinylhylla nÃ¥gon decimeter till höger om Southside Johnny-skivorna, som bidrog med Ã¥tskilliga lÃ¥tar pÃ¥ Epic-albumen mellan 1976 och 1978. Hans nära samarbete höjde dock inte automatiskt det allmänna intresset hos den breda publiken för gruppen. Van Zandt började prioritera E Street Band-jobbet och skivbolaget tappade ocksÃ¥ intresset när genombrottet aldrig kom.
   Nystarten 1979 pÃ¥ nytt skivbolag (Mercury), med ny producent (Barry Beckett) och ett i stort sett ograverat band hade fortfarande lyskraft och jag kan vittna om en konsert i Stockholm (med John Hiatt som förband!) där bandet verkligen levererade sin energiskt levande rockmusik.
   Men trots det hade bandet sin mest spännande framtid bakom sig och det blev lÃ¥ngt mellan skivorna pÃ¥ 80-talet och pÃ¥ vägen till 1983 och "Trash it up!" hade bandet förlorat sitt "Asbury" i gruppnamnet. BlÃ¥ssektionen innehöll inte längre det klassiska namnet Richard "La Bomba" Rosenberg och jag misstänker att blÃ¥sarna i bandet inte hade nÃ¥got New Jersey-usprung längre.
   NÃ¥väl, efter ytterligare nÃ¥gra medianedtonade album var desperationen stor hos bÃ¥de bandet och folket bakom. Mirage, en underetikett till Atlantic, blev bandets skivetikett i USA. Där figurerade även producentgiganten Nile Rodgers som artist under de här 80-talsÃ¥ren vilket kanske kan vara förklaringen till att just Rodgers hitsound skulle bli nyckeln till nya framgÃ¥ngar för bandet.
   Som ni ser ovan hamnade skivan i Sverige pÃ¥ Polar-etiketten. Kanske ABBA:s koppling till Atlantic i USA hade en förklaring. Jag ser ocksÃ¥ att lÃ¥tarna pÃ¥ skivan är förlagda av Sweden Music som ägdes av Stickan Andersson, tillika ägare av Polar, och det var kanske naturligt att därför ge ut den i sammanhanget udda skivan pÃ¥ den etiketten här i landet. Dock har de slarvat pÃ¥ tryckeriet med etiketterna ty titeln pÃ¥ Southside Johnny-albumet saknar det utropstecken som Ã¥terfinns pÃ¥ bÃ¥de konvolutet, inneromslaget och över lÃ¥ttexterna...

VALET AV NILE RODGERS SOM PRODUCENT hade naturligtvis enbart superkommersiella skäl. Han hade ju på 70-talet ett välrenommerat rykte i discobranschen, främst genom skivorna med Chic och Sister Sledge, och hade ju även lyckats ge David Bowie hans bredaste publik med "Let's dance" våren 1983. Så allt talade för succé i samarbetet Southside Johnny/Nile Rodgers. Riktigt så blev det inte...
   Rodgers tog med sig sin trumprogrammerare James Bralower och tekniker Jason Corsaro in i det här projektet och det har inte överraskande resulterat i en väldigt rytmbaserad platta. Kanske inte ren disco men ambitionen att modernisera och förändra soundet för ett av livemusikens mest traditionella band var inte sÃ¥ genomtänkt.
   Ett blankt och rent klaviatursound, som i och för sig skulle bli genomgÃ¥ende kännetecken för Springsteens "Born in the USA" ett Ã¥r senare, mixat med ekande 80-talstrummor befinner sig ju lÃ¥ngt frÃ¥n ett tajt livesound. Gitarristen Billy Rush, som nu var huvudansvarig lÃ¥tskrivare i bandet, lämnade bandet efter den här skivan och jag kan misstänka varför.
   De inledande lÃ¥tarna "Trash it up!" och hitdoftande "Can't stop thinking of you" klarar jag av att lyssna pÃ¥ än idag men 6:32 lÃ¥nga "Get your body on the job" gÃ¥r över gränsen för det otillÃ¥tna. Inte heller en cover pÃ¥ Young Rascals "Ain't Gonna Eat Out My Heart Anymore" frÃ¥n 1965 har nÃ¥got existensberättigande här.
   Ã„ven omslaget där Johnny Lyon i nystruken kostym poserar tillsammans med nÃ¥gra skyltdockor utanför en av New Yorks trendigaste affärer, Trash & Vaudeville, känns väldigt konstruerat och malplacerat.
   Skivan förändrade dock inte Southside Johnny & the Jukes som livegrupp och jag har ett självupplevt minne frÃ¥n Lyceum i London 1984 som bevis.

/ HÃ¥kan

Avslagen start för rockfestival

Postad: 2016-09-07 07:59
Kategori: 80-talskonserter

Foto: Anders Erkman



ÖREBRO ROCKFESTIVAL VAR VERKLIGEN INGET SOM BLEV någon återkommande följetong i livemusikens Örebro. Arrangören Aktiv Ungdoms satsning var ambitiös och optimistisk men Brunnsparken, Örebros Folkets Park, var kanske inte helt skräddarsytt för ett heldagsarrangemang. Jag minns att jag bevakade festivalen från första till sista minut, från tidig eftermiddag till sen lördagskväll, och fick leva på korvkioskmat i åtskilliga timmar.
   Rockfestivalen var i stort sett en lokal angelägenhet dock med Eldkvarn som stor final framÃ¥t natten. Dags- och kvällsarrangemanget genomfördes utomhus pÃ¥ Brunnsparkens stora scen medan Eldkvarn spelade inomhus pÃ¥ teaterscenen.
   I övrigt var det alltsÃ¥ lokala band, ofta knutna till Aktiv Musik där de gav ut singlar med begränsad nationell spridning. En samling mindre kända band som toppades med nÃ¥gra skivaktuella namn som Rio, Just For Fun, Lifeline och Big Deal.
   Rio var ett rutinerat sexmannaband som spelade musik som närmast kunde beskrivas som melodiös hÃ¥rdrock eller amerikansk AOR. Singeldebuterade redan 1984 med den egenskrivna "Time is on the loose" och gav Ã¥ret efter ut singeln "On my side". Bandet existerade i mÃ¥nga Ã¥r.
   Just For Fun var ett popband som under sin existens uppträdde i mÃ¥nga olika skepnader. Hela tiden med Pete Guzz (Peter Gustavsson) i förarsätet. Bildades 1983 som ren studioprodukt och gav ut discopopsingeln "Get out on the dancefloor" 1984. TvÃ¥ Ã¥r senare gav bandet ut sin första svenska singel, "Ge allt", och ändrade samtidigt stil och blev ett tungt dansant popband med levande musiker, bland annat trummisen Peter Damin. Gruppen var sommaren 1987 aktuell med singeln "Rock'n roll band".
   Pete "Guzz" Gustavsson sökte sig därefter utomlands och efter nÃ¥gra Ã¥r i LA kom han tillbaka till Sverige som fullfjädrad club-performance-artist och satte ihop bandet Plastico med bÃ¥de hitlÃ¥ten "Communicate" och ett album 1995 som resultat. Och ytterligare nÃ¥gra Ã¥r senare, 2003, gjorde Peter Sahlin, som han dÃ¥ kallade sig, debut pÃ¥ Melodifestivalen som lÃ¥tskrivare med "Television" som sjöngs av Markus Landgren.
   Lifeline, ännu ett Örebrobaserat hÃ¥rdrockband i den melodiska genren, hade 1987 nÃ¥gra Ã¥rs erfarenhet som band. Bildades 1983, tvÃ¥ Ã¥r senare släppte de sin första singel, "Love on the line" och gick de till final i folkparkernas talangtävling där de blev tvÃ¥a och skivbolaget EMI fick upp ögonen för bandet. Hösten 1986 släppte EMI den Lasse Lindbom-producerade singeln "You better believe it".
   (Som ni ser pÃ¥ tidningsklippet ovan skrevs Lifeline-namnet som Life Line pÃ¥ 80-talet. Lurad av deras logotype skrev jag alltid gruppnamnet i tvÃ¥ ord men jag ser nu, först nu när jag läser EMI:s pressrelease till singeln, att namnet i vanlig text är ett enda ord.)
   Största lokala bandet pÃ¥ Örebro Rockfestival var tveklöst Big Deal. Delar av bandet hade sedan sent 70-tal existerat som Alice Band (senare The Alice som albumdebuterade 1983 med "Ögon ser ögon") men fram till 1985 hade bandet en osäker framtid. Som demoband hette de ett kort tag Cairo Voices men det var demon under namnet Big Deal som öppnade dörren till skivbolaget Virgin.
   Efter singlarna "E.O,E.A." och "Det brinner en eld" (bÃ¥da 1985) följde albumet "Vacker bild" (1986) och ännu en hitsingel, "Du du du kan ge kärlek". Och hitframgÃ¥ngarna fortsatte med "Förföra en ängel" (1987) och "Svenska sommar" (1988).
   Ã…ren runt 1987 firade Eldkvarn allt större kommersiella framgÃ¥ngar. Tidigt pÃ¥ vÃ¥ren 1987 släpptes det fantastiska dubbelalbumet "Himmelska dagar" som uppföljare till "Utanför lagen". Turnén därpÃ¥ nÃ¥dde Örebro redan i mars och det här konserttillfället var alltsÃ¥ bandets andra besök pÃ¥ drygt tvÃ¥ mÃ¥nader. Med en konsert som inte alls pÃ¥minde om den tidigare konserten. Proffsigt.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/6 1987.

"Örebro Rockfestival"
ELDKVARN
LIFELINE
BIG DEAL
JUST FOR FUN
RIO
MADRIGAL
WHY NOT
STALLION
TAGETES
7:E KAVALLERIET
Brunnsparken, Örebro 30 maj 1987


Örebro Rockfestival, den första i raden av många enligt arrangörerna Aktiv Ungdom, kunde ha fått en bättre start. Publiktillströmningen var dålig och som mest var det ca 500 personer framför den stora utescenen och bara cirka 300 när Eldkvarn sent på lördagskvällen avslutade festivalen. Ett publikt fiasko således.
   Festivalen förlorade mycket dignitet när Motherlode, som nu stÃ¥r utan sÃ¥ngare, tvingades hoppa av. Men namn som Just For Fun, Rio Big Deal, och Lifeline stÃ¥r ju ändÃ¥ högt i kurs här pÃ¥ hemmaplan.
   7:e Kavallariet inledde, fyra ungdomar som spelade kristen rock. Den här gÃ¥ngen inte hÃ¥rdrock utan välbalanserad pop. Jag fastnade främst för gitarristen som var bra för att inte säga riktigt duktig pÃ¥ sin spektakulärt stjärnformade gitarr.
   HÃ¥rdrockarna i Madrigal fortsatte med sin tradiga musikform. Som de dock blandade medlite härlig blues och plötsligt fick gruppen identitet. Men det var lÃ¥nga, lÃ¥nga alltför lÃ¥nga lÃ¥tar.
   Tagetes var ett showband där de blommiga kavajerna och sidenbyxorna var viktigare än musiken. Deras sÃ¥ kallade blomrock resulterade i en mix av Magnus Uggla och Kenneth & Knutters. MÃ¥ste ses.
   Why Not har haft problem med avhoppande medlemmar i veckan men presenterade ändÃ¥ tre lÃ¥tar. Deras musik var professionellt driven men ocksÃ¥ lite profillös. Synd pÃ¥ sÃ¥ trevliga pojkar.
   Stallion var, förutom Eldkvarn, festivalens enda bidrag som inte kom frÃ¥n Örebro. Karlskogagruppen spelade bra och tung hÃ¥rdrock med mÃ¥nga bra lÃ¥tar. Det är viktigt i denna genre att inte förfalla till schabloner och Stallion tyckte jag klarade den balansgÃ¥ngen galant.
   Just For Fun har kommit ut ur playbackperioden med hedern i behÃ¥ll. Det var länge sedan jag hörde sÃ¥ spännande och intressant dansant rock. Visst kan jag dra paralleller med Bowie, Furs och andra namn men faktum är att Pete Guzz och Co är pÃ¥ väg att skapa nÃ¥got riktigt eget.
   Precis som under rock-SM-deltävlingar kom Rio, som befinner sig i final i samma tävling, och höjde den soundmässiga nivÃ¥n rejält. Gruppen äger ett formidabelt sound men deras musik pÃ¥ scen var inte alltid like originell som effektiv.
   Det var kul att se Big Deal pÃ¥ scenen igen. De producerar nya lÃ¥tar lÃ¥ngsamt men presenterade live nÃ¥gra väl valda. Bland annat nya singeln "Ängel" som nog har möjligheter att bli en minst lika stor sommarhit som "Det brinner en eld" blev förra sommaren. Big Deal är ett hitband och var tillfredsställande att se sÃ¥ngaren Magnus Sjögren lyckas med sitt skrivande.
   Framträdandet med Lifeline, som avslutade utomhuskvällen, var ocksÃ¥ starten pÃ¥ deras folkparksturné. Efter Stallions fina insats fick Lifeline svÃ¥rt att ta priset som festivalens bästa hÃ¥rdrockband.
   Men med hjälp av fyrverkerier, tomtebloss och bomber och ett iögonfallande scenbygge lyckades de nog i uppgiften att bli festivalens naturliga avslutning. Men bandet fÃ¥r se upp med sin proffsiga och rutinerade framtoning för gränsen till det trÃ¥kiga är snubblande nära.
   Sedan kom Eldkvarn och visade Örebroeliten att det ännu är en liten bit kvar till toppen av musik-Sverige. Eldkvarn var i Örebro för inte sÃ¥ länge sedan men genomförde nu en helt annan konsert.
   Det började vackert med "Bröllop i Bolivia" men sedan uteblev dominansen frÃ¥n senaste dubbelalbumet. Eldkvarn framförde sina lÃ¥tar i en varm, behaglig enkelhet och när gruppen Ã¥terkom för sista extralÃ¥t smekte de fram "En clowns historia" var det bättre än bra.
   Visst hade ett bättre, framförallt varmare väder varit önskvärt under festivalen men vi slapp regnet sÃ¥ varje rock'n'roll-intresserad cykelägare borde rimligtvis befunnit sig i Brunnsparken i lördags. Festivalen bjöd pÃ¥ en granskning av det bästa som Örebro har av kommersiellt inriktad rockmusik. Själv harjag helt andra favoriter, men det hör knappast hit.

/ HÃ¥kan

Live at Heart: Slutet gott, allting ännu bättre

Postad: 2016-09-06 07:53
Kategori: Live at Heart

Foto: Börje Dahl
Foto: Magnus SundellThisell, här tillsammans med Karin Wiberg, gjorde kanske festivalens bästa, personligaste och mest udda singer/songwriter-framträdande.

MEDAN JAG SAKTA MEN SÄKERT FÖRSÖKER ta mig tillbaka till normal dygnsrytm och plötsligt inte behöver vara så fokuserad på Live at Hearts nästa programpunkt kommer ju eftertanken och minnena från fyra dygns festivalintensiva timmar. Nya namn som överraskade, gamla namn som visade sig stå upp och en hel festival som bara blir bättre. Nu också med internationell glans och med sådan global lyskraft att Premier League i England valde att göra speluppehåll i helgen.
   Naturligtvis missade jag fler kvalitativa konserter än jag sÃ¥g. Det har vänner och andra pÃ¥pekat med eftertryck. Men det ligger ju i hela festivaltraditionens natur att det med ett enormt utbud, ett 20-tal konserter varje timme, tveklöst blir krockar med svÃ¥rhanterliga prioriteringar som följd. Det problemet stör mig inte en sekund. Fler artister gjorde fler konserter i Ã¥r men det hjälpte ändÃ¥ inte för att fÃ¥ ihop det optimala konsertprogrammet.
   Men det var i vanlig ordning musiken som spelade huvudrollen pÃ¥ Live at Heart och festivalens sjunde upplaga var inget undantag. Jag försökte i möjligaste mÃ¥n se artister och grupper jag inte tidigare har upplevt pÃ¥ scen. Den taktiken blev ju lite mer spännande än att "bara" Ã¥terse trygga favoriter. En utmaning som i flera fall gick hem. Se min topplista nedan.
   The Johnny McCuaig Band, frÃ¥n det inre Kanada, lärde jag mig snabbt att stava till. Blev tveklöst festivalens snackis och jag lyckades se Johnny och hans band tre gÃ¥nger och föll för bÃ¥de publikstämningen, säckpipan och hans innerliga tacksamhet för att fÃ¥ komma hit. En annan snackis blev The Vanjas, garagerockbandet med Stefan Sundströms dotter Vanja Lo som sÃ¥ngerska, som jag dessvärre missade pÃ¥ grund av fullsatt lokal.
   Ã„ven Göran Samuelsson, som fick Ã¥rets Live at Heart-pris Musikörat, tillhörde skaran artister som publiken pratade i flera dagar om. Efter invigningsgalan, senare pÃ¥ onsdagskvällen, gjorde han och hans band ett mycket gott hantverk pÃ¥ East West Sushi som gick hem hos bÃ¥de svensk och amerikansk(!) publik. Jag vet inte hur mÃ¥nga som jag har talat med under festivaldagarna som framhÃ¥llit just den konserten och Görans fantastiska lÃ¥tar och kompbandets oerhörda styrka. Blott en enda konsert blev alldeles för kortfattat för denne imponerande artist.
   Trots korta stressiga konserter fanns det under Ã¥rets Live at Heart plats för mÃ¥nga roliga och oförglömliga mellansnack och även där tillhörde Göran Samuelsson de främsta men ändÃ¥ slagen av Northern Indians vältalige Josef Eriksson som med ren briljans och medfött norrländskt intellekt berättade osannolika men humoristiska anekdoter mellan lÃ¥tarna. Till de mer oförglömliga mellansnacken stod ocksÃ¥ Thisell och I'm Kingfisher för. I sina uppenbart obekväma roller i centrum pÃ¥ en scen lyckades de uttrycka sig lÃ¥gmält osäkert men ocksÃ¥ kärvt personligt.

HAR EFTER MOGET ÖVERVÄGANDE BESTÄMT MED mig själv att följande konserter var mina höjdpunkter på Live at Heart 2016:

1. Thisell, Kulturhuset B-salen, fredag.
Kan inte sluta tänka på detta framträdande inför en liten men andäktigt lyssnande publik. Så långt från den kommersiella musikbranschen det går att komma. Lågmälda visor utan refräng men så personligt och hudnära att jag fortfarande ryser vid tanken. Fortsättning följer på nya albumet som släpps nästa vecka.
2. The Bloakes, Clarion Hotel, lördag.
Fortfarande Örebros mest spännande rockband som både musikaliskt och sångmässigt (Isak Smårs) håller hög internationell klass.
3. The Johnny McCuiag Band, East West Sushi, lördag.
Från den överrumplande entrén på Konserthuset, på invigningsgalan på onsdagskvällen, till finalen strax före två i lördagsnatt gjorde Johnny och hans säckpipa ett enormt intryck.
4. Göran Samuelsson, East West Sushi, onsdag.
Säkerheten själv med sina fantastiska sånger och rutinerade kompband med den lysande gitarristen Bengan Blomgren i spetsen.
5. Tangerin
Överträffade faktiskt hajpade Les Gordons med sin personliga svenskpop.
   Strax utanför 5 i topp-listan hamnade Northern Indians, The Bland, Ludwig Hart & The Rumours, DSH5 och Mikael Persson & Rigolettos.

Live at Heart utomhus:


Mathilda Wahlstedt med band.

Alla utomhusbilder: Carina ÖsterlingNorthern Indians.

Utomhuskonserterna under torsdag, fredag och lördag blev en Live at Heart-festival i ett nötskal för alla gratislyssnare. Av det stora utbudet (ca 60 konserter) såg jag en bråkdel men kunde notera följande:
   Olle Unenge lyckades sammanfatta hela sin repertoar (egna svenska visor, skotsk folksÃ¥ng och en instrumentallÃ¥t) pÃ¥ 20 minuter. Jimmy Nordin bjöd pÃ¥ en akustisk Neil Young-inspirerad repertoar. The Bland gav med högljudd poprock hela södra Örebro nÃ¥got att minnas. Maybe Canada (göteborgaren Magnus Hansson) gjorde en behaglig halvakustisk singer/songwriter-pop utan att vara slätstruken.
   Norska Hege med gitarristen Omar Östli underhöll med skönsÃ¥ng och fint gitarrspel. Norrländska Crash N Recoverys akustiska sättning svängde grymt. Mathilda Wahlstedt och band, med en kille pÃ¥ horn och trumpet som färgade arrangemangen, lät förvÃ¥nansvärt rutinerat. Australiske Mitch Grainger (bild ovan till höger), nu boende i Los Angeles, ägde rutinerat bÃ¥de scen och publikkontakt med sin akustiska blues. Och Northern Indians Josef Eriksson hade nya fantastiska anekdoter pÃ¥ lager.

TACK!
Först och främst vill jag tacka min vän och fotograf Anders Erkman som följt mig i spåren på årets Live at Heart. Anders är inte bara en utsökt fotograf. Han är även en mästare på att åla sig fram i publikhavet, en underskattad konst för fotografer, för att sedan snabbt hitta de rätta vinklarna på nära håll på en ibland trång plats framför scenen. Som när han kom sent till The Bloakes-scenen på Clarion Hotel och på bara någon minut fick Johnny McCuiag och hans säckpipa i kameralinsen. Oöverträffat!
   Sedan hade Ã¥rets Live at Heart inte varit den perfekt organiserade festivalen utan Lars-Göran Rosén, artist- och bokningsansvarig pÃ¥ Live at Heart, som brottats med inställda konserter, nÃ¥gra fÃ¥ problematiska artister, plötsliga avhopp och en massa andra praktiska problem. Med bedövande skicklighet och en nitisk ambition har han med hjälp av sin cykel löst problem över hela staden. Grandiost!
   Sedan en ödmjuk tanke till min fru, Carina, som under nÃ¥gra dagar och kvällar haft en make som har varit bÃ¥de disträ, euforisk, rastlös, stressig och allmänt frÃ¥nvarande vid sin sida.
   MÃ¥ste ocksÃ¥ rikta ett stort tack till alla trevliga människor jag har mött under de här dagarna, kvällarna och nätterna. Glada tillrop och inspirerande utbyten av tips och erfarenheter gör livet sÃ¥ mycket mer intressant.

/ HÃ¥kan

#35. dvd: Hur jag vann kriget

Postad: 2016-09-05 07:58
Kategori: vhs_dvd 38-1



Hur jag vann kriget (MGM Home Entertainment, 2004)

FÖR MEDLEMMARNA I DET FORNA BEATLES "Världens bästa popgrupp" (i min regelbok), var filmbranschen en stor del i det kreativa arbetet. Först och främst gruppens egna biograffilmer "A hard day's night", "Help!", tv-fiaskot "Magical mystery tour", den tecknade filmen "Yellow submarine" och det nästan kraschade dokumentärprojektet "Let it be". Men var och en i kvartetten gjorde, under gruppens existens och decennier därefter, mer eller mindre ambitiösa inhopp i filmbranschen
   Redan 1966 skrev Paul McCartney pÃ¥ egen hand filmmusik, "The family way", och är känd för ytterligare nÃ¥gra framträdande filmlÃ¥tar, bland annat James Bond-temat "Live and let die" och titelmelodin till Chevy Chase-filmen "Spies like us". Sedan spelade han huvudrollen i den kanske inte sÃ¥ framgÃ¥ngsrika biograffilmen "Give my regards to Broad Street".
   Ringo Starr har genom Ã¥ren haft Ã¥tskilliga filmroller, bland annat "Candy" (med den svenska skÃ¥despelaren Ewa Aulin), "Caveman", "The magic christian", "That'll be the day", "Sextette" och Frank Zappa-filmen "200 motels".
   George Harrison var tidigt ocksÃ¥ engagerad i filmmusik, "Wonderwall" (1968), och ägde pÃ¥ 70/80-talet ett helt filmbolag, Handmade Films, med mÃ¥nga engelska kvalitetsfilmer pÃ¥ repertoaren, bland annat "Life of Brian", "Withnail and I", "Water" och "The missionary".
   SÃ¥ har vi John Lennon som sedan han mötte tusenkonstnären Yoko Ono ägnade nästan halva sitt liv Ã¥t mer eller mindre spektakulära filmer, bland annat kortfilmer som "Erection", "Fly" och "Two virgins", tv-filmen "Rape" och andra kontroversiella filmprojekt som "Up your legs forever" och "Bottoms".
   Men lÃ¥ngt innan den uppmärksammade verksamheten ofta nÃ¥dde världen med häpnad fick John en roll i biograffilmen "How I won the war" som spelades in mellan september och november 1966. Han hade dÃ¥ liten erfarenhet av filmande men genom Richard Lester, den amerikanske regissören som hade gjort bÃ¥da Beatlesfilmerna, fick han filmrollen som musketören Gripweed. Filmen är en komedi som snarare tillhör Monty Python-genren än de traditionella krigsfilmerna.
   Lester hade naturligtvis sett de fotogeniska kvalitéerna hos Lennon och marknadsföringsmässigt var beslutet att ta med honom klockrent när intresset kring Beatles var som störst. PÃ¥ originalfilmaffischen (se vänster) delade Lennon huvudrollen med Michael Crawford men pÃ¥ senare nyutgÃ¥vor är bilden pÃ¥ Beatles-medlemmen i centrum.
   Det var vid det här tillfället i den här filmen som John Lennon började bära sina runda gammalmodiga glasögon som resten av livet kom att visualiseras pÃ¥ varje typisk minnesbild av honom. Det pÃ¥stÃ¥s ocksÃ¥ att det var under de här filminspelningarna som Lennon skrev "Strawberry fields forever".
   Jag sÃ¥g aldrig filmen dÃ¥ (premiär i Sverige 30 oktober 1967), ganska reserverade recensioner gjorde mig inte sÃ¥ nyfiken, och det dröjde till för bara nÃ¥gra Ã¥r sedan när jag införskaffade filmen pÃ¥ dvd. Och det är först nu, när jag bläddrar bland samlingens dvd-filmer, som jag nästan tvingar mig själv att undersöka filmens eventuella svagheter eller höjdpunkter. "Hur jag vann kriget" tillhör naturligtvis inte filmhistoriens viktigaste ögonblick men är hursomhelst intressant och för mig given pÃ¥ min favorit-dvd-lista.

FILMEN BASERAS PÅ EN BOK AV ENGELSMANNEN Patrick Ryan och tillhör kategorin krigsnovell med satiriska inslag. Boken blev hans mest kända. Som ni se på dvd-omslaget ovan är min utgåva svensk men är textad på ytterligare fem språk, engelska, tyska, franska, italienska och kastiljanska (spanska). Skådespelarna, inklusive Lennon, pratar med en ganska driven och forcerad brittisk accent så jag är ganska glad att den går att texta på svenska.
   Filmscenerna är inspelade pÃ¥ en NATO-bas i Celle, Västtyskland, (5-15 september 1966) och Almeria, Andalusien, Spanien (19 september-6 november 1966). Miljöerna ska föreställa Nordafrika under andra världskriget men det är humorn som spelar den stora huvudrollen i filmen. Lester var ju ingen rutinerad och etablerad lÃ¥ngfilmsregissör och med tanke pÃ¥ att hans mest kända verk fram till 1967 var tvÃ¥ komiska Beatles-filmer, byggda pÃ¥ en mängd korta sekvenser och snabba klipp, är den ambitionen huvudlinje även här.
   John Lennons insats är blygsam och motsvarar inte storleken pÃ¥ hans namn pÃ¥ filmaffischen. Men nÃ¥gra typiska Lennon-repliker fÃ¥r vi som när han fÃ¥r frÃ¥gan om han är gift svarar "No, I play the harmonica."
   "Hur jag vann kriget" kan väl uppfattas som en ganska oförarglig engelsk komedi, som senare bildat skola för engelsk humor pÃ¥ film (jämför Monty Python), men det finns detaljer i filmen som inte är lika harmlösa och egentligen ganska sorgliga. Under de regisserade krigsscenerna förekommer ibland gamla dokumentära journalfilmer där autentiska bombplan flyger över med spektakulära bombkrevader som följd, en himmel fylld med soldater i fallskärmar och slutligen en mängd stupade soldater pÃ¥ mÃ¥nga ställen. Ganska grymt pÃ¥ gränsen till smaklöst att blanda komedi och riktigt krig.
   Ã„ndÃ¥ är "Hur jag vann kriget" värd att se, tack vare John Lennons bidrag, men den som söker djupare mening, starkare rollkaraktärer och skÃ¥despelande i Oscars-klass bör nog undvika filmen.

/ HÃ¥kan

Kvällen blev både överraskande och sen

Postad: 2016-09-04 21:20
Kategori: Live at Heart


Les Gordons.



DSH5.


Alla bilder: Anders ErkmanMikael Persson & Rigolettos.

AV BÅDE NATURLIGA OCH PRAKTISKA SKÄL har rapporten om Live at Hearts sista kväll dröjt ett tag. Det blev inte alls den där trötta och händelsefattiga avslutningen som jag igår fruktade i ett av alla förhandsscenarier. Det blev en kväll full av liv som aldrig ville ta slut. Ända in kaklet följde vi konsertverksamheten som, när jag trodde att klockorna hade stannat, i mitt fall slutade 01:59. Men när vi idag vaknade till Nikolaikyrkans klockringning förstod vi att tiden har sin gång även efter Live at Heart-finalen. En finalkväll som blev en oväntad trestegsraket som sutade med några magiska toner från Johnny McCuaigs säckpipa.
   Efter tre dygns festivalspringande kom beslutsÃ¥ngesten under lördagen om vad som skulle prioriteras medan nya tips ramlade in och gjorde valet av konsert än mer omöjligt. Lördagskonserterna pÃ¥ Live at Heart blev ett misch-masch av allting, den ursprungliga planen blev delvis urvattnad. De mÃ¥nga alternativen hade vid startskottet kl 19:00 utökats med ytterligare bÃ¥de kända och okända namn och jag kände plötsligt en väldig lust att gÃ¥ pÃ¥ stundens ingivelse. Jag tror att jag har använt den modellen pÃ¥ avslutningskvällen tidigare Ã¥r och jag har inte direkt somnat missnöjd framÃ¥t natten.
   Ursprungsplanen höll egentligen bara stilen när det handlade om första (Les Gordons) och den förmodade sista konserten (The Bloakes) och allt däremellan gick pÃ¥ alternativnamn i andra och tredje hand. Det blev inte sämre för det. Tog kvällen pÃ¥ uppstuds upplevelsen blev bÃ¥de händelserik, överraskande men ocksÃ¥ överlag väldigt tillfredsställande.
   Les Gordons och The Bloakes är tvÃ¥ unga band som i takt med tiden har hämtat sina musikaliska rötter för flera generationer sedan. Det är sÃ¥nt som vi gamlingar tycker är viktigt: Att ha respekt för, som i det här fallet, den musikaliska rockhistorien.

LES GORDONS: East West Sushi
När jag, efter rekkomendationer från en godvän, första gången upplevde det här bandet live för två år sedan (Live at Heart 2014) föll jag handlöst för både låtarna, soundet och det energiska framträdandet. Gitarrband som en poprockig energikick. Mycket har hänt sedan dess, inte minst mediamässigt när de för en vecka sedan blev erbjudna en plats i nästa års Melodifestival, men även musikaliskt börjar min uppfattning om bandet svänga från att vara ett strikt personligt sound till ett mer utstuderat och i små doser lite mer kommersiellt band.
   Med keyboards har arrangemangen breddats nÃ¥got, den pipiga orgeln fick mig mer att tänka pÃ¥ ett adrenalinstint Gyllene Tider än Hives som de har jämförts med. De genomgÃ¥ende svartklädda ungdomarna gjorde allt för att tillfredsställa publiken men sÃ¥ngaren Jonatan Renström i ett ganska allvarligt mellansnack försäkrade publiken och fansen att de minsann inte ska förändra sitt sound när tv-karriären snart sätter fart. Sanningens minut närmar sig. Det ska bli spännande att uppleva fortsättningen i den här följetongen.

DSH5: Konserthuset
David Södergrens Hot Five
har ändrat sitt gruppnamn till en något hippare förkortning men musikaliskt och soundmässigt var det inga stora förändringar för sexmannabandet. Repertoaren, med kända publikfavoriter som "Hett blod", "Lång hård väg" och "Innan döden skiljer oss åt", var den här gången spetsad med några nyskrivna låtar som delvis lovar gott inför framtiden.
   Exempelvis "Lyckan och jag", en av gruppens nya lÃ¥tar, som presenterade en arrangemangsmässigt ny sida av bandet. Det eleganta pianointrot (Erik Mattsson) var mycket läckert och överraskande med tanke pÃ¥ att den här gruppen ofta har kopplats ihop med framförallt folkrockigt röj.

(THE VANJAS: Rosengrens Skafferi)
Jag har, vad jag minns, inte missat någon spelning tidigare på Live at Heart för att det har varit fullsatt men på lördagskvällen hände det. Hade på eftermiddagen fått ett tips från en vän som älskar garagerock att man inte ska missa The Vanjas. Så här övertygande skrev han:
   "Rekommenderar varmt The Vanjas ikväll kl 21.00 pÃ¥ Rosengrens. StenhÃ¥rd 60-talsgaragerock med mycket attityd och en sÃ¥ngerska som gÃ¥tt i den amerikanska showbiz-skolan. Har sett dom tvÃ¥ gÃ¥nger nu och skall gÃ¥ ikväll igen. Vanjas har absolut högsta prioritet för mig. Äntligen energi i massor! Saknar lite av det pÃ¥ LAH."
   Men när jag och fotograf Anders närmade oss Rosengrens mötte vi folk som meddelade att det var fullt och ingen mer släpptes in. Det skapade först lite huvudbry innan jag kort passerade bÃ¥de Saluhallen (Cary Hudson, bild höger) och Clarion (The Sunpilots) pÃ¥ min väg till Soleo. PÃ¥ vägen dit fick jag följande kommentar om The Vanjas-konserten frÃ¥n min vän: "SÃ¥ in i h-e BRA! Jag är helt slut..." .

MIKAEL PERSSON & RIGOLETTOS: Soleo
Soleo-scenen, som på lördagskvällen presenterades av skivbolaget/distributören Hemifrån under ledning av Peter Holmstedt, besökte jag dessvärre bara en gång under festivalen. Persson och hans band, ännu ett bidrag i americana-genren, gjorde ett säkert och överraskande homogent intryck på sina 40 minuter.
   Det var "mandolinen" pÃ¥ presentationslÃ¥ten "Man with hound by his cottage" som lockade mig till konserten som bjöd pÃ¥ sÃ¥ mycket mer och dessutom förklarade att mandolinsoundet spelades pÃ¥ en bouzouki. Arrangemangen gav mig amerikanska vibbar när jag upplevde konserten och jag stod stundtals och undrade om inte BorÃ¥s, Perssons hemstad, är det nya Louisiana. Persson & Rigolettos kanske inte har samma hippa gruppnamn som Little Feat men jag fÃ¥ngades onekligen av ett sympatiskt uppträdande.

THE BLOAKES: Clarion Hotel
Konserten med Bloakes var ju succé redan innan bandet gick upp på scenen i hotellfoajén. Den här kvintetten, som för kvällen var utökad med ytterligare en keyboardskille, känns verkligen som nästa stora band i Örebro. Deras psykedeliska rock med många rötter i 60-talet är ju faktiskt helt relevant i det decennium vi just nu lever i. Här finns både energi, intressant mångfacetterade arrangemang och en sångare (Isak Smårs) som gör så starka intryck att jag måste jämföra med utländska profiler som Robert Plant och Jim Morrison. När jag stod och tänkte på envisuellt lite stillsammare Mick Jagger plockade bandet dessutom fram "2000 light years from home" i sin annars originalbaserade repertoar.
   Senaste ep:n, "Kanye Westboro Baptist Church" som släpptes i maj i Ã¥r, befann sig givetvis i fokus pÃ¥ scenrepertoaren men gruppen har redan nyskrivet material pÃ¥ gÃ¥ng och det var de inte sena att entusiastiskt presentera pÃ¥ scen. Gruppens sound är ju ocksÃ¥ pÃ¥ internationell nivÃ¥ och det var ju onekligen intressant att se tvÃ¥ keyboardsspelare pÃ¥ scen men ändÃ¥ uppfatta bandet som ett gitarrorienterat band där Petter Kroon gör ett kvalificerat jobb pÃ¥ sin läckra Rickenbacker-gitarr. Ã…terigen gjorde Bloakes en av festivalens bästa konserter.

THE JOHNNY McCUAIG BAND: East West Sushi
Det rådde både förvirring och missförstånd om Johnny McCuaig sista konsert under årets Live at Heart. I det elektroniska programmet fanns inte bandets 01:00-spelning på East West med men enligt publik som upplevde spelningen på Harrys tidigare på kvällen hade McCuaig förklarat att spelningen skulle gå av stapeln. Missförståndet med den missade noteringen om konserten förklarar artist- och bokningsansvarige Lars-Göran Rosén idag så här tydligt och klart:
   "Kl 01-tiden är svÃ¥rhanterlig i vÃ¥rt system, vi har bara fyra speldagar där (inte söndag) och eftersom spelningar efter midnatt pÃ¥ lördag tekniskt sett är pÃ¥ söndagen gÃ¥r de inte att lägga in. Vi har löst midnattsspelningarna genom att ge dem starttid 23:55 i appen men 01 är svÃ¥rare. Vi mÃ¥ste programmera in söndag ocksÃ¥ i systemet till nästa Ã¥r.
   Publiktrycket inför Ã¥rets snackis pÃ¥ festivalen, Johnny McCuaig, var enormt och jag tror aldrig jag har upplevt ett mer fullpackat East West än under den sista timmen mellan 01 och 02. Jag har inte uppfattat McCuaig och hans band som nÃ¥gon speciellt personlig grupp pÃ¥ rockmusikomrÃ¥det men det är ju när Johnny tar fram sin spektakulära säckpipa arrangemangen lyfter och blir sÃ¥ mycket mer udda och annorlunda.
   Det är fascinerande att mötet med en entusiastisk publik kan bli sÃ¥ hänförande och närmast magisk. Och när jag finner mig själv stÃ¥ och skrika med i refrängen till AC/DC:s gamla slagdänga "It's a long way to the top" mÃ¥ste det bedömas som nÃ¥got ganska unikt.... Och just publikkontakten har ju under bandets Live at Heart-spelningar har ju faktiskt varit av modellen monumental.

/ HÃ¥kan

Bästa eller tröttaste kvällen?

Postad: 2016-09-03 14:00
Kategori: Live at Heart

Foto: Anders ErkmanÖrebros The Bloakes tillhörde topparna på förra årets festival. Kan det bli likadant i år?

LÖRDAG ÄR ALLTID BÄSTA KVÄLLEN på Live at Heart - men också den tröttaste. När den sinande orken på avslutningskvällen har öppet slagsmål med entusiasmen brukar det framåt 24-slaget finnas negativa beslut i luften som ibland slutar med några konserter som är mycket lägligt placerade på vägen hem. Prioriteringen handlar mer om var konsertlokalen ligger än har rent musikaliska argument.
   Men ännu sÃ¥ länge är vi i planeringsstadiet och dÃ¥ är det en glädje för mig att meddela att jag ska inleda konsertkvällen med att äntligen se (och höra!) den sedan en vecka tillbaka omtalade Örebrokvintetten Les Gordons.
   Har ännu inte hört nÃ¥gra rykten om deras torsdagskonsert pÃ¥ Scandic Elvy men är övertygad om att dagsformen för den sÃ¥ numera hajpade gruppen är pÃ¥ topp. Och för mig har de och framförallt tekniken stor revansch att utkräva efter förra Ã¥rets debacle pÃ¥ Rosengrens Skafferi. DÃ¥ strejkade sÃ¥ngmikrofonen och förkortade deras framträdande till 20 minuter. Den gÃ¥ngen hade bandet dessutom bara en kvällsspelning pÃ¥ festivalen.
   Jag bläddrar vidare i Live at Hearts första tunna programblad frÃ¥n 2010 och redan dÃ¥ fanns Les Gordons i startfältet fast under namnet The Gordons. Indiepop är bandets officiella genrebeteckning men jag vill mer detaljerat beskriva soundet som gitarrintensiv powerpop. Visst lÃ¥ter det mer lockande?
   I konkurrens med DSH5, som David Södergrens Hot Five nu vill bli kallade, (som jag har sett sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger tidigare) och Emma Rapp fortsätter jag festivalkvällen med gotlänningarna i Lazy Afternoon där americana i deras fall stÃ¥r för texmex, cajun och rock'n'roll.
   I nästa timme stÃ¥r det ocksÃ¥ och väger, mellan dansken Aske Jacoby, vars goda rykte börjar fästa även pÃ¥ mig, och lokala Roanokeans som är tre medlemmar frÃ¥n The Winchester Widowmakers i ett akustiskt set. Eller ska jag helt enkelt satsa pÃ¥ otippade Helsingborgs-killen Buford Pope (Mikael Liljeborg), country som gränsar till rock och lÃ¥ter bra pÃ¥ inspelningarna om han nu har hela bandet med sig.
   Ã„ven nästa timme pendlar det just nu osäkert i mitt val mellan amerikanen Graham Weber och BorÃ¥s-bandet Mikael Persson & Rigolettos. I valet mellan en ensam artist och att stanna kvar i samma lokal (Nikolaikyrkan) eller sÃ¥ dags pÃ¥ kvällen gÃ¥ vidare till ett häftigt folkrockband kan det bli det senare.
   Sedan vill jag nog avsluta kvällen och hela festivalen pÃ¥ topp med Örebro-bandet The Bloakes som enligt min Ã¥sikt gjorde festivalens tredje bästa konsert förra Ã¥ret. En konsert, som hamnade högt pÃ¥ min Ã¥rsbästalista över konserter i Örebro 2015, med 60-talsinriktat sound men lÃ¥ngt ifrÃ¥n nÃ¥got nostalgidravel. Snarare ett eko av Traffic och Doors. Ingenting borde kunna gÃ¥ fel, eller hur?
   Bland övriga artister som uppträder under lördagskvällen som jag vill rekommendera finns Kaurna Cronin, Kris Gruen och Cary Hudson.

/ HÃ¥kan

Intressant men ändå lite spretig festivalkväll

Postad: 2016-09-03 11:32
Kategori: Live at Heart


The Bland.


Josef Eriksson i Northern Indians.


By The Bluebird.


Alla bilder: Anders ErkmanLudwig Hart & the Rumours.

Foto: Carina ÖsterlingI'm Kingfisher.

FÖRSTA HELGKVÄLLEN PÅ LIVE AT HEART 2016 blev på många sätt en lite ojämn och spretig festivalfredag. Kvalitén på det jag hade planerat att se gick upp och ned, mest upp givetvis, men soundmässigt hade kvällen inte det naturliga flytet när man enligt någon oskriven lag börjar lite lugnt och nedtonat och slutar med berusande rockmusik. Inte heller logistiskt var kvällen så välplanerad att jag vid några tillfällen fick ta hjälp av cykeln för att hinna mellan några scener, från det nordligaste spelstället (Kulturhuset) till det sydligaste (Scandic Grand) tog det blott några minuter. Påminner mig om när en av Örebros skickligaste musiker, gitarristen Simon Nyberg, för några år sedan förklarade för mig att det viktigaste instrumentet på den här festivalen är en fungerande cykel.
   Rootsy-scenen, Kulturhuskällaren alltsÃ¥, ligger lite avlägset jämfört med övriga platser pÃ¥ Live at Heart. Genom en inte helt vetenskaplig undersökning kunde jag igÃ¥r konstatera att just källaren pÃ¥ Kulturhuset var lite mindre besökt än andra platser pÃ¥ festivalen. Rootsys gediget intressanta program lockade inte sÃ¥ mycket folk pÃ¥ de tre konserter jag besökte. Jag tror det berodde mer pÃ¥ det geografiskt problematiska läget än nÃ¥got annat. Synd för det är den överlägset bästa konsertlokalen pÃ¥ hela festivalen men som ändÃ¥ inte lockar den spontanpublik som kanske är nödvändigt pÃ¥ en festival av Live at Hearts prägel.
   Sedan fick vi pÃ¥ kvällen, eller snarare natten, uppleva en snopen tom scen pÃ¥ Scandic Cupole där Inverness-bandet Lional skulle spela. I efterhand har jag hört att de spelade men det mÃ¥ste ha hänt drygt en halvtimme efter utsatt tid.
   Fredagen fortsatte vara festivalen för viktiga och intressanta möten. Som när jag träffade de tvÃ¥ killarna i Northern Indians pÃ¥ toaletten strax innan giget pÃ¥ Rootsy-scenen och skrämde livet ur Josef Eriksson och John Andersson när jag förklarade att de pÃ¥ förra Ã¥rets Live at Heart gjorde festivalens bästa konsert enligt mig. Men skivbolagschefen HÃ¥kan Olsson tyckte min kommentar var okej: "Det är bra, skapar lite press".
   PÃ¥ väg till toaletten, ett av naturliga skäl välbesökt ställe under festivalen, pÃ¥ Scandic Grand stötte jag ihop med delar av norrländska Crash N Recovery som snart ska spela in en singel och jobbar för fullt med att skriva material till nästa album. Deras första, "Deep in the woods", var ju en liten fräsch countrypärla.

THE BLAND: Konserthuset
Utan konkurrens från någon annan scen på Live at Heart kunde Örebro/Uppsala-bandet The Bland dra en respektabelt stor publik till Konserthusfoajén. Som första band hade de obegränsat med tid att ställa in ljudet, medan vi för övrigt åt en läcker och smakfull tapasmiddag på restaurangen där. Det lät både ljuvligt vackert om de lugnare låtarna och klockrent kraftfullt om bandets hårdare repertoar. Jag är fortfarande störd av bandets fantastiskt flexibla framträdande 2014, när de frekvent bytte instrument med varandra och var allmänt mycket personliga, och är inte till hundra procent överens med bandets låtmässigt mer kommersiella framtoning.
   Men det hindrade mig inte frÃ¥n att konstatera att det här givetvis var ett starkt framträdande frÃ¥n sexmannagruppen som pÃ¥ varje instrument, plus sÃ¥ng, har en viktig medlem. SÃ¥ duktiga och instrumentalt skickliga att de lyckades dra ut sista lÃ¥ten till ett lÃ¥ngt, lÃ¥ngt jam med Ã¥tskilliga soloeskapader som möttes med stor jubel pÃ¥ slutet. Men vad jublade publiken Ã¥t? Ett skickligt genomförd konsert? Eller att den lÃ¥nga utdragna ibland jazzmässiga arrangemanget äntligen tog slut?

NORTHERN INDIANS: Kulturhuset B-salen
Duon från Piteå gjorde alltså förra årets bästa konsert på Live at Heart så i år, efter ytterligare ett album ute ("No shelter in sight"), var vi nästan beredda på en ännu starkare konsertupplevelse. Och det fick vi till viss del, inte minst tack vare sångaren Josef Erikssons alldeles sanslöst roliga mellansnack som hade ren stand up-klass men så är han också son till Ronny Eriksson. Och för att verkligen understryka att duon nått nästa nivå som artister stod de nu också upp när de levererade sin lågmälda men väldig välformulerade repertoar både till sång och text.
   Med dubbelt sÃ¥ stor repertoar i bagaget saknade vi naturligtvis vi än mer bra lÃ¥tar men fick ändÃ¥ höra fina versioner av "In a losing streak", "Shameful behavior" och "Way up north". Den sistnämnda lÃ¥ten tyckte Josef kunde blir den nya nationalsÃ¥ngen när Norrland snart sliter sig loss frÃ¥n Sverige och bildar en egen nation. Vilket i sin tur skulle betyda att duon dÃ¥ även kunde göra utlandsturné i framtiden.

BY THE BLUEBIRD: Kulturhuset B-salen
I det svåra valet bland Rootsy-favoriter valde jag bland försommarens skivor Gustav Leeb-Lundbergs projekt By The Bluebird före Lowbird Highbird och tänkte likadant igår när det var dags för båda banden att spela live på Live at Heart. Kanske gjorde jag bort mig men det kommer jag aldrig att få veta ty under Lowbird Highbirds konserttid befann jag mig långt bort i södra Örebro.
   By the Bluebird är ett solokoncept som imponerade sÃ¥ smÃ¥tt pÃ¥ skiva men pÃ¥ scen blev lite väl slätstruket fast nÃ¥gra lÃ¥tar tveklöst hade bÃ¥de karaktär och potential. Leeb-Lundberg ledde ett band med fyra ungdomar som var duktiga men lite anonyma. Speciellt när Leeb-Lundberg framförde "Remembering Hanna", konsertens bästa lÃ¥t, helt själv med överflödiga musiker som publik. "What's the deal withg mediocrity" sjöngs det i en lÃ¥t. Just det, vad är meningen?

LUDWIG HART & THE RUMOURS: Saluhallen
En snabb promenad från den stilla lyssnande publiken i Kulturshuskällaren till ett överfyllt pratglatt Saluhallen var det inte bara 15 minuter. Konsertmiljön blev plötsligt en ren rockklubb till som gjorde chockeffekt på Saluhallens konventionella gäster när Ludwig Harts överstyrda Neil Young-inspirerade elgitarr slog ned som en blixt i fredagsmyset.
   Det fanns givetvis lite rockpublik i baren som liksom jag älskade varje sekund i denna tillfälliga kommandoattack men de konventionella bargästerna satte sina talade repliker i halsen utan att nÃ¥gon kunde lyssna.

THISELL: Kulturhuset B-salen
Kvällens mest personliga och kanske bästa konsert. Jag skriver kanske för det tar lite tid att smälta Peter Thisells lågmälda sånger, ännu mer tysta mellansnack och arrangemang som med knapp styrfart engagerade på det där mänskligt personliga sättet jag och många med mig älskar.
   Thisell är ett flexibelt projekt som ibland kan innehÃ¥lla upp till tio personer men var för kvällen en duo, sÃ¥ngaren och lÃ¥tskrivaren Peter med sin 12-strängade gitarr och violinisten Karin Wiberg som ocksÃ¥ körade. MÃ¥nga säregna visor som i sin lugna framtoning hade bÃ¥de magi och en enorm dignitet fast de ibland saknade bÃ¥de refräng och utÃ¥triktade arrangemang. Nya albumet "II" släpps om tvÃ¥ veckor utan att Peter kunde förmÃ¥ sig att förklara att skivan redan fanns till försäljning bara nÃ¥gra meter bort.

I'M KINGFISHER: Scandic Verandan
Från en personlig själ till en annan i en helt annan miljö. I'm Kingfisher, ornitolog från Lund vilket förklarar Thomas Jonssons artistnamn, var den där annorlunda singer/songwritern som man ibland efterlyser när genren är överbefolkad med artister som låter likadant och uppför sig på ungefär samma sätt.
   Jonsson hade en märklig fingersättning pÃ¥ gitarren när fyra fingar intensivt for över strängarna. Han kanske ägnade lite väl mycket energi Ã¥t gitarrspelet och lät sÃ¥ngen, där han visade sig ha en personlig röst, stÃ¥ tillbaka. När han sedan förklarade att en skiva skulle komma till vÃ¥ren, "nÃ¥gon vÃ¥r" tillade han, medan han skruvade pÃ¥ gitarren, "lite pÃ¥ mÃ¥fÃ¥" som han sa, och när han lite ofokuserat pratade med sig själv förstod vi att vi hade upplevt nÃ¥got riktigt annorlunda.

/ HÃ¥kan

Fredag är skivbolaget Rootsys kväll

Postad: 2016-09-02 14:00
Kategori: Live at Heart

Foto: Carina ÖsterlingNorthern Indians gjorde succé förra året och tillhör ikväll favoriterna i Live at Heart-programmet

DET SKÅNSKA SKIVBOLAGET ROOTSY har sedan flera år haft spikade kvällar på Live at Heart. Det började för flera år sedan när de ockuperade Teatercaféet med sina ofta intressanta artister under två kvällar. Sedan 2014 har man kunnat hitta de bästa Rootsy-artisterna i lokalen som har det inte så sexiga namnet Kulturhuset B-salen, eller Kulturhuskällaren som den ibland också kallas i lite rockigare sammanhang. Skivbolaget är och har under många år varit en plantskola för intressant svensk musik med musikaliska rötter i både country, blues, americana, reggae, soul, rock, gospel och jazz.
   Under ledning av eldsjälen HÃ¥kan Olsson har Rootsy under senare Ã¥r givit ut skivor med bland annat Richard Lindgren, Johan Örjansson (Basko Believes), Israel Nash Gripka, Marshall Monrad Band, Halden Electric, Slow Fox, Mathias Lilja, Ellen Sundberg, Favorite Hippies, Landstrom, Hege Brynildsen, G2, Yonder, Crash N Recovery, Jetbone och Northern Indians (samtliga har uppträtt pÃ¥ Live at Heart!).
   I den här samlingen artister Ã¥terfinns nÃ¥gra av mina stora favoriter och i Ã¥rets startfält, som i vanlig ordning radar upp sig en fredagskväll, finns bÃ¥de artister och grupper som Ã¥terkommer plus nÃ¥gra debutanter. Om mitt planerade tidsschema hÃ¥ller vill jag Ã¥terigen uppleva den personliga duon Northern Indians (bästa konsert pÃ¥ förra Ã¥rets festival!) men ocksÃ¥ spännande nytillskott som By The Bluebird och Thisell.
   By The Bluebird är en soloartist (Gustav Leeb-Lundberg) som pÃ¥ försommaren i Ã¥r skivdebuterade med ett album som innehöll en personlig touch pÃ¥ singer/songwriter-genren. Gruppen Thisell, som leds av sÃ¥ngaren Peter Thisell, släpper om nÃ¥gra veckor, 16 september, sitt andra album "II" som kommer att väcka uppmärksamhet med sin lÃ¥gmälda ton. Jag har hört skivan och fascinerats av intensiteten i det lÃ¥ngsamma. Det ska det bli spännande att uppleva live.
   Ã–vriga artister pÃ¥ kvällens Rootsy-scen är skönsjungande norskan Hege, PiteÃ¥-baserade gruppen Lowbird Highbird och häftigt rockande Jetbone som jag tyvärr missar när det stÃ¥r annat pÃ¥ mitt planerade schema.
   I övrigt är det inte sÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥l att fylla pÃ¥ fredagskvällens Live at Heart-program som inleds rekordtidigt med The Bland pÃ¥ Konserthuset. Bandet, som är en blandning av Örebro- och Uppsala-bor, gjorde ett knäckande bra gig pÃ¥ Live at Heart för tvÃ¥ Ã¥r sedan, Och är i Ã¥r aktuella med en ep, "The winners", och ett kommande album i höst.
   Ludwig Hart är en skäggig stockholmare som jag upplevde live pÃ¥ festivalen för tvÃ¥ Ã¥r sedan i en annan konstellation, BLK Noire hette bandet. BÃ¥de minnet och presentationslÃ¥ten i Ã¥r gör mig nyfiken pÃ¥ Ã¥rets upplaga tillsammans med kompgruppen The Rumours.
   Sedan gör lÃ¥ten med singer/songwriter-killen I'm Kingfisher (Thomas Jonsson frÃ¥n Lund) mig ocksÃ¥ nyfiken vilket i hög grad ocksÃ¥ gäller Inverness-bandet Lionals indiepop som blir min final för fredagskvällen.
   I övrigt kan jag ikväll ocksÃ¥ rekommendera amerikanarna Daniel Thomas Phipps och Graham Weber, alltid intressanta Mohlavyr, naturligtvis danske gitarristen Aske Jacoby, givetvis tillförlitliga David Södergrens Hot Five, norrländska countrybandet Crash N Recovery och ännu en gÃ¥ng örebroarna i The Bloakes. Det är trÃ¥ngt med intressanta namn ikväll...

/ HÃ¥kan

Tämligen trevlig torsdagskväll i september

Postad: 2016-09-02 11:07
Kategori: Live at Heart


Olle Unenge.


Johnny McCuaig Band.


Alla bilder: Anders ErkmanTangerin.

DET VAR UNDER TORSDAGEN SOM Live at Heart 2016 satte fart på allvar. Dels med 19 utomhuskonserter under dagen, som jag tyvärr hade begränsad möjlighet att bevaka, och dels fullt kvällsprogram på 14 restauranger och konsertlokaler. För mig blev det en sedvanlig blandning av det mesta, från ensamma singer/songwriter-killar via hård rock spetsad med säckpipa och countryrock till hård och intensiv svensk gitarrpop. En mix som på distans, ett halvt dygn och en god sömn senare, känns som en tämligen trevlig torsdagkväll och representativ för Live at Hearts erkänt breda utbud.
   Jag fick tillsammans med mina vänner dessutom en ganska harmonisk utveckling av kvällen som inleddes med nÃ¥gra ensamma män med gitarr, sedan en sprudlande energikick, en akustisk explosion och avslutningsvis intensiv gitarrpop. En ganska naturligt utveckling pÃ¥ kvällen.
   Live at Heart mÃ¥ vara en magnifik musikfestival men miljön, där man hela tiden byter omgivning pÃ¥ de olika konsertlokaler, är minst lika mycket en enorm mötesplats mellan människor. Det är ju fantastiskt kul att pÃ¥ bara nÃ¥gra timmars rundvandring träffa sÃ¥ mycket trevligt folk, intressanta personer och festglad publik som gör det sociala umgÃ¥nget lika viktigt som det musikaliska.
   Ett litet axplock frÃ¥n igÃ¥r: Träffade en gammal arbetskamrat som nu jobbar pÃ¥ ett tryckeri som har tryckt etiketten pÃ¥ Ã¥rets festivalöl, Pale At Heart. En annan vän tog fram en gammal konsertupplevelse frÃ¥n London 1977 med Heavy Metal Kids när han skulle beskriva känslan efter konserten med The Johnny McCuiagh Band. En annan jämförde sÃ¥ngaren pÃ¥ samma konsert med Michael Stipe frÃ¥n R.E.M.
   Jag var alltsÃ¥ runt pÃ¥ nÃ¥gra Live at Heart-scener under torsdagskvällen, en extrem brÃ¥kdel av hela festivalutbudet, och kan rapportera detta:

OLLE UNENGE: Heavens Door
Olle fick oss med några av sina sånger att längta till de grekiska öarna där jag själv aldrig har satt min fot. Både "Vid denna blåa dörr", "3-stjärnig Metaxa" och "Pensionerade hippies" har ju sitt ursprung där och var också inledningen på hans repertoar. En låtlista, delvis uppdaterad från senaste gången jag såg Olle, som visade sig vara just den utlovade blandningen nytt och gammalt.
   Han gjorde ocksÃ¥ nÃ¥gra covers som Mississippi John Hurts "Make me a pallett on the floor", kanske inte lika mustig som versionen han har gjort tidigare tillsammans med Richard Lindgren, och den traditionella "Candy man" som är mest känd frÃ¥n Donovans andra album.
   Sedan grävde Olle lÃ¥ngt ner i historien och hittat den gamla traditionella skotska jordbrukssÃ¥ngen "The sharing". Och han fick ocksÃ¥ en fin möjlighet att visa upp ett sedvanligt delikat gitarrspel pÃ¥ Davy Grahams instrumentala "trudelutt" (som Olle presenterade den som) "Angie" pÃ¥ sin Levin-gitarr frÃ¥n 1947 som har en rent ljuvlig klang. Bob Dylans "Song to Woody" band ihop säcken bra denna tidiga torsdagskväll.

KRIS GRUEN: Nikolaikyrkan
Ibland blir man under Live at Heart lite frustrerad när man funnit att låtpresentationen i festivalprogrammet inte finns med i konserten som följer. Som i Kris Gruens fall där "How long will I wait" är ett riktigt fint lockbete men aldrig framfördes på hans konsert. Han tog hövligt av sig hatten i kyrkan och sjöng sedan många andra sånger på en konsert som hade lite soundmässiga problem. Jag tror inte det var akustiken som direkt skapade problem utan Kris egen teknik vid mikrofonen när han ibland befann sig för nära och det ekade dovt och burkigt.
   Enligt programpresentation är hans hemort i Massachusetts i USA men nu talade han sig varm om Vermont, närmare den kanadensiskan gränsen, och mellan lÃ¥tarna drog han sin biografi om naturen och familjen hemma. När han stod lite bredbent längst fram i kyrkan liknade han faktiskt Steve Forbert pÃ¥ hans debutskiva. I en musikalisk jämförelse var Kris Gruen inte riktigt sÃ¥ intressant fast jag i klangen pÃ¥ den akustiska gitarren och nÃ¥gra lÃ¥gmälda sÃ¥nger kunde ana en viss potential.

THE JOHNNY McCUAIG BAND: Clarion Hotel
Efter två akustiska konserter på raken var det ganska omvälvande men också direkt nödvändigt att få lite rejäl elektrisk rock i hjärnan. Nu uppfattade jag Johnny McCuaigh Band som ett ganska ordinärt rockband men det var ju säckpipan och samarbetet med bandet plus showmannen i centrum, Johnny själv, som skapade ett oförglömligt minne.
    Aldrig trodde jag mig uppskatta en AC/DC-lÃ¥t, "It's a Long Way to the Top (If You Wanna Rock 'n' Roll)", sÃ¥ mycket som igÃ¥r. Efter lite efterhandsresearch kunde jag dessutom konstatera att det även i originalet frÃ¥n 1975 förekommer en säckpipa. Med hjälp av sitt spektakulära instrument och en i övrigt sanslöst showande inställning, stod vid ett tillfälle pÃ¥ ett restaurangbord och spelade, lyckades han piska upp en rent hysterisk stämning sÃ¥ att vi för ett ögonblick glömde att vi befann oss i en hotellfoajé.

THE WINCHESTER WIDOWMAKERS: Konserthuset
Det lokala bandet, med rötter i Kumla, har en underbar förmåga att kombinera välskrivna sånger, underbar sång ur flera munnar och ett halvakustiskt sound som låter lika sympatiskt som bra. I Konserthusets foajé, som för övrigt mer och mer liknar en perfekt konsertlokal, blev bandets arrangemang lite tyngre, dovare och lite mer basdominerat.
   Ingredienser som egentligen inte behövs när repertoaren och framförandet är sÃ¥ klockrent som det var igÃ¥r. Men när akustiska gitarrsolon gÃ¥r fram sÃ¥ acceptabelt som det gjorde ska jag kanske inte klaga. SÃ¥dana läckra detaljer förekommer alldeles för sällan i dagens livemusik.

TANGERIN: East West Sushi
Sista konsertbesöket för kvällen blev Tangerin, också med vissa rötter i Kumla, vars musik snurrade flitigt i högtalarna hemma för drygt tio år sedan. Jag minns bandet från demostadiet och var då stora favoriter hos min då 15-åriga dotter. Försmaken inför konserten var intensiv gitarrpop på svenska och inledningsvis lät soundet lite för mycket tio år tillbaka i tiden och kanske inte helt up to date.
   Men bandet jobbade märkbart upp energin med tvÃ¥ gitarrer och sÃ¥ngaren Joakim Persson i centrum och när de sedan har den goda smaken att nämna mitt namn i ett mellansnack kan jag inte mer än älska detta band som inte alls har legat pÃ¥ latsidan under de senaste Ã¥ren. Att sedan se tvÃ¥ sÃ¥ngare frÃ¥n tvÃ¥ gamla legendariska Örebroband, Lolita Pop och Kenneth & Knutters, plus Mohlavyr i publiken kanske betyder nÃ¥got?

/ HÃ¥kan

Full fart på Live at Heart redan ikväll

Postad: 2016-09-01 14:00
Kategori: Live at Heart


På Live at Hearts andra kväll är det läge för att upptäcka amerikanen Kris Gruen.

ANDRA KVÄLLEN PÅ LIVE AT HEART blir den första kvällen med nästan fullt program. Det blir, till skillnad från tidigare år, levande musik på hela 14 scener. Den här utvidgningen av programmet på torsdagen ökar inte bara antalet konserter utan ger också en möjlighet för fler artister och band att spela mer än en gång på festivalen. Det ger naturligtvis positiva möjligheter och ett större urval för oss i publiken. Men gnälliga personer kan givetvis påstå att det blir näst intill omöjligt att planera för att det finns för många tillfällen att se för många artister/band och därigenom göra prioriteringen svår, alternativen blir oändliga.
   Nej, nu ska jag inte bli nÃ¥gon representant för Gnällbältet utan bara nöjt konstatera att torsdagskvällens smörgÃ¥sbord av gränslösa ingredienser i musik ligger framför oss. Mellan 19:00 och 24:00 finns det mÃ¥nga alternativ till en bra och givande musikkväll.
   Själv inleder jag kvällen med de trygga sÃ¥ngerna frÃ¥n Olle Unenges gitarr och mun. Vid förra Ã¥rets Live at Heart-framträdande samlade han en majoritet musiker och sÃ¥ngare som medverkade pÃ¥ hans dÃ¥ aktuella album "Det kunde förvisso vara värre...". Men i Ã¥r ställer sig Olle själv pÃ¥ scen och framför en blandning av gamla kända lÃ¥tar och även nyskrivet material som till viss del redan finns inspelade men ännu inte utgivna.
   Olles genre har den internationella klangen singer/songwriter men hans egna texter framförs uteslutande pÃ¥ svenska. Men han ger ocksÃ¥ ett halvt löfte om att spela nÃ¥got irländskt nu när hans band till vardags, Tullamore Brothers, i Ã¥r inte spelar pÃ¥ Live at Heart.
   Efter det stillsamma uppträdandet med Olle (bild vänster) tänkte jag upptäcka ett för mig nytt namn, amerikanen Kris Gruen vars hemstad är staden Worcester i Massachusetts, i den intressanta konsertlokalen Nikolaikyrkan. Kris är ett spännande namn i genren mellan singer/songwriter och americana. LÃ¥texemplet i Live at Heart-appen lovar gott.
   Nästa timme pÃ¥ festivalen ligger som en öppen bok. Electronic, punk och jazz är inte min perfekta kopp te och den kanadensiska sÃ¥ngfÃ¥geln Jenny Berkel röst har svÃ¥rt att övertyga mig. Det lutade ett tag Ã¥t Meadows (Christoffer Wadensten) frÃ¥n Örebro. Jag har upplevt honom tidigare pÃ¥ scen, dÃ¥ under namnet Meadows Over Bleeding (bild höger). Jag har gillat hans röst, visor och den fina klangen i gitarren men jag har i Ã¥r en oskriven ambition pÃ¥ Ã¥rets festival att i möjligaste mÃ¥n hellre upptäcka nya artister framför de redan kända. Efter Johnny McCuaigh Bands imponerande inslag pÃ¥ gÃ¥rdagskvällens invigningsgala med säckpipa och allt kanske jag prioriterar detta kanadensiska band frÃ¥n Regina i provinsen Saskatchewan. Bara en sÃ¥n sak.
   Jag kanske bryter löftet om enbart nya artister redan under nästa timma i programmet när det nyaktiverade gamla bandet The Winchester Widowmakers ställer sig pÃ¥ scen. De gjorde för en mÃ¥nad sedan ett överraskande fräscht framträdande som förband till Banditos och deras americana-inspirerade folkmusik med mÃ¥nga röster är alltid underhÃ¥llande.
   23:00 ikväll blir det en magnifik krock mellan tvÃ¥ mycket intressanta Örebroband inom samma genre indiepop, för dagen mycket heta Les Gordons och Tangerin som pÃ¥ 00-talet hade en fanskara lokalt. Efter ett förmodat uppehÃ¥ll gör Tangerin stor comeback med gitarrintensiv poprock fast pÃ¥ svenska. Och jag väljer nog i det här fallet Tangerin före Les Gordons för att det bara finns en enda chans att se bandet pÃ¥ Ã¥rets Live at Heart. Les Gordons kan jag se senare.
   Efter Tangerin kanske jag hänger kvar pÃ¥ East West Sushi och ser folkmusiksvängiga Engmans Kapell men det beror pÃ¥ ögonlockens kvalité sÃ¥ dags...
   Andra mycket kvalitativa inslag ikväll pÃ¥ Live at Heart: Vilt irländsk rockande Shamrock, Everly Brothers-inspirerade Dimpker Brothers, Australiens Kaurna Cronin, Örebros rockande The Bloakes, Austins rutinerade Jon Dee Graham och New Orleans-artisten Cary Hudson.

/ HÃ¥kan

Nu är Live at Heart 2016 igång!

Postad: 2016-09-01 10:27
Kategori: Live at Heart


Göran Samuelsson får sitt pris Musikörat av Anders Damberg.


Cris Derksen.


Alla bilder: Anders ErkmanCree-indian som dansade till Cris Derksens musik.


INVIGNINGSGALAN FÖR SJUNDE UPPLAGAN av Live at Heart, som drog igång igår kväll, blev ett perfekt startskott för ett mångkulturellt numera globalt event. Det som jag igår förutsåg skulle bli en blandad kompott av artister blev musikaliskt en färgsprakande gryta med smak av Mississippi. New Orleans-artisten Cary Hudson satt på scenen och hälsade publiken välkommen musikaliskt med sin gitarr och röst.
   Galan som sparkade igÃ¥ng festivalen var inte bara en musikalisk happening, med artister pÃ¥ scen hela tiden. Den blev ocksÃ¥ ett magnifikt mingelparty där samvaro och det trevliga och personliga mötet mellan festivalpublik som var minst lika viktigt mellan alla musikaliska kickar.
   Sprang pÃ¥ lÃ¥tskrivaren Joacim Dubbelman som sÃ¥g fram mot en spännande och intensiv festival. Han hade gjort upp ett detaljerat schema som han stolt visade upp i sin telefon. Och som brukligt är tipsade vi varandra och mÃ¥nga olika artistnamn for omkring under nÃ¥gra minuter. Han tipsade om Sam Brookes, folkmusikartisten frÃ¥n London, som gör stillsam melankolisk musik. Jag kontrade med Thisell som ocksÃ¥ har det lÃ¥gmälda uttryckssättet.
   Jag hörde Björn Sundin, kommunalrÃ¥dpolitikern, tala om hur Live at Heart en gÃ¥ng startades av tvÃ¥ halvgalna personer, han syftade pÃ¥ Anders Damberg och Johannes Nilsson, och nu blivit ett begrepp över hela världen.
   Cary Hudson följdes pÃ¥ scen av Torontos Cris Derksen som med rötter i creefolket (Nordamerikas ursprungsbefolkning) sjöng pÃ¥ sitt speciella sätt och spelade samtidigt cello där hon blandade klassisk musik med traditionella tongÃ¥ngar. Mycket spektakulärt men kvällen skulle lite senare bjuda pÃ¥ än mer uppseendeväckande "musik".
   Men först Dimpker Brothers, Sveriges svar pÃ¥ Proclaimers, som tilldelades Ã¥rets lÃ¥tskrivarstipendium. Göran Samuelsson, även han pristagare pÃ¥ Ã¥rets festival (Musikörat), fick nÃ¥gra minuter i rampljuset för att spela en lÃ¥t, "Nästan som en dröm", tillsammans med sitt eminenta kompband. Men han skulle senare pÃ¥ kvällen fÃ¥ sina traditionella 40 minuter pÃ¥ East West (se nedan).
   Som om inte Cris Derksens spektakulära show var nog fick vi ocksÃ¥ se och höra en livs levande säckpipeblÃ¥sare marschera in i Konserthusets foajé till tonerna av The Johnny McCuaig Bands rockiga toner. Sedan avslutade det norska brödraparet Sturle Dagsland galan med avantgardiska ljud som väckte stor uppmärksamhet med bÃ¥de volym och gnisslande detaljer.

SENARE UNDER KVÄLLEN PÅ EN HELT ANNAN PLATS kom jag i samspråk med två radiopersonligheter som förklarade sin fascination för den här festivalen men gav också, visserligen helt ovetenskapligt, sitt smakomdöme om årets festivalöl, Pale At Heart, som lite snopet är tillverkat i - Eskilstuna.
   - Smakar lite mesigt, var Magnus Dahlbergs och Arne Holmbergs samlade intryck.
   Live at Hearts artistansvarige Lars-Göran Rosén lär jag springa pÃ¥ ett antal gÃ¥nger under festivalens gÃ¥ng. Han har nämligen som mÃ¥l att se tre akter varje konserttimme. Allt för att hÃ¥lla sig à jour med händelserna pÃ¥ de flesta scener.
   - Jag mÃ¥ste se vad som händer pÃ¥ Level, var hans kommentar när han lämnade konserten med den italienske americana-artisten Manuel Bellone pÃ¥ Clarion Hotel och nÃ¥got liknande fick han ur sig när han avbröt Jon Dee Graham-konserten pÃ¥ East West lite senare.
   Jag var som sagt ocksÃ¥ pÃ¥ Clarion men hamnade där mer av en slump än ett genomanalyserat beslut. Fick se och höra slutlÃ¥tarna med Kaurna Cronin, artisten som har rest absolut längst, frÃ¥n Australien, av alla artister pÃ¥ Ã¥rets Live at Heart. Sedan fick jag ocksÃ¥ uppleva americana frÃ¥n Italien, vilket jag inte gör varje dag, som lät bra utan att greppa mitt hjärta hÃ¥rt.
   Sedan gick promenaden till East West Sushi där kvällens viktigaste konserter stod pÃ¥ programmet:

JON DEE GRAHAM: East West Sushi
Jag är inte så kunnig i ämnet Jon Dee Graham fast han har en lång och imponerande karriär bakom sig. Men rapporterna om en mycket trevlig man från Austin och en musikaliskt varierad artist väckte naturligtvis sympati redan från start. På East West satt han på en stol, spelade akustisk gitarr och sjöng med sin skrovligt rökiga röst sånger han till största delen skrivit själv.
   Han hade ocksÃ¥ ett läckert sätt att nÃ¥ publiken med sitt mellansnack och fick alla att sjunga med och skratta pÃ¥ rätt ställe. Han frÃ¥gade om nÃ¥gon kände till Green On Red, och vi var nÃ¥gra fÃ¥ personer som försökte göra oss hörda, innan han lovordade den gruppens sÃ¥ngare Dan Stuart och sjöng en tributsÃ¥ng till honom. Ett mycket fint minne.

GÖRAN SAMUELSSON: East West Sushi
Förutom det lilla korta framträdandet på invigningsgalan fick Göran och hans band genomföra en riktig konsert på East West framåt kvällen. Jag var på förhand lite rädd för att hans melodiösa men lågmälda sånger och finstämda texter skulle försvinna i det obligatoriska sorlet bland restaurangbesökarna men med hjälp av sitt band tog han och hans musik sig igenom barriären och ut på andra sidan som storslagen rockmusik.
   Tro mig eller inte men det rockade verkligen om vissa lÃ¥tar. Kanske inte i ett tempo à la Dregen, en av Ã¥rets Packmopedartister, men i lÃ¥tar som "Vägar utan mÃ¥l", "PÃ¥ väg" (med underbart slidesolo av Bengan Blomgren) och Totta-hyllningen "Blommig blÃ¥" svängde det grymt i all ansprÃ¥kslöshet.
   Göran är inte artist för att kunna sälja stora mängder av skivor sÃ¥ han meddelade pÃ¥ slutet av sin konsert att nÃ¥gra skivor hade han inte med sig. Men med stor värmländsk humor i botten meddelade han att om han hade haft det sÃ¥ hade senaste albumet "Stad & Land" kostat 150 kr men signerade bara 100 kr...
   Efter en promenad till bilen fick han till slut fram väskan med skivor och kunde nöjt hÃ¥va in en hundralapp. I det lilla "tumultet" som följde efter konserten fick jag till slut den fysiska lÃ¥tlistan i min hand av Bengan. Som ni ser nedan har han skrivit sina egna instruktioner efter nÃ¥gra lÃ¥tar.


/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< September 2016 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.