Blogginlägg från oktober, 2016

#27. dvd: En mazarin, älskling?

PER GESSLE: En mazarin, älskling (Elevator/Capitol, 2003)

POPMUSIK PÅ SVENSKA ÄR OCKSÅ EN GENRE som bör komma till tals när jag gräver bland alla mina gamla vhs och dvd. Och när det gäller den kanske mest kommersiella grenen på den genren är Per Gessle ett givet namn. Jag har fascinerat följt hans karriär från Gyllene Tider via soloskivor, Roxettes guldskimrande karriär, flera återföreningar av Gyllene Tider, The Lonely Boys-parentesen och ytterligare någon soloskiva på engelska innan hans solocomeback på svenska, "Mazarin", släpptes 2003. Hans gärning som låtskrivare är tveklöst genial, skivutgivningen har ändå varit ojämn genom åren, men jag har varken förr eller senare kommit att gilla 2003-skivan som helhet bättre än något annat han har producerat. "Mazarin" är hitpotentiell popmusik med lång livslängd.
   Fast den är så starkt förknippad med sommaren 2003 kunde jag inte hålla den utanför den svenska årsbästalistan det året, på en 7:e-plats, och när jag mot slutet av 00-talet skulle sammanfatta hela decenniet gjorde sig albumets livslängd återigen påmind när jag placerade "Mazarin" som 6:e bästa album. Därför är det så givande när jag nu drygt 14 år efter release återvänder till skivan i samband med den här dvd:n och upptäcker att den både kreativt, hitmässigt och musikaliskt håller stilen.
   Gessles "Mazarin"-projekt var ju egentligen en pausprodukt. Svenska låtar han under 2002 skrev av sig utan att ha någon riktning eller ambition. När Marie Fredrikssons tragiska hjärntumör upptäcktes hösten 2002 (för övrigt 11 september...) blev Gessles soloutflykt plötsligt så mycket mer seriös. Under några månader uppfattades Roxette-karriären som avslutad och i december 2002 gick Gessle in i studion tillsammans med sin producent Clarence Öfwerman och den nye vapendragaren Christoffer Lundquist och spelade in "Mazarin" under fem veckor.
   Gessles första besök i Lundquists studio The Aerosol Grey Machine i Skånes Vallarum skulle få en fortsättning i allt han skulle spela in därefter, både som soloartist i eget namn, pseudonymen Son Of A Plumber och Roxette som trots allt överlevde Maries sjukdom.
   Fram till sommarreleasen 2003 var osäkerheten fortfarande stor om materialet höll kommersiellt. Med singelhitlåten "Här kommer alla känslorna (på en och samma gång...)" som dragplåster blev hela "Mazarin"-albumet en magnifik succé som på sensommaren resulterade i en kvickt planerad succéturné med publiksiffror som nästan matchade Gyllene Tiders återföreningssomrar.

DET ENA GAV DET ANDRA OCH FRAMÅT JUL 2003 släpptes den här dvd:n med hela konserten från Slottskogsvallen i Göteborg 6 augusti. Bara fyra dagar tidigare hade jag upplevt konserten live utanför Slottet i Finspång och låtlistan på de två konserterna var identisk. Med skillnaden att jag här på dvd:n upplever allt detaljerat på mycket närmare håll. Småskalig sommarpop förvandlad till arenamusik.
   En rakt av filmad konsert, utan klipp, och inför 22 000 livliga åskådare blir det en uppenbar närvarokänsla i bilderna, i ljudet och allsången fast liveversionerna i scenrepertoaren inte märkbart skiljer sig speciellt mycket från studioinspelningarna. Gessle och bandet bakom, som till stor del är identiskt med killarna och sångerskan Helena Josefsson på skivan, gör däremot det yttersta för att återskapa det effektiva soundet som är skivans stora succérecept.
   Lite tyngre blir det av naturliga skäl på scen med extramusikern, gitarristen och Roxette-bekantingen Jonas Isacssons närvaro som en del i den förändringen. Men som gitarrist har Christoffer Lundquist en större roll i arrangemangen på både banjo, slidegitarr och sitt vilda sätt att spela elgitarr. En kul detalj på konserten är när Gessle presenterar Lundquist som basist, vilket var hans position i Roxette-turnébandet. Öfwermans Hammarby-halsduk möts naturligtvis av buande under bandpresentationen.
   Låtarna från den dagsaktuella "Mazarin" har sin givna prioritering i scenrepertoaren sommaren 2003, tio av 14 spår, men ändå är det några bredbenta Gyllene Tider-låtar som ligger psykologiskt placerade mot slutet av konserten. Där "Småstad" (med Gyllene-kollegan M P Persson på gitarr), "Det är över nu" och den totala allsången i "Flickan i en Cole Porter-sång" är små höjdpunkter, "Gå & fiska" (med Öfwermans fingrar över orgeltangenterna i närbild) framkallar alltid hysteri medan "Sommartider" borde begravas för all framtid.
   Gessle gör även några unika tillbakablickar på sina tidiga soloalbum med countryinspirerade "Timmar av iver", "Tända en sticka till" och låten han gav bort till Anne-Lie Rydé, "Segla på ett moln" som en akustisk pärla.
   Konsert-dvd:n innehåller ytterligare material i några filmer som i längd knappast kan beskrivas som anspråkslöst extramaterial. Bakom rubriken "Ta en kaka till" döljer sig en dokumentär om turnén. "En mazarin blir till" är primitivt filmad från skivinspelningen av "Mazarin" där mycket lekfullt kaos var en viktig del. Och i "Mazarin backstage" visar Gessle upp miljön och personerna bakom scen.

/ Håkan

"Malmostoso"

RICHARD LINDGREN
Malmostoso
(Rootsy)

Den just nu osedvanligt produktive skånske artisten, låtskrivaren och sångaren Richard Lindgren har funnit sin favoritplats här i världen: Pavia i Italien som han sedan flera år tillbaka ständigt återvänt till för att koppla av och träffa vänner men också spela och skriva låtar. På sitt förra album, "Sundown on a lemon tree", flörtade han friskt med sitt älskade Italien. Dels innehöll några av hans låttexter referenser till det landet och på den urgamla coverlåten "Return to me", som har italienskt ursprung ("Ritorna a me"), bjöd Richard på några fraser på ren italienska.
   Den här gången går "italienske" Richard all in och har spelat in hela sitt nya album i Downtown Studios i Pavia några mil söder om Milano med nästan uteslutande italienska musiker och sångare. På kuppen får vi ett nytt, rockigare och delvis mer elektriskt sound som uppdaterat Richards låtar på ett märkbart sätt.
   Elektriska gitarrer och ibland tunga trummor trängs med fioler, dragspel och ståbas. Resultatet har blivit en lysande blandning låtar och en sensationellt omväxlande produktion med både dubbla elgitarrer, av nästan Stones-klass, och akustiska ballader med lite mer kött på.
   Arrangemangen är lite yvigare och äventyrligare och det har frigjort mycket energi och skapat utrymme för musikaliska utsvävningar som aldrig förr. Men i övrigt är det samma höga klass på Richards låtrepertoar, något han har skämt bort oss lyssnare med under närmare tio år.
   Med lite fantasi kan arrangemangen på skivan jämföras med det Bob Dylan, för övrigt en av Lindgrens största idoler, ställde på scen under 1975 och 1976 och kallade för Rolling Thunder Revue. Dylan hade färgstarka Scarlet Rivera, fiol, och Mick Ronson, elgitarr. Richard samarbetar huvudsakligen med den italienska americanarockgruppen Mandolin Brothers, som han delvis turnerade med i Sverige förra våren, med tuffa gitarrer och den typiska orgel/piano-touchen. Några fioltjejer och en kille på dobro, utanför det bandet, gör soundet än mer levande, känsligt och så spontant att man hör med egna öron hur kreativt samarbetet i studion har varit.
   Även textmässigt är Richard influerad av Dylan, vars texter under de senaste veckorna har fått stor uppmärksamhet, och formulerar sina låtar med en häpnadsväckande ordkunskap.
   Elva brokiga låtar i elva olika arrangemang blir en spretig kompott men också ett förbaskat underhållande album där upprepningen av "Dunce's cap" är en underbar start på skivan. En akustisk variant av låten inledde även Richards akustiska "Hobo's selection" från i somras. Ännu ett mästerverk till låt från Richards penna som han under de senaste åren lyckats skriva minst en gång på varje album. "Dunce's cap" står där stark och mästerlig bredvid tidigare guldkorn som "Driftwood" (från albumet med samma namn) och "A long time ago" (från "Sundown on a lemon tree").
   Dessutom finns det på albumet ytterligare en låt av klassisk och evergreen-doftande kvalité, "Merrion Row". Tidlös balladpop som jag ännu en gång när det gäller Richards låtar omöjligt kan undgå att jämföra med Jimmy Webbs unika låtskrivarkonst.
   Ordet blues figurerar i flera låttitlar på skivan utan att Richard faller för frestelsen att bli musikaliskt traditionell eller förutsägbar. Det är egentligen bara "Ragazzon blues" som blir något liknande. Låten är en hyllning till sångaren Jimmy Ragazzon i Mandolin Brothers som tutar sanslöst munspel på låten att man först tror att Richard har dragit med sig Jalle Lorensson till Italien.
   Naturligtvis blandar Richard upp konfekten med sina sedvanliga akustiska ballader som är något mer utförligt arrangerade här. "Bluesy Moss", "St Vincent's blues" och "Sailor blue" är delikata pauser mellan de mer elektriska låtarna där "Evil love" och "Trouble in the garden" går utanför ramarna mer än någonsin.
   Albumtiteln "Malmostoso" har ingenting att göra med att Richard kommer från Malmö. Ordet är ett italiensk slanguttryck som ungefär betyder "dysterkvist", ett ord som passar ännu sämre ihop med personen Richard Lindgren. Han må vara lite anspråkslöst sentimental i sina finurligt och poetiskt utformade textrader här och var på skivan men tungsint och mörk blir han aldrig.
   "Malmostoso" är givetvis en kärleksförklaring till Italien och det blir inte tydligare än i avslutningslåten "Addio a Pavia" där Richard tackar och tar adjö, tillfälligt, från människorna (några namngivna), restaurangerna, platserna och känslorna i en valsinspirerad melodi och ett mycket vackert arrangemang där munspelet tar upp kampen med dragspel och fiol och formar en emotionell final på albumet.

/ Håkan

I min skivhylla: Danny & Dusty

DANNY & DUSTY: The lost weekend (Zippo ZONG 007)

Release: 1985
Placering i skivhyllan: Mellan Danielsson & Pekkaninis "Louise-Marie" (1983) och den skotska gruppen Danny Wilsons "Bebop moptop" (1989).

DAN STUARTS NÄSTAN BORTGLÖMDA NAMN fick en påminnelse under senaste Live at Heart i Örebro. Det var Austin-sångaren och låtskrivaren Jon Dee Graham som i ett mellansnack hyllade Green On Red-sångaren. Stuart är alltså "Danny" i den här duon som i praktiken är en väsentligt mycket större grupp. "Dusty" är för övrigt Dream Syndicate-ledaren Steve Wynn. Grahams omnämnande gjorde att jag ganska omedelbart tänkte på Green On Reds smått klassiska konsert på Rockmagasinet 1985. Men jag bläddrade också fram Danny & Dusty-skivan i skivhyllan ty dess spontana sound, ganska orepeterade repertoar och impulsiva inspelning har haft en plats i mitt hjärta i över 30 år.
   På den tiden, mellan ungefär 1983 och 1987, fanns det en amerikansk våg av sympatiska rockband som sorterades under musikgenren Paisley Underground utan att egentligen ha några gemensamma musikaliska band. Alltså ungefär lika suddigt förklarande som americana-genren är idag. Till den här företrädesvis västkustbaserade genren hörde alltså Green On Red, Dream Syndicate, Long Ryders, Rain Parade, Naked Prey och några till som jag just nu säkert glömt namnen på.
   Danny & Dusty-projektet leddes alltså av Stuart och Wynn tillsammans med valda delar från de tre först ovannämnda grupperna. En stor grupp, sju man, som inte alls agerade utifrån någon supergruppbenämning. Utan bara ville spela, sjunga och skriva vad de för stunden kom på. Spontant i dess ädlaste form men också musikaliskt givande med ett underhållningsvärde som matchar mycket av det bästa som 80-talsmusiken hade att erbjuda. Efter två månader av min serie "I min skivhylla" kan jag erkänna att jag idag har hittat en skiva som reservationslöst borde ha funnits med på listan med mina 80-talsfavoriter, skivkategorin som sparkade gång Håkans Pop för drygt nio år sedan.
   Musikerna bakom eller snarare bredvid Danny & Dusty är inga i sammanhanget bifigurer för pianisten Chris Cacavas (Green On Red), trummisen Dennis Duck (Dream Syndicate) och de tre Long Ryders-medlemmarna Sid Griffin, sång/gitarr/dobro, Stephen McCarthy, gitarr/lap steel/sång, och Tom Stevens, bas, tillför och bidrar till skivans ypperliga sound på bästa sätt. Resten av de tre gruppernas medlemmar finns omnämnda i skivans Special thanks-lista.
   Som albumtiteln ger sken av var det under en weekend i februari 1985 som gruppen av musiker och sångare samlades, festade och spelade in allt i Control Center Studios i Los Angeles. En 36 timmar lång session som officiellt beskrivs som en enda öl- och whiskydränkt fest (omslaget är fotograferat vid bardisken på Bob's Frolic Room i Hollywood...) med programförklaringen "friendship, fear, drunkenness, death, and elusive salvation". Men resultatet är i praktiken oväntat "nyktert" och nästan kontrollerat men på ett glatt och avslappnat sätt med ett gott humör som bästa ingrediens.
   Helt prestigelöst skrev (eller improviserade) Stuart/Wynn skivans sju originallåtar med en cover på Bob Dylans "Knockin' on heaven's door" som final och avslutningslåt.

MUSIKALISKT TILLHÖRDE NOG GREEN ON RED huvudsakligen countryrockgenren och inledningslåten "The word is out" är en typ av countryrockabilly. Medan låtar som "Song for the dreamers" (skivans bästa låt där sångarna rimmar Bobby Chacon med Al Capone) och "The king of the losers" balanserar mellan respektlös country och avslappnad rock.
   Men här finns också rent rockigare tongångar a la Dream Syndicate där Steve Wynns gitarr stundtals ("Miracle mile" och "Down to the bone") har klara influenser av Television i allmänhet och Richard Lloyd i synnerhet. Och "Send me a postcard" har absolut inget gemensamt med Shocking Blue-låten från 1968 fast den i det här starka startfältet är den minst framträdande låten.
   Tillbaka till skivans topplåtar fastnar jag för röjlåten "Baby, we all gotta go down" där det skrålas hej vilt och jag hör ett visst Stones-relaterat sound i arrangemanget. Lössläppt och allsångslockande, som om Stones hade nöjt sig med öl under inspelningarna till "Exile on Main St".
   Jag har någonstans på Håkans Pop skrivit att Danny & Dustys version av "Knockin' on heaven's door" är försumbar här men när jag nu lyssnar närmare tycker jag den är helt okej fast låten är en svårt sönderspelad cover.
   Paul B Cutler har nog haft ett lätt jobb när han har producerat det här självspelande pianot. Cutler hade punkbakgrund som musiker innan han jobbade med både Green On Red och Dream Syndicate. Året efter den här skivan blev han för övrigt gitarrist i det sistnämnda bandet.
   Lite oväntat släpptes den här ganska lågprofilerade skivan på det stora skivbolaget A&M i USA men jag äger den engelska pressningen på det lilla indiebolaget Zippo Records. Ett bolag som startades som skivaffär, i London SW4, av Peter Flanagan för att sälja amerikansk musik som annars inte fanns tillgängligt i Storbritannien. Blev sedan en skivetikett och gav ut samma sorts musik i England där alla ovannämnda namn förekom plus Thin White Rope, True West, Giant Sand och Russ Tolman.

Antingen kan jag inte alfabetet eller annars är vinylskivhyllan i oordning. Jag vet inte vad som är allvarligast. Hursomhelst hade förra veckans Mick Taylor -skiva hamnat lite, lite snett i hyllan: Framför James Taylor-skivorna och inte efter. Det är nu ändrat för att inte uppröra alla trogna läsare av min kategori "I min skivhylla".

/ Håkan

70-talsrock utan spektakulära hits

NILSSON PICKETS VAR BARA ETT AV ALLA SVENSKA COVERBAND, som inte så sällan hade lustiga bandnamn (Varmare Än Körv, Nerge Wind & Fire...), som dök upp under 80-talets senare del. Namnet Nilsson Pickets var klart influerat av soulsångaren Wilson Pickett men var naturligtvis först och främst en ordlek med sångaren Tommy Nilsson i centrum framför ett gäng professionella och kända musiker.
   Bandnamnet doftade alltså soul men repertoaren var huvudsakligen rock med låtar som "Can't get enough" (Bad Company), "Is this love" (Whitesnake), "Somebody" (Bryan Adams) och "Jumping Jack Flash" (Stones).
   Så här i efterhand känns det märkligt att konstatera att Tommy Nilsson ger sig ut på turné med ett coverband när han precis tillhör landets hetaste sångare. När han kom till Örebro hade han precis toppat Singeltopplistan i fyra veckor med Tone Norum-duetten "Allt som jag känner" (från filmen "PS Sista sommaren"). Och skulle snart toppa samma lista med solosingeln "Maybe we're just about to fall in love".
   Tommy stod alltså på tröskeln till soloartistgenombrott, debutalbumet "It!" skulle komma till hösten följt av en soloturné och våren 1989 skulle hans karriär krönas med Eurovision Song Contest-bidraget "En dag".


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/3 1988.

NILSSON PICKETS
Renés, Örebro 19 mars 1988

I lördagskväll kunde vi uppleva två versioner av Tommy Nilsson, landets just nu populäraste sångare. Först via 70-talsprogrammet på tv och sedan livs levande som sångare i Nilsson Pickets där repertoaren till viss del var en naturlig fortsättning på den 70-talsvåg som just nu drar över landet.
   Inte besviken men en smula snopen blev jag över låtvalet, med alla dessa covers, hos en grupp som åtminstone till namnet har Wilson Pickett som andlig fader.
   Men istället för 60-talssoul bjöds den lördagsstimmiga publiken på Renés på huvudsakligen 70-talsrock men utan att snudda vid de spektakulära hits som nästan uteslutande förekommer på tv.
   Det var tung rock som framfördes. Som dock aldrig fick slagsida åt hårdrock fast de spelade covers av både Bad Company ("Can't get enough") och Led Zeppelin ("Dancing days").
   Tommy Nilsson har en bakgrund i den genren men har en röst som inte är traditionellt kraftfull och har desto mer soul i sig. Därför var det återigen synd att inte Nilsson Picketts spelar mer stilren soul.
   Men i en låt som "Here comes the flood", Peter Gabriels fantastiska slagnummer, fick han möjlighet att visa upp hela sitt enorma register fast bandets ambitioner aldrig har varit att glänsa med sin skicklighet eller tekniska briljans.
   Nilsson Picketts är ett rent hobbyprojekt som fungerar perfekt på klubben att framställa sig själva som en showgrupp eller seriösa nostalgiker.
   Tyngdpunkten i bandets repertoar låg i 70-talet men de spelade rock från fyra decennier och när kvällens gästartist Ulrica Carnell, begåvad sångerska från Örebro, steg upp på scenen och sjöng Buddy Hollys gamla "That'll be the day" blev det riktigt roligt. Långt bortom alla analyser och skärskådningar.
   Tommy Nilssons popularitet (tjejerna i publiken tjöt av upphetsning när skinnjackan åkte av) och de efterfrågade musikernas andra engagemang lär spräcka det här bandet men genren, med covers under avslappnade former, lever vidare på alla håll och kanter.
   Vad Allehanda erfar tänker Continental satsa på rena coverkvällar med husband och kända gästartister.

/ Håkan

#28. dvd: One for the road

GLENN TILBROOK: One for the road (Image Entertainment/Sony BMG, 2005)

I KATEGORIN OM MINA VHS- OCH DVD-FAVORITER blandas högt och lågt. Proffsigt påkostade videoproduktioner och lågbonusfilmer om vartannat. Den här veckans dvd tillhör definitivt den senare kategorin. När jag bestämde mig för att göra en omsorgsfull genomgång av mina osorterade vhs och dvd förstod jag att jag skulle stöta på material som jag aldrig hade fått anledning att titta på tidigare.
   Den här dvd:n, rea-inköpt i Göteborg några år efter utgivning, har av någon anledning blivit liggande långt från uppmärksamhet. Men blir, när jag väl närmar mig innehållet på allvar, en intressant insikt i Glenn Tilbrooks privata och anmärkningsvärt chosefria liv som soloartist på anspråkslös turné i USA. En "kust-till-kust"-turné på över 500 mil.
   Glenn Tilbrook kommer för alltid att förknippas med den engelska popgruppen Squeezes namn. Han och hans kompanjon Chris Difford var gruppens ledare och låtskrivare i alla år från 1974 till 1999, med ett kort avbrott 1983-1985. Efter gruppens splittring 1999 inledde Glenn en solokarriär och gav ut sitt första soloalbum "The incomplete Glenn Tilbrook" i samband med USA-turnén hösten 2001 som den här dokumentären handlar om. Månaderna efter 911 gav sig Glenn ut på en turné helt på egen hand. I en husbil, eller Recreational Vehicle som det heter på amerikanska, tillsammans med två gitarrer, sin fru/manager Suzanne Hunt, en kameraman (Hans Fritz) plus den här filmens regissör Amy Pickard.
   Amerikanskan Pickard, som hade varit Squeeze/Tilbrook-fan i många år, gjorde en lågbudgetfilm enligt den egna programförklaringen “Why you should love Glenn Tilbrook’s music as much as I do.” Hon vill visa hur viktigt det är (för Tilbrook) att älska det man gör, tar tempen på musikindustrin och, inte minst, visa vilken stor och underskattad gitarrist han är. Det sista slår mig med häpnad. Jag uppfattade aldrig Squeeze som duktiga musiker men Tilbrook får här stor plats att visa sina färdigheter på akustisk gitarr. Och får även möjlighet att berätta hur han en gång i tiden avgudade Jimi Hendrix. Och han visar sig skicklig att framföra en underbar version av "Voodoo chile" på scen där han spektakulärt gnider den akustiska gitarrens strängar mot mikrofonstativet.
   Tilbrook har gränslöst ställt upp på det här projektet men det är inget direkt samarbete mellan regissör och artist. Det har resulterat i en ganska osminkad historia som tar sig bakom den förväntade artistidyllen. Bara att turnera i en husbil innebär många praktiska problem när bilen strejkar, matinköp, måltider med mera.
   Det är en tämligen primitiv turné men som artist kommer Tilbrook nära sin publik på små konsertställen, spontant på Grand Central Station i New York inför en förbluffad publik eller hemma hos folk där han möter en liten men alltid fanatisk och kunnig publik med mycket allsång som följd.
   Glenn skrev låten "One for the road" under turnén, en låt som hamnade på nästa soloalbum, "Transatlantic ping pong", som släpptes samma år som den här filmen hade premiär 2004 på filmfestivalen San Francisco Noise Pop Film Festival.
   "One for the road" är väl en klassisk roadmovie, fast utan mycket av det slitsamma resandet, där musiken givetvis spelar en stor huvudroll. Främst alla Squeeze-hits i akustiska avskalade soloversioner, soim exempelvis "Take me, I'm yours", "Goodbye girl", "Is that love" (allsångspublik ute på gatan) och "Black coffee in bed". Poplåtar på ett enkelt men fascinerande sätt. Men också material från det då aktuella soloalbumet utan riktiga allsångstendenser.
   Teamet Tilbrook/Difford brukar generellt jämföras med Lennon/McCartney men under den här turnén hösten 2001 kommer nyheten om George Harrisons död och Glenn får på scen förklara sin kärlek för Harrison och hans låtar och tillägnar hans minne Squeeze-låten "Some fantastic place".
   I det nyuppväckta intresset för Tilbrook är det tråkigt att konstatera att hans soloskivor i sin helhet inte håller Squeeze kvalité och 2007 återförenades faktiskt gruppen.

Extramaterial: 1. Amy och Glenn kommenterar hela filmen. 2. Amy kommenterar hela filmen. 3. Amys Tilbrook/Difford-intervju från 1991. 4. En 48 minuter(!) lång, underhållande och stundtals gripande intervju med sympatiske Chris Difford om det tajta samarbetet med Tilbrook, alkoholism och den egna karriären. 5. Japansk publik(!) frågar ut Tilbrook.

/ Håkan

I min skivhylla: Mick Taylor

MICK TAYLOR: Mick Taylor (CBS JC 35076)

Release: 22 juni 1979
Placering i skivhyllan: Mellan James Taylors "One man dog" (1972) och Steve Taylors "I predict 1990" (1987).

NÄR JAG STARTADE DET HÄR ÄVENTYRET att lite slumpmässigt välja intressanta vinylskivor ur hyllorna, lyssna, forska och sedan förmedla dagens åsikt, visste jag inte riktigt vad som skulle möta mig. En naiv ambition var att jag kanske skulle hitta några rejäla guldkorn som jag glömt eller förträngt. Nio skivor in i kategorin "I min skivhylla" kan jag bara konstatera att ingen vinyl jag har stött på hittills har motsvarat mina högsta förväntningar. Däremot har jag träffat på genomgående intressanta skivor men kanske inte nödvändigtvis ur kvalitetssynpunkt.
   Som den här Mick Taylor-skivan som på många sätt är unik men saknar helheten. Det är faktiskt Taylors första av endast två soloskivor (uppföljaren "A stone's throw" kom 21 år senare!) med originalmaterial han har givit ut. Mängder av hans rena blues-, live- , duettskivor och återutgivningar får vi i sammanhanget räkna bort.
   Jag tyckte jag mig ana en liten bortglömd pärla när jag bläddrade fram Taylors soloskiva där i skivhyllan. Men jag kan, efter att ha lyssnat noggrant, inte påstå att skivan utan titel är någon genomgående storslagen och magnifik skivprodukt. Däremot har den glimtar av intressanta ögonblick, dock inget som relaterar till hans Stones-bakgrund, när han sjunger, spelar och skriver hyfsat originellt material. Men det är små korta ögonblick som snabbt pendlar tillbaka i ointressanta instrumentala låtar som antingen ekar Mike Oldfield eller tillhör kategorin jazzrock.
   Efter Mick Taylors uppmärksammade period i Rolling Stones (juni 1979-december 1974), fyra album med "Exile on Main St" som höjdpunkt, höll den dåvarande 25-åringen en tämligen låg profil. Att han enligt egen uppgift skulle satsa på en solokarriär var ett snabbt tillverkat svepskäl. Sedan flera år tillbaka hade Taylor visat intresse för en helt annan musik än den Chuck Berry-injicerade rockmusik Stones stod för.
   Redan 1973 uppträdde han med Mike Oldfield på scenversionen av "Tubular bells" och var studiomusiker på några Herbie Mann-skivor innan han officiellt lämnade Stones. Progressiv rock kontra jazzmusik. Bilden av en gitarrist med öppna ögon klarnar.

EFTER STONES-AVHOPPET SKREV NEW YORK TIMES musikkritiker Robert Palmer att "Taylor is the most accomplished technician who ever served as a Stone. A blues guitarist with a jazzman's flair for melodic invention, Taylor was never a rock and roller and never a showman". Taylors närmaste musikaliska framtid skulle bokstavligen ge Palmer rätt.
   Som medlem i Jack Bruce Band fick han spela jazzrock, blev erbjuden plats i Bad Company, hoppade in på en Little Feat-konsert i London och samarbetade också med musikerna i jazzfusionbandet Gong. Det fanns egentligen inga musikaliska gränser för Taylor och 1977 skrev han på ett skivkontrakt för det amerikansk skivbolaget Columbia med fria händer att utforma solodebuten efter eget huvud.
   Det tog två år att få ihop "Mick Taylor" som soundmässigt inte lider av något storhetsvansinne utan är inspelad med få musiker som är en blandning av alla kontakter han hade haft sedan han lämnade Stones. Pierre Moerlen, från Gong, spelar trummor på flera spår, Lowell George (Little Feat) och hans slidegitarr kryddar en låt och några av skivans fyra instrumentala låtar doftar både Oldfield och jazzimprovisation.
   Förutom överraskningen att Mick Taylor har en bärande men kanske inte superpersonlig sångstämma på några låtar är han förvånansvärt äventyrlig på andra instrument (synthesizer, bas, piano och stråkmaskin) än bara gitarren.
   Av skivans nio låtar, alla skrivna av Taylor, är nästan hälften instrumentala och den mixen ger en ojämn känsla i mitt huvud. Och med tanke på att Taylor sjunger på några av skivans bästa låtar, "Leather jacket" (en låt som fanns med i materialet till Stones "Goat's head soup"), "Alabama" och "Broken hands", är det den typen av låtar jag saknar mer genomgående. Och hade gärna sluppit ett över sju minuter långt sömnpiller till instrumental låt ("Spanish") med klara influenser av Mike Oldfields gränslöst flytande musik och "A minor" är hissmusik där Mick improviserar på pianot(!) och allt resulterar i kvalificerad muzak.
   Mick Taylor hade alltså kontrakt med amerikanska Columbia som i Europa gav ut sina skivor på CBS-etiketten för att inte förväxlas med det engelska skivbolaget med samma namn som ägdes av EMI. 1990 såldes namnet Columbia till det amerikanska skivbolaget. Min Taylor-skiva är USA-pressad med CBS-klisterlappar både på omslaget (se bild höger) och etiketten men skivnumret är ändå amerikanskt...

/ Håkan

"I'm and old rock'n'roller"

MICKEY JUPP
I'm an old rock'n'roller
(Mickey Jupp/Gallery Records)

Ännu en efterlängtad Mickey Jupp-skiva, sammanställd av Jupp-fantasten och projektledaren Lasse Kärrbäck, som är fylld med personliga kompositioner av demokvalité. Den här skivan gavs ut i samband med ett FanFest-arrangemang i Hedemora, där Jupp hyllades, första helgen augusti. En sammankomst med inbjudna artister, bland annat engelsmannen Liam Grundy, och hängivna fans från hela Europa som samlades för att i två dagar (och långa nätter) träffas, uppträda och riktigt umgås med Mickey Jupp som gemensamt intresse. Jag var tyvärr upptagen av annat den helgen och Jupp själv, som sällan eller aldrig reser utomlands längre, meddelade sedvanligt men bestämt att: "Jag äger inget pass".
   I en text på omslaget till skivan, som förpackats i ett förtjusande vackert konvolut (design: Håkan Huljegård), förklarar Jupp att han inte har givit ut en skiva sedan 1994 ("You say rock") och räknar blygsamt bort alla demos med oräkneliga låtar han har producerat som har kommit sedan dess. Material, mycket uppskattade hos alla trogna fans, som sedan 2009 har kommit "sporadiskt regelbundet".
   Däremellan har den excentriske Jupp några gånger meddelat att nu lägger jag av för gott, säljer inspelningsutrustningen och drar mig tillbaka. Men som han själv påpekar i sin lilla text på skivan, "old habits die hard", kommer han alltid igen och meddelar också att "I still like to write the odd ditty now and again" och kommer nog göra det så länge han står upp.
   Sedan 2009 har Jupp alltså spridit sina demolåtar i mindre eller större upplagor och redan 2011 resulterade det i den snyggt förpackade cd:n "Favourites", även då sammanställd av Lasse Kärrbäck och omslaget var designat av Tobbe Stuhre, se vänster. En nästan professionell utgivning som fick Jupp att fortsätta skriva låtar, leta vidare i sitt stora arkiv med inspelningar och ge ut sitt material till de hängivna fansens glädje. Det har sedan 2011 kommit ett antal, jag har faktiskt tappat räkningen, under årens lopp med lustiga titlar som "Naughty boy", "Pot-washing", "Cambridge", "Body-building" och "Loose ends". Enkelt förpackade i mjuka plastomslag.
   Nu är det dags för ännu en svenskrelaterad Jupp-utgivning. Och återigen är det outtröttlige Lasse Kärrbäck som har stått för urvalet och skivan presenteras i ännu ett snyggt omslag med kommentarer av både Mickey och Lasse.
   Nu har jag fått skivan i min ägo och kan rapportera att materialet, förutom den läckra förpackningen, följer mönstret från tidigare Jupp-demos. 23 låtar, en cd plus en singel som bara distribuerades till de förbeställda exemplaren, som i de allra flesta fall är inspelade under enkla förhållanden i Jupps hus i den lilla Cumbria-byn Boot under de senaste 20 åren. Men det finns också äldre inspelningar från både 1981 och 1985.
   Det är ofta korta demoinspelningar, runt två minuter, som ibland ger ett hum om att det bakom varje smakprov finns en storartad och välskriven låt. Inspelningen och det något primitiva soundet är kanske i professionell mening lite bristfällig där arrangemang och melodi kan uppfattas lite skissartade, med syntetiska trummor och syntar istället för blås, men i text och musik kan man ana både storhet och personlighet.
   Ljudet kan också ibland uppfattas som begränsat men vid själva inspelningen har Jupp varit omsorgsfull och noggrann när han efter sång och huvudinstrument, mest piano på den här skivan, har lagt på både rytminstrument, syntliknande stråkar eller blås och läckra lager av klockrena körer.
   Skivan är en blandning av gammalt och nytt material från 1981 till 2012. Några repriser, i alternativa tagningar, från tidigare demoskivor förekommer, "I should be lovin' this", "Ring damn you ring" (två låtar som Refreshments sedan "snodde") och "Song for Holly". Här finns även en annan demotagning av "I thought I heard something", låten som fanns med på "You say rock"-albumet.
   Rock'n'roll-rytmerna dominerar tveklöst på skivan och det är en ren fröjd att höra den rullande pianolåten "In the red", den otroligt catchy "Get hot", den gungande "If we had stayed together", den ironiska hatsången "Not what I call pretty" och "West coast mainlining" med sin självhäftande refräng och texten där Mickey räknar upp nästan alla järnvägsstationer mellan Euston och Carlisle.
   Men Mickey kan också var mjuk och kärleksfull på balladområdet. Både "Not you" och "Dance with me" låter som filmmusik i mina öron. Över de smekande syntarna i den senare låten rimmar Mickey titeln så fint med "Romance with me". Även "Hallelujah to Amen" är en ballad av nästan gospelkaraktär. Mycket vacker.
   På väg till sista låten "Wait" har den tekniska kvalitén på skivan pendlat mellan fantastisk och ordinär men jag är laddad inför avslutningslåten som är hämtad från en tysk tv-sändning 1985 där Mickey för en gångs skull har ett helt band bakom sig. Men där sviker förväntningarna något. Låten, som aldrig har givits ut tidigare, anses väl vara en så kallad raritet i genuina Jupp-kretsar men är en ganska ospännande Chuck Berry-influerad bagatell där det burkiga ljudet påminner om något som sipprar genom väggen från grannen.
   Däremot ger omslagsbilden en gränslös lust att beställa Mickey Jupps skjorta med texten "Eskdale - where time sits down". Det är alltså i den lugna, trygga miljön som "den gamle rockaren" sitter och skriver och sedan spelar in sina skapelser.

Beställning: Albumet (utan singel) går att beställa via Paypal £13 inklusive porto. sidelakebob@gmail.com Eller i Sverige med Swish: 125 kr inkl porto till 073-669 07 00.

/ Håkan

Gick aldrig vilse

EFTER JOHN HIATTS FANTASTISKA ALBUM "BRING THE FAMILY", 80-talets bästa skiva i min värld, som släpptes i maj 1987 var det i augusti dags att turnera. Det var naturligtvis praktiskt omöjligt att få ihop killarna som spelar på skivan, Ry Cooder, Nick Lowe och Jim Keltner, men Hiatt vänder sig då till ett redan existerande band, The Goners.
   Turnén inleddes i Boulder, Colorado, fortsatte i övriga USA och Kanada och nådde sedan Europa i oktober. The Goners, som tidigare hette Bayou Rhythm Band (då med Greg Morrow på trummor), var samlingsnamnet på tre musiker som kom att bli Hiatts stadiga kompband under både 1987 och 1988. Vilket också ledde till att bandet av naturliga skäl kompade Hiatt på hans nästa studioalbum, "Slow turning" (1988).
   Ett samarbete som återupptogs 1999 och fram till 2003 var det The Goners som kompade John Hiatt på turnéer. Vilket fick till följd att bandet finns med på både "The tiki bar is open" (2001) och "Beneath this gruff exterior" (2003).


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/10 1987.

JOHN HIATT
Konserthuset, Stockholm 6 oktober 1987

Efter att ha gjort årets bästa album, "Bring the family" (inspelad på bara fyra dagar), var det inte en fråga om John Hiatt skulle lyckas under efterföljande turné. Det var istället en fråga om hur stor succén skulle bli.
   På ett inte(!) fullsatt Konserthus i Stockholm på tisdagskvällen blev han till slut inropad fyra gånger och då var det bara en bråkdel av publiken som fått nog. Efter en nära nog två timmar lång konsert som givetvis byggde på senaste skivan men också innehöll några äldre favoriter.
   "Bring the family" spelades i stort sett in live i studion. Bara ett handfull sång- och solopålägg gjordes. Därav den spontana och helt fantastiska stämningen som genomsyrade hela produktionen.
   Då jobbade Hiatt med proffs som Jim Keltner, Nick Lowe och Ry Cooder som nu när det är dags för turné inte har möjlighet att deltaga. En trio Louisiana-musiker (Sonny Landreth, slide, Dave Ranson, bas, och Ken Blevins, trummor) hade det naturliga och rullande svänget i ryggraden.
   Hiatt dubblerade mellan den akustiska gitarren och pianot så sättningen på scen var minimal men största instrumentet av dem alla denna tisdagskväll var Hiatts underbara röst.
   En röst som bar konserten under armarna från rockigaste rock, "Pink bedroom", till Ry Cooders harmoniska "Borderline", en låt som Hiatt mycket sällan gör på konserter.
   "Pink bedroom" och flera andra låtar som "She loves the jerk" och "Riding with the king" hade fått ett helt annat stuk som mer liknade soundet på senaste albumet.
   Som rutinerad konsertartist kommunicerade Hiatt ofta med publiken. Ibland ensam bakom pianot, ibland ensam på scen med gitarr. Vågade på ett moget sätt dämpa tempot i mitten på flera låtar, "Love like blood", "Your dad did" och "Riding with the king", för att sedan öka och svänga grymt mot slutet. Utan att spränga några ljudvallar eller gå vilse i oändliga solon.
   Så professionellt jobbar en 35-årig rockartist som befinner sig i sin mest blomstrande rockepok.


Aftonbladet 7/10 1987.


Expressen 7/10 1987.

/ Håkan

#29. vhs: Live at the Town and Country

THE POGUES: Live at the Town and Country (Virgin Music Video, 1988)

VI KAN VÄL UTAN VIDARE ENAS OM ATT THE POGUES nådde sin höjdpunkt ungefär samtidigt som den här konserten spelades in i mars 1988. En tidpunkt som på Wikipedia beskrivs som "Mainstream Success". Till julen 1987 släpptes den numera hela odödliga julsingeln "Fairy tale of New York" som nådde nr 2 i England och en månad senare släppte bandet det största och mest kommersiella albumet "If I should fall from grace with God".
   Under några år hade det engelska folkrockbandet Pogues växt både musikaliskt och medlemsmässigt. Från en simpel sextett med punkrötter till ett åttamannaband med obegränsade musikaliska möjligheter. Från det tämligen ordinära albumet "Red roses for me" via den Elvis Costello-producerade "Rum, sodomy & the Lash" till mängder av hitsinglar var bandet verkligen framgångsrikt.
   Traditionen med marsspelningar i London hade sedan 1985 varit en återkommande och växande företeelse för gruppen. I samband med St Patrick's Day, den irländska nationaldagen 17 mars som firas över hela världen, hade ökad popularitet gjort att storleken på konsertlokalerna i London växt med åren för The Pogues. Från Hammersmith Clarendon (1985) via Hammersmith Palais (1986) och Brixton Academy (1987) spelade de nu på Town & Country i Kentish Town norr om Camden. Inte bara en gång utan hela sex kvällar i rad plus en extrakonsert på Brixton Academy.
   Omslaget till den här vhs-kassetten berättar att allt utspelar sig på just St Patrick's Night men konserten är egentligen en mix av de sex konserterna på Town and Country. Med gästartister som Kirsty MacColl, Joe Strummer och Lynval Golding men inte Steve Earle som gästade Pogues-arrangemanget 15 och 16 mars.
   Den 59 minuter långa konserten är givetvis en förkortad version av det riktiga arrangemanget där gästartisternas minuter i strålkastarljuset knyckte en del av uppmärksamheten från just The Pogues. Men det blir ändå en underhållande och mycket trivsam timme där Shane MacGowan, bandets geni och problembarn, höll sig märkbart på benen fast han med sluddrande sång och vinglig kroppshållning ständigt kedjerökande levde upp till sitt rykte men kom ändå ihåg en majoritet av texterna.
   Pogues framgångsrika och aktuella album "If I should fall from grace with God" stod naturligtvis i centrum av scenrepertoaren med några få tillbakablickar på gruppens tidigare hits "Rainy night in Soho" och "Dirty old town". Däremot saknar jag självklara låtar som "A pair of brown eyes" och "Sally Maclennane".
   Bland gästartisterna finns det två förutsägbara namn, Joe Strummer och Kirsty MacColl, och ett lite överraskande, Lynval Golding. Att Strummer har ett visst förhållande till folkmusik lärde vi oss redan förra veckan när han sjöng "English civil war" i filmen "Rude boy" och hade 1988 jobbat nära Pogues när han året innan tillfälligt ersatte en sjuk Philip Chevron på USA-turnén. Sedan skulle ju Strummer faktiskt ersätta MacGowan när han 1992 definitivt lämnade gruppen.

HÄR FÅR STRUMMER SJUNGA "LONDON CALLING" med full energi fast instrumenteringen var folkmusik, hetsade publiken som punkdansade vilt framför scenen. Hans version av "I fought the law" finns dock inte med i konsertfilmen men han dyker regelbundet upp mellan låtarna och berättar om alla medlemmarna i Pogues.
   Kirsty MacColl är ett minst lika motiverat namn som Strummer bland Pogues gästartister. Dels var hon dotter till folkmusikprofilen och låtskrivaren Ewan MacColl som skrev "Dirty old town" redan 1949. Och dels var hon duettsångerskan som gjorde "Fairy tale of New York" till den klassiker det var. Sedan var hon i eget namn en ypperlig engelsk popsångerska mer personlig än de flesta. Men vid den här tidpunkten var hon på skivkontraktsfronten ute i kylan under några år. När Stiff gick i konkurs 1986, hennes sista singel där var "He's on the beach", var hon inget hett betraktat namn och nytt kontrakt skulle dröja till 1989, singeln "Free world" och albumet "Kite", innan hon var tillbaka i rampljuset.
   Här medverkar Kirsty på många låtar, fler än som anges på vhs-omslaget, bland annat på Pogues kommande singellåt "Fiesta" där scenen dränks i oerhörda mängder av serpentiner. På den och några andra låtar medverkar fyra blåskillar som också fanns med på senaste albumet. Tenorsaxofonisten och irländaren Joey Cashman är en gammal Pogues-vän. Trumpetaren Eli Thompson och altsaxofonisten Brian Clarke spelar till vardags i kvällens förband After Tonite (som får heta After Tonight på vhs-omslaget...). Och trombonisten Paul Taylor hade tidigare spelat i Pride Of The Cross där basisten Darryl Hunt spelade innan Pogues.
   Skabandet After Tonite var förbandet som fick några minuter i strålkastarljuset när de kompade förre Specials-gitarristen Lynval Golding i gamla hitlåten "Rudy a message to you" fast Specials-originalet (1979) hette egentligen "A message to you Rudy". Golding var manager och producent åt After Tonite som 1988 gjorde sitt enda album, "The Polish Man Who Sits In The Corner". Bandet kom, precis som Specials, från Coventry.
   "Worms", traditionell folklåt, var nog kvällens märkligaste uppträdande med trummisen Andrew Ranken vid mikrofonen som en annan Ian Dury. Då var det mer väntat att gamla irländska folklåtar som "The Irish rover" och "Wild rover" hade plats i scenrepertoaren. Den sistnämnda låten blev mycket naturligt kvällens final med allsång över hela arenan. Och ett lindrigt nyktert artistuppbåd avslutade konserten.

/ Håkan

I min skivhylla: Mike McGear

MIKE McGEAR: Mike McGear (Warner Bros K 56051)

Release: 24 september 1974
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2. Mellan Ron Woods "I've got my own album to do" och Peggy Lees "Let's love".

NU TILL ETT ALBUM SOM ÄR PLACERAD PÅ EN av två VIP-hyllor. På den första specialhyllan är Beatles - och de fyra medlemmarnas soloskivor samlade och på hyllan under återfinns skivor där Beatles-medlemmar medverkar, producerar eller exklusivt har specialskrivit låtar till skivan. Alla tre kategorierna finns faktiskt representerade på dagens aktuella vinylval. Mike McGear är bror med Paul McCartney men det är inte alls den anledningen att skivan är placerad i "den fina avdelningen". Paul har nämligen skrivit ett antal låtar på "McGear", producerat hela albumet och spelar även på skivan fast det i omslagstexten inte ser så ut, förklaring följer. Skivorna på specialhyllorna är placerade i kronologisk och inte i alfabetisk ordning vilket förklarar omgivningen (Wood och Lee) i vinylhyllan.
   Mike har ju under sin långa, långa karriär, hans band The Scaffold började ta form redan i slutet på 1962, gjort allt för att inte sammankopplas med sin berömde Beatles-storebror. Därav det påhittade pseudonymefternamnet. Den huvudsakligen komiska Liverpool-trion Scaffold blev ju allmänt kända långt senare på 60-talet med hits som "Thank U very much" och "Lily the pink" men höll Beatles-relationen hela tiden utanför.
   Möjligen hade broder Paul ett hemligt finger med i spelet på Scaffold-duon McGough & McGears 1968-album. Och på McGears första album "Woman" (1972) gömmer sig Paul bakom låtskrivarpseudonymen "Friend" på en låt men i övrigt gick bröderna McCartney i många år olika musikaliska vägar utan att mötas. Förrän våren 1973 när McGear spelade in Pauls låt "Leave it" till en singel. Ett samarbete som gav mersmak och resulterade i albuminspelningar våren 1974 med ett rumphugget Wings i kompet.
   Sommaren 1973 hade Paul McCartneys grupp tappat två medlemmar precis innan avresan till Lagos och inspelningen av "Band on the run". "Leave it" spelades in innan avhoppen och Denny Seiwell finns med på trummor. I övrigt på "McGear" är det Paul, hustrun Linda och Denny Laine som huvudsakligen står för kompet tillsammans med nye gitarristen Jimmy McCulloch (felstavat McCullough på skivomslaget). Han kom närmast från gruppen Stone The Crows och jobbade sig under inspelningarna till en fast plats i Wings.
   Uppseendeväckande att Paul och Wings inte följde upp "Band on the run", bandets bästa album, med någon turné. Det dröjde till mars 1976 innan de turnerade igen.
   Vid den här tidpunkten hade Paul McCartney kontraktsproblem med EMI och kunde inte uppträda hur som helst på andras skivor så hans officiella credit är enbart producent fast han i själva verket spelar både bas, gitarr, keyboards, piano, synthesizer och körar på skivan. Det doftar väldigt mycket Wings-sound om skivan där McGears texter och sång får ett personligt utrymme. Men jag hör också lekfullhet a la 10cc.

SKIVAN ÄR INSPELAD I 10cc:s STUDIO Strawberry Studios i Stockport strax utanför Manchester. En studio där 10cc spelade in sina fyra första album. Parallellt med "McGear"-inspelningarna producerade 10cc "Sheet music" våren 1974. Och halva den gruppen, Lol Creme och Kevin Godley, figurerar på McGears skiva som Gysmorchestra, deras unika uppfinning som gav gitarren ett sammanhängande violinliknade ljud(?), som senare skulle utvecklas till The Gizmo.
   Innan Wings hittade en trummis efter Seiwell fick Gerry Conway fylla tomrummet. Han hade folkmusikbakgrund i grupper som Eclection och Fotheringay och skulle snart ingå i Cat Stevens kompgrupp. Ett förvirrande namn förekommer bland saxofonisterna, Brian Jones. Den "riktige" Brian Jones, Rolling Stones-medlemmen, spelade faktiskt saxofon på en Beatles-låt, "You know my name (look up the number)", men dog som alla vet 1969. Den här Brian Jones, "han som kunde simma" som han själv brukar påpeka, är en ännu äldre Liverpool-musiker och spelade på tidigt 60-tal i gruppen The Undertakers där Jackie Lomax var sångare.
   McCartney har del i skrivandet av skivans samtliga originallåtar, ofta tillsammans med McGear, och "Leave it", som han har skrivit själv, är det självklara singelvalet. Häftig saxofon, den här gången spelad av Tony Coe, i introt och poplåten håller ren och skär McCartney-klass.
   Skivan inleds annars lite okonventionellt med en cover, "Sea breezes" från Roxy Musics debut 1972, som ekar McCartney både vid pianot och på den reggaedoftande sekvensen i låten. Ekon av Scaffolds skämtsamma pop återkommer vid några tillfällen på den här skivan. McGear sjunger lite tillgjort på "What do we really know?", McGear läser texten till "Norton" på Liverpool-dialekt till en gitarrinstrumental melodi och "Simply love you" är enkel på gränsen till banal och driver därmed med popgenren.
   "Giving grease a ride" är albumets rockigaste stund med McCulloch i högform på en låt med en lång jamsession-liknande avslutning. Förutom "Leave it" är det två pianoballader som musikaliskt lyser starkast på albumet, "The casket" och "The man who found God on the moon". Den första är vemodigt vacker, och har en text skriven av Scaffold-kollegan/poeten Roger McGough, där Chieftains-profilen Paddy Moloneys säckpipa är perfekt krydda. Den andra är, komplett med Buzz Aldrins röst från månen, en fantastisk final på ett kanske i sin helhet något ojämnt album.

/ Håkan

Bob Dylan får Nobelpriset

BOB DYLAN FÅR NOBELPRISET I LTTERATUR. Jag trodde väl aldrig i min vildaste fantasi att jag någon gång skulle kunna kommentera en Nobelpris-vinnare. Det brukar vara någon obskyr författare från något avlägset land långt bort med ett näst intill svåruttalat namn som brukar stå i den blickpunkten timmarna efter det spännande avslöjandet. Men nu är det ändå så att en av musikhistoriens största ikoner har fått priset och då krävs det väl att även jag lämnar ut min ståndpunkt i frågan. Och då är det så enkelt att jag kan upprepa min krönika i Nerikes Allehanda från 13 maj 2000 inför Polarpriset det året. Och jag står fortfarande för de orden.
   Sedan måste jag, i denna stund, naturligtvis räkna upp mina skivfavoriter och mina få konsertupplevelser med Dylan. Och även där kan jag hänvisa till några texter som jag har publicerat på Håkans Pop. "Blood on the tracks" fanns naturligtvis med på min lista över bästa 70-talsfavoriter. När han gjorde den fantastiska "Infidels" på 80-talet blev det en av mina största Dylan-favoriter. Jag har även uppmärksammat hans singlar på 60-talet.
   På scen hade jag möjligheten att se Bob Dylan på Ullevi 1984 men blev nog mer tagen av turnén tre år senare, i september 1987, när han uppträdde med Tom Petty & Heartbreakers som kompband.
   Men åter till min drygt 16 år gamla krönika som jag med reservation för de tidsmässiga vinklingarna fortfarande står för.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13 maj 2000.

DYLAN ÄR TROTS ALLT EN VÄLFÖRTJÄNT POLARPRIS-VINNARE

JAG ÄR INGEN BOB DYLAN-FANATIKER. Vilket inte betyder per automatik att jag hatar karln. Jag älskar inte Dylan reservationslöst, som många i min omgivning och generation gör, så mitt intresse för den levande legenden anses svalt och oengagerat.
   OK, jag kanske inte kan citera en hel vers Dylan-poesi på rak arm och ej heller kan jag med exakthet placera varje låt på rätt album utan facit. Men det är svårt att inte respektera människan Robert Zimmerman och det mesta han har gjort.
   Ty han har hämtat sig starkt efter varje kommersiell krasch eller musikalisk djupdykning som få andra. Det visar på mänskliga drag och en våghalsig inställning som kryddar varje artistkarriär. Inte minst Dylans som snart passerar helt ofattbara 40 år.
   Som med alla artister jag riktigt respekterar fascineras jag lika mycket av parenteserna, ögonblicken av tomgång, som av de odödliga klassikerna. Därför analyserar jag mittuppslaget i CD-häftet till nya samlingsskivan "The very best of Bob Dylan", där hela hans diskografi ligger som en myrstack, på ett litet annorlunda sätt än den hängivna fanatikern.
   Till exempel upptäcker jag att ett album, den mediokra livedubbeln "Before the flood", helt sonika utelämnats. Som får mig att dra slutsatsen att även de mest initierade vill blunda (och hålla för öronen) för Dylans värsta klavertramp.
   Nämnda liveskiva avslutar Dylans längsta vågdal i karriären mellan 1970 och 1974. Som bestod av coverskivor, outtakes, filmförsök och ett miserabelt försök till nystart på nytt skivbolag.

DET ÄR DÅ, I KARRIÄRENS MEST PRESSADE STUND, rockpoeten nummer ett i världen kliver fram och gör "Blood on the tracks" som är så outstanding lysande att jag på den punkten är helt enig med fanatikerskaran.
   Hans djupt religiösa period, som lyckligtvis inte blev så lång, är ett annat svart hål i diskografin. "Slow train coming" kan jag acceptera men "Saved" är så olyssningsbar att jag inte längre har plats för den i skivsamlingen.
   Revanschen i detta läge heter "Infidels" och är också en av mina största Dylan-favoriter. Dylans 80-tal på skiva var i övrigt fladdrigt och ofokuserat, flera av albumen var hopplock från många inspelningstillfällen innan producenterna Daniel Lanois och Don Was kom in och styrde upp Dylan mot ännu en period av stor rockmusik. Med "Oh mercy" och utmärkta "Under the red sky", två album som märkligt nog inte representeras med en enda låt på ovannämnda samling.
   90-talet inleder Dylan med ytterligare några oinspirerade liveskivor som jag dock förlåter honom för ty Unplugged-spelningen på MTV, som också har blivit en utsökt skiva, var otroligt stark och ett i övrigt osedvanligt tunt decennium efter Dylans mått mätt avslutades med den mycket skärpta "Time out of mind".
   Så när Bob Dylan från i dag, när han landar i Sverige, och nästan en vecka framåt står i musikalisk fokus i landet (EM-schlagern får ursäkta) så befinner han sig på ännu en av dessa oräkneliga toppar i karriären. Och när han på måndag tar emot Polar-priset så är det för en gångs skull alldeles välförtjänt. Och inte en dag försent.
   Fast visst gjorde Byrds Dylan-låtarna bättre än han själv på 60-talet. Och "Mighty Quinn" har Dylan aldrig gjort bättre än Manfred Mann en gång gjorde.

/ Håkan

"Down Harrison"

DOWN HARRISON
Down Harrison
(Rootsy)

För andra gången idag (se recensionen av Wille Ahnbergs album) får jag anledning att förklara varför kända, rutinerade och etablerade musiker inte gör skicklig men totalt opersonlig kvalitetsrock a la Toto per automatik. Den tajta rytmsektionen i Down Harrison, trummisen Pelle Alsing och basisten Tommy Cassemar, har funnits med i ett oräkneligt antal musikaliska sammanhang i drygt 30 år. Och bidrar här i den nya svenska rockgruppen Down Harrison med både rutin, passion och spelglädje.
   Om man vill göra historien om gruppen Down Harrison lång, som vi gärna gör på den här sidan med det obegränsade utrymmet, så började den på sätt och vis redan 2001. Då ville den svenske sångaren och låtskrivaren Jesper Willaume spela in sina sånger där bland annat ovannämnda Cassemar och Alsing fanns med i studion. Skivbolagsstrul gjorde att skivan aldrig gavs ut och inspelningarna föll i glömska medan Willaume och satsade mer eller mindre på restaurangbranschen istället.
   Vid sidan av alla sina andra åtaganden i olika grupper och kompband började samma Cassemar och Alsing för 2012 att planera för en egen grupp då minnet av de gamla Willaume-inspelningarna väcktes till liv och blev en grogrund för det nya projektet. Nu hade gitarristen Jonas Isacsson (som för övrigt tillsammans med Alsing och Cassemar spelade på Roxettes första album 1986...) anslutit till bandet som i Willaumes huvud fått namnet Down Harrison. På 80-talet reste han runt i USA och fastnade i Leadville, Colorado i tre år där han ofta gick nerför gatan Harrison Avenue. Därav gruppnamnet.
   Isacsson hoppade sedan av det än så länge ganska ofokuserade projektet och en gammal vän till Alsing, Micke Wedberg, blev ersättare. Wedberg spelade både gitarr och keyboards men han ägde också en inspelningsstudio, Prepost Studio, där gruppens första låtar skulle komma att spelas in.
   Första upplagan av det här albumet släpptes digitalt förra våren, samtidigt kom Willaumes album "This Year The Summer Will Be Long" (går att beställa här) och i våras skrev bandet kontrakt med Rootsy som imorgon släpper en remastrad upplaga av albumet "Down Harrison" på riktigt.
   Först rimmar namnen Pelle Alsing, Tommy Cassemar och Ola Gustafsson (ständig gästartist hos Down Harrison) inte så naturligt med ett skivbolag som brinner för musik med artister, både svenska och utländska, som har främst amerikanska rötter inom country, blues och americana. Men när jag lyssnar på skivan faller alla pusselbitar på plats väldigt snabbt och naturligt.
   Både band, repertoar och arrangemang bör nämligen sorteras in under americana-etiketten som i det här fallet omfattar lite tyngre Neil Young-influerad rock ("Enemy" och "The big fence"), countryrock a la Jayhawks, några poppigare låtar men också akustiska inslag som snarare tillhör singer/songwriter-genren.
   Bandet är uppenbart en tajt enhet med sångaren Jesper Willaume och hans texter i frontlinjen. Musikaliskt välgjort men med en personlig känsla som förstärker låtmaterialet. Jag misstänker att gästgitarristen Ola Gustafsson ligger bakom de countryfierade detaljerna med sin steelgitarr och de rockigare höjdpunkterna med sin slide.
   En konsert med Down Harrison står på önskelistan.

/ Håkan

Covers: Wille Ahnberg

WILLE AHNBERG: Långsamme jägaren (Mowihla/Ear Hear/Plugged)

Min långa serie med coverskivor gör en tillfällig comeback på den här sidan. Med en helt ny skiva (släpps imorgon) där Wille Ahnberg tolkar sin stora hjälte Ian Hunters låtar på ett väldigt personligt sätt med svenska texter som han själv har skrivit. Redan på Ahnbergs förra album, "Det finns ingen cirkus", fanns det en Hunter-låt (titellåten) som kommer i repris här. Han och hans många kända musiker har alltså musikaliskt inte kopierat utan snarare tolkat Hunter-låtar från både Mott The Hoople-tiden och den senare solokarriären.
   Spännvidden i materialet vad gäller ursprung och tidsperiod är stor, från tidigt 70-tal till 2009, men Ahnberg har lyckats förena sound och produktion till ett ganska helgjutet resultat. Från en artist med ett homogent intresse för en artist och hans repertoar till en, i det här fallet, ganska ordinärt Ian Hunter-intresserad recensent (det vill säga jag) är steget ganska långt i praktiken. Speciellt som Ahnberg har letat covermaterial bland mycket obskyra låtar, från allmänt mindre kända albumlåtar till en singel-b-sida och en demolåt.
   Från en fantast som Ahnberg till en nördig bloggare (det vill säga jag) är steget däremot inte alls långt. I cd-häftet har han noggrant noterat alla fakta kring låtarna och jag, i min tur, har researchat och lyssnat in mig på originalinspelningar som i väldigt få fall redan var bekanta för mig.
   Urvalet har haft en tydlig linje när Ahnberg genomgående valt de mindre rockiga ögonblicken i Mott The Hooples och Ian Hunters repertoar. Med låtar och arrangemang som har finjusterats in i minsta detalj och sedan spelats in med värdig skicklighet av ett gäng professionella musiker under ledning av producenterna Sven Lindvall, Uffe Börjesson och Ahnberg själv.
   I grundsättningen har för övrigt Per Lindvall, Peter Hallström, Staffan Astner och Jesper Nordenström spelat med Sara Isaksson som sångerska. Där finns ingen så kallad virtuosvarning och det spelas genomgående med en känslig och varsam prägel som ibland lyfter de lågmälda arrangemangen till en nästan magisk nivå.
   Sång- och textmässigt är det lika personligt. Ahnberg saknar den där David Bowie-influerade stämman som Hunter ofta hade i Mott men han sjunger både starkt och naturligt. Och det är med poetisk finurlighet han har "översatt" Hunters texter. Med små kunskaper i ämnet (det vill säga som jag) går det att uppfatta skivan som om den enbart innehåller originallåtar.
   Musikaliskt rör det sig till stor del i det lugna och lågmälda. Därför blir det lite överraskande när han tar hand om Hunters avskalade demo "All is forgiven" och gör en slagkraftig poplåt, "Det finns ingen cirkus", med klara hittendenser av den.
   Ahnberg har även normaliserat "Overnight angels", som med ekoröst och fasförskjutning är en rejäl rocklåt i original, fast visst låter arrangemanget här som om den är hämtad från Nationalteaterns "Livet är en fest".
   Hursomhelst är "Långsamme jägaren" gjord med ett stort hjärta och den kärleken når lyssnaren i nästan varje spår på skivan.


Långsamme jägaren (Sea Diver) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1972. Från Mott The Hooples album "All the young dudes".
Normandie (Ill wind blowing) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1980 (Inspelad 1971). Från Mott The Hooples samlingsalbum "Two miles from heaven".
Noll noll (Trudi's song) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1974. Från Mott The Hooples album "The Hoople".
Det finns ingen cirkus (All is forgiven) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
2000. Från Ian Hunters album (demo) "Once bitten, twice shy".
Ingen kan vinna (Win it all) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
2009. Från Ian Hunters album "Man overboard".
Ängel från en mindre stad (Angel of 8th Avenue) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1971. Från Mott The Hooples album "Wild life".
Ingenting brinner i mörker (Overnight angels) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1977. Från Mott The Hooples album "Overnight angels".
Tre ljusår härifrån (3000 miles from here) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1975. Från Ian Hunters album "Ian Hunter".
Barn och dårar (Sons and daughters) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1980. Från Ian Hunters album "Welcome to the club".
R.I.P. (Rest In Peace) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1974. B-sida ("The golden age of rock'n'roll") med Mott The Hoople.

/ Håkan

Når himmelska höjder

Foto: Anders Erkman


I MITTEN PÅ 80-TALET VAR MIKAEL RICKFORS en musikaliskt vilsen artist. 1983 gick han och hans alldeles lysande kompband (bland annat Peter Ljung och Per Lindvall) skilda vägar och han började uppträda ensam med akustisk gitarr. Bland annat i Örebro i maj 1984.
   Det ganska misslyckade albumet "Hearthunters" (1985) gav inget hopp på en intressant fortsättning men 1986 höll han, vid tiden för den här konserten, på och slipade på en coverskiva med övervägande amerikanska svarta låtar. Konserten innehöll många låtar från den repertoaren.
   Under den månadslånga sommarturnén kompades Rickfors åter av ett musikaliskt starkt band med musiker: David Carlson (som vikarierade för Mats Claesson), gitarr, Rolf Alex, trummor, Olle Westberg, keyboards, och Ola Johansson, bas.
   Däremot är det märkligt att den nyskrivna låten "Open up the gates of heaven", som jag nämner i recensionen, inte har dykt upp i något sammanhang sedan dess.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/7 1986.

MIKAEL RICKFORS
Strömpis, Örebro 20 juli 1986

Det finns röster och det finns RÖSTER. Har under våren prisat en del amerikanska soloartister men här i Sverige äger vi den starkaste av dem alla, Mikael Rickfors. Han är ett unikum här och skulle med de rätta kontakterna bli mycket stor även internationellt.
   Han har visat det under några korta tv-framträdanden under försommaren och han visar det i ännu högre grad under pågående sommarturné som inte genomförs traditionellt i bara folkparkerna utan även på mindre ställen och klubbar.
   Strömpis i Örebro var därför ett särdeles skräddarsytt auditorium med en söndagspublik som inte sparade på ovationerna och responsen var stundtals total mot slutet.
   Mikael Rickfors är ingen man som vänder kappan efter vinden. När han tvärtemot allt sunt förnuft dumpade sitt skickliga kompband för nästan tre år sedan och reste ut ensam med gitarr och trummaskin var vi många som höjde på ögonbrynen.
   Efter dessa år av parentes och tystnad har nya kompbandet formats stadigt men säkert och är nu fulländat om än inte lika tätt som det forna superkompet. Men de var en perfekt språngbräda för Rickfors egen utstrålning och suveräna röstresurser.
   Den på kort varsel engagerade gitarristen David Carlson (före detta Raj Montana Band) och Olle Westberg, med sitt rock'n'roll-piano, imponerade mest denna natt.
   Live presenterade Rickfors soulmusik på rockmusikens villkor. Den tillvaratog och vårdade röstens möjligheter. I scenrepertoaren förekommer för tillfället flitigt med covers som just passar och understryker Rickfors alla förtjänster.
   Bland de finstämda balladerna hittade vi konsertens höjdpunkter, Springsteens "Club soul city", vemodiga "Dark end of the street", slagnumret "When a man loves a woman" och extraextralåten "Ain't no sunshine".
   Och kvällens definitiva pärla var också en ballad, "Open up the gates of heaven", en nyskriven låt. Där Rickfors medkompositör, Easy Action-sångaren Tommy Nilsson, hjälpte låten upp till himmelska höjder.
   Enda nya låten i en repertoar som blandade covers, ofta mindre kända, med säkra Rickfors-hits. Inte så spännande och inte så överraskande men en sagolikt effektivt styrkedemonstration av Rickfors med band

/ Håkan

#30. dvd: Rude boy

THE CLASH: Rude boy (Metrodome, 2001)

DEN ENGELSKA BIOGRAFFILMEN "RUDE BOY", från 1980, är i grund och botten en fiktiv historia men så nära en dokumentär det går att komma. Den berättar historien om punkaren Ray Gange, som spelar sig själv, och säger upp sig från jobbet i en sexshop i Londons West End för att börja jobba som roadie i Englands just då (1978) mest spännande liveband, The Clash. Följer med bandet på turné och vi får genom kameran tillträde till bandets replokaler, inspelningsstudio, backstage och scenen i explosiva livebilder.
   Filmen ligger mig väldigt varmt om hjärtat då jag såg "Rude boy" på biograf i London i mars 1980 veckan efter premiären. De livefilmade sekvenserna i filmen är så levande och musikaliskt starka att jag just där och då blev mycket imponerad av gruppen, mer än tidigare. Och då kan jag tillägga att jag såg bandet live i Örebro i oktober 1977 och hade lyssnat på "London calling" bara några månader innan filmen.
   "Rude boy" är en fantastisk musikfilm fast den nog mest har ambition att förmedla ett politiskt budskap från ett England där rasism härjar, gatudemonstrationer avlöser varandra medan högerpartiet National Front växer och Margaret Thatcher till slut får makten 1979. Filmen är på sätt och vis ett tidsdokument men budskapet är inte så tydligt fast Gange hänger i de rätta sällskapen där Clash har sin hemvist. Bandet har i efterhand underkänt filmen och var missnöjda med hur bandets åsikter skildrades. När jag såg filmen första gången överskuggade Clashs framträdanden alla eventuella budskap och jag har fortfarande samma känsla.
   Mellan alla fina livebilder drar Gange (namnet är slarvigt felstavat "Ray Grange" på omslaget till min dvd...) omkring lite håglöst i London, trött på jobbet men drömmer rockstjärnedrömmen och som roadie åt Clash blir hans dröm nästan verklighet. Denne Gange hade ingen skådespelarrutin när filmen gjordes och konstigt nog fick han inga fler anbud efter "Rude boy". Visar väl ingen extremt stor talang som skådespelare här men ser bra ut och borde kunna levt på den här erfarenheten.
   När jag idag söker på Ray Ganges namn visar det sig, lite uppseendeväckande, att han håller på och spelar in en film, "The price of death" (se bild vänster), just nu och spelar då Sam Crenshaw i en västernfilm med okänt premiärdatum.
   Producenterna och regissörerna till "Rude boy", Jack Hazan och David Mingay, kunde inte skryta om någon intressant bakgrund i filmbranschen och filmen resulterade inte i någon stor framtid för de två. Men de har kommit nära Clash i en tid när deras storhet var i växande. När filmen gjordes, 1978, hade Clash exempelvis inte släppt någon skiva i USA. Debutsingeln där blev "I fought the law" samtidigt som debutalbumet släpptes sommaren 1979, drygt två år efter England.
   I verkligheten utspelar sig filmen när bandet håller på och spelar in sitt andra album, "Give 'em enough rope", i Basing Street Studios våren 1978 och livebilderna är hämtade från den engelska turnén "Clash on parole" från samma tid.

DE ENGELSKA MILJÖERNA FRÅN DET SENA 70-TALET förstärker givetvis är också filmens kvalitetsnivå men mest av allt är det alltså livebilderna med The Clash som gör filmen levande till just den intressanta musikfilm som marknadsföringen vill förmedla: "The movie is a must have for Clash fans" som det heter. Ljudet är verkligen vibrerande och Clashs rockiga livesound kliver ut ur tv-rutan på ett mycket effektivt sätt. Ofta är konsertinslagen filmade bakifrån där man ser det gungande publikhavet, som i Victoria Park 30 April 1978, älska den engelska punkrockens ledande band fysiskt.
   Från Rock Against Racism-konserten får vi oerhört starka konsertversioner av "London's burning" och "White riot" (där Sham 69-sångaren Jimmy Pursey gör ett inhopp) som hetsar upp publiken till max.
   Men även ett besök i replokalen Rehearsal Rehearsals i Camden, där de spelar "Garageland", är musikaliskt imponerande när de tre musikerna står med ansiktet mot trummisen Topper Headon och öser på för livet.
   Turnén våren 1978 tar Clash också till Skottland och vi får några explosiva livebilder från både Glasgow, Aberdeen och Dunfermline. Men också ett exklusivt besök i inspelningsstudion där Joe Strummer och Mick Jones sjunger in "All the young punks" respektive "Stay free" till nya albumet.
   Det sägs att Clash spelade in musiken till livebilderna igen i studion men det är inget som stör livekänslan i deras framträdanden här. De tre låtarna från Music Machine i London, "Complete control", "Safe Europeran home" och "What's my name", tillhör filmens höjdpunkter. Inte minst tack vare en kokande het publik.
   Till de mest exklusiva bidragen till filmen vill jag nog också räkna Joe Strummer sittande vid pianot i bandets replokal och hamra iväg "No reason" och en helt orepeterad "Let the good times roll". Två låtar som inte finns officiellt utgivna med Clash. Men även liveversionen av "I fought the law" på ett packat Lyceum i London, filmens sista liveinslag, imponerar givetvis.
   Det felstavade namnet på huvudrollsinnehaven är givetvis en stor miss men informationen i övrigt, på insidan av dvd-omslaget, är utmärkt där alla scener i filmen är tydligt markerade.

Extramaterial: 1. Livespår: "English Civil War", den gamla amerikanska folksången "When Johnny Comes Marching Home" som med irländska rötter också är känd som "Johnny I Hardly Knew Ye". 2. Livespår: "White riot", trångt och livligt både på och framför scenen. 3. Stillbilder från filmen. 4. Production notes: Förklaring på det 400 år gamla uttrycket "Rude boy" som även har en jamaicansk koppling. Historien om Ray Gange och vad som hände efter filmen, att han flyttade till USA och gifte sig. Clashs historia fram till filmen i mars 1980: Turnéplanen för "Clash on parole" uppritad på Englandskarta. David Mingay/Jack Hazan-samarbetet förklaras. Träffades 1969 och hadenågra anspråkslösa filmer, "Grant North" och "A bigger splash", bakom sig innan "Rude boy".

/ Håkan

I min skivhylla: Dan Fogelberg

DAN FOGELBERG: Souvenirs (Epic/Full Moon KE 33137)

Release: Oktober 1974
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan de två Fogelberg-albumen "Home free" och "Captured angel".

PÅ MIN VÄG GENOM FJÄRDE SKIVHYLLAN stannar jag upp i den relativa mängden av Dan Fogelberg-skivor. Han var en stor favorit från mitten av 70-talet och några år framåt och "Souvenirs", hans andra soloalbum, var min premiärplatta med honom. Mitt i countryrockgenrens peak gjorde det svenskklingande namnet entré med sin kvalitativa musik, egna låtar och genuina sång. Under några år, från Eagles (sommaren 1972) och framåt, var jag rätt så fångad av det amerikanska soundet och letade ofta närbesläktade artister och kopplingar via musiker och producenter. Ibland var det så lätt att hitta artister och musik hos Eagles-kollegor på skivbolaget Asylum men ibland, som i Fogelbergs fall, var det andra beröringspunkter.
   Jag försöker tänka mig in i hur jag hittade den här skivan i skivaffärens nyhetsfack hösten 1974. Omslagsbilden på Fogelberg är ju enkel och tilldragande och producenten Joe Walsh var ju redan ett känt namn (ett år innan han blev medlem i Eagles) fast han som artist gjorde tyngre musik. Jag tror att det framförallt var namnen på tre Eagles-medlemmar (Don Henley, Randy Meisner och Glenn Frey) i kompet som fick mig intresserad. Dessutom delade han manager (Irv Azoff) med Eagles. Trovärdiga musiker som Russ Kunkel, Kenny Passarelli, Gerry Beckley (America) och några Manassas-medlemmar gjorde "Souvenirs" till ett givet köp.
   På det Henry Diltz-fotograferade omslaget ser Fogelberg ut att ha indianinspirerade rötter som för övrigt blev än mer uppenbart när jag flera år senare, förmodligen efter Fogelbergs tredje album "Captured angel", fick tag i hans första soloalbum, "Home free" (1973), där självporträttet på omslaget tydligt påminner om indianrötter.
   Men fakta i den misstanken säger något helt annat. Dans mamma var skotsk immigrant och pappan härstammade från Sverige. Fågelberg? Dan började tidigt ägna sig åt musik, som fjortonåring var han medlem i The Clan som hade Beatles-covers i repertoaren. Fortsatte sedan i The Coachmen där han som 16-åring skrev gruppens låtar på bland annat två singlar. Men det här var inget jag var medveten om när jag första gången lyssnade på "Souvenirs".
   Redan på skivans inledningslåt, "Part of the plan" som också är albumets singelval, hamnar soundet i perfekt countryrock. Halvakustiskt arrangemang och Dan sjunger med en lätt nasal och Stephen Stills-liknande röst där Manassas-medlemmen Joe Lalas congas drar åt latinamerikanskt håll.
   Förutom Fogelbergs fina låtskrivarkvalitéer är han en begåvad musiker som spelar både gitarr och keyboards på skivan och gör materialet variationsrikt på både gott och ont. Från Neil Young-rytmerna i "Better change" och "As the raven flies" till finstämda och lite inställsamma ballader. Titellåten följs utan avbrott av "The long way", båda snyggt dekorerade med stråkarrangemang. Kommersiellt influerade låtar, javisst, men personligheten är uppenbar på några låtar, exempelvis bluegrassdoftande "Morning sky", fast "Souvenirs" drygt 40 år senare som helhet kanske är lite för 70-talsbaserad för att kunna betraktas som tidlös.

/ Håkan

Husbands vann premiärpubliken

UNDER SENARE DELEN AV 80-TALET besökte Niklas Strömstedt, Lasse Lindbom och Janne Bark Örebro tillsammans vid ett flertal tillfällen. Först enbart under gruppnamnet The Husbands (som här), med företrädesvis covers i repertoaren, men skulle senare bli kända som skivgruppen Triad, originalmaterial med samma tre medlemmar.
   Den gruppen hade precis (julen 1986) fått en oplanerad framgång med jullåten "Tänd ett ljus" men det var inget som avhandlades på den här konserten i februari 1987 där repertoaren uteslutande var covers.
   Alla tre Husbands-medlemmarna hade tidigare på 80-talet släppt skivor under egna namn men var under åren innan Triad-succén ganska bortglömda. Det var ingen tillfällighet att Husbands första album hade titeln "The very well known Hasbeens"...
   Med sig till Örebro hade de trummisen Niels Nordin, göteborgaren och tidigare Tottas Bluesband-medlemmen.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/3 1987.

THE HUSBANDS
Nya Continental, Örebro 27 februari 1987

Egentligen är det förbluffande, förvånansvärt och ett stort kors i taket att så ordinär och icke-originell rockmusik som den The Husbands spelar så totalt kan fånga en publik. Men det är också fantastiskt att deras helt trendlösa musik går hem i en tid då nästan allt handlar om image, utseende och hårgelé.
   Det var alltså The Husbands som var premiärakt i fredagskväll på Nya Continentals nya giv på levande rock. Stämningen var god stundtals på gränsen till hejdlös framför den specialbyggda scenen i restaurangens matsal. Lokalen har blivit en naturlig rockscen, folk såg bra och hörde ännu bättre och stämningen steg i samma takt som rockmusiken dunkade fram.
   Projektet Husbands började en gång som en anspråkslös fritidssysselsättning men har blivit allt seriösare med tiden. En skiva är inspelad men ska bara distribueras till branschfolk i pr-syfte.
   Vid sidan av det suveräna valet av covermaterial var det bandets styrka med tre sångare som gav låtarna olika karaktär. Ingen av Niklas Strömstedt, Lasse Lindbom eller Janne Bark är några fullblodsrockare men är trevliga och charmiga med en nyttig distans till både livet och showbusiness.
   Glöm ej heller motorn i gänget, trummisen Niels Nordin, som den genuina göteborgska glimten i ögat fick det att svänga.
   I en repertoar med idel kända och okända hits var det ändå några låtar som stod ut mer ändet mesta. Det var givetvis Janne Barks numera klassiska tolkning av Neil Youngs "Helpless". Och Marshall Crenshaws utomordentliga poppärla "Favourite waste of time".
   Och inför en avslutning där både "Proud Mary", "Twist and shout" och "Wild thing" förekom var det svårt att stå likgiltig.
   De omåttligt squash- och tennisintresserade medlemmarna i Husbands bestämde repertoaren strax innan konserten som blev en lyckad start på Nya Continentals rocksatsning. En konsert med låtar som räcker långt om än inte ända fram till magins förtrollande värld.

/ Håkan

#31. vhs: Sweet Toronto

JOHN LENNON AND THE PLASTIC ONO BAND: Sweet Toronto (Parkfield, 1988)

HÖSTEN 1969 EXISTERADE THE BEATLES FORTFARANDE enbart som gruppnamn och kvartetten var "minuter" från splittring. Bara några månader innan "Abbey Road"-albumet, som kom ut i september, släppte John Lennon sin "Give peace a chance"-singel, under namnet Plastic Ono Band, och med ens var hans solokarriär igång. Mycket oplanerat och spontant blev det dessutom livedebut för bandet, som egentligen var ett studioprojekt, 13 september 1969 på festivalen The Toronto Rock and Roll Revival vars konsertupptagning gavs ut som vhs 19 år senare.
   Den här festivalen koncentrerade sig, som namnet skvallrar om, på gamla 50-tals-artister. Fyra av dessa finns med i filmen, Bo Diddley, Jerry Lee Lewis, Chuck Berry och Little Richard, men även Gene Vincent uppträdde på festivalen. Toppnamnet på festivalen var The Doors, då aktuella med singeln "Tell all the people" och albumet "The soft parade", och den nya gruppen Chicago hade precis skivdebuterat med singeln "Questions 67 and 68".
   Den amerikanska gruppen Cat Mother & the Allnight Newsboys hade på sommaren haft en hit med ett rock'n'roll-medley, "Good Old Rock 'n' Roll", och passade därför in perfekt i festivalformatet. Andra artister på festivalen var Junior Walker and the All Stars, Tony Joe White, Alice Cooper (hade precis skivdebuterat och kompade också Gene Vincent), den spektakuläre engelsmannen Screaming Lord Sutch (som just höll på att spela in "Lord Sutch and Heavy Friends") och Doug Kershaw plus några lokala band (Nucleus, Flapping och Whisky Howl) varav några medlemmar kompade Chuck Berry.
   John Lennons unika framträdande, första gången en Beatles-medlem stod på en stor scen sedan 1966, var ett otroligt snabbt och sent beslut. Dålig biljettförsäljning hade gjort arrangörerna desperata. Arrangören John Bower ringde John Lennon i London 12 september (dagen före festivalen!) och frågade om han kunde vara konferencier på festivalen. Lennon svarade spontant och sedvanligt ogenomtänkt att han till och med kunde tänka sig uppträda under namnet Plastic Ono Band som egentligen inte existerade som band med officiella medlemmar.

FÖR ATT SNABBT FIXA ETT LIVEBAND GICK FRÅGAN först till George Harrison som avstod men föreslog den dåvarande Blind Faith-gitarristen Eric Clapton som dock var svår att nå den dagen. Däremot bestämdes det direkt att förre Manfred Mann-basisten Klaus Voormann och trummisen Alan White (från gruppen Happy Magazine), båda hade figurerat på skivinspelningar i Beatles Apple-studio, skulle följa med till Toronto. Ett engagemang som skulle ge dem fortsatt jobb i kretsen kring gamla Beatles-medlemmar år framöver. Bland annat spelar både Voormann och White sedan på Lennons "Imagine" och Harrisons "All things must pass".
   Clapton blev medveten om konserten först på morgonen 13 september men kom direkt till Heathrow Airport för att följa med flight 124 till Toronto. I första klass på planet repeterades det vilt och bestämdes snabbt att gamla rocklåtar plus några Lennon-original skulle bli kvällens repertoar.
   En av filmhistoriens mest berömda regissörer av dokumentära musikfilmer, Donn Allen (populärt förkortat till D.A.) Pennebaker, har filmat den här konserten. Pennebaker började en gång med Bob Dylans "Don't look back" (1967), fortsatte med "Monterey pop" (1968) och har sedan genom åren jobbat med David Bowie, Jimi Hendrix, Depeche Mode, Otis Redding och Jerry Lee Lewis. "Sweet Toronto", som är primitivt filmad enligt Pennebakers mall, fick aldrig allmän spridning när den var aktuell utan gavs ut först 1988 och är just den vhs-film jag äger.
   Filmen Inleds med Yoko Ono på en Lennon-konstutställning 1988. Hon berättar om honom, hans konstbakgrund och mötet på Indica Gallery 1967 och några Lennon-teckningar visas upp.
   Musikaliskt är det Bo Diddleys scenversion av "Bo Diddley", låten, som ackompanjerar filmbilderna från Toronto och visar bandets limousinfärd från flygplatsen, omgiven av många motorcyklar, till festivalarenan Varsity Stadium.
   Diddley följs av Jerry Lee, Chuck och Little Richard i låtarna "Hound dog" (ingen speciellt representativ Jerry Lee-låt), "Johnny B Goode" respektive "Lucille" innan huvudakten äntrar scenen i den svarta natten runt midnatt. I filmens förtexter presenteras bandet som "The Plastic Ono Band featuring Eric Clapton" och på scen dyker Lennon upp i samma vita kostym som följt med honom från "Wedding album" via omslagsfotografering på Abbey Road till den här lördagen i september 1969.

MED TJOCKT MUSTIGT SVART SKÄGG OCH FRODIGT långhårig greppar Lennon sin gräddvita gitarr och bandet exploderar i en tung version av "Blue suede shoes" med orepeterat solo från Clapton. Han har redan här rutinen att under den åtta låtar korta repertoaren hämta inspiration från sin trygga ryggrad och ändå leverera sina solon perfekt. Filminspelningen ger inte alls soundet någon rättvisa om jag ska jämföra med mixningen som gavs ut i december 1969 som liveskivan "Live peace in Toronto". Men det är givetvis intressant att få uppleva konserten i bild också.
   Sedan följer "Money", "Dizzy miss Lizzy" och "Yer blues" (nattens första originallåt, från "The white album") och Yoko tar efterhand mer plats på scen. Både visuellt, hoppar in i en vit säck, och ljudmässigt ylar hon med alltmer i låtarna. Den ännu oinspelade "Cold turkey" får här sin världspremiär, spelas in först två veckor senare med Ringo Starr på trummor och ges ut som Plastic Ono Bands andra singel i oktober 1969.
   Inför konsertens huvudtemalåt, "Give peace a chance", förklarar Lennon att han har glömt texten men "jag kan refrängen" i en låt som givetvis blir en rungande allsång i publiken. Sedan tar Yoko Ono över föreställningen som utvecklas till en avantgardistisk konstinstallation där hon först sjunger, nästan sjunger, sin egen "Don't Worry Kyoko (Mummy's Only Looking for a Hand in the Snow)" som också den är ny och outgiven. Ges senare ut som b-sida till "Cold turkey". Yoko ger 1969 wejlande sång ett ansikte, kanske mer skrik än sång, och är olyssningsbart på enbart skiva men kompet här är riktigt suggestivt och effektivt när texten, en upprepning av "Don't worry", slungas fram.
   Andra låten med Yoko, "John John (let's hope for peace) från "Wedding album", är mer en solouppvisning från henne där "musiken" är rundgång och "sången" improviserad. Lennon skruvar på förstärkaren och vänder upp och ned på gitarren, pendlar gitarren mot förstärkaren och ställer sedan gitarren lutad mot förstärkaren med en monoton rundgång som följd. Medan Yokos illvrål till sång låter som fiskmåsarna på försommaren och jag undrar vad brevbäraren, som just slänger ner post i brevinkastet, tänker när han hör primalskriket från den japanska konstnärinnan. "Jaså, har de skaffat katt igen?".
   Lennon och musikerna står upp, även de undrar om föreställningen är över och lämnar till slut scenen där rundgången fortsätter medan sluttexterna rullar på filmen. Sluttexter som innehåller en mängd felaktigheter. Som låttitlarna "You make me dizzy, miss Lizzy" och "Don't worry Kyoto" (Yokos dotter heter Kyoko), Klaus Voormann (inte Voorman) är det korrekta namnet på basisten, "Give peace a chance" krediteras enbart Lennon fast den officiellt tillskrivs Lennon/McCartney och "Hound dog" skrevs av Leiber/Stoller och inte Lieber/Stoller.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.