Blogginlägg från 2016-10-19

Gick aldrig vilse

EFTER JOHN HIATTS FANTASTISKA ALBUM "BRING THE FAMILY", 80-talets bästa skiva i min värld, som släpptes i maj 1987 var det i augusti dags att turnera. Det var naturligtvis praktiskt omöjligt att få ihop killarna som spelar på skivan, Ry Cooder, Nick Lowe och Jim Keltner, men Hiatt vänder sig då till ett redan existerande band, The Goners.
   Turnén inleddes i Boulder, Colorado, fortsatte i övriga USA och Kanada och nådde sedan Europa i oktober. The Goners, som tidigare hette Bayou Rhythm Band (då med Greg Morrow på trummor), var samlingsnamnet på tre musiker som kom att bli Hiatts stadiga kompband under både 1987 och 1988. Vilket också ledde till att bandet av naturliga skäl kompade Hiatt på hans nästa studioalbum, "Slow turning" (1988).
   Ett samarbete som återupptogs 1999 och fram till 2003 var det The Goners som kompade John Hiatt på turnéer. Vilket fick till följd att bandet finns med på både "The tiki bar is open" (2001) och "Beneath this gruff exterior" (2003).


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/10 1987.

JOHN HIATT
Konserthuset, Stockholm 6 oktober 1987

Efter att ha gjort årets bästa album, "Bring the family" (inspelad på bara fyra dagar), var det inte en fråga om John Hiatt skulle lyckas under efterföljande turné. Det var istället en fråga om hur stor succén skulle bli.
   På ett inte(!) fullsatt Konserthus i Stockholm på tisdagskvällen blev han till slut inropad fyra gånger och då var det bara en bråkdel av publiken som fått nog. Efter en nära nog två timmar lång konsert som givetvis byggde på senaste skivan men också innehöll några äldre favoriter.
   "Bring the family" spelades i stort sett in live i studion. Bara ett handfull sång- och solopålägg gjordes. Därav den spontana och helt fantastiska stämningen som genomsyrade hela produktionen.
   Då jobbade Hiatt med proffs som Jim Keltner, Nick Lowe och Ry Cooder som nu när det är dags för turné inte har möjlighet att deltaga. En trio Louisiana-musiker (Sonny Landreth, slide, Dave Ranson, bas, och Ken Blevins, trummor) hade det naturliga och rullande svänget i ryggraden.
   Hiatt dubblerade mellan den akustiska gitarren och pianot så sättningen på scen var minimal men största instrumentet av dem alla denna tisdagskväll var Hiatts underbara röst.
   En röst som bar konserten under armarna från rockigaste rock, "Pink bedroom", till Ry Cooders harmoniska "Borderline", en låt som Hiatt mycket sällan gör på konserter.
   "Pink bedroom" och flera andra låtar som "She loves the jerk" och "Riding with the king" hade fått ett helt annat stuk som mer liknade soundet på senaste albumet.
   Som rutinerad konsertartist kommunicerade Hiatt ofta med publiken. Ibland ensam bakom pianot, ibland ensam på scen med gitarr. Vågade på ett moget sätt dämpa tempot i mitten på flera låtar, "Love like blood", "Your dad did" och "Riding with the king", för att sedan öka och svänga grymt mot slutet. Utan att spränga några ljudvallar eller gå vilse i oändliga solon.
   Så professionellt jobbar en 35-årig rockartist som befinner sig i sin mest blomstrande rockepok.


Aftonbladet 7/10 1987.


Expressen 7/10 1987.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.