Blogginlägg

Ingen tid för andhämtning

Foto: Niclas JonssonBanditos under soundcheck.

BANDITOS
THE WINCHESTER WIDOWMAKERS
Kulturhuskällaren, Örebro 8 juni 2016
Konsertlängd: 20:04-20:42 (WW) och 21:00-22:18 (B)
Min plats: Stående i mitten av lokalen

När Alabama-bandet Banditos gjorde sitt smått sensationella framträdande på förra årets Live at Heart (fyra på min lista över 2016 års bästa konserter) förutsåg jag möjligheten till en ännu bättre konsert med bandet under konventionella förutsättningar utan tidspress. Efter onsdagskvällens konsert kan vi alla som var där konstatera att det första mötet med bandet "bara" var en uppvärmning. Nu fick vi den optimala känslan kastad i ansiktet, in i öronen och sedan vidarebefordrad ner genom hela kroppen.
   Med en makalös variation och ett storslaget kunnande bjöd bandet på ett smörgåsbord av musikaliska influenser. Från rock till country, från soul till rock'n'roll och från southern rock till powerpop. Som inte på något sätt kunde uppfattas som spretigt eller osammanhängande utan blev till lång, härlig och homogen underhållning med en energi som stavades ENERGI.
   I riktigt homogena band är det ofta svårt att framhålla specifika delar men i Banditos fall är det givetvis svårt att komma runt den intensiva sångerskan Mary Beth Richardson som sjöng sin Loretta Lynn-country och Janis Joplin-soul med samma övertygande röstresurser och grymt imponerande stämma. Sedan står och faller inte Banditos med sångfågeln i centrum.
   Nej, från vänster till höger var det ett fantastiskt Banditos som ställde upp sina styrkor: Det hade onekligen en poäng när omåttligt tuffe Stephen Pearce (se Thomas Wahlströms bild till vänster) sjöng en nästan Ramones-rockig låt med en banjo i sina händer. Gitarristen Jeffrey Salter, i sin Mötley Crüe-t-shirt, sjöng ingenting men levererade några hisnande solon. Trummisen Randy Wade, lätt skymd av Mary Beth, var ju motorn i detta kraftverk. Basisten Danny Vines, stor, stadig, långhårig och skäggig (som de flesta andra manliga medlemmarna i bandet), stod med en cool Bill Wyman-attityd och höll energin levande. Och Corey Parsons, bandets tredje sångare, spelade fantastisk kompgitarr och bjöd, banne mig, på en fantastisk powerpoplåt.
   Det var som sagt en konsert med många höjdpunkter och inga ögonblick för andhämtning. En konsert som fick sin final i två extralåtar. Först en Waylon Jennings-låt och en andlös tolkning av "I put a spell on you" som säkert fick Screamin' Jay Hawkins att snurra i graven. Mary Beth höll inte igen en sekund och hade definitivt inte dagens Sweden Rock-konsert, på det okristliga klockslaget 11:30, i tanken.
   Det lokala countryrock-bandet The Winchester Widowmakers inledde för övrigt konsertkvällen på ett alldeles charmerande sätt. Ett akustiskt välklingande sound med starka sångstämmor och överlag många underbara låtar i repertoaren. Som också fick Banditos-medlemmarna att stampa med fötterna.
   Hela kvällen var konsertljudet av genomgående fantastisk kvalité och lokalen, som byråkratiskt ibland brukar kallas Kulturhusets B-sal, framstår alltmer som Örebros bästa rockkonsertlokal.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.