Blogginlägg från april, 2022

Underhållande pop med ”rufsiga” inslag

Postad: 2022-04-30 16:41
Kategori: Live-recensioner


Fluru: Claes Hässlemark, Jesper Lönn, Malin Hässlemark, Robin Mossberg och Johan Borg.

Bilder: Carina ÖsterlingFluru sjöng ”In a million ways” framför Meadows.

FLURU
Växthuset, Örebro 29 april 2022
Konsertlängd: 19:38-20:19 och 20:35-2106 (72 min)
Min plats: Sittande ca 7 m till höger om scenen.


I FREDAGSKVÄLL HÖLL DET PÅ att bli en spännande variant på arrangören Olle Unenges konsertserie ”Akustiskt i Växthuset”. Bandet Flurus aktuella album ”To the bone” vill jag placera i facket modern pop någonstans i det outforskade området mellan Anna Ternheim, Fleetwood Mac och Lisa Miskovsky med övervägande keyboardsbaserade arrangemang med några stänk Dire Straits som röd tråd.
   I detta akustiska livekoncept tänkte Fluru om, det konventionella trumsetet fick stanna hemma och keyboards skippades helt och vi nyfikna lyssnare och åskådare fick en lite mer avskalad version av senaste albumet som till 9/11-delar framfördes på konserten. Bandet hoppade dock över ”Sailor heart” från den planerade liverepertoaren (se nedan) och sex inte oävna representanter från förra albumet ”Where the wild things grow” (2018) tog plats i låtlistan utan att skämmas.
   Förutsättningarna i Växthuset blev uppenbart en utmaning för bandet vars udda namn har ett jämtländskt ursprung (betyder ungefär ”rufsig”) tack vare sångerskan Malin Hässlemarks bakgrund. Med sin både smekande och rivigt strävsamma stämma gav hon varje låt en egen profil med ett utmärkt komp som underbart stöd. Hennes man Claes, vars förstainstrument egentligen är keyboards, vägledde bandet på akustisk gitarr. Jesper Lönn gav anspråkslösa rytmer ett ansikte på sin cajón (slagverkinstrument i form av en låda) och Robin Mossberg som var en klippa på bas när inte ett knastrande missljud för några sekunder störde ljudmixaren Robban Damasdis annars perfekta liveljud.
   Till sin hjälp hade Fluru extragitarristen Johan Borg med delikata elektriska solon som han ibland förstärkte med några smakfulla sekvenser på slide. I Flurus annars ganska sparsmakade arrangemang var det nog han som stod för konsertens ”rufsiga” inslag.
   På konserten fick vi bevis på att Fluru äger ett starkt låtmaterial som känns bekant och naturligt i många olika arrangemang. Bra låtar ska ju kunna fungera i olika sammanhang och gjorde det på fredagskvällen med marginal.
   På skiva har många av Flurus låtar nästan hitpotential, välformulerade och snyggt presenterade. Den där lite professionella på gränsen till opersonliga profilen förvandlades live till en mänsklig och naturlig känsla som gick hand i hand med ett fint sound på en genomgående underhållande konsert.
   En konsert som avslutades ute på golvet nära publiken (”vi gör en Meadows”...) i en accappella-dominerad version av ”In a million ways”. Just framför bordet där Christoffer Wadensten (Meadows) satt...



/ Håkan

Örebro: Dalbygatan 4

Postad: 2022-04-30 07:59
Kategori: Örebro

SVAMPEN


Svampen 2021.


Svampen (1957) och (60-talet).


Foto: Örebro stadsarkiv/Söderflyg StockholmSvampen med omnejd under 1970-talet.


KONSERTVERKSAMHETEN PÅ SVAMPEN i norra Örebro inleddes sommaren 2020. Under 2021 utökades och utvecklades arrangemangen med ytterligare konserter (se höger). Allt marknadsfördes som ”58 meter upp” men i eller utanför restaurangen, där konserterna genomfördes, var det 52 meter upp...
   Svampen byggdes under åren 1956–1958 och från fönstret i mitt dåvarande hem på Norrbygatan 31 såg jag det spektakulära bygget långsamt men säkert växa.
   En Svampen-relaterad anekdot: 1975 var jag på semester i Marbella och på hotellets scen uppträdde på kvällarna Lasse Åberg och Ardy Strüwer. När jag pratade med Åberg om att jag kom från Örebro kommenterade han riktmärket Svampen. Långt senare, 1984, skrev Åberg tillsammans med Janne Schaffer låten ”Zvampen”, Jag vill bo i en svamp/Annars får jag kramp...

Bilder: Maria Elvi AlfredssonStaffan Ernestam och Mats Ronander bjöd på en akustisk konsert på Svampen förra året.

MATS RONANDER & STAFFAN ERNESTAM 3/9 2021 Svampen

/ Håkan

ALL TIME BEST #4: "Längre inåt landet"

Postad: 2022-04-29 07:53
Kategori: ALL TIME BEST



ULF LUNDELL: Längre inåt landet (Parlophone/EMI, 1980)

ÄNNU EN SVENSK PLATTA HÖGT UPP på min All Time Best Albums-lista? Javisst, det har varit och är fortfarande min hela övertygelse att ”Längre inåt landet” tillhör mina allra bästa favoriter alla kategorier. När jag lätt provocerad ofta får frågan vilka skivor jag tycker är bäst finns dubbelalbumet från 1980 alltid med.
   Från första gången jag hörde skivan, flera dagar innan skivan officiellt släpptes 12 september 1980, föll jag handlöst för Ulf Lundells, i mina ögon och öron, tveklöst bästa skiva. Den var inte bara bra, det var en fulländad blandning och ett alldeles exceptionellt utnyttjande av den dåvarande dubbel-lp:ns utrymme. En vinyldubbel med tre sidor elektrisk rock och en sida akustiskt inriktade visor.
   Underbara kvalitéer som inte bara blev ännu starkare för varje genomspelning. Hela skivan växte till nästan ouppnåeliga nivåer under den uppföljande höstturnén 1980 och många låtar lever ett evighetslångt liv i mitt hjärta. Och när jag nu lyssnade igenom skivan igen var det med en nästan överrumplande fräschhet jag upplevde skivan. Mer än 41 år efter första gången jag hörde den.
   När jag tar fram vinyldubbeln, en av de få skivor jag äger som stått i en plastmapp från dag 1, ramlar det ut ett handskrivet brev ur fodralet. Det är från Kjell Andersson, en av skivans tre producenter och en stor Lundell-kompanjon vid den här tidpunkten:
   ”Hej!
   Här är plattan.
   Jag vore tacksam om recention ej införes före onsdagen den 17/9. Eftersom de övriga recensenterna får den först på tisdagen.
   Hoppas du gillar plattan!
   Vi hörs,
   Kjell Andersson”


ATT KJELL RÅKAT STAVA ORDET RECENSION fel påverkade mig inte i min gränslöst positiva reaktion på skivans innehåll. Brevet betyder alltså att jag hade skivan i min hand långt före alla andra. Jag kommer ihåg att jag också ringde Kjell och ville fråga vilken Joni Mitchell-låt som resulterat i den rockiga ”Glad igen”. ”Carey”, svarade han.
   Det är som sagt en alldeles fantastisk skiva. Inspelad i England i Ridge Farm, Surrey. I april 1980. Med ett fantastiskt komp. Den rockige gitarristen Janne Andersson, den tungt svängige trummisen Ingemar Dunker, basisten och producenten Lasse Lindbom, auktoriteten Mats Ronander på gitarr, och kör och den då den helt orutinerade Niklas Strömstedt på orgel/piano.
   ”Längre inåt landet” är också en favorit för herr Lundell själv. Han skrev bland annat följande i samlingsboxen ”Livslinjen”:
   ”Jag tycker mycket om den här plattan, från tuppen som gal till dom sista något berusade tonerna på ”Distraherad” och den oannonserade hinten ”Som en syster”. På omslaget står en ganska avsmalnad man, kommen direkt från hälsohemmet, dit han åkt för att komma i form till att göra huvudrollen i filmatiseringen av ”Sömnen”.
   Filmplanerna skrinlades. Då. Istället återkom idén 1984 när Mats Ronander fick spela rollfiguren Tommy Cosmo i den nya filmen.
   Under rubriken ”Lundell modell 80 en sagolik triumf” skrev jag den 20 september en av de längsta skivrecensioner jag någonsin skrivit. Jag skrev bland annat:
   ”Ruschig, vild och halvsnabba melodiska låtar och akustiska ballader blir i Lundells versioner så unika och personliga betraktelser att han framstår som en fullkomlig artist”.
   ”Fortfarande, efter fem år, förvånas och överraskas jag av hans mycket gedigna melodier. Han kan och behärskar alla rockmusikens grepp. Från de mer omtänksamma och snabbt populära melodierna, där hans röst och text lätt identifieras, till de raka och våldsamma rocklåtarna som i rakt nedstigande led har släktdrag av Chuck Berrys berömda rockackord, där hans röst ligger inbäddad i den övriga instrumentala attacken.”
   ”Hela albumet inleds med en perfekt startlåt, ”Glad igen”, en om- och upparrangerad Joni Mitchell-låt, ”Carey”, från ”Blue”-tiden, där de har hämtat ljudet på Niklas Strömstedts Vox-orgel från Elvis Costellos senaste skivor.”
   ”En helt akustisk skivsida ligger insprängd, inte först och inte sist, på tredje sidan. Den ligger där som ett monument över Lundells folkmusiktraditionella rötter. Det är dock lite omotiverat att samla dem så koncentrerat. Den stressade svensken kan, i sin förtvivlade jakt på action och hålligång, lätt förbigå hela sidan och därmed gå miste om några av skivans mest lysande texter.”

   Just precis. Är det något som jag idag tycker är så fantastiskt på den här skivan är det vinylsida 3 där han radar upp tre underbart vackra och effektiva låtar. Långa, episka Lundell-pärlor, mellan sex och åtta minuter var, som förutom ”Ryggen fri” aldrig blivit några stora livefavoriter av naturliga orsaker. Titellåten kan jag lyssna på hur många gånger som helst.

”LÄNGRE INÅT LANDET” är den fantastiska titellåten på Ulf Lundells fantastiska dubbelalbum.



/ Håkan

TisdagsAkademien (5)

Postad: 2022-04-28 07:52
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk vi har sett.


DÅ VAR DET DAGS FÖR NÄSTA UPPDATERING av TisdagsAkademiens återkommande och regelbundna möten med samkväm sedan januari 2019 med en sedvanlig blandning av ämnen, artister och musikgenrer inom en rad olika områden.
   Rapporter från TisdagsAkademiens samtliga möten noteras här varje månad på Håkans Pop. Vid fyra tidigare tillfällen har jag redovisat möten, december 2021, januari 2022, februari 2022 och mars 2022.
   En viss eftersläpning i rapportering har gjort att jag idag berättar om möten ganska exakt ett år gamla, från våren 2021, i en omväxlande blandning av ämnen: Från Nationalteatern via Tiny Tim, Ray Davies och Rockfield-studion till ”Searching for Sugar Man”-filmen.
   Mötesplats var fortfarande Stadsträdgården, inomhus och även utomhus när vädrets makter så tillät.








NATIONALTEATERN: Vi är barn av vår tid (Svt, 59+59 min, 2021)
Musikdokumentär, i två delar, av Pontus Hjortén. Vi får följa Hjortén när han som mål vill se alla medlemmar samlade och genomföra en föreställning: 50-årsjubileum! Starka viljor och bestämda åsikter. Både 1970 och nu.
   Teatergrupp som blev ett rockband. En grupp studenter började spela politisk teater i Lund 1968. Flyttade snart vidare till Göteborg där de utvecklades till ett rockband, ekonomisk förening och förortsteater.
   Mycket arkivmaterial men också många aktuella personliga intervjuer med Hans Mosesson, Ulf Dageby och tjejerna Maria Grahn, Med Reventberg och Anki Rahlskog.
   ”Ut i kylan” var Dagebys första låt. Anders Melander och Paul ”Pale” Olofssons kom från bandet Bread, Malmö.
   Dokumentären är som ett socialreportage. Stridiga viljor med ett oerhört engagemang. Teater ställdes mot musik och splittringen blev total till slut. Och allt resulterade i Tältprojektet och ”Rockormen”.


NEIL YOUNG: Heart of gold (dvd, Paramount/Shangri-La/Reprise 1:43 lång, 2006)
Regissören Jonathan Demmes film om två konserter i Ryman Auditorium 2005. Demme har gått vänligt fram i filmandet av de här konserterna där han mästerligt fångat konsertkänslan och den djupt rotade kärleken mellan artist och publik. Regisserandet är lika lågmält utfört som själva uppträdandet på scen. Young omges av ett massivt kompband, körer (inklusive Emmylou Harris), blås och stråkar.
   På den här Håkans Pop-sidan kan ni läsa mer om dvd:n.


TINY TIM. Kung för en dag (Svt Play/Kspecial, 58 min, 2021)
En film av Johan von Sydow. Historien om hur Amerikas kanske mest galna artist också blev den störste. ”Störst” kanske går att ifrågasätta.
   DA Pennebaker, Jonas Mekas och Wavy Gravy uttalar sig och Weid Al Yankovich är berättare.
   Herbert Khaury var Tony Tims riktiga namn. Spelade ukulele vänsterhänt och sjöng med en hög hjärtskärande röst. Historien berättas genom hans dagbok. Han var vuxen och barnslig på samma gång – och halv-gay... Hade som barn en våldsam relation med sina föräldriar.
   I tecknade sekvenser berättas historien. Han levde i sin egen värld. Mamma slog sönder hans skivor och mandoliner. Han trodde påå Jesus. ”Sök psykiater” blev uppmaningen. Såg fjollig ut. 1959 uppträdde han som ”den mänskliga kanariefågeln” och blev utskrattad.
   Han var inte av denna världen. Pennebaker kallar honom ”Complete Outlaw”. Han var faktiskt med på den legendariska Monterey-festivalen 1967 och skrev sedan skivkontrakt med Reprise.
   En galning, kommersiellt som störst sommaren 1968. Gifte sig på tv, Johnny Carson Show med ”Miss Vicki” och fick dottern Tulip Stewart. Spelade även cittra.
   Gifte sig för tredje gången 1995. Han var en levande legend som dog av en hjärtattack 1996.


NINA SIMONE: ”What happened, Miss Simone?” (Netflix, 2015, 1:42)
Historien om den legendariska sångerskan och aktivisten Nina Simone (1933-2003), 70 år när hon dog. Äntrade scenen allvarlig och stirrade publiken i ögonen innan hon satte sig bakom pianot. Spelade graciöst. Den filmen är från 1976.
   Dottern Lisa Simone Kelly, som är producent av filmen, berättar: ”Nina kunde inte leva med sig själv”.
   Hon föddes som Eunice Waymon och det blev tidigt väckelsemöten. Studerade piano. Ensam mycket och tränade piano. Rasfrågor i har en central plats i filmen. Hon började uppträda på en sjabbig bar i Atlantic City, första gången som sångerska. Hennes röst lät som ”grus” ibland och ”kaffe med grädde” ibland. I ett blues/soul-sound.
   Gifte sig 1961 med Andy Stroud som slog henne. Nina ifrågasatte sig själv och bedövade sig med sömntabletter. Rasupplopp 1963 och hon blev en legend inom aktiviströrelsen. ”Young, gifted and black” gjorde hon och live sjöng hon för de 300 svarta i publiken som uppgick till 18000 personer.
   November 1968 sjöng hon ”Ain't got no/I got life”, hon var bland de första som gjorde låtar från ”Hair”-musikalen. Black power, hon sa alltid sin mening. Oberäknelig. Lämnade USA och flyttade till Liberia. Medicin och humörsvängningar .gjorde henne till ett monster. Flyttade runt, Montreaux 1976, Paris 1982, Holland och Sydfrankrike 1993 där hon dog.


RAY DAVIES: Imaginary man (BBC, 1:16:21, 2010)
I TisdagsAkademiens ständigt pendlande musiksmak på jakt efter intressanta fakta svängde vi över till engelsk 60-talspop och den kanske störste av alla låtskrivare under det decenniet, Ray Davies, som har massor av legendariska låtar på sitt samvete.
   Regi: Julien Temple. Hornsey Town Hall i norra London, en sliten konserthall. Ray pratar om 1963 Valentine's Day och första konserten. Han citerar: ”Den som är trött på London är trött på livet”.
   Fina London-miljöer. Så engelsk. Primrose Hill med utikt över centrala London. Dokumentären är inspelad på hösten. Väldigt passande årstid för Ray Davies. ”Autumn almanac”. Han går omkring i London i hatt och minns. I sin gamla skola. ”David Watts” spelas. Denmark Terrace i Fortis Green.
Clissold Arms, puben. Muswell Hill, Highgate, Trafalgar Square, Waterloo Bridge medan Davies sjöng and nynnade sina sånger.
   Ray var uppväxt med jazz runt sig. Hans storasysters musiksmak influerade. Sedan kom Elvis. Han sitter på scen i den gamla lokalen framför pianot och drar riffen till ”You really got me” och ”All day and all of the night”. Music hall-traditionen kommer fram hela tiden.
   Ray vandrar runt med London i horisonten. ”Jag går anonym i London”.
   Någon beskriver Ray som ”William Shakespeare of songwriting”

BONUS BONUS BONUS
RAY DAVIES: The world from my window (BBC, 48 min, 2003)
Vi hittade ännu en sevärd Ray Davies-dokumentär som också visade sig vara intressant.


ALF ROBERTSON: Livet e ju som de e (Svt, 58 min, 2021)
Av Thomas Samuelsson. Arbetargrabben Alf från Gamlestan (Gbg) som med sin unika röst och penna lyckades fånga det vanliga och vemodiga vardagslivet i Sverige på 1970- och 80-talet.
   Från första ton är det country man hör. Med tydlig Göteborgs-accent berättar Alf 2008, samma år som han på julafton dör. Om sin stroke 2005 och hjärtinfarkter...
   Alf var envis in i det sista. Hans fru: ”En jobbig resa men det var aldrig tråkigt”. Han hade känsla i rösten och texterna var ofta trovärdiga fast det musikaliskt var en typ av dansbandscountry.
   1957 började han sjömanslivet, 224 städer i alla världsdelar. Han blev kock. Började skriva låtar och översatte ofta amerikanska countrylåtar. Han skrev exempelvis den svenska texten till ”Always on my mind” som blev ”Tänker nästan alltid på dig”. Det blir så uppenbart i programmet att Alf förvaltade den amerikanska traditionen.
   Trots stroke så är han fortfarande smart i tanken. Bert Karlsson beskrivs i programmet som ”skivbolagsdirektören”.
   Alf repeterade aldrig, kanske två gånger på 10 år. Han var impulsiv på scen, berättade ofta i långa mellansnack. ”Han var inget för de fina slongerna”
   Fantastiska texter, poetiska men med innehåll och en bärande story. Björn Olsson, producenten, berättar fantastiskt: ”Alf Robertson lämnade avtryck efter sig.”


ROCKFIELD: den ikoniska musikstudion (BBC Wales, 58:51 lång, 2020)
Regi: Hannah Berryman. Programmet presenteras som ”Två bröder i Wales förvandlade sin bondgård till en av världens mest framgångsrika musikstudio någonsin”. Presentation som kanske inte riktigt stämmer...
   Ser programmet samma dag som Dave Edmunds fyller 77 år...
   Verkligen en idyllisk miljö för en skivinspelningsstudio. Kingsley & Charles Ward, bönder och bröder. Familjen köpte bondgården 1958. Men det gick sämre ekonomiskt och satsade då på att bygga en inspelningsstudio. Första studion var en trappa upp i huset, Rockfield-studion med boende.
   Liam Gallagher: ”Jag minns inte ett skit”.
   Black Sabbath var första band i studion. Hawkwind kom sedan. Dave Brock berättar.
   Quadrangle Studio, största rummet oi Rockfield-komplexet, med ekokammare.
   Namn som nämns: Ace, Queen (”Bohemian rhapsody skrevs där), Robert Plant, Led Zeppelin, Rush, Simple Minds, Jim Kerr och producenten John Leckie berättar.
   ”Där skapas kreativ koncentration”, förklarade Plant.
   Tekniken tog över på 80-talet. Men Stones Roses kom och räddade studion. Bröderna delade på sig 1987. Charles startade Monnow Valley-studion inte så långt bort. Oasis var där tidigt och spionerade på Stone Roses. Bråk och förödelsei bandets spår. Liam och Noel.
   Hela filmen/dokumentären var en hyllning till gamla tiders skivinspelningar. Listan på artister är lång i gästboken. På slutet av filmen en lång lista, decennier efter decennier från 70- till 10-talet, på artister som har spelat in på Rockfield.


”Searching for Sugar Man” (SvtPlay, 1:23 lång, 2012)
Regi: Malik Benjelloul. Till slut fick även jag se den ryktbara filmen med den reggaeliknande titellåten ”Sugar man”.
   Detroit-musikern Sixto Rodriguez spelade in två skivor på 70-talet som båda floppade. Skivbolaget gick i konkurs och Rodriguez gav upp. I Sydafrika kopierades skivorna och blev megahits. Platina flera gånger men om Rodriguez visste ingen.
   I Sydafrika gick myten om Rodriguez, självmord på scen och att han tände eld på sig själv.
   ”Searching for Sugar Man” är en väldigt snygg filmproduktion.
   Dennis Coffey producerade första skivan 1968. Tillsammans med Mike Theodore som berättar om första mötet med Rodriguez. ”Överjordiskt”. Jämförs med Dylan. En animerade video berättar historien..
   Rodriguez gamla kamrater berättar om en ”osalig ande” och att han var byggjobbare och uteliggare.
   Låter bra på skiva. Bra musikproduktion. Engelsmannen Steve Rowland producerade andra skivan, släpptes i november 1971. Sedan fick han sparken från skivbolaget Sussex.
   Vilken research. Osannolik historia. Stephen ”Sugar” Segerman i sin skivaffär berättar: Rodriguez var rebellikon i Sydafrika. Han var ett mysterium medan apartheid regerade. Vi får många exempel på hur det fungerade i Sydafrika just på 80-talet. Här finns ett arkiv för censuererat material.
   Originalskivan visas upp där låtarna skrevs av antingen ”Sixth Prince” eller ”Jesus Rodriguez”. Det var ett detektivarbete att hitta honom. 1996 släpptes skivan på cd och journalisten Craig Bartholomew jagar sanningen. Hur dog Rodriguez? Han var större än Stones i Sydafrika. Efter 45 minuter i dokumentären kommer det fram att han lever!
   Tre döttrar medverkar och berättar om sin pappa. 1998 på scen uppträdde han inför 5000 i publiken i sex utsålda hus.
   Rodriguez var ingen myt!


JOHN LENNON: Mordet på en ikon (SvtPlay, Zig Zag Productions, 1:24:51, 2020)
Jack Jones, journalist, skrev en bok om John Lennons mördare och ligger också bakom den här dokumentärfilmen.
   Mark David Chapman mördade Lennon kallblodigt och enligt autentiska telefonsamtal i filmen ångrar han sig efter över 40 år i fängelse. Men förstår också straffet av en sådan handling.
   Filmen baseras på Jones kontakt med Chapman. Hans samtal med Chapman. Chapman sitter nu på Wende-fängelset efter ett stort antal år i Attica-fängelset. Och varje gång han söker nåd blir det avslag.
   Chapman var fixerad vid John Lennon. En klart psykisk störning. Köpte ”Meet the Beatles” som första skiva.
   Parallellt med historien om Chapman, och Jones egen berättelse om sig själv, får vi John Lennons och Beatles långa historia från 1964 när bandet kom till USA första gången.
   Chapman har med åren blivit religiös men Gud styrde hans handlingar redan 1980. Han gjorde en Jorden runt-resa 1978. Han var självmordsbenägen och depression påverkade hans mördarinstinkter. Hösten 1980 var han mentalt i fritt fall när han hela tiden lyssnade till ”småfolket” och läste ”Räddaren i nöden”, JD Salingers bok.
   Filmen är naturligtvis intressant med den nära kontakten med en mördare men väckte också en otäck känsla när Jones pratar om Chapman som att han vill att han blir frigiven.
   Lite märklig dokumentär på Svt Play.


DAVID CROSBY: Remember my name (PCH Films, 1:33:26 lång, 2019)
Här tog TisdagsAkademien steget in i pay-per-view-kategorin och betalade (på YouTube) 39 kr för Crosby-dokumentären. En aktuell Cameron Crowe-produktion som är välgjord och intressant med den snart (i augusti 2021) 80-årige Crosby. Efter åratals drogberoende, tre hjärtattacker och levertransplantation är David otroligt fräsch och minst sagt livsbejakande berättar han om sitt inte alltid problemfria liv som artist.
   En helt klart pånyttfödd ”Croz”, som han ofta kallas, talar om sin hälsa och är orolig inför den närmaste framtiden och säger ”Jag behöver turnera”.
   Samtidigt som han bjuder på sightseeing och åker runt i baksätet på sin stora fina bil och besöker gamla minnesmärken och bostäder berättar han sin historia. Och hur han som ung fastnade för Everly Brothers och deras stämsång.
   Pappa Floyd Crosby var filnfotograf. David gjorde 1962 en demo med sin bror Ethan. Beatles och Bob Dylan var Davids idoler när han skaffade sig ett elektriskt kompband och blev medlem i Byrds.
   Fick sparken från Byrds när han blev för politisk och djupt drogberoende. Roger McGuinn uttalar sig om Crosby: ”Difficult cat”,”stort hjärta, ingen hjärna”.
   Efter Byrds köpte Crosby en ”sconer” (segelbåt) med pengar han hade lånat av Peter Tork i Monkees.
   Joni Mitchell blev en tidig vän och flickvän. Han beskriver henne som känslomässigt en cementblandare... Och det var hos henne som Crosby Stills & Nash träffades och bildades i augusti 1969.
   ”Vi kunde sjunga” förklarar David.
   Crosbys ikoniskt slokande mustasch växer till sig under åren.
   Flickvännen Christine Hinton omkom i en bilolycka. Tragedi i livet. Tragedi var också att Crosby lockade in sina flickvänner i ett drogberoende som han idag ångrar djupt.
   Men vilken röst David Crosby hade och har. Men med drogerna hamnade han i botten på allt. ”Hit the bottom”. Men frun Jan D har alltid väntat på honom.
   Vi ser en glimt av Crosbys nuvarande band med sonen James Raymond som spelar trummor.

/ Håkan

ALL TIME BEST #5: "Sordin"

Postad: 2022-04-27 07:52
Kategori: ALL TIME BEST



JOHN HOLM: Sordin (Metronome, 1972)

I DETTA GRÄNSLÖSA UTBUD AV ALLDELES fantastiska skivor från min livstid väljer jag alltså en svensk skiva som nummer fem på min All Time Best Albums-lista. Jag förstår att det är överraskande men John Holms debut från 1972 var helt fantastisk då, är helt fantastisk nu och har ständigt varit en inspiration under alla dessa år som har passerat sedan dess. Tidlös är ett ord som jag sällan använder men ”Sordin” är just tidlös. Fungerar lika bra idag som den där tisdagen i december 1972 när jag recenserade skivan i Nerikes Allehanda.
   1972, 1974 och 1976 gjorde John Holm sina första skivor för att sedan tystna som artist och helt försvinna från strålkastarljuset fram till 1988 när comebackskivan ”Verklighetens afton” släpptes. Under de där hopplöst tysta åren växte otroligt nog hans hjältegloria, intresset ökade, nyfikenheten visste inga gränser och spänningen kring namnet John Holm bara steg. Och artist på artist avslöjade sina influenser av just John Holm. Per Gessle spelade in ”Den öde stranden” på sin solodebut 1983 och en av dåtidens största svenska rockgrupper Commando M Pigg gjorde samma låt 1985 men ändrade titeln till ”Sommaren dör”. Originalet till låten finns på ”Sordin” och ingen har överträffat John Holm.
   1986 tolkade Abcess Exil Holms ”Ett fönsterbord mot parken” och Ulf Lundell gjorde ”Maria, många mil och år från här” till en singel-b-sida 1987 och magin kring namnet John Holm blev bara större – utan att han gjorde en enda skiva i eget namn.
   Naturligtvis har ”Sordin” växt i styrka och dignitet tack vare att Holms egen karriär som artist varit så oregelbunden och ojämn. Hade Holms karriär som skivartist och scenartist fortsatt efter 1972 efter ungefär samma mall som Ulf Lundell hade ”Sordin” säkert inte uppfattats av mig på samma sätt idag. Men jag kan med alla fingrar på bibeln erkänna att skivan är ett av mina käraste musikminnen från 70-talet.
   Jag var och är fortfarande onekligen fascinerad av John Holm, hans låtar och den musikaliska omgivningen på ”Sordin”. Som dels är akustiskt finformulerad och dels elektriskt rockigt med en röst som knappast var kraftfull men med texter som väcker sympati. Där finns vänstervågens starkt politiska hållning (”Det pågår kamp om folkmajoriteten/och talas ord som ingen kan förstå/man söker lösningar åt meningheten/där menighetens tankar inte nå”) men där finns också en mycket stark musikaliskt fullbordad idé. Där de akustiska gitarrerna, John och hans kompis Gunnar ”Gurkan” Lundestam, glittrar så fint i samklang med de elektriska gitarristerna Kenny Håkansson och Rolf Wikström.
   Kenny var till vardags medlem i Kebnekaise som hade en skiva bakom sig (”Resa mot okänt mål”) men hade också spelat på skivor med Bernt Staf, Bo Hansson och Pugh Rogefeldt (”Hollywood”). Wikström var vid den här tiden mindre etablerad. Han var tidigare medlem i samma band som John Holm, The Underground Failure, och kom in i det här projektet på naturlig väg. Wikström skulle 1975 inleda sin framgångsrika solokarriär med skivan ”Sjung svenska folk”.
   Dubbelgitarristerna gav delvis sound åt de rockigare spåren på ”Sordin”. Med dagens perspektiv kanske det låter lite daterat men elgitarrerna ger låtar som ”Den öde stranden”, ”Om den blå himlen” och ”Svarte kungen” (handlar om Jimi Hendrix) en helt personlig profil.
   Men allra mest är det nog de akustiska låtarna som tillhör det tidlösa materialet på ”Sordin”. Som har överlevt decennierna allra bäst. Den läckra ”Sommaräng”, altcountrylåten ”Långt bort härifrån” och ”Är det så det ska va” heter mina personliga favoriter som symboliserar ”Sordin” allra tydligast. I de två sistnämnda låtarna sjunger Marie Bergman den framhävda kvinnliga andrastämman och det ger soundet en ypperlig balans. Marie hade precis lämnat Family Four, med två Melodifestivalvinnare 1971 och 1972 bakom sig, och skulle snart solodebutera med ”Mitt ansikte” producerad av samma legendariska person som Holm, Anders Burman.
   John Holms uppföljare till ”Sordin” blev inte alls några favoriter i mitt hem. Förutom några få undantag, ”Maria, många mil och år från här” och ”Din bäste vän”, var den musikaliska omgivningen alldeles för spretig och äventyrlig och det rockiga studiosoundet passande inte John Holms sköra röst. I övrigt kan ni läsa mer om mitt förhållande till John Holms hela karriär här.
   Att John Holm till slut besegrade sina demoner och sedan några år tillbaka uppträder live med band har inte direkt påverkat mina känslor för ”Sordin” men det är naturligtvis positivt att han har möjlighet att turnera och framföra sina låtar från det fantastiska albumet live.

”SOMMARÄNG” är en läcker höjdpunkt på ”Sordin”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #6: "El Corazón"

Postad: 2022-04-25 07:50
Kategori: ALL TIME BEST



STEVE EARLE: El corazón (Warner Bros/E-Squared, 1997)

DET ÄR LÄTT ATT GLÖMMA BORT ATT Steve Earle en gång var en outsider, en underdog där hans skivor inte alltid var förutsägbara succéer. Earle-skivorna gjorde seriös entré i mitt liv under den senare delen av 80-talet. Samarbetet med Pogues på "Copperhead road" (1988) var en rejäl dörröppnare, likaså låten "Devil's right hand" från samma album.
   På "The hard way" (1990) och liveskivan "Shut Up and Die Like an Aviator" (1991) ville han nog, tillsammans med sitt rockband till komp, gå i fotspåren efter Bruce Springsteen och Neil Young. Drogproblem och fängelsestraff gjorde att både livet och musiken fick starta om några år in på 90-talet. Och nu hade han funnit sin personliga stil, mäktiga röst och sitt fantastiska låtskrivande.
   Det började lite lågmält med "Train a comin'" (1995), fortsatte starkt med "I feel alright" (1996) och exploderade totalt med "El corazón". Den tog mig med storm då och den gränslösa blandningen och styrkan i varje låt tar mig fortfarande känslomässigt på en underbar resa.
   Precis som jag avslutade min recension från 1997 (se nedan) blev "El corazón" det årets nummer ett på årsbästalistan och nu, 25 år senare, utnämner jag Steve Earles praktverk till #6 på min All Tim Best Albums-lista.

Här följer hela min ursprungliga 5+-recension, från Nerikes Allehanda 3 oktober 1997, av Steve Earles "El corazón":

STEVE EARLE
El corazón
(Warner Bros/E-Squared)


90-TALET LER MOT STEVE EARLE, Texas-killen som inte kan placeras vare sig i rock- eller countryfacket. På nya skivan visar han dessutom att hans musik över huvudtaget inte går att begränsa till någon enskild genre.
   Låter det splittrat så är "El corazón" precis tvärtom.
   Steve bjuder på en fulländad mix där han i vissa låtar slår både Bob Dylan, Bruce Springsteen och Neil Young på deras egna revir.
   Skivan ramas in av två lågmälda ballader. I "Christmas in Washington" sjunger han om att han vill ha Woody Guthrie tillbaka och "Ft Worth blues" tillägnas vännen och nyligen avlidne Townes Van Zandt. Båda låtarna kunde varit topplåtar på Springsteens "Nebraska" och överträffar allt på "The ghost of Tom Joad".
   "Taneytown" är en grovt skissad karikatyr på en typisk Neil Young-låt. Och med Emmylou Harris i kören låter det som mycket på "American stars and bars".
   "You know the rest" har klara "I want you"-kvalitéer men är egentligen en blandning av bluegrass och rockabilly och har en rolig text. Så rolig att Steve har svårt att hålla sig för skratt.
   I övrigt pendlar albumet hjärtknipande mellan bluegrass, rock och grunge(!).
   Ja, Steve samarbetar faktiskt med Seattle-bandet Supersuckers på en låt, "N.Y.C", som onekligen står ut men ändå inte faller ur ramen.
   Så musikaliskt stor är Steve Earle för tillfället. Han passar in i vilken omgivning som helst.
   Vokalgruppen Fairfield Four, senast aktuell på John Fogertys skiva, och bluegrasskvintetten Del McCoury Band profilerar några låtar.
   Som hitlåt är Siobhan Kennedy-duetten "Poison lovers" perfekt. "The other side of town", komplett med manipulerat vinylknaster, låter som en nyupptäckt Hank Williams-demo från 40-talet. Och "Here I am", med sonen Justin på gitarr, slår undan benen på hela rockpubliken.
   Ändå är Steve Earle en artist med större hjärta än hjärna. Han påstår det själv dessutom. "Det är hjärtat som betyder något, att tänka ger mig bara huvudvärk".
   Men "El corazón" framkallar sällsynt kraftiga lyckokänslor. Helt klart årets skiva.

”POISON LOVERS”, duetten med Siobhan Kennedy, har hitpotential.



/ Håkan

Örebro: Alsnäsgatan 11

Postad: 2022-04-24 07:51
Kategori: Örebro

SPELGÅRDEN, WADKÖPING


Konsertserien Under Bar Himmel arrangerades på Spelgården i Wadköping under sommaren 2021.


På kartan över Wadköping finns Spelgården längst ned i hörnet (19).


Under Bar Himmel 2021.



NU ÅTERVÄNDER JAG TILL EN KONSERTPLATS i Wadköping. I höstas skrev jag om ett konsertevenemang på torget bakom caféet och restaurangen Gamla Örebro på Bertil Waldéns gata 14 och berättade då historien om Wadköping.
   På en annan adress i Wadköping, Alsnäsgatan 11, finns Spelgården som med sin utomhusscen länge har varit en plats för teater och annat. Där har under somrarna bluesföreningen arrangerat konserter och förra året inleddes en serie konserter med mer moderna artister under samlingsnamnet Under Bar Himmel.
   Jag besökte ingen av kvällskonserterna men passade vid ett tillfälle på att gå på ett lördag lunch-arrangemang för att upptäcka hur scen och publikläktare är en angenäm plats för konsert.


DSH5 spelade på Spelgården, Wadköping i augusti förra året. Här gästas bandet av munspelaren Peter Edgren (3:a från vänster) under lunchspelningen.

DSH5/BRO MESA 14/8 2021 Spelgården, Wadköping

/ Håkan

ALL TIME BEST #7: "Warren Zevon"

Postad: 2022-04-22 07:59
Kategori: ALL TIME BEST



WARREN ZEVON: Warren Zevon (Asylum, 1976)

UNDER FÖRRA ÅRHUNDRADET VAR NOG Warren Zevon min allra största hjälte och i minnet, han avled 2003, är han nog det fortfarande. Och det har fått till följd att flera av hans album har fått ta plats ganska högt på min All Time Best Albums-lista, ”Sentimental hygiene” (1987) och ”The wind” (2003) och även ”The envoy” (1982) lite längre ned på listan. Zevon var också en framstående liveartist, med det utsökta albumet ”Stand in the fire” som fint minne.
   ”Warren Zevon”-skivan betraktas av nästan alla som en debutskiva och första gången jag hörde skivan hösten 1976 var det en enormt stor positiv överraskning att en artist som jag aldrig hade hört talas om tidigare kunde göra ett så fantastiskt helgjutet album. En skiva som både är underhållande och fylld till bredden av massor med udda detaljer och extremt personliga kännetecken.
   Att jag överhuvudtaget kom i kontakt med skivan var det vanliga tillvägagångssättet: Stod i skivaffären, troligen på LP-skivan på Nygatan i Örebro, och bläddrade bland skivorna i nyhetslådan. Synade omslagen noggrant, läste innehållsförteckningen med musiker, producent och låtskrivare. Vid just den här tidpunkten, mitten på 70-talet, var det amerikanska skivbolaget Asylum en stor och trovärdig kvalitetsstämpel. Men den helt avgörande informationen, som gjorde att jag direkt köpte skivan, var givetvis att producenten hette Jackson Browne.
   I maj 1976, när Zevons skiva släpptes, hade Browne gjort tre utsökta skivor av vilka två mycket rättvist har figurerat på min All Time Best-lista, ”Late for the sky” och ”For everyman”.
   Det kunde ha gått till så som jag beskrev ovan när jag upptäckte Zevons pärla till skiva men det mest troliga är att jag redan när jag gick in i skivaffären var på jakt efter nämnda album. Genom att regelbundet läsa 14-dagarstidningen Rolling Stone hade jag givetvis sugit åt mig nyheten att Browne hade upptäckt en ny artist, placerat honom på samma skivbolag som han själv och sedan hade ambitionen att lansera Warren Zevon stort.
   Den lovande låtskrivaren och sångaren Jackson Browne hade träffat Warren Zevon redan 1969. Förmodligen ett oförglömligt möte för Browne för det skulle ta många år innan deras vägar skulle korsas igen.
   Samma år gjorde Warren Zevon sin riktiga skivdebut med albumet ”Wanted dead or alive” som ibland (på exempelvis återutgivningen av ”Warren Zevon”) påstås vara producerat av den amerikanske låtskrivaren och producenten Kim Fowley men Zevon producerade den faktiskt själv.
   Skivan floppade rejält men hans namn som låtskrivare levde kvar hos många, bland annat Browne. Snart fick Zevon jobb som pianist och bandledare hos Everly Brothers, han medverkar bland annat på ”Stories we could tell” (1972), innan bröderna Don och Phil splittrades 1973. I det bandet träffade Warren sin kommande gitarrist Waddy Wachtel och kom att gifta sig med Wachtels före detta flickvän Crystal Brelsford.
   Tillsammans med Crystal, som hade blivit hans fru, reste Warren tidigt 1975 till Spanien för att livnära sig som trubadur och sångare på barer. De fastnade på en irländsk bar, The Dubliner, i staden Sitges strax söder om Barcelona. En bar som råkade ägas av en före detta amerikansk legosoldat, David Lindell, som Warren senare kom att skriva låten ”Roland the headless Thompson gunner” tillsammans med.

UNDER TIDEN FÖRSÖKTE JACKSON BROWNE sprida Zevons låtar i skivbranschen. Han ville få Eagles att spela in Zevon-låtar till ”Desperado”-albumet och uppmanade sedan det återförenade Byrds att göra detsamma till sin 1973-skiva. Browne såg potential i Zevons material och skickade sommaren 1975 ett vykort till Zevon i Spanien: ”Warren, Too soon to give up. Come home. I’ll get you a recording contract”. Undertecknat ”Love, Jackson”.
   På vägen hem till Los Angeles stannade Warren i London för att arrangera ett album med Phil Everly, ”Mystic line”, innan han sedan landade på den amerikanska västkusten och hösten 1975 gick in i studion för att spela in demo på låtarna som planerades till det kommande albumet ”Warren Zevon”.
   Skivan är naturligtvis fantastisk, från första spåret ”Frank and Jesse James” till det sista ”Desperados under the eaves”. Jon Landau, rockjournalisten och senare Bruce Springsteen-manager, figurerar överraskande med sitt namn på skivomslaget efter titeln ”Shadowboxing”. Landau hade då sin koppling till Jackson Browne och skulle hösten 1976 faktiskt producera Brownes fjärde album ”The pretender”.
   ”Warren Zevon” är en stark låtsamling och hans klart bästa skiva. Linda Ronstadt kom att spela in fyra låtar från det här albumet och det känns nästan orättvist att nämna någon låt före den andra. Historien om den inledande ”Frank and Jesse James” är intressant. Handlar egentligen inte om de båda outlaw-bröderna utan om Don och Phil Everly och Phil medverkar faktiskt i kören på inspelningen av låten.
   Det förekommer för övrigt många kända namn i kören på många låtar, Bonnie Raitt, de då aktuella nya Fleetwood Mac-sångarna Lindsey Buckingham och Stevie Nicks och flera Eagles-folk. Och så den fantastiska avslutningen på sista låten ”Desperados under the eaves” där först kören med Carl Wilson, Billy Hinsche, Jai Winding, Jackson Browne och Warren Zevon förhöjer hela låten för att sedan i den sista delen förstärkas med The Gentlemen Boys som är Browne, Jorge Calderón, Kenny Edwards, John David Souther och Waddy Wachtel.
   Bland alla stora Warren Zevon-klassiker på skivan, ”Hasten down the wind”, ”Poor poor pitiful me”, ”Mohammed’s radio”, ”I’ll sleep when I’m dead” och ”Carmelita”, är det ändå just ”Desperados…” som är min definitiva favorit på skivan. Såväl melodi, text, arrangemang och framförande. Kanske är jag fånge i alla myter kring Warren, han levde ett hårt liv med sin alkoholism vid tillfället och han romantiserar gärna i textraderna som inleder låten:

   I was sitting in the Hollywood Hawaiian hotel
   I was staring in my empty coffee cup
   I was thinking that the gypsy wasn't lyin'
   All the salty Margaritas in Los Angeles
   I'm gonna drink 'em up

   And if California slides into the ocean
   Like the mystics and statistics say it will
   I predict this motel will be standing until I pay my bill


Men naturligtvis har det här livet en baksida och Warren avslutar med:
   Still waking up in the mornings with shaking hands
   And I'm trying to find a girl who understands me
   But except in dreams you're never really free

   Don't the sun look angry at me
   I was sitting in the Hollywood Hawaiian hotel
   I was listening to the air conditioner hum
   It went mmm, mmm, mmm


Sedan avslutas låten på det allra ljuvligaste sätt när kören fyller i luftkonditioneringens hummande ljud och växer till en fantastisk final tillsammans med Sid Sharp Strings. En helt outstanding final på en alldeles bedövande bra skiva.

”DESPERADOS UNDER THE EAVES”, se texten ovan, är den fantastiska finalen på ”Warren Zevon”.



/ Håkan

Personlig poprock som firade triumfer

Postad: 2022-04-21 09:40
Kategori: Live-recensioner

Foto: Jan-Ola Sjöberg




JERRY LEGER & THE SITUATION
STÅ, Örebro 20 april 2022
Konsertlängd: 21:00-21:50 och 22:12-23:17 (115 min)
Min plats: Sittande max 2 m från ”scenen”.


FÖR EN VECKA SEDAN VISSTE JAG INTE vem Jerry Leger var, hans namn var för mig helt obekant när jag fick tips om Jerrys musik och hans långa erfarenhet som artist i många olika skepnader. Via lyssning och läsning framträdde en kanadensare från Toronto med eget band som var på väg till Örebro för en av bara tre Sverigespelningar. Intressant personlig poprock som Jerry med band, tillsammans med den intima vardagsrumskänslan på STÅ, firade triumfer i nästan två levande timmar på onsdagskvällen.
   37-årige Jerry Leger (uttalas ”lechair”) har en lång historia i musikens tjänst med osedvanligt breda och varierade rötter. Han har många strängar på sin karriär som startade i 19-årsåldern. Han har flera sidoprojekt, grupperna The Del Fi's och The Bop Fi's, uppträder ibland ensam under det lustiga namnet Hank Holly och har även givit ut en bok med poesi, ”Just the night birds”.
   Med hela 13 album bakom sig (sju solo, tre tillsammans med sitt band The Situation och tre med ovanämnda grupper) fanns det inga gränser för en matig och ambitiös konsertrepertoar. Som till stor del var koncentrerad till senaste albumet ”Nothing pressing” (rekommenderas, en underbar presentation av Jerry!) och några lite äldre låtar.
   Det var alltså med stor rutin och scensäkerhet som Jerry med sitt band tog plats på den lilla anspråkslösa ”scenen” på STÅ och bjöd på en nästan två timmar lång godispåse med låtar som i många fall var okända för mig.
   En konsert som inleddes med elgitarr i händerna och ett tremannanband som bidrog mer än bara ett traditionellt komp. Efter paus kom Jerry tillbaka ensam med akustisk gitarr och sjöng en handfull låtar, bland annat titellåten på hans senaste aktuella album, och en spontan Buddy Holly-cover, ”Peggy Sue”, utanför ordinarie setlist. Uppenbart inspirerad av tröjan på en man i publiken fick han till den där härligt distinkta tonen i gitarren. Sedan avslutades konserten återigen elektriskt med en rejäl sjok låtar med sitt band, i mer eller mindre intensiva arrangemang.
   I artiklar om Jerry Leger har listan på artister han har jämförts med, allt från Elvis Costello till Lucinda Williams(?), har varit lång men under den långa konserten uppfattade jag honom som tämligen personlig med en härlig attack på elgitarren. Inte powerpop i ordets rätta mening men visst klingade det Rickenbacker-bekant om flera låtar.
   Med bandets hjälp blev det en genomgående mycket underhållande konsert med flera intressanta mellansnack som också visade upp en avslappnad och sympartisk attityd. Basisten Dan Mock och trummisen Kyle Sullivan sjöng gärna med i låtarna, inte bara i mikrofonerna, medan klaviaturkillen Alan Zemaitis koncentrerade sig på tangenterna på sin keyboard.
   Jerry Legers Europaturné inleddes i lördags i Tyskland och fortsätter med Sverige (Malmö, Örebro och Stockholm på söndag), Norge och till slut England. Turnén var ursprungligen planerad 2020, med Örebrospelning 29 april (se affisch nedan), men blev av kända skäl inställd och framflyttad.




/ Håkan

ALL TIME BEST #8: "I ett vinterland"

Postad: 2022-04-20 07:58
Kategori: ALL TIME BEST



ULF LUNDELL: I ett vinterland (Rockhead/EMI, 2000)

”FÅ UPPENBARA SVACKOR – MÅNGA STARKA HÖJDPUNKTER” är en ganska tydlig beskrivning av Ulf Lundells långa karriär på skiva. Lyckligtvis har de musikaliska djupdykningarna varit väldigt sporadiska men jag har hittat en liten märklig period i slutet på 90-talet som så här i efterhand kanske kan analyseras som en kreativitetskris.
   Några homogena album 1996 och 1997 följdes 1998 av en soundmässig förändring mot det hårdare och arrangemansmässigt mer avskalade på ”Slugger”. Efter det tuffare och nästan Neil Young-slamrande albumet ägnade han två års turnerande åt brötig och stökig rock, ofta med enbart en trio utan keyboards bakom sig. Den perioden avslutades på skiva med en av Lundell-epokens mest ifrågasatta album, den groteskt splittrade live/studio-skivan ”Fanzine” som inte hade varken struktur eller tydliga höjdpunkter.
   Det var i ekot efter det ibland överdimensionerade larmet som Ulf Lundell 2000 valde att musikaliskt gå en helt annan väg. Han samlade ett huvudsakligen nytt gäng musiker bakom sig och sökte sig till en helt ny inspelningsplats, studion Miraval i Le Val i franska Provence. Tillsammans med de i sammanhanget nya producenterna Michael Ilbert och Christoffer Lundquist kunde Ulf producera sitt vackraste album någonsin.
   På ett år gick Ulf Lundell alltså från provokativt primitiva arrangemang till en ljudmässigt alldeles förtjusande produktion med en rent sensationellt spännande ljudbild. Utsmyckning och dekor, i vidunderliga arrangemangslösningar, som fallit platt till marken om inte Ulf Lundell samtidigt, på sitt ibland sällsynt positiva sätt, hade skrivit några av sina starkaste sånger på år och dag.
   Skivans första halvdussin låtar är så imponerande på detta fullmatade album, 15 låtar på över 77 minuter, att jag vill utnämna den låtsekvensen till Lundells mäktigaste någonsin under alla år som skivartist.
   Efter den lugnt meditativa "Det nakna trädet", med positiva undertoner, börjar en hitparad av sällan skådat slag.
   "Vinterland" är 12-strängad Rickenbacker-pop. "Den här våren" låter som en outtake från "Den vassa eggen" fast mycket positivare och mer optimistisk. "Hennes rygg" är både vacker och tung. "Lycklig man" är en oerhört stark variant på samma gamla tema. Och "Atlanten" har ett positivt driv med en levnadsglad konstnär i blickpunkten. Fantastiskt.
   Efter en sådan inledning vore det att begära mirakel om det skulle fortsätta på samma höga kvalitativa nivå.
   Därpå följande låtar blir mer ordinärt underbara och typiskt Lundell-aktiga, fortfarande med snygga ibland orientaliska arrangemang och en flitigt anlitad symfoniorkester bakom.
   Sedan från låt 12 svingar sig kvalitén och spänningen återigen upp mot svindlande höjder. "Jag saknar dej" är en träffande bild av tiden just nu och molltyngda "Altaret i Maria" pendlar mellan avskalad skönhet och vardagligt engagemang. Och så jullåten "Låt det snöa" som är tung och rytmisk med fler släktband till Phil Spector och blöt snö än de fjäderlätta flingorna i "Snart kommer änglarna att landa".

IMPONERANDE ÄR OCKSÅ MUSIKGÄNGET bakom Lundell som med gränslösa arrangemangsidéer får alla möjligheter att visa upp sina färdigheter på både kända och okända instrument. Janne Bark (på omslaget heter han genomgående Jan Bark), den enda rutinerade Lundell-musikern på skivan, spelar både bouzouki, e-bow och mandolin förutom alla möjliga gitarrer. Pianisten Martin Hederos spelar på ett otal olika klaviaturinstrument inklusive mellotron och celeste.
   Ny i gänget och det mest överraskande namnet i studion var norrmannen Jørn Christensen, gitarristen som under 80-talet spelade i Can Can (i Örebro oktober 1985 som förband till Wilko Johnson) och Mercury Motors. Jørn var dock inte kvar i bandet, ersattes av Ola Gustafsson, när Lundell följde upp skivan med en turné våren 2001. Då var för övrigt ärrade Lundell-musiker som Jerker Odelholm och Magnus Norpan Eriksson tillbaka i turnégänget.
   ”I ett vinterland” kan nog innehållsmässigt beskrivas som ett ganska traditionellt Ulf Lundell-album. Men där finns också udda spännande detaljer i de ibland vidlyftiga arrangemangen där oväntat annorlunda musiker kan dyka upp på centrala positioner. Musiker med arabiskt klingande namn (Ayman Sedki, Gaber El Girgawi och Edip Akinci) spelar instrument som dof, sagat, neyflöjt, darbuka, mizmar, erbane och davul som jag varken vill eller kan berätta ursprunget till. Det räcker att räkna upp instrumenten som Ale Möller använder sig av på några låtar, skalmeja, hackbräde och bordunflöjt, för att sätta mig på det hala. Men det är hela tiden viktiga ingredienser i Lundells 2000-sound.

”REGN” har kanske en inte så omedelbar melodi och saknar egentligen en slagkraftig refräng men låten är i alla fall min absoluta favorit just nu på ett album med nästan genomgående fantastiska låtar.



/ Håkan

ALL TIME BEST #9: "Abbey Road"

Postad: 2022-04-18 07:57
Kategori: ALL TIME BEST



THE BEATLES: Abbey Road (Apple, 1969)

PÅ MÅNGA SÄTT ÄR ”ABBEY ROAD” THE BEATLES mest imponerande album. Inte bara tack vare en helt fantastisk rad av märkvärdigt starka låtar. De minst sagt bristfälliga förutsättningarna inför inspelningarna och den interna osäkerheten som just då hägrade i framtiden för kvartetten gjorde ”Abbey Road” till ett på förhand våghalsigt projekt men alla motgångar besegrades. De fyra Liverpool-killarna gick i mål med ett ypperligt album som överlevt decennierna utan att krackelera det minsta.
   Titeln på albumet är blott ett namn på en gata i norra London och syftar inte alls på världens kanske mest berömda inspelningsstudio på samma gata nära det övergångsställe som är fotograferat på skivomslaget. ”Abbey Road” är inspelad våren/sommaren 1969 i studion som vid det tillfället hette EMI Recording Studios. Det var först fem år senare, 1974, som studokomplexet bytte namn till Abbey Road Studios och fick en egen logotype.
   Ironiskt nog spelades ”Abbey Road” inte in enbart i den studion utan också på två andra London-platser, Trident Studios och Olympic Studios i Barnes.
   Efter debaclet när ”Get back”-inspelningarna i januari 1969 inte resulterade i ett slutgiltigt album, fast teknikern Glyn Johns gjorde allt för att få ihop de spridda inspelningarna, började de redan 22 februari på ett nytt albumprojekt med återigen George Martin som ansvarig producent. Så här i efterhand ett väldigt överraskande grepp hos en grupp som vid tillfället inte riktigt höll ihop och intresserade sig för allt annat än The Beatles. Inte desto mindre är det rent av häpnadsväckande att albumet blev så lyckat och framstår än idag som en av gruppens stora höjdpunkter.
   Tre av beatlarna hade redan inlett sina solokarriärer innan ”Abbey Road” spelades in. Först ut var Paul McCartney som 1967 skrev filmmusiken till ”The Family way”. Sedan följde George Harrison efter med den indiskt klingande ”Wonderwall” (1968), även det ett soundtrack, och den elektroniskt experimentella ”Electronic sound” (1969). Medan John Lennon, tillsammans med lekkamraten Yoko Ono, gav ut de än mer avantgardistiska albumen ”Two virgins” (1968) och ”Life with the lions” (1969). Och för att förvirra ytterligare lanserade paret Plastic Ono Band precis samtidigt, juli 1969, som ”Abbey Road” spelades in.
   Även i övrigt var gruppmedlemmarnas tankar splittrade vid den här tidpunkten. Deras skivbolag Apple var i full swing och krävde tid och engagemang. Paul producerade Mary Hopkin och skrev en låt till Badfinger. George skrev en låt till Cream (”Badge”) och producerade album med Billy Preston, Radha Krishna Temple och Jackie Lomax. Och Ringo satsade allt på en skådespelarkarriär.
   Mitt i den kalabaliken skulle det produceras ett (revansch)album med The Beatles, en grupp som uppenbart inte var överens. John ville göra ett rock'n'roll album à la ”Get back” och Paul tänkte på en ”pop opera” där låtarna skulle sitta ihop som ett långt medley. Båda fick väl på sätt och vis sin vilja igenom.
   Med ovan angivna skäl var det svårt att samla de fyra Beatles-medlemmarna samtidigt i studion. Ändå är ”Abbey Road” ett under av samstämmighet (speciellt i ett genomgående imponerande och välsjunget körande) och alla fyra bidrar på nästan samtliga låtar. John spelar inte på ”Here comes the sun” och ”Golden slumbers”/”Carry that weight”. Men det är ett förvånansvärt fint samspel på många låtar. Exempelvis duelleras det vilt på sologitarr mellan John, Paul och George på väldigt många låtar.
   Vi kan väl komma överens om att John med sina idéer så smått dominerar albumets förstasida och Paul lyckas binda ihop många låtar på andrasidan men ”Abbey Road” är ju en rejäl gruppskiva där alla medlemmarna trots allt bidrar på ett väldigt positivt lyckat sätt.

OCH ”ABBEY ROAD” ÄR VERKLIGEN BEATLES-skivan där George Harrisons låtskrivande blommar upp på ett legendariskt starkt sätt med två av sina största klassiker till låtar, ”Something” och ”Here comes the sun”, som i kvalité och historiskt värde är helt jämbördiga med Lennon-McCartney-låtarna. Jag tycker även Ringo här lyckats med sin andra Beatles-komposition, ”Octopus's garden”, som många (men inte jag) vill jämföra med den naiva dängan ”Yellow submarine”.
   Från 22 februari till 25 augusti 1969 spelades ”Abbey Road” in och det sammanlagda resultatet är lika glimrande idag som dagen skivan släpptes 26 september (för övrigt min 17-årsdag!) när jag samma dag inhandlade albumet i Luxor-affären på Storgatan i Örebro.
   ”Come together” inleder mästerverket och det sugande arrangemanget ursäktar John Lennons små stölder av Chuck Berry-textrader. Pauls elpiano fulländar den klassiska låten som mycket naturligt, tillsammans med ”Something”, blev Beatles nästa singel.
   På ”Something” tog även George en textrad från annat håll, James Taylors låt ”Something in the way she moves”, men resultatet där John Lennons (och Georges) sologitarr förenas med Billy Prestons piano och stråkarna är ren och skär pophistoria.
   Pauls ”Maxwell's silver hammer” är kanske en lite väl simpel poplåt men på nästa låt, hans ”Oh! Darling”, får han tillfälle att sångmässigt ta ut svängarna och blir ordentligt kompad av bland annat två pianon och två sologitarrer.
   Förstasidans avslutning, Johns ”I want you (she's so heavy)”, var för övrigt den första låt som Beatles började spela in inför ”Abbey Road”. Härlig tung Lennon-rock som med sina 7:49 är Beatles längsta inspelade låt, till och med 38 sekunder längre än ”Hey Jude”och har en liknande lång nedtoning på slutet.
   Likt små solstrålar ger de läckert glittrande och vackert melodiska akustiska gitarrerna på ”Here comes the sun” en flygande start på ”Abbey Roads” andrasida innan de gränslöst vackra sångharmonierna i ”Because” följer. En av John Lennons vackraste sånger.
   Sedan kommer Pauls första bidrag på sin ambition att binda ihop flera låtar fast här samlas allt under samma titel, ”You never give me your money”, och är hans inlägg i det interna ekonomiska bråket i Beatles. Ändock en mycket vacker pianolåt som bryts av med korta intervaller av ”One sweet dream” och ”That magic feeling”.
   Sedan kommer nästa medley där John på tre korta låtar, ”Sun king” (med uppenbar stöld från Fleetwood Macs ”Albatross”...), ”Mean Mr Mustard” och ”Polythene Pam”, visar upp sin kreativitet. Bara synd att låtarna inte tolkas i sin helhet runt tre minuter.
   Nästa låt, ”She came in through the bathroom window”, slösas också bort i en låt under två minuter. Kanske var det därför Joe Cocker såg sin chans att släppa en lite längre version av låten på sitt nästa album.
   ”Golden slumbers” och ”Carry that weight” är ju ett underbart Paul-medley i slutet på ”Abbey Road”. Bland extralåtarna gjorde de här låtarna också succé på Paul McCartneys konsert 1989.
   Dessutom dominerar Paul helt slutet på ”Abbey Road” med först ”The end” med den oförlömliga textraden ”The love you take is equal to the love you make” och sedan, efter 20 sekunders tyst paus, den spontana parentesen ”Her Majesty”.
   Slutet gott, allting gott!

”YOU NEVER GIVE ME YOUR MONEY”, som egentligen är ett medley, innehåller alltså flera låtar.



/ Håkan

I en absolut levande skepnad

Postad: 2022-04-17 10:25
Kategori: Live-recensioner

Bilder: Carina Österling

SIX STRING YADA
Växthuset, Örebro 15 april 2022
Konsertlängd: 19:40-20:18 och 20:51-22:04 (113 min)
Min plats: Sittande ca 4 m från scen.


SIX STRING YADAS MUSIKRÖTTER FANNS EN GÅNG i Örebro. Efter ett par pandemismittade år är kvartetten tillbaka till verkligheten och sin gamla hemstad och live presenterade bandet sina musikaliska rötter, som ofta låg minst hundra år tillbaka i tiden, för ett fullpackat Växthus i Stadsträdgården. Så kallad old time music i en absolut levande skepnad.
   Six String Yada fick sitt snabba och omedelbara genombrott på Örebro-festivalen Folk at Heart i januari 2014 när Rootsy-chefen Håkan Olsson på bara några timmar gick från helt ovetande till ett jordnära fan av bandets musik. Bara tre månader senare släpptes Six String Yadas första album, ”The shape of yada to come”, som bevisade att den här i grunden livebaserade musiken även fungerade på skiva.
   Så rullade det på för bandet. Turnéer följdes av turnéer och nästa album, ”Diluted roots” (2015), var inte långt borta. Som gjorde att bandets repertoar av traditionella låtar, gamla och nya covers men också några egna låtar i samma musikaliska kostym som här hade växt till sig både till format och storlek. En repertoar som bildade ryggrad vid bandets konsert på långfredagskvällen.
   Bandets fyra medlemmar finns numera spridda över tre städer, Göteborg, Örebro och Stockholm, med begränsade repetitioner som följd. På konserten kunde man möjligen skönja små anspråkslösa rostangrepp i presentation (”vem räknar in?”) och arrangemang (”är det jag som börjar?”) via de egna kommentarerna. Men spontanitet och naturlighet har aldrig hindrat mig från att dela ut höga konsertbetyg. Och konserten blev en nästan två timmar lång underbart underhållande och engagerande upplevelse.
   Jag ska erkänna att jag inte så lätt kunde identifiera alla detaljer i konsertrepertoaren men med hjälp av arrangören Olle Unenges fotografier av setlistorna, se nedan, och lite egna noteringar har tillfredsställelsen växt i takt med analys så här i efterhand.
   Strikta arrangemang med ”bara” fyra instrument, banjo (Erling Bronsberg), fiol (Agnes Brogeby), 12-strängad gitarr (Simon Nyberg) och cello (Jonas Bleckman), blev på inget sätt monotont eller händelsefattigt utan anmärkningsvärt omväxlande. Inte minst tack vare ett ständigt byte vid sångmikrofonen där Erling och kanske framförallt Agnes ökade på närvarokänslan med många procent. När dessutom även Simon och Jonas tog ton i varsin låt blev ju underhållningsvärdet än mer positivt.
   Jag har försökt tyda och analysera bandets setlist och renskriva låtarnas titlar och har väl lyckats sådär. I den listan av för mig många okända alster fanns det både höjdpunkter och intressanta detaljer.
   Som exempelvis ”Way over in the minor key”, en gammal Woody Guthrie-låt som Billy Bragg har återupptäckt på senare år. Den egna låten ”Until the devil knows I'm dead”, en så kallad murder ballad, visade att bandet kunde briljera även i långsamma låtar. En cover på Dropkick Murphys, ”Buried alive”, framfördes utan att förlora ett uns av personlighet.
   De lyckades även stoppa in en svensk låt i repertoaren, Martyrdöds ”Varningens klockor”, som i mina öron lät som ett proggepos och var för kvällen, när kravaller pågick i Sveaparken bara några kvarter bort, var så passande.
   Och mot slutet av konserten kunde bandet med Erling Bronsberg i spetsen inte låta bli att överraska med en låt helt utanför planering, en låt som till stor glädje i lokalen avslutades med ”Sånt är livet”.
   En konsert med både oerhört vackra (”Elk river blues”) och snabba (”Rockingham Cindy”) inslag som framkallade många breda leenden i ett välfyllt växthus på långfredagen.

Don't let your deal go down
Rosie
Big scioty
Until the devil knows I'm dead
Rockingham Cindy
No one knows
Varningens klockor
All night long
Buried alive
Way over in the minor key
Fear and trembling
Cumberland gap
Liquor, beer and wine
Katie deer
I've endured
Banjo pickin' girl
Walk...
Elk river blues/Salt river
Georgia railroad
?
Going down this long lonesome road

   

/ Håkan

Örebro: Nygatan 17

Postad: 2022-04-16 07:56
Kategori: Örebro

BJÖRNES


Björnes på Nygatan 17 i Örebro.

NYGATAN 17 ÄR EN KLASSISK ADRESS med musikanknytning i Örebro. Men då tänker jag inte i första hand på restaurangbranschen ty här låg i många år skivbutiken LP-skivan som 1973 etablerade sig på Köpmangatan 15A men redan 1974 flyttade till Nygatan 17.
   Min vän Jan-Åke "Silja" Siljeström har berättat för mig att i lokalen, inklusive utrymmet i källaren, på 60-talet var personalrum för busschaufförer på stadens bussar.
   Sedan maj 2019 ligger puben Björnes på den adressen men under decennier tidigare har olika verksamheter huserat i lokalen som jag inte har riktigt koll på. Däremot vet jag att Bells Café låg där innan restaurangkedjan Lion Bar i mars 2016 etablerade sig i Örebro på den adressen.
   Under en kort övergångsperiod, när Lion Bar i december 2017 flyttade till Engelbrektsgatan 8, tog New East West över lokalen innan puben Björnes i maj 2019 öppnade.
   En trappa ned finns det en scen som utnyttjas för konserter.

Foto: Carina ÖsterlingDet strävsamma paret Olle Unenge och Richard Lindgren uppträdde på Björnes två kvällar i rad 2019.

RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE 26/10 2019 Björnes
RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE 27/10 2019 Björnes

/ Håkan

ALL TIME BEST #10: "Sentimental hygiene"

Postad: 2022-04-15 07:56
Kategori: ALL TIME BEST



WARREN ZEVON: Sentimental hygiene (Virgin, 1987)

1987 GJORDE DEN AMERIKANSKE ROCKARTISTEN Warren Zevon en enastående comeback i rockbranschen. Av relativt kända skäl, droger, alkoholism och personliga problem, så hade han efter ”The envoy” (1982) gjort en paus som till slut blev fem år. År som definitivt hade gjort honom gott. För ”Sentimental hygiene” är en mäktig helhet till album.
   På nytt skivbolag med delvis nytt komp (bland annat R.E.M.), en ny manager och ny producent var det en otroligt stark Zevon som tog tillbaka positionen som 70-talets mest personlige artist.
   Zevons 70-talsskivor anses väl allmänt stå i högre kurs än allt annat men när jag exempelvis lyssnar på ”Excitable boy” (1978) och ”Sentimental hygiene” idag och jämför tycker jag att den senare faktiskt har ett mer tidlöst sound som låter lika bra idag, igår och för 35 år sedan. Måhända har Zevons låtar på 70-talsskivan en starkare klassisk profil men sound- och låtmässigt är ”Sentimental hygiene” som helhet ett mer homogent album. Alla kategorier.
   Öppningen på skivan är obetalbar. Titellåten rullar igång så oerhört effektivt med ¾-delar R.E.M. i kompet och en Neil Young på absolut bästa spelhumör när han låter sin sologitarr ta över arrangemanget.
   Fortsättningen med ”Boom Boom Mancini”, som handlar om boxaren Ray Mancini och bland annat hans fight mot Bobby Chacon, är inte sämre. Texten handlar också om när Mancini mötte sydkoreanen Duk Koo Kim. En fight som slutade så olyckligt att Kim fick hjärnskador och dog fem dagar efter matchen. Men Zevon försvarar både sporten och Mancini: ”They made hypocrite judgements after the fact/But the name of the game is be hit and hit back”.
   Sedan följer “The factory” som inte bara till titeln påminner om Bruce Springsteens sånger. Dessutom hoppar Bob Dylan in på låten och spelar munspel.
   ”Trouble waiting to happen”, skriven tillsammans med John David Souther, är en av två låtar på skivan som tar upp Zevons tidigare svåra, stökiga och rastlösa år. Där han kommenterar äldre tider på ett alldeles fantastiskt sätt:
   ”I woke up this morning and fell out of bed
   Should’ve quit while I was ahead
   I turned on the news to the Third World War
   Opened up the paper to World War IV
   Just when I thought is was safe to be bored
   Trouble waiting to happen”

Inte många har beskrivit bakfylleångest lika utförligt.

ZEVON HAR PÅ ALBUMET I VANLIG ordning också en sentimentalt romantisk ådra där ”Reconsider me”, som också blev singellåt, och ”The heartache” gör allt för att smeka medhårs och enbart vara vackra melodier fast de enligt känd Zevon-modell textmässigt är oerhört engagerande.
   ”Detox Mansion”, där David Lindley gästar på lap steel, handlar om Warren Zevons tid på avvänjningscentrum. Han beskriver vistelsen väldigt realistisk och ordagrant.
   ”Bad karma” är fin med sitt snygga sitarsound och poppiga melodi och ”Even a dog can shake hands” är skivans rockigaste ögonblick. Rak, effektiv rock.
   Albumet avslutas med skivans enda lilla tveksamhet, ”Leave my monkey alone”. Plötsligt samarbetar Zevon med funkpersonligheten George Clinton och det låter inte likt någonting. Ett tungt syntsound, spelad av någon som kallar sig Amp Fiddler, tung bas från Flea (Red Hot Chili Peppers) och några andra killar har fixat ”computer programming”.
   Det var väl just när de spelade in den här låten som Zevon fick de galna idéerna till nästa skiva, ”Transverse city” (1989), som var ett oväntat magplask i syntetiska rockljud och mediokra låtar.  . Hans i särklass sämsta skiva, tro mig. Men han var snart tillbaka i form när han 1990 återförenades med ovannämnda R.E.M.-killar i det tillfälliga bandet Hindu Love Gods och en bluesbaserad coverskiva.

”BOOM BOOM MANCINI” är inte bara en ögonfägnad låttitel utan också en av de bästa höjdpunkterna på Warren Zevons ”Sentimental hygiene”-album.



/ Håkan

ALL TIME BEST #11: "Magnus Lindbergs skörd"

Postad: 2022-04-13 07:55
Kategori: ALL TIME BEST



MAGNUS LINDBERG: Magnus Lindbergs skörd (Playground, 2018)

”MAGNUS LINDBERGS SKÖRD”, SOM ÄR EN AV de färskaste skivorna på min 150-lista, är nog det album som jag har lyssnat mest på under senare år. Magnus, en svensk favoritartist över alla andra, gjorde ett fantastiskt comebackalbum 2018. Under det senaste decenniet hade Magnus varit en sällsynt gäst i skivstudion men med hjälp av vännen och legendariske skivbolagsmannen Kjell Andersson återvände han och överträffade sig själv, skrev en mängd nya ypperligt starka låtar och gick sedan rakryggad in i studion och visade att självförtroendet för ögonblicket var på topp.
   Nio år efter senaste soloskivan, ”Ett eget liv”, och åtta år efter skivsamarbetet med Basse Wickman, "Vita lögner + Svarta ballader, volym 1", var det en oväntat trygg, kreativ och säker Magnus som framförde sina nya sånger tillsammans med ett helskärpt komp. Det resulterade i ett album som motsvarade alla alltför stora förväntningar och överträffade till och med alla mina förhoppningar.
   ”Magnus Lindbergs skörd” kom våren 2018 och mindre än ett år senare fanns Magnus inte längre bland oss. Sjukdom tog hans liv och en ofattbar sorg fick livet att kännas tomt och fruktansvärt mycket tråkigare. Det kanske är en klen tröst, men ändå en tröst, att Magnus avslutade sitt musikaliska liv på topp med en skiva, både rocklåtar och ballader, som faktiskt slår allt annat han producerade och gav ut.
   När man sammanfattar Magnus Lindbergs långa så kallade karriär, få eller inga artister upplevde en tydligare berg-o-dalbana under sitt liv, visar det sig i mina öron att ”Magnus Lindbergs skörd” är hans tveklöst bästa stund på skiva. Den slår till och med ”Röda läppar” och ”Ljus i natten”.
   Magnus producerade alltså skivor väldigt sporadiskt, lika oregelbundet och sällsynt som han uppträdde med ett helt band i ryggen. Jag fick nöjet att se och uppleva Magnus Lindberg live hela 27 gånger, på en minoritet av konserterna kompades han av ett band. På ”Magnus Lindbergs skörd” kan man skönja ett perfekt livesound som genom Kjell Anderssons (och medproducenten Dag Lundquists) försorg har blivit helt fulländat.
   Tillsammans med precis samma musiker som kompade på det ovan nämnda Basse Wickman-samarbetet gick Magnus in i studion med elva originallåtar av absolut bästa kvalité, plus en minst lika stark coverversion av Mauro Scoccos ”Jag saknar oss”.
   Jag inbillar mig att musiker med Lundell-bekanta namn som Jens Frithiof och Marcus Olsson tillsammans med Magnus och producenterna har arbetat fram synnerligen varierade och personligt imponerande arrangemang till varje låt på albumet. Där Basse Wickmans körande blir en viktig beståndsdel som förstärker arrangemangen ytterligare. Samtliga låtar på albumet har den där magiska och personliga touchen som bara kan vara resultatet av ett långt och troget samarbete med Kjell Andersson som för övrigt i sin bok ”Ingen går hel ur det här” med fina ord beskriver Magnus särart och artistpersonlighet som helt kompromisslös.

ANDERSSONS NÄRVARO HAR INTE BARA skänkt nödvändig trygghet och en påtaglig kreativitet i Magnus ofta svårfokuserade värld. På "Magnus Lindbergs skörd" visar Magnus med all önskvärd tydlighet att han har blivit lite rakare i ryggen och sjunger med lite mer pondus. Med samma tyngd är det också uppenbart att höra med vilket självförtroende Magnus tacklar både rocklåtar och ballader på skivan. Här har Magnus befriat sig helt från sitt tidigare ibland lite bräckliga självförtroende.
   Här finns en mängd typiska singer/songwriter-låtar, som jag i flera fall under flera år hade hört live med Magnus ensam, som är läckert upparrangerade med musiker som verkligen bidrar och inte bara lite rutinmässigt sitter med i studion. Ursäkta min okunnighet men jag känner inte till basisten Björn Lundquists och trummisen Kjell Gustavssons bakgrund men de gör ett oerhört viktigt jobb i botten på alla arrangemang.
   Tillsammans med Frithiofs gitarrer, slide och mandolin och Olssons keyboards förvandlar de Magnus sånger till genomgående stolt rockmusik. För att nu bara ta ett exempel är "Längesen, längesen" storslagen och vildsint rock helt i Lundell-klass.
   Här finns också i vanlig ordning Magnus evigt vackra kärlekssånger till sin älskade Larissa och det är med en märkvärdig poetisk elegans han lyckas variera sina kärleksbetraktelser. Sedan har vi Magnus sedvanligt textmässiga funderingar som även de är paketerade på ett både personligt och förbluffande verbalt sätt. Det vilar en läcker atmosfär över produktionen och alla inblandade gör ett fantastiskt jobb för att förmedla Magnus känslor på ett både varierat och stundtals fantastiskt sätt.
   Versionen av Mauro Scoccos "Jag saknar oss" är ingen utfyllnad utan en perfekt tolkning av en bra låt och det hjälper naturligtvis till att låtskrivaren själv finns där i bakgrunden på sång och piano. Där Magnus helt enligt traditionen sjunger om en "Magnus Lindberg-t-shirt".
   Jag behöver egentligen inte tillägga att skivomslaget, som även denna gång är designat av Kjell Andersson, är så vackert i både form och typografi.

”DET FINNS DOM SOM ALDRIG SETT EN VÄN”, en av albumets allra vackraste kärlekstexter, är både musikaliskt och poetiskt ett mästerverk riktat till Magnus fru Larissa. Men vemodigt och mänskligt tänker Magnus också på alla människor som saknar någon att älska.



/ Håkan

Chris Bailey (1957-2022)

Postad: 2022-04-11 15:03
Kategori: Minns

UNDER DE SENASTE 30 ÅREN må artisten med namnet CHRIS BAILEY haft en underordnad roll i mitt musiklyssnande liv men några speciella minnen från 80-talet kring några av hans konserter och skivor försvinner aldrig från mitt medvetande. Första konserten med The Saints 1984 på Rockmagasinet i Örebro och en London-konsert två år senare är outplånliga minnen av gruppens centralgestalt, sångare och låtskrivare.
   I denna vemodiga stund blev det alltså ännu en gång dags att återvända till Chris Baileys tidiga historia: Född av irländska föräldrar i Kenya, bodde sedan i Belfast innan familjen emigrerade till Australien när Chris var sju år gammal.
   Det var i Australien som Chris sedan skulle göra karriär. Först i gruppen Kid Galahad and the Eternals som (tack och lov!) bytte namn till The Saints 1974. Saints tillhörde tidigt undergroundrörelsen av punkgrupper och var något av pionjärer när de redan 1976 släppte den legendariska singeln ”(I'm) Stranded” innan varken Sex Pistols eller The Clash hade skivdebuterat.
   Trots uppmärksamheten, de relativa framgångarna och skivkontrakt var Saints ingen stabil enhet. Många medlemsförändringar, inre stridigheter och det tvivelaktiga ödet att bli dumpade av skivbolag hösten 1978 gjorde att gruppen sprack våren 1979. Vilket fick Bailey att rekrytera nya musiker som under de närmaste åren vandrade in och ut i gruppen. Samtidigt började Bailey ge ut soloskivor för att göra osäkerheten kring Saints framtid uppenbar. Men gruppen hämtade sig, hela tiden med Bailey i centrum.
   Den epoken i The Saints historia var för mig tämligen obekant när Chris och bandet, som så dags hade ändrat musikalisk skepnad med nytt manskap, kom till Örebro 1984. Konserten på Rockmagasinet 13 oktober 1984 tillhör mina bästa upplevelser på det legendariska stället.
   Gruppens album "A little madness to be free" hade släppts sommaren 1984 och var en utmärkt språngbräda inför den turnén.
   Historien om Saints fick en fantastisk fortsättning 1986 med deras all time-bästa album "All fools day" (november) som sedan hamnade på min årsbästalista det året. En månad senare såg jag ett blåsförstärkt band göra en kanonspelning i London, en konsert som avslutades med "River deep mountain high".
   Faktum är att Chris Bailey och Saints gjorde en totalt bättre Rockmagasinet-spelning hösten 1989 men det är 1984-konserten, första upplevelsen med bandet, som givit de outplånliga minnena.
   Chris Bailey avled i lördags, 9 april 2022.

/ Håkan

ALL TIME BEST #12: "Revolver"

Postad: 2022-04-11 07:54
Kategori: ALL TIME BEST



THE BEATLES Revolver (Parlophone, 1966)

SOM JAG KONSTATERADE FÖR DRYGT TVÅ månader sedan, när jag skrev om ”Rubber soul”, var det runt 1965/66 som The Beatles i många avseenden ändrade skepnad, utvecklades musikaliskt och tog nya framsteg i pophistorien. Om ”Rubber soul” var ett litet steg så var ”Revolver” ett revolutionerande steg som flyttade fram det möjliga till det nästan omöjliga.
   Under tiden för inspelningarna av albumets 14 låtar, 6 april till 21 juni 1966, turnerade inte The Beatles men skulle strax efter, 24 juni, inleda en turné som skulle ta gruppen till Tyskland, Japan och Filippinerna(!). Och i augusti samma år avslutade kvartetten Beatles sin verksamhet som livegrupp med 15 konserter i USA. Men ingen av ”Revolver”-låtarna fanns med i den blott elva låtar långa liverepertoaren fast albumet hade kommit samma månad. Ett tecken på att gruppen hade börjat skriva och spela in låtar som var omöjliga att framförea live.
   Under inspelningsperioden som som skulle resultera i ”Revolver” kom gruppen långsamt men säkert fram till sitt beslut att sluta turnera. Vilket gjorde att nu kunde The Beatles musikaliskt ta ut svängarna och experimentera in absurdum. Och det var väl precis vad de också gjorde under sina långa inspelningssessions våren 1966.
   Är det något som i ”Get back”-filmen inte är representativt för The Beatles som popgrupp under skivinspelning är att producenten George Martin i januari 1969 höll en väldigt låg profil. Under alla år, från 1962 och framåt, var han ju Beatles musikaliska hjärna och gjorde verklighet av gruppens mer eller mindre galna idéer. Och inte minst var han viktig ledsagare under de här viktiga självutvecklande åren från 1965 till 1968. Att ”Revolver” är en sådan underbart varierad uppenbarelse, som låter precis lika bra och spännande idag som i augusti 1966, är mycket hans förtjänst.
   På ”Revolver” tar The Beatles definitivt klivet från popgruppsstadiet till en egen upphöjd position där det gick att pendla mellan enkla popharmonier och tunga djupa rockmusikinspirerade låtar. Vid några tillfällen på albumet passerar de gränserna för det nästan omöjliga – åt båda håll. Den nästan löjliga barnramsan ”Yellow submarine” på ena sidan och ren och skär psykedelisk rock i ”Tomorrow never knows” på den andra. Det är inte den förstnämnda låten som har gjort att jag har placerat ”Revolver” på en framträdande 12:e-plats på min All Time Best Album-lista...
   Den lekfulla men samtidigt skarpt experimentella ”Tomorrow never knows” är för övrigt den första låt som The Beatles börjar spela in inför ”Revolver” som fick ett tecknat omslag av Klaus Voormann, en Beatles-vän från Tyskland som vid den här tidpunkten precis hade börjat spela bas i gruppen Manfred Mann.

DET KÄNNS NÄSTAN HISNANDE ATT BÖRJA inspelningarna med en så våghalsig och komplex låt som ”Tomorrow never knows” som behöver ytterligare två inspelningsdagar för att bli färdig. På sätt och vis introducerar Beatles psykedelisk rock redan våren 1966 medan Summer Of Love och hela den amerikanska vågen med San Francisco-grupper har ett helt år på sig att komma till skott. Låten, som däremot placeras som sista låt på ”Revolver”, är en härlig ljudsensation med en myriad toner i en udda mix och någonstans kan ett känsligt öra höra George Harrisons sitar.
   Nåväl, den låten är det mest udda inslaget på ”Revolver” som alltså innehåller både några lättsamma Paul McCartney-poplåtar, några djupsinniga John Lennon-låtar och för ovanlighetens skull hela tre George Harrison-låtar. Plus en obligatorisk Ringo Starr-sång, ”Yellow submarine” är visserligen skriven av Lennon/McCartney, som till min förtret blev albumets mest kända låt.
   Ovanligt nog släppte The Beatles en singel, med två låtar från albumet, samtidigt som ”Revolver” kom ut. Och den där tjatiga Ringo-låten blev a-sida medan Paul McCartneys så mycket bättre pophistoria om ”Eleanor Rigby” förpassades till b-sidan. McCartney, ensam Beatles-medlem på inspelningen, kompas av enbart en oktett med stråkar och George Martins arrangemang är bara klassiskt perfekt.
   ”Eleanor Rigby” tillhör topparna på ”Revolver” men McCartneys ”For no one”, den smäktande vackra Beach Boys-inspirerade ”Here, there and everywhere” och den Motown-inspirerade ”Got to get you into my life”, med fullt blås, är inte så långt efter.
   Långt efter är inte heller John Lennon med sina bidrag till ”Revolver”. Han är ju mannen bakom ljudmästerverket ”Tomorrow never knows”, även den drömlika ”I'm only sleeping”, ”She said, she said” och ”And your bird can sing” tillhör hans höjdpunkter bland alla Beatles-låtar innan 1966.
   För att ”Revolver” ska vara Beatles bästa album fram till 1966 bidrar George Harrison med tre låtar av extremt olika karaktär. ”I want to tell you” är en ganska simpel men välljudande poplåt, ”Taxman” är gitarrock och en politisk protest (nämner både premiärminister Harold Wilson och oppositionsledaren Edward Heath i texten) och den indiskt färgade ”Love you to”, med George ensam bland sitarer, tamburas och tablas, som är en bättre poplåt än det ser ut på pappret.
   Under våren 1966 var kreativiteten på topp i The Beatles som, mitt i de ordinarie inspelningarna, passade på att spela in två singellåtar, underbara ”Paperback writer” och fantastiska ”Rain”, som inte fick plats på ”Revolver” utan släpptes några månader innan, på försommaren 1966.

”I'M ONLY SLEEPING” blir mitt svåra val av bästa låt från ”Revolver”.



/ Håkan

Örebro: Engelbrektsgatan 20

Postad: 2022-04-10 07:56
Kategori: Örebro

INGEBORGS


Ingeborgs på Engelbrektsgatan 20 i Örebro.

1986 FLYTTADE NYA KONDITORIET FRÅN Engelbrektsgatan 14 till Engelbrektsgatan 20. I 25 år bedrevs försäljning och tillverkning av konditorivaror i lokalerna. Konditoriet upphörde 2011 och Restaurang Ingeborgs tog vid i lokaler som hade fått en ansiktslyftning.
   2019 fanns Ingeborgs med i Live at Hearts officiella program.

Bilder: Carina ÖsterlingTara C Taylor i fönstret på Ingeborgs under Live at Heart 2019

TARA C TAYLOR 6/9 2019 Ingeborgs/Live at Heart

/ Håkan

Örebro: Restalundsvägen 35

Postad: 2022-04-09 07:54
Kategori: Örebro

RESTALUNDSVÄGEN 35


I trädgården på Restalundsvägen 35 har jag upplevt några spelningar.

NÄR MUSIKFESTIVALEN LIVE AT HEART etablerades i Örebro 2010 lanserades ett antal spelningar i trädgårdar, parker och bakgårdar utanför det officiella programmet. På Restalundsvägen 35, hemma hos Janne Rindar med fru Eva Liedner, arrangerades ett flertal konserter under 10-talet.
   Janne minns några spelningar med The Mighty Stef och Gunnar Danielsson men jag missade dock Live at Heart-spelningarna på Restalundsvägen 35..
   Däremot har jag upplevt ett par spelningarna i Rindar/Liedners gemytliga trädgård på senare tid.

Foto: Carina ÖsterlingOlle Unenge och Mats Hellström i trädgården på Restalundsvägen 35.


RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE 31/8 2019 Restalundsvägen 35
OLLE UNENGE & MATS HELLSTRÖM 28/8 2020 Restalundsvägen 35

/ Håkan

ALL TIME BEST #13: "Tomorrow the green grass"

Postad: 2022-04-08 07:51
Kategori: ALL TIME BEST



THE JAYHAWKS: Tomorrow the green grass (American recordings, 1995)

EFTER TIO ÅR SOM FUNGERANDE BAND nådde The Jayhawks, i mina öron, sin absoluta musikaliska höjdpunkt som skivproducerande grupp med sitt fjärde album 1995. Historien om gruppen var alltså relativt lång innan de 1992 väckte ett visst kommersiellt intresse med sitt tredje album, "Hollywood town hall", och då även fångade min uppmärksamhet för gruppen första gången. Med en bra men ändå ganska ordinär rockplatta.
   Då hade gruppen, som ständigt bytte trummis och flera andra medlemmar, under ganska små förutsättningar släppt två album som inte nådde många. Först debuten ”The Jayhawks” (1986), på det lilla skivbolaget Bunkhouse Records, som inte väckte någon uppmärksamhet men det andra albumet, "Blue earth" (1989), kom till skivbolaget Def Americans husproducent George Drakoulias kännedom. Han gillade det han hörde, förstod utvecklingsmöjligheterna och skivkontraktet inför nästa album ”Hollywood town hall”, som Drakoulias producerade, var ett faktum.
   Fram till Jayhawks hade det här skivbolaget haft en hårdare musikalisk profil, med namn som Slayer, Black Crowes och Danzig, men altcountrygenren (det här var innan vi började kalla allt för americana) växte och skivbolagschefen Rick Rubin, som alltid har haft näsa för trender och god musik, anade en positiv framtid för både gruppen och genren.
   Den lätt Neil Young-influerade "Hollywood town hall" öppnade alltså ögonen och öronen på mig men det var drygt två år senare, i februari 1995, som The Jayhawks med "Tomorrow the green grass" tog mig med fullständig storm. Då föll det personliga soundet, ännu en gång producerat av Drakoulias, på plats, låtskrivarparet Mark Olsons och Gary Louris teamwork var fulländat och den där charmiga mixen av spontanitet och driven professionalism visste inga gränser.
   Gruppen som spelade in "Tomorrow the green grass" hade som vanligt Olson och Louris i ledarpositioner, basisten Marc Perlman hade följt med från dag ett och ny klaviaturspelare var Karen Grotberg. Gruppen saknade alltså, inte överraskande, fast trummis och den mycket erfarne Don Heffington (Bob Dylan, Lone Justice, Emmylou Harris) hjälpte till bakom trummorna. Tillsammans med studiomusiker som Benmont Tench, orgel, och Greg Leisz (stavat "Leese" i cd-häftet), steelguitar, blev soundet fulländat.
   Men det finns också några tjejer som gör fina avgörande insatser på några låtar. Lili Haydn hottar upp både tempot och arrangemanget på den fantastiska "I'd run away" med sin fiol. En annan fioltjej, Tammy Rodgers, kryddar den lite lugnare "Over my shoulder". Och sångerskorna Sharleen Spiteri, från gruppen Texas, och Victoria Williams, hjälper till vid mikrofonen på några låtar.
   Mark Olsons dåvarande flickvän (och senare fru) Williams har fått en låt tillägnad, "Miss Williams' guitar", som är en av många, många höjdpunkter på albumet. Att bandet en gång kallades det nya Flying Burrito Brothers är långsökt på det här albumet för countryklangerna är i minoritet bland rock- och poppärlorna. Ibland går tanken till Green On Red (vart tog de vägen?), Olsons röst ligger stundtals nära Dan Stuarts avslappnade nonchalans.
   Men när Olson sjunger tillsammans med låtskrivarpartnern Louris blir det perfekt stämsång a la bröderna Everly med rösterna tvinnade runt varandra. Ibland sjunger de nästan i munnen på varandra och den där spontana, första-tagningen-känslan, återkommer vid flera tillfällen på skivan.
   Bland alla högkvalitativa originallåtar har gruppen tvingat in coverlåten ”Bad time” från ett oväntat håll, 70-talshjältarna Grand Funk. Men det låter snarare Beatles och George Harrisons "My sweet lord" om både låt och arrangemang.
   Jayhawks fick aldrig någon chans att upprepa succén efter "Tomorrow the green grass". Mark Olson lämnade gruppen för att gifta sig och sköta om sin MS-sjuke fru Victoria Williams. Tillsammans gjorde de några lågbudgetskivor under namnet Original Harmony Ridge Creekdippers. Kvar i gruppen blev Louris som inte riktigt kunde skriva personliga låtar på egen hand. Jayhawks-skivorna "Sound of lies" (1997) och den Bob Ezrin-producerade "Smile" (2000) är smärre katastrofer men "Rainy day music" (2003) är något bättre.
   2008 återförenades Olson och Louris på duoskivan "Ready for the flood" och på den senaste klart intressanta Jayhawks-skivan "Mockingbird time" (2011) finns båda tillsammans tillfälligt och det ekar gammalt fint samarbete. Rekommenderas.

”I'D RUN AWAY” är en underbar poplåt där Gary Louris och Mark Olson sjunger så fint tillsammans.



/ Håkan

ALL TIME BEST #14: "Beat Based/Song Centered/Spirit Led"

Postad: 2022-04-06 07:59
Kategori: ALL TIME BEST



SWEET CHARIOTS: Beat Based/Song Centered/Spirit Led (Virgin, 2000)

ETT SVENSKPRODUCERAT ALBUM MED ett tillfälligt kortlivat projekt slog mig med häpnad för drygt 20 år sedan och när jag lyssnar idag blir jag lika imponerad som förbluffad att Sweet Chariots skiva inte väckte större kommersiell uppmärksamhet på den tiden. Jag är övertygad att duon, vars hela diskografi bara omfattar ett album och några singlar, borde ha blivit mer känt och mer berömt med tanke på kreativitet, kvalité och personlighet. Plus ett extremt kunnande i den svåra konsten att skriva låtar på en professionell nivå.
   Det är sällan minnet är så tydligt som när jag första gången hörde en låt med Sweet Chariots. Det var tidigt 2000, kan ha varit i januari och var följaktligen hela decenniets första skivfavorit, när Johan Hedberg, nöjeschefen på Nerikes Allehanda, spelade upp premiärsingeln ”Cry no more tears” på sitt arbetsrum uppe på tidningen. Jag föll pladask! Det var en blind lyssning, ingen som helst information om artistnamn eller medverkande människor. Jag kände direkt att det här var något extraordinärt bra och starkt personligt samtidigt som hitkänslan var överväldigande.
   När jag sedan fick vetskap om vilka namn/artister/musiker/låtskrivare som stod bakom duon, Niclas Frisk och Andreas Mattsson, blev jag ändå överraskad. Deras musikaliska bakgrund i den svenska pophistorien under 90-talet hade bara delvis tangerat min musikaliska sfär. Naturligtvis kände jag till både Atomic Swing, Niclas gäng, och Popsicle, Andreas grupp, och hade hört mycket. Ändå hade jag inte fullständigt fastnat för deras musik och sound på ett genuint sätt. Jag tyckte nog allmänt att Atomic Swing och Popsicle var två helt olika grenar på samma svenska popträd, traditonell poprock respektive norrländsk indiepop.
   Därför blev det nya samarbetsprojektet Sweet Chariots plötsligt en överraskande, imponerande och glädjande upplevelse på samma gång. Jag visste inte då, i slutet av mars 2000 när hela albumet med den komplicerade titeln ”Beat Based/Song Centered/Spirit Led” släpptes, att de båda 30+-arna Niclas och Andreas ändå hade ett gemensamt förflutet i musikbranschen.
   Frisk och Mattsson möttes faktiskt första gången redan 1992 när deras respektive band vid ett tillfälle i Lund delade scen. Men det första musikaliska fröet till ett seriöst samarbete mellan Popsicle-sångaren Mattsson och Atomic Swing-gitarristen/låtskrivaren Frisk började gro 1995. Frisk producerade Popsicles album ”Popsicle” (1995) och fem år senare var det fantastiska duoprojektet Sweet Chariots en verklighet.
   Niclas Frisks historia låg mig närmast sedan han var en del av den tidiga upplagan av Perssons Pack. Minns en konsert på Ritz i Örebro med det bandet i december 1989. 20-årige Niclas gjorde ett blygsamt intryck i ett hörn på scenen bakom Per Perssons stora sånger, Magnus Linds ännu större dragspel och Magnus Adells mäktiga ståbas. Den Mora-födde Niclas, som för övrigt stavade sitt förnamn lite folkligare (Niklas) vid den här tidpunkten, hade liksom Persson en bakgrund i det ännu mer genuint folkrockiga gänget Traste Lindéns Kvintett.
   På den här tiden, vi pratar sent 80-tal, var inte Andreas Mattssons Popsicle en verklighet men en tidig upplaga av bandet gick under namnet Genre Hippy som skivdebuterade 1988 med singeln ”Hit the happiness”. Med stor mediauppmärksamhet drog Popsicle igång sin karriär på allvar 1991. Efter några album, alla med korthuggna titlar som ”Lacquer”, ”Template” och ”Abstinence”, gick de 1995 in i studion och spelade in ”Popsicle”-albumet med alltså Niclas som producent. Han stod även för stråkarrangemangen.

ARTISTMÄSSIGT BLEV SWEET CHARLOTS-DUON kortvarig men som låtskrivarteam kom de åren framöver att bli flitigt anlitade och deras låtmaterial hamnade på skivor med Carola, Shebang, Jerry Williams, Peter Jöback, Tityo och Brolle Jr. Och i mitten på 00-talet var de halva gruppen av Sverige/Frankrike/USA-projektet Vanessa & the O's.
   Sweet Chariots blev aldrig någon fungerande liveturnéakt förutom några tillfälliga tv-spelningar när de uppträdde som ett helt band tillsammans med andra musiker. På albumet finns det ingen notering om vad Frisk/Mattsson spelar för instrument men de lär väl spela alla gitarrar och keyboards. Tillsammans med bland annat studioproffsen Anders Hernestam, trummor, och Jerker Odelholm, bas, som först åtta år senare blev ett helgjutet team i Lars Winnerbäcks grupp. Till det där popsoulrockiga soundet bidrar viktiga faktorer som blås, leds av Per ”Texas” Johansson, och en flitigt anlitad intensiv tjejkör.
   Jag inbillar mig att namnet Sweet Charlots var inspirerat av den gamla traditionella gospeldängan ”Swing low, sweet charlot”, en klassisk negro spiritual-låt som också till stor del perfekt beskriver albumsoundet. I recensionerna förekom ofta ord som ”soulrock”, ”retrorock” eller ”soulmättad gospelsvängig rock”. Till det spirituella soundet bidrog tre damer som gick under det inte så blyga samlingsnamnet Superbirds men hette Lotta Hedlund, Karin Stigmark och Beverly Glenn. En fantastisk trio sångröster som en gång tidigare i den svenska pophistorien, 1973, gav det klassiska albumprojektet Baltik ett värdefullt lyft vid mikrofonerna.
   Med den alldeles för perfekta singellåten ”Cry no more tears” som största lockbete innehåller albumet med den krångliga titeln en rad intressanta och spännande låtar. Ibland lite experimentella, som 8:30 långa ”Sing your troubles away”, men den genuina låtskrivarkvalitén kommer fram på nästan varje låt. Som exempelvis hitpotentiella ”Good love gone bad” men min absoluta höjdpunkt på albumet är "Frankly".
   Sweet Charlots album har en alldeles fantastisk mix av både extremt långa och konventionellt korta låtar men också rykande rocklåtar bredvid soulmättade ballader. När jag lyssnar på hela skivan får jag ofta känslan att en majoritet av albumlåtarna är ett genuint samarbete mellan Niclas Frisk och Andreas Mattsson. Båda lockar fram det bästa hos sin partner och ofta skapar de tillsammans fantastiska låtar.
   Den genuint effektiva balladen ”Frankly” är däremot i huvudsak Niclas Frisks (mäster)verk som gör hela albumet så fantasifullt varierat. Som överlåter hitpotentialen till andra låtar och tar själv hand om den långsiktiga kvalitén i en låt som låter lika fantastisk och tidlös idag som för 22 år sedan.
   Den akustiska gitarren och det tunga Lennon-pianot i arrangemanget ger plats för Niclas mest soulinspirerade ögonblick. Den vattenfallsliknande klaviaturen dekorerar snyggt och den suggestiva elgitarren ligger effektivt nerbäddad i det långa nedtonade slutet.

”FRANKLY” representerar variationen som gör Sweet Charlots album till en fantastisk favoritskiva.



/ Håkan

ALL TIME BEST #15: "Wildflowers"

Postad: 2022-04-04 07:59
Kategori: ALL TIME BEST



TOM PETTY: Wildflowers (Warner Bros, 1994)

MIN FASCINATION FÖR TOM PETTY OCH hans Heartbreakers började redan på 70-talet, fick sin första peak på "Damn the torpedoes" (1979), och ett ojämnare 80-tal resulterade ändå i en mycket bra solo-Petty-skiva, "Full moon fever" (1989). När det nu är dags för mig att premiera historiens allra bästa album så finns det en kvalificerad topplats för ytterligare en soloskiva från Tom Petty. Solo och solo förresten, ännu en gång finns det Heartbreakers-medlemmar i kompet men "Wildflowers" uppfattar jag faktiskt som en ännu tydligare markerad soloskiva än "Full moon fever".
   Ett sound i händerna på den egensinnige och mycket personlige producenten Rick Rubin är ju verkligen motsatsen till Jeff Lynnes typiska ljudväggar som genomgående påverkade soundet på "Full moon fever". Efter den skivan fortsatte samarbetet med Jeff Lynne som producerade gruppskivan "Into the great wide open" (1991). Sedan var tiden mogen för ännu en soloskiva från Petty som då alltså valde Rubin som producent med ett alldeles fantastiskt musikaliskt resultat som följd.
   Efter hiphop-eran på 80-talet började Rubin intressera sig för vanliga rockartister som Black Crowes och Mick Jagger innan det lågmälda genombrottet med Johnny Cashs första "American Recordings"-skiva kom våren 1994. Pettys "Wildflowers", hösten 1994, blev liksom uppföljaren till Cash-skivan och sedan kom Petty/Heartbreakers mycket naturligt att medverka på senare Cash/Rubin-skivor.
   Jag vill gärna betrakta "Wildflowers" som en genomgående lågmäld och djupt personlig skiva. Men när jag lyssnar idag upptäcker jag att albumet också innehåller både tung rock ("Cabin down below"), typisk Petty/Heartbreakers-rock ("You wreck me"), rena gitarrorgierna i "Honey bee" och maffigt tungt arrangemang (med bland annat fem saxofonister med Jim Horn i spetsen) på "House in the woods".
   Kanske inte så konstigt då hela det officiella Heartbreakers spelar på de flesta låtarna på "Wildflowers". Ändå tillhör majoriten av låtarna på skivan det mest personliga som Petty har givit ut på skiva. Och gästartisterna är inte alls så flitigt förekommande som det var på "Full moon fever" där både George Harrison och Roy Orbison medverkade. Carl Wilson (Beach Boys) sjunger visserligen på "Honey bee" men det hörs inte...
   Från den gnistrande och direkt förförande klangen i Pettys akustiska gitarr på öppnings/titellåten till den mäktiga och emotionellt starka pianoballaden "Wake up time" som avslutar albumet är det för lyssnaren en alldeles underbar resa i musik. Mina favoritlåtar återfinns, kanske inte så överraskande, bland det lugnare och mer dämpade materialet.
   Den redan nämnda titellåten är ju en knockout-öppning på skivan, den småspringande "Time to move on", det enkla pianoriffet i "It's good to be king", mellotronen eller tramporgeln i "Only a broken heart", singer/songwriter-låten "Don't fade on me", och den tillbakalutade "Crawling back to you" är några riktiga höjdpunkter på ”Wildflowers”.
   De tydliga Beatles-influenserna, dels i gitarrsolot på "Time to move on" och dels hela "A higher place", är också oförglömliga underbara sekvenser på "Wildflowers".
   Hösten 2020 släpptes en ny utökad version av ”Wildflowers”, och det hör egentligen inte hit eftersom min All Time Best Album-lista enbart baseras på originalalbum, som var lite tunn och inte så exklusiv. Dokumentären ”Somewhere you feel free” återupprättar till viss del kvalitén på nyupptäckta låtmaterialet men originalet från 1994 är tillräckligt starkt för att uppfattas som Tom Pettys bästa stund som artist.

”A HIGHER PLACE” är en underbar höjdpunkt, bland många andra, på ”Wildflowers”.



/ Håkan

Örebro: Rudbecksgatan 38A

Postad: 2022-04-03 07:52
Kategori: Örebro

PENNYBRIDGE ARMS


I en nästan anonym lokal på Rudbecksgatan i Örebro huserar en sushirestaurang.


I ett år fanns den engelsk-irländska puben Pennybridge Arms.


VÅREN 2019 UTÖKADES PUBUTBUDET I ÖREBRO med Pennybridge Arms. I lokalerna på Rudbecksgatan 38A hade en sportbar, Restaurang Arena, tidigare huserat men nu skulle det bli en engelsk-irländsk pub ”med en uttalad ambition att kunna leverera bra klassisk husmanskost med en modern tvist till humana priser”.
   Med träfaner på väggarna öppnade Pennybridge Arms i februari 2019 och visade sig snart även bjuda på rikligt med levande musik.
   I februari 2020 gick dock Pennybridge Arms i graven efter bara ett år och ersattes först med en tillfällig butik som sålde trädgårdsfigurer och presentartiklar. Och numera återfinns ”TABU Sushi” där man kan beställa sin mat och få den levererad direkt hem till dörren eller färdig att hämta i restaurangen.

Foto: Carina ÖsterlingI augusti 2019 uppträdde Richard Lindgren (och Olle Unenge) på Pennybridge Arms.

RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE 30/8 2019 Pennybridge Arms
LOST PAJAZZOS 13/10 2019 Pennybridge Arms
RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE 25/10 2019 The Pennybridge Arms

/ Håkan

Mars 2022 på Håkans Pop

Postad: 2022-04-02 12:37
Kategori: Blogg


Jesper Lindell har gjort månadens bästa album. Här i skivans titellåt ”Twilight”.

MARS, I MIN VÄRLD FÖRSTA VÅRMÅNADEN, blev i år en ganska lugn, behaglig och förutsägbar månad på Håkans Pop. De fasta avdelningarna, med min 150-lista och konsertställen i Örebro som regelbundna teman, rullade på som vanligt och bland konsertbesöken fick jag uppleva tre levande exempel och till min besvikelse också en inställd. Följ de blåfärgade länkarna nedan och få ett sammandrag av Håkans Pop mars 2022.
   Vid lördag lunch i början på månaden kunde jag på Kulturkvarteret ännu en gång njuta av Olle Unenge & Orkesterns akustiska vispop-repertoar. I Nikolaikyrkan bjöds det på ”Örebro tillsammans för Ukraina”, en stor samling lokala artister bjöd på levande musik till stöd för ett krigsdrabbat land. Två dagar senare blev det traditionell St Patrick's-konsert på hotell i Örebro.
   26 mars skulle bli ett vackert datum när jag skulle få uppleva Lolita Pops återkomst till en scen i Uppsala men pandemin slog oväntat till och ställde in bandets konsert i Katalin. Men som lite tröst fick vi ändå en helg i en underbart intressant stad.
   Till månadens tradition hör också en rapport från TisdagsAkademien, den fjärde i ordningen.
   På 150-listan med mina allra största albumfavoriter, All Time Best, nådde vi igår 16:e-platsen. Under mars avslöjades placeringarna 16-29 där artister och grupper som Joel Alme, Del Amitri, Warren Zevon, Ron Sexsmith, Sarah Klang, Graham Parker, First Aid Kit, Eldkvarn, Kajsa Grytt, Nick Lowe, Crosby, Stills, Nash & Young, Graham Parker igen och Will Courtney finns representerade.
   Bland konsertställen i Örebro som jag uppmärksammade under mars fanns bland annat Level på Stortorget, Sweet Chili på Järntorget och Scandic Grand Väst i Västhaga.

MARS 2022 blev lite oväntat tunnsådd på intressanta nya skivor. När jag lite bekvämt har sållat mig förbi album med Jonathan Johansson, Midlake och Laleh fanns det bara två skivor kvar att uppmärksamma lite mer.
   När Tom Petty & Heartbreakers gick i graven 2017, på mer än ett sätt, satsade gitarristen Mike Campbell på ett eget band, The Dirty Knobs, som skivdebuterade 2020 med ”Wreckless abandon” som var högljudd och i mina öron stundtals ganska medioker rockmusik. Han och hans okända kompisar fortsätter på den linjen på nya ”External combusion” och titeln ”utvärtes förbränning” kanske förklarar allt.
   Kanske är det frustrationen efter Campbells arbetsgivares död som kommer ut i en majoritet av låtarna på skivan. Här finns en oerhörd nästan hårdrockig energi med rockabilly-stuns i både arrangemang och tempo på de flesta låtarna. Det är lätt att missa de mer melodiska ögonblicken på albumet. Som countryrockiga ”Brigitte Bardot” och balladen ”State of mind” som är en snygg duett med Margo Price.
   Efter årets första två månader med ett par album som jag redan har nominerat till årsbästalistan, med Elvis Costello och Eric Palmqwist, trodde jag kvalitén under mars skulle svikta men så fel jag hade. Då kommer Ludvika-sonen Jesper Lindell och sopar banan med sitt andra album ”Twilights”.
   Jag kan erkänna att jag, efter den imponerande debutsingeln ”Little less blue”, missade Jespers första album ”Everyday dreams” 2019 men är i detta nu helt såld på nya albumet. Det är klart att jag hör The Band-influenserna i låtar och arrangemang men jag hör också en fantastisk röst, många underbart skrivna originallåtar och ett helt album som har både variation och styrka som räcker genom alla de tio låtarna.
   Starten på albumet, de fyra första låtarna, är sensationellt starkt men resten är inte så mycket sämre. Med sin soulbaserade röst, som doftar lika mycket blues som Van Morrison, tar Jesper oss med på en intressant musikalisk resa som lite fattigt kan beskrivas som americana men är så mycket mer personlig än så.
   Den så kallade titellåten, den mindre kända coverlåten ”Twilight” av Robbie Robertson, kanske placerar Jesper Lindell lite orättvist i facket bland The Band-influerade artister, Kanske mest för att Levon Helms dotter Amy Helm sjunger duett på den låten men han har så mycket mer att tillföra modern rockmusik. Som på tredje låten ”Leave a light on” där det ekar både Bruce Springsteen och Weeping Willows(!), med små stänk av Phil Spector, i de mest svängiga sekvenserna.
   Men ”Twilights” är som sagt ett album med variation där blås, trumpeter och saxofoner, och det geniala samarbetet mellan orgel och piano ger arrangemangen lika mycket djup som Jesper Lindells röst. Och när hans elektriska gitarr får en överraskande huvudroll på ”Twilight” är den musikaliska blandningen fulländad. Den sju minuter långa balladen ”Into the blue”, där Jesper plötsligt sjunger i falsett, understryker den känslan.

/ Håkan

Örebro: Klostergatan 7

Postad: 2022-04-02 07:51
Kategori: Örebro

BANANAMOON





PÅ SENARE TID HAR JAG NOTERAT flera konsertställen längs Klostergatan och nu dyker det upp ännu en, Klostergatan 7 där skivbutiken Bananamoon just nu ligger. I den 250 ㎡ stora lokalen, upplevde jag en konsert med Mikael Ramel i januari 2019.
   Bananamoon har en lång historia i Örebro på flera adresser. Jag har berättat det mesta när jag nyligen redogjorde för historien om grannlokalen Klostergatan 9 (Heavens Door). Men jag kan i korta drag repetera Bananamoons historia: I november 1997 startade butiken i Skattehuset på Drottninggatan i Örebro, flyttade 1999 till Klostergatan 9 (den lilla grannlokalen till dagens Bananamoon) och i december 2013 hade den numera berömda skivbutiken växt ur den lokalen och flyttade några meter till vänster där de tog över en stor butikslokal där det tidigare hade varit bingo i många år.
   Med ny ägare hade ett nyrenoverat och uppfräschat Bananamoon nypremiär i augusti 2020.


Mikael Ramel och Klas Qvist uppträder i Bananamoons butik vid Järntorget i Örebro.

MIKAEL RAMEL & KLAS QVIST 24/1 2019 Bananamoon

/ Håkan

ALL TIME BEST #16: "For everyman"

Postad: 2022-04-01 07:58
Kategori: ALL TIME BEST



JACKSON BROWNE: For everyman (Asylum, 1973)

JACKSON BROWNES MUSIK HAR FUNNITS i mitt hjärta sedan 1973. ”For everyman”-albumet var för övrigt skivan som på allvar introducerade mig för Brownes namn och musik. Hans debutskiva, ”Jackson Browne” som kom året före, gick mig faktiskt spårlöst förbi och anledningen att jag tveklöst köpte Jacksons andra album var nog helt enkelt låten ”Take it easy” som inleder skivan.
   Eagles, som hade debuterat 1972 med just ”Take it easy” som singel, var redan nya favoriter innan Jackson Browne hade gjort någon skiva i eget namn. Låten har Jackson skrivit tillsammans med Eagles-medlemmen Glenn Frey. En minst sagt imponerande låt som gjorde mig Eagles-fantast i många år men som också effektivt fick mig intresserad för skivbolaget Asylums alla artister i allmänhet och sidospåret Jackson Browne i synnerhet.
   Vid den här tidpunkten var Jackson Brownes aktiviteter på 60-talet och runt 1970 fullständigt obekanta för mig. Att han skrivit låtar som många artister spelat in, att han medverkat på många skivor och att han i musikbranschen hade stor respekt för sitt kunnande var okänt för mig då. Det är uppgifter och fakta som jag intresserat läste mig till under de närmaste åren efter ”For everyman”.
   Som så många andra ungdomar under 60-talet påverkades Jackson Browne av folkmusikvågen av artister som kom fram och då speciellt Bob Dylan. Redan som 16-åring, runt 1965, skrev han sin första låt, ”These days”. En låt som sedan spelades in av en mängd olika artister, först gjorde Nico den 1967, innan han själv vågade sig på låten just på det här ”For everyman”-albumet.
   Han var sedan för en kort tid medlem i Nitty Gritty Dirt Band och det mindre kända bandet Gentle Soul innan han skrev kontrakt som låtskrivare och hade då inte ens fyllt 18 år. Kontakterna i branschen utvidgades, han blev kompis med Glenn Frey, John David Souther och Stephen Stills och 1969 delade han scen med Linda Ronstadt och hennes band Stone Poneys.
   Hans låtar spelades in av Bonnie Raitt, The Byrds, Linda och Eagles och ett eget skivkontrakt var inte långt borta när hans vän och manager David Geffen startade skivbolaget Asylum. Det sägs till och med att Geffen startade just skivbolaget med tanke på Jackson Browne.
   Att jag ägnar så mycket text åt historien och bakgrunden till Jackson Brownes andra album beror på att innehållet till stora delar har sina rötter i just Jackson Brownes begynnande karriär som låtskrivare. Det är inte bara det här albumets ”Take it easy” (som inleder skivan precis som på Eagles-skivan…) och ”These days” som har gjorts av flera andra artister på tidigare skivor. Gregg Allman spelade in låten ungefär samtidigt som Jackson i en version som han var grymt imponerad av. Därav tillägget ”Arrangement inspired by Gregg Allman” på skivomslaget.
   ”Colors of the sun” fanns med på Tom Rushs album ”Tom Rush” från 1970 där Rush även gör sin version av ”These days”. Och rutinerade artisten Johnny Rivers gjorde ”Our lady of the well” på albumet “Home grown” 1971.
   Men allt det där var historia som för mig var okänd när jag hösten 1973 med stora förhoppningar öppnade det snygga skivkonvolutet med det perforerade ytteromslaget (som med åren har blivit ganska tilltufsat i skivhyllan) och med spänd förväntan la den svarta vinylplattan med den himmelsblåa Asylum-etiketten på grammofonen.

JAG KAN INTE DIREKT KOMMA IHÅG min första reaktion men jag minns intrycket av hela skivan, från omslagets visuella skönhet till det homogena och extremt personliga soundet i Jackson Brownes röst, många fantastiska låtar och de lågmälda arrangemangen. Men jag saknade låttexter.
   Redan kända ”Take it easy” inleder alltså Jacksons andra album och arrangemanget påminner om Eagles ”original” men Sneaky Petes steelguitar och David Lindleys elgitarr, speciellt på slutet av låten, sätter sin prägel och hög nivå på hela skivan.
   Basisten Doug Haywoods sång strax under Jacksons stämma är också ett typiskt kännetecken på många låtar från skivan. Ofta är det Haywood men det kan också vara Bonnie Raitt, David Crosby, Don Henley och Glenn Frey, Eagles-medlemmar som förstärker sången.
   Gitarristen David Lindley gör här sin debut i Jackson Browne-sammanhang, på debuten var det Albert Lee och Jesse Ed Davis som spelade gitarr, och det var här inledningen på ett samarbete som skulle bli både långvarigt och framgångsrikt. Lindleys slide, steelguitar eller fiol kom att dekorera många Jackson Browne-låtar, både live och på skiva, fram till 1980.
   Soundet på ”For everyman” är genomgående lågmält och ofta vemodigt. Det akustiska partiet på ”Our lady of the well” är underbart och den långsamma känslan på ”Colors of the sun” och ”I thought I was a child” (som Bonnie Raitt gjorde på skiva samtidigt som Jackson) är så personligt.
   Detsamma gäller för majoriteten av låtarna på andrasidan. Den nakna och starka ”The times you’ve come” och de tre avslutande låtarna som jag gärna vill betrakta som ett medley. Den avskalat vackra ”Ready or not” där bara Jacksons piano och Lindleys fiol gör melodin så fin. ”Sing my songs to me”, som härstammar från en demo från 1967, flyter så effektivt över i den långa titellåten.
   Soundet på ”For everyman” är som sagt homogent och lågmält och det är egentligen bara en låt på skivan som märkbart skiljer sig från det övriga materialet, ”Red neck friend”. En rak snabb rocklåt med Lindley-slide och rock’n’roll-piano av Elton John (under pseudonymen Rockaday Johnnie för att han vid tillfället saknade amerikanskt arbetstillstånd...) var knappast representativ för hela albumet men blev ändå förstasingel från skivan.

”TAKE IT EASY”, den redan kända Jackson Browne-låten, är kanske den bästa inkörsporten till ”For everyman”-albumet.



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (471)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (236)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (148)
Örebro (94)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< April 2022 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...

Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...

Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...

Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...

Mikael Bodin 5/05: Lundell måste ha gjort unikt många dubbelalbum :) Skulle man göra en lista av...

Mikael Bodin 5/05: Tack för en inspirerande recension av en klassiker. Själv velar jag ständigt ...

Björn 1/05: Waterboys, Jackson Brown, Beatles...

Peter 29/04: Håller fullständigt med dej, Lundells bästa med "Ryggen fri" som höjdpunkt!...

Bengt Gustafsson 22/04: Hej Warren Zevon är mycket underskattad! Räknar in fem LP i min samling. Det...

Jan Lennell 18/04: Kul med din uppskattning av denna fantastiska artist! Appropå producenten Kjell...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.