Blogginlägg

LIVEALBUM #2: Warren Zevon

Postad: 2021-05-10 07:56
Kategori: Bästa livealbum

WARREN ZEVON: Stand in the fire (Asylum, 1980)

UNDER DEN SENARE DELEN AV 70-TALET hade jag Warren Zevon som en stor personlig favorit. Efter de två alldeles lysande studioinspelade albumen ”Warren Zevon” (1976) och ”Excitable boy” (1978) men för all del också ”Bad luck streak in dancing school” (1980), som alla innehåller en diger samling välskrivna låtar, kom liveskivan ”Stand in the fire” och gav mig kännedom om Zevon som en imponerande rockig scenartist.
   Warren Zevon, som lämnade oss 2003, var ju en dubbelnatur som låtskrivare och artist. Han kunde skriva de rockigaste låtarna med de våldsammaste texterna men han var också en mästare på att förmedla kärlekstexter som aldrig kändes varken sentimentala eller soldränkt smetiga.
   På studioskivorna var han genomgående omgiven av Kaliforniens skickligaste musiker under ledning av Jackson Browne som ofta agerade den producent som stakade ut den musikaliska linjen. På turnéerna kunde naturligtvis varken Browne eller de hårt anlitade studiomusikerna följa med så Zevons komp på scen hade nästan alltid mindre dignitet men var absolut inte sämre för det.
   Jag fick nöjet att uppleva Zevon live en gång, i Stockholm en februarikväll 1988, och blev naturligtvis överväldigad och berörd av både huvudpersonen och de tämligen obekanta musikerna. Då hade Zevon precis påbörjat den andra delen av sin karriär och motsvarade otroliga förväntningar efter sitt fantastiska comebackalbum ”Sentimental hygiene”. En konsert som innehöll både rockiga och mjuka sekvenser på samma höga kvalitetsnivå.
   Jämförd med studioalbumen uppfattade jag, drygt sju år tidigare, ”Stand in the fire” som en genomgående rockigare, vildare och stundtals explosivare skiva fast den på ett snyggt musikaliskt sätt pendlade mellan ballader och tempolåtar. Men det påtagliga liveljudet, den ljuvligt levande atmosfären och den kompromisslösa attacken i arrangemang och band ger hela skivan ett snart sagt ouppnåeligt sound. I varje låt, varje minut och i varje riff understryks Warren Zevons genialt personliga framtoning.
   Jag blev påmind om just liveskivans fantastiska uppenbarelse för sådär 15 år sedan när Warren Zevons tidiga album, 1976-1982, släpptes på cd och då framtonade just livesoundet som ett bättre och mer tidlöst exempel på Warren Zevons låtskatt än de gamla studioskivorna. Intryck som står sig än idag. Naturligtvis får storslagna arrangemang, alla eleganta instrumentsekvenser och finurligt utstuderade körer, som gav Zevons personliga texter en större betydelse på studioskivorna, stryka på foten något. Men på ”Stand in the fire” kompenserar det levande och mer hänsynslösa uttrycket allt.
   Genom alla år jag har lyssnat och hela tiden imponerats av ”Stand in the fire” och samtidigt fascinerats och förbryllats av de för mig till 4/5-delar helt obekanta musikernamnen. En ny forskning i ämnet förklarar det helt naturligt tajta soundet som bandet skapar.
   Gitarristen David Landau var för mig det enda bekanta namnet i Zevons liveband. Inte bara för att han råkar var bror med Bruce Springsteens manager Jon Landau utan för hans sporadiska insatser på andra betydelsefulla skivor. Inte minst på New York-tjejen Carolyne Mas smått fantastiska debutalbum ”Carolyne Mas” (1979) och 1980 var han rutinerad och hade redan turnerat med både Zevon och Jackson Browne.

DET FINNS EN MYCKET NATURLIG FÖRKLARING till det oerhört vältajmade och ruskigt effektiva soundet på ”Stand in the fire”. Det är nämligen så att tre killar av Zevons explosiva komp, Zeke Zirngiebel, gitarr, Marty Stinger, trummis, och Bob Harris, keyboards, är hämtade från ett och samma band, Boulder. Det Colorado-baserade bandet fick en Zevon-koppling redan 1979 när de spelade in hans låt ”Join me in L.A.” som gavs ut på både singel och album men helt utan kommersiell uppmärksamhet.
   Och här rockar Boulder-grabbarna, plus basisten Roberto Piñón, på med livet som insats med Landau vid det musikaliska rodret och Warren Zevon allra längst fram som den rock'n'roll-entertainer han ibland kunde bli på scen. Det berättas anekdoter om Zevon hur han på scen så fullständigt och fysiskt levererade på konsert att roadies till slut fick bära honom av scenen. På liveskivan låter det stundtals som fullt kaos på scen under ”I'll sleep when I'm dead”.
   ”Stand in the fire” blir till viss del en rock'n'roll-show som sound- och actionmässigt befinner sig långt från Zevons ibland vemodigt pianoklinkande värld i sånger som exempelvis den alldeles underbara ”Desperados under the eaves” eller ”Hasten down the wind”. Och det hänryckta soundet får ju sin visuella hyllning i fotografiet som pryder skivomslagets framsida. Det darrande livefotografiet doftar verkligen scenutstålning och fysisk attack.
   På turnéavslutningen under de fem kvällarna i augusti 1980 på Los Angeles legendariska The Roxy Theatre, där inspelningarna till liveskivan gjordes, var det onekligen en 150-procentig närvarokänsla i luften med många improviserade och spontana infall. Långt från originaltexterna droppade Zevon plötsligt namn som ”James Taylor”, ”Jackson Browne” och ”Jimmy Carter” i sina texter. I vapenbeskrivningen på ”I'll sleep when I'm dead” hade han ”bytt upp sig” från en .38 Special, på studioskivan, till en .44 Magnum på liveframträdandet. Samtidigt ändrade Warren den hårdare textraden "...gonna shoot myself" till den snällare "...don't intend to use it on myself".
   ”Stand in the fire” har som sagt en darrande närvarokänsla som sällan förekommer på konventionella liveskivor. Och livemässigt är det inte mycket som slår versionerna av ”Excitable boy”, ”Lawyers, guns and money”, ”Poor poor pitiful me” och ”I'll sleep when I'm dead”, Warren Zevons kanske mest kända låtar. Där catchy refränger, oerhörd energi och pumpande arrangemang här gör Warren Zevon till en outstanding entertainer.
   Till liverepertoarens bekanta hörnstenar kan vi också lägga till några nyskrivna och vid inspelningstillfället ännu inte inspelade Warren Zevon-låtar som arrangemangsmässigt så naturligt smälter in i den vilda rockmusiken med sin tuffa gitarriff. Öppningen med titellåten är ju nästan en kommersiell attack och ”The sin” är läcker med popgitarren bakom det tuggande rocksoundet.
   Efter en så pass rock'n'roll-osande repertoar är det ganska naturligt att avsluta konserten med några covers och i det här fallet bjuder Zevon och bandet på ett medley med Bo Diddleys mest kända låtar och hans ännu mer kända rytmer.


SIDE ONE

1. "Stand in the Fire" (Warren Zevon) 3:26
2. "Jeannie Needs a Shooter" (Warren Zevon/Bruce Springsteen) 4:00
3. "Excitable Boy" (LeRoy P Marinell/Warren Zevon) 3:52
4. "Mohammed's Radio" (Warren Zevon) 4:45
5. "Werewolves of London" (LeRoy P Marinell/Waddy Wachtel/Warren Zevon) 4:48

SIDE TWO

1. "Lawyers, Guns and Money" (Warren Zevon) 3:49
2. "The Sin" (Warren Zevon) 3:06
3. "Poor Poor Pitiful Me" (Warren Zevon) 4:08
4. "I'll Sleep When I'm Dead" (Warren Zevon) 4:28
5. "Bo Diddley's a Gunslinger"/"Bo Diddley" (Ellas McDaniel) 4:15

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (454)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (171)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (142)
Örebro (18)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2021 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Jocke 15/06: Finns på YouTube nu: https://www.youtube.com/watch?v=dXA2Xkm4UfI...

L-Å Madelid 7/06: Sorry, missade att du nämnde Zombies i artikeln och att Tages och Hep Stars kn...

L-Å Madelid 7/06: Hallå Håkan! Jag ser att du missat några konserter. The Zombies spelade på ...

Kjell J 2/06: Lou Barlow är väl sedan ganska länge tillbaka i Dinosaur Jr....

Jan Arne Martin Lennell 31/05: Tack Håkan för en intressant recension! Har ännu inte lyssnat (dök upp i bre...

Johan S 31/05: Lysande! Har gått varm hela helgen. ...

Janne Lennell 22/05: Ser fram mot listan över favoritskivor. Tror vi kommer ha en del gemensamma fav...

Tommy Jonsson 22/05: Vet inte om det är sant men det påstås att publikljudet inte blev speciellt b...

Peter 17/05: Vart tog Live at the Grand Opera House Belfast med Van Morrison vägen?...

Jan Arne Martin Lennell 15/05: Del Amitri tycker jag skulle haft förstaplatsen :)...ser vekligen fram mot dera...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.