Blogginlägg från mars, 2020

00: #7. ANNA TERNHEIM

ANNA TERNHEIM: Separation road (Stockholm/Universal, 2006)

LISTAN PÅ MINA FAVORITALBUM FRÅN 00-TALET nådde Topp 10 för några veckor sedan och den allmänna svenska dominansen är fortfarande mäktig. De svenskproducerade albumen avlöser just nu varandra och när jag med hjälp av kristallkulan försöker analysera resan framöver mot nummer ett på listan ser jag i ögonvrån många blågula skivor även i fortsättningen. Under 00-talet (från 2000 till 2009) var det många nya svenska artister som tog sina första stapplande men framgångsrika steg i musikbranschen och det påverkade mig och många andra.
   En svensk artist som jag under 00-talet hade förmånen att upptäcka och följa på nära håll på både scen och skiva var Anna Ternheim. Från den absoluta debuten på scen 2004 via en unik personlig utveckling som scenartist till några enormt starka album på den senare delen av decenniet blev Anna Ternheim något av sensation.
   Att på bara några år vandra den spikraka vägen från uppmärksammad demoartist, överraskande uppvärmare på konsert (innan Tomas Andersson Wij, Lars Winnerbäck och Kent) och lovande men högst ordinär albumdebutant (”Somebody outside”) till en femstjärnig konsertinsats 2006 är få artister förunnat. Utvecklingen från skör, blyg och till synes bräcklig tjej på stol 2004 till en fullvuxen artist med stort självförtroende drygt två år senare har sällan varit så påtaglig som i Anna Ternheims fall.
   Annas utveckling tog nya stora steg för varje ny skiva, ”Leaving on a mayday” (2008) är ytterligare ett urstarkt album, och varje ny turné. Ändå känns ”Separation road” som hennes viktigaste och mest centrala mästerverk som perfekt symboliserar hennes utveckling och succé allra bäst.
   På ”Separation road” lyckades hon motsvara alla höga förväntningar, överträffa alla omänskliga krav och samtidigt flyttade hon gränsen för singer/songwriter-genren långt förbi det rimliga. Visst sitter hon där ensam ibland, sjunger och spelar på sin akustiska gitarr, medan det runtom pendlar fram och tillbaka mellan stora stråkarrangemang och ett lågmält men smått stökigt rockkomp. Omväxlande låter hon gitarren och pianot avlösa varandra längst fram i arrangemangen. Och ingenstans försvinner Anna i det här händelserika framförandet. Rösten, melodierna och känslorna ligger där blottade och brer ut sig mer eller mindre tydligt.
   Även producenten Andreas Dahlbäck, mest känd som trummis men här spelar han synthesizer och körar, har tagit stora och viktiga steg från Annas debut till det här andraalbumet. Han är säkert ansvarig för att albumet har blivit en otäckt effektiv helhet. Inte bara hits och inte bara spektakulära harmonier. Där finns också suggestiva ögonblick, direkt spretiga sekvenser och några verser på tomgång. Men det är den mänskliga balansen som ger en så genomgående fin skiva.
   En skiva som faller för frestelsen att efter ett minuten långt äventyrligt instrumentalt intro inleda med det mest kända spåret, ”Girl laying down”. En av alla höjdpunkter på albumet. Därefter växer och växer skivan för varje låt. I en spännande mix av bitterljuvt vemod och ren skönhet tar vi oss mot finalen med många outsägligt starka låtar. Inte så överraskande utsåg jag ”Separation road” till 2006 års bästa svenska album.

Favoritlåt: "Tribute to Linn". Jag gillar verkligen både det sköra och de lite mer robusta låtarna på ”Separation road”. Mot slutet av albumet får jag båda delarna i de tre avslutande låtarna. En trio fantastiska låtar som inleds med ”Tribute to Linn”, den vackraste ballad som Anna har skrivit. På ett annars väldokumenterat skivomslag finns ingen uppgift om vem som spelar piano på den låten men jag tror och inbillar mig att det är Anna som mjukt och sensuellt värker fram den ”Shoreline”-liknande klangen i instrumentet. Som hon gjorde under turnén hösten 2006. Klas Jervfors bleckblås ökar på den innerliga känslan i sången om en saknad vän.

/ Håkan

Covers: The Beau Brummels

BEAU BRUMMELS: Beau Brummels 66 (Warner Bros, 1966)

NÄR JAG FÖRST SER ALBUMTITELN OCH SEDAN läste innehållet på det här albumet fick jag en tanke att samtliga låtar var från 1966 men så var ju inte riktigt fallet. Det är ju faktiskt bara fyra låtar, original som hade släppts på våren samma år, som har sitt ursprung från 1966. Så titeln syftar på bandets aktualitet just det här året när de efter två album på ett mindre skivbolag, Autumn, gör debut på Warner Bros med ”Beau Brummels 66”, en renodlad coverskiva. Inget lyckat drag har sångaren och ledaren Sal Valentino kommenterat i efterhand. Och visst doftar hela projektet av stress och opersonlighet.
   Det ganska ointressanta urvalet av diverse tämligen aktuella hitlåtar skvallrar om dåligt tålamod när skivbolaget inte ville invänta originalmaterial och alltför desperat ville smida medan järnet var varmt. Beau Brummels var ju ursprungligen en hitgrupp med egna låtar, debuten ”Laugh, laugh” (1965) var deras största hit, men gruppens kommersiella förutsättningar hade en nedåtgående kurva. Gruppens framtid skulle senare visa sig vara starkt inriktad på hela album och inte kortsiktiga hits. Gruppen hade ju egentligen tappat sin originella stil innan de hamnade på Warner. Var ju ett coverband redan i slutet på Autumn-tiden.
   Låt vara att innehållet här är ett utpräglat hitkoncept med en mängd kända och kommersiellt framgångsrika låtar och mot bättre vetande skulle jag direkt kunna dissa innehållet kraftigt och nästan jämföra med bottennappet med Loggins & Messina i genren som jag skrev om för två veckor sedan. Trots uppenbart knappa resurser i studion sätter Beau Brummels ändå en personlig prägel på materialet, inte minst på en majoritet av låtar där Sal Valentino tar hand om mikrofonen med sin lätt plågade men personliga röst.
   På några låtar snuddar Beau Brummels på gränsen till den 60-tals-genre som vi kan kalla barockpop med cembalo och oboe som speciella instrument. Exempelvis räddar det arrangemanget (plus Valentinos röst) ”Yesterday” från att bli helt patetiskt. Kanske var gruppen helt rätt ute för ”Beau Brummels 66” är faktiskt helt samtida med den kända gruppen Left Banke som släppte sin första singelsuccé ”Walk away Renee” exakt samtidigt som Beau Brummels-albumet kom ut.
   I övrigt är det ganska snälla och smått mediokra arrangemang som präglar gruppens ”tolkningar” av dessa hits men på några låtar, ”Louie Louie” och ”Hang on Sloopy”, försöker de vara lite tuffare och närma sig garagerock.


"You've Got to Hide Your Love Away" (John Lennon/Paul McCartney) — 3:41
1965. Från albumet ”Help!” med The Beatles.
"Mr. Tambourine Man" (Bob Dylan) — 3:49
1965. Från albumet ”Bringing it all back home” med låtskrivaren.
"Louie Louie" (Richard Berry) — 2:10
1957. Singel-b-sida (”You are my sunshine”) med Richard Berry & the Pharaohs.
"Homeward Bound" (Paul Simon) — 2:44
1966. Singel med Simon & Garfunkel.
"These Boots Are Made for Walkin'" (Lee Hazlewood) — 2:53
1965. Singel med Nancy Sinatra.
"Yesterday" (John Lennon/Paul McCartney) — 2:37
1965. Från albumet ”Help!” med The Beatles.
"Bang Bang" (Sonny Bono) — 1:56
1966. Singel (”Bang bang (my baby shot me down)” med Cher.
"Hang On Sloopy" (Wes Farrell/Bobby Russell) — 2:52
1965. Singel med The McCoys.
"Play with Fire" (Mick Jagger/Keith Richard) — 2:56
1965. Singel-b-sida ”The last time”) med The Rolling Stones.
"Woman" (Bernard Webb) — 2:02
1966. Singel med Peter & Gordon. (Felskriven kompositör B. Webb på etiketten här)
"Mrs. Brown, You've Got a Lovely Daughter" (Trevor Peacock) — 2:39
1963. Singel med Tom Courtenay.
"Monday, Monday" (John E.A. Phillips) — 2:47
1966. Singel med The Mamas & the Papas.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Hip Horace (1987)

UNDER VÅREN 1987 UPPMÄRKSAMMADE jag bandet Horace, från Örebro, på några demotejper. I maj 1987 skrev jag en ganska positiv recension om deras imponerande demo: ”Horace är ett rockband i pophantverket som onekligen imponerar på demostadiet men flera gruppmedlemmar har rutin i ryggen. Trummisen Birger Signal spelar också i Crew Of Corps och basisten Johan Strandahl spelar i Athletic Arabs. Men låtskrivarna heter Mats Bååge, gitarr, och Jan Valentin, sång, och deras sound är engelskt ooch hitinriktat. ”Those are the things that bound us togetyher” och ”Across the river” skulle kunna utgöra en perfekt debutsingel”.
   I augusti 1987, fortfarande under namnet Horace, såg jag bandet uppträda på en privat föreställning med Tobias Kjellström, från Athletic Arabs, som trummis. Lite otur med brustna gitarrsträngar och lite för många kompisar i publiken tog bort koncentrationen något men soundet var klart godkänt.
   Dåvarande upplagan av Horace var ännu så länge tillfällig och uppdaterades framåt hösten samma år när bandet dessutom ändrade gruppnamn till The Hip Horace. Bååge och Valentin, bandets fasta medemmar och låtskrivare, hade då utökats med trummisen Peter Magnusson och basisten Johan Rapp.
   Bandets demotejper hade även uppmärksammats i England och den kontakten resulterade i en drömbokning för The Hip Horace som förband till idolerna i engelska Wedding Present på Rockmagasinet i Örebro.
   Inför den spelningen träffade jag bandet 23 oktober för intervjun i ett skyddsrum i Tegnérlunden på väster i Örebro där bandet hade sin replokal.
   Bandets förhoppningar om skivinspelning resulterade först ett år senare med minialbumet ”Hand it back” på det Klippan-baserade skivbolaget La Ment Records. Då hade bandet utökats med ytterligare en gitarrist, Lars Eriksson. Jag saknade några av de imponerande demolåtarna men älskade deras underbara sound där akustiska och elektriska gitarrer vävdes in i varandra.
   Sommaren därpå såg jag bandet uppträda live på Stockholms inneställe Cityhallen på Drottninggatan.

Minialbumet marknadsfördes med bland annat dekaler, se nedan.





Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/11 1987.

Hip Horace spelar förband
GRUPP SOM GÅR IN I EN NY ERA

GRUPPEN HORACE, FRÅN ÖREBRO, SOM EXISTERAT några år har i dagarna gått in i en ny era med flera nya medlemmar och ett delvis nytt namn: The Hip Horace. Eldprovet för den nya konstellationen sker imorgon kväll som förband åt engelska Wedding Present.
   - Det känns givetvis extra spännande att agera förband till just Wedding Present eftersom vi ligger nära varandra musikaliskt, berättar sångaren Janne Valentin.
   - Vi har under en tid haft väldigt bra kontakt med deras skivbolag, Reception, som varit intresserade av de demotejper vi har spelat in, fortsätter han. Men det är ett litet bolag med begränsade resurser så vi får inte tro för mycket...
   Horaces demotejper har inte bara väckt uppmärksamhet i dessa spalter utan också på flera skivbolag både i Sverige och England.
   - Svenska EMI kom med det absurda förslaget att vi skulle sjunga på svenska men annars har vi fått många tacksamma lovord.
   Janne Valentin och gitarristen Mats Bååge, som är gruppens originalmedlemmar och låtskrivare, har den senaste månaden svetsat samman en ny rytmsektion i Peter Magnusson, trummor, och Johan Rapp, bas.
   Med mycket effektiva repetitioner är bandet redan tajt med många nya låtar i repertoaren. Det kunde jag själv uppleva under en av bandets ”rep” i ett skyddsrum på väster i Örebro. Gitarrbaserad och engelskinfluerad poprock med oerhört vackra harmonier som växer ut från Mats Bååges smakfulla gitarr, ofta en klassisk Rickenbacker, som sedan får sin musikaliska tyngd via bas-trum-sektionen.

/ Håkan

00: #8. TOTTA

TOTTA: Totta 6: bortom månen & Mars (Capitol/EMI, 2002)

UNDER SIN LÅNGA KARRIÄR SKREV TOTTA inte en enda låt till sin repertoar. Det var ingenting som störde när han var en del av Göteborgs proggrörelse på 70-talet och inte heller under åren när han ägnade sig åt blues i en eller annan form, Tottas Bluesband (1977-88), Hot 'n' Tots (1989) eller Varmare Än Körv (80-talet). Och paradoxalt nog blev det än mer oviktigt när Totta på allvar började sjunga på svenska 1995. Ty Sveriges bästa låtskrivare stod på rad för att bidra med personligt skrivna texter som var exklusivt skapade för att komma ur Tottas mun.
   Det var då, i mitten på 90-talet, som Torsten Näslund blev Totta med hela svenska folket. Kjell Andersson på det stora skivbolaget EMI stod med öppna armar och välkomnade en av landets mest profilerade röster och gav Totta resurserna i form av producenter, musiker, låtskrivare och ett utsökt material som direkt blev favoriter i var mans musikintresse.
   Succén var klockren från start med albumet ”Totta” (1995) i allmänhet och duetten ”Alltid inom mig” med Josefin Nilsson i synnerhet. De tio åren på EMI, på legendariska etiketter som Hi Fidelity, Harvest och Capitol, blev både kommersiellt och musikaliskt en enda lång framgång som slutade med Tottas tragiska död 2005.
   På Tottas första svenska soloalbum var det Dan Hylander som var den starkt dominerande låtleverantören. Dan var också producent på de fyra första Totta-albumen, bland annat den omåttligt populära (60 000 sålda ex!) ”Totta: Duetterna” (2001) där Totta sjöng med bland annat Marie Fredriksson, Louise Hoffsten och Sanne Salomonsen.
   Skaran av engagerade låtskrivare hade under vägen utökats med Mikael Wiehe, Mauro Scocco, Nisse Hellberg, Peter LeMarc, Plura, kompisen Ulf Dageby, Mats Ronander, Ola Magnell, Per Persson, Kajsa Grytt och till och med Ulf Lundell. En celeber samling namn som även Tomas Andersson Wij, Magnus Johansson och Gunnar Danielsson snart kom att tillhöra.
   Den utomordentligt begåvade gitarristen och producenten Johan Lindström gjorde sin Totta-debut på ”Duetterna”-albumet som både musiker och stråkarrangör. Johan skulle i fortsättningen var ovärderlig i utvecklingen av produktion, sound och arrangemang på Tottas följande skivor.
   Först på den prestigelösa liveskivan ”Totta 5: Turnén” (2002) som följdes av en ännu mer anspråkslös turné som blev en av mina största konsertupplevelser, i slutet på april 2002 på El Sombrero i Örebro, fast den genomfördes av enbart två gitarrister (Bengan Blomgren/Johan Lindström) och en röst. Konserten blev både en lång upplevelse (nästan två timmar), musikaliskt bedövande fantastisk och underbart intressant med alla sina udda covers under den trånga och heta kvällen.
   Mindre än två veckor efter den omtumlande konsertupplevelsen spelades ”Totta 6: bortom månen & mars” in under tio dagar i Sandkvie-studion i Visby på Gotland. Den i mina öron största skivklenoden i Totta Näslunds hela karriär.
   På ett nästan exklusivt sätt möts de bästa låtarna från de bästa låtskrivarna, Tottas absolut bästa kvalitéer som sångare och en inramning, Johan Lindströms produktion och arrangemang, som ger varje detalj maximal utdelning.
   Här fick jag äntligen Mauro Scoccos fantastiska låt ”Sex fot under”, en av många höjdpunkter på konserten i april, på skiva, Per Perssons numera legendariska ”Bortom månen & mars”, en underbar svensk tolkning av John Prines ”Angel from Montgomery” och Peter LeMarcs lite tuffare ”Hemma före mörkret”. Men min absoluta favoritlåt på albumet just nu är alltså en helt annan låt.

Favoritlåt: "Johanna & den blå ambulansen". Under mitt återbesök på det här albumet har jag lite oväntat och inte alls planerat fastnat för en av Pluras mindre kända bidrag. Det är en underbart skriven kärlekstext med en liten annorlunda twist med en lågmäld men läcker melodi där arrangemangets gitarrer så oerhört fint ackompanjerar den finstämda poesin. Musiken har skrivits av gitarristen Mattias Blomdahl som så elegant har hittat känslorna i det melodiska.

/ Håkan

Anders Erkman (1958-2020)

PÅ HÅKANS POP HAR JAG I SNART ELVA ÅR noterat aktuella dödsfall för artister, musiker och andra celebriteter, som jag under åren haft en musikrelaterad koppling till. Personer som jag har haft ett synnerligen mer eller mindre aktivt minne av eller har gjort musik som har lämnat outplånliga spår efter sig. Under tiden har jag väl funderat på om eller när någon i min egen närhet går bort och hur jag kommer att reagera för att sedan beskriva min relation.
   Nu har det hänt och när det olycksbringande beskedet om min käre fotograferande vän ANDERS ERKMANS tragiska bortgång hamnade i min mejlbox i onsdagskväll blev jag så oerhört chockad, helt lamslagen och fullständigt tom i både tanke och handling att jag först inte alls orkade minnas tillbaka på alla våra gemensamma upplevelser vi hade haft tillsammans. Det blev med ens för stort och för tungt och för ledsamt att tänka tillbaka på allt det roliga och spännande som vi fick vara med om i 40 år.
   När jag nu, efter några dagars eftertanke, återvänder till alla genomgående goda minnen som jag under alla år fick uppleva tillsammans med Anders är det bara ljusa och fantastiskt inspirerade händelser som susar genom min skalle.
   Anders och jag blev under många år, under 80-tal och 90-tal, ett team som helt utanför våra ordinarie arbetsuppgifter på Nerikes Allehanda bevakade konserter, intervjuade artister och höll god kontakt med arrangörer och annat folk i nöjesbranschen. Anders fotograferade och jag skrev.
   Jag kan helt ärligt påstå att utan Anders hade jag aldrig fått uppleva så många av våra gemensamma konserter för tidningens räkning. Det var nästan alltid Anders som initierade ett konsertuppdrag, presenterade idén för sin chef, styrde upp hela projektet och ordnade allt det praktiska med ackreditering och fotopass. Anders körde sedan bilen till aktuell stad som kunde vara Västerås, Falun, Stockholm eller Göteborg när vi inte var på hemmaplan.
   Jag kom liksom varje gång till ett färdigdukat bord och fick ofta en bekväm sittplats på någon pressläktare eller kunde lite anonymt smyga mig fram till en passande ståplats, gärna i närheten av ljudmixaren. Anders däremot fick kämpa med vakter, vild publik och en ofantlig trängsel närmast scenen. Ibland med örat livsfarligt mot en volymstark högtalare jagade han de rätta kameravinklarna och fick sedan inte många sekunder på sig (ofta bara konsertens tre första låtar) att fånga sina unika bilder.
   Stress och en för vanligt folk helt oacceptabel arbetsmiljö fanns inte i Anders värld. Han gjorde alltid sitt jobb med samma höga ambition och gång på gång resulterade det i underbara bilder och huvudsakligen svartvita konsertminnen. Medan jag lugnt och stilla kunde notera konsertens mest angelägna detaljer i mitt anteckningsblock och sedan skriva min recension långt senare i lugn och ro hemmavid.
   Jag hade precis ännu en gång lyssnat färdigt på Ulf Lundells ”I ett vinterland” (2000), en av artistens allra bästa album, när jag fick det sorgliga och chockartade beskedet om Anders död. Och just Ulf Lundell har under åren varit ett återkommande tema i mina och Anders gemensamma konsertupplevelser. Jag vet inte exakt hur många konserter med Lundell vi har upplevt tillsammans men jag minns den första, och för all del även den sista, med klara ögon.
   Jag tror den legendariska Ulf Lundell-konserten på Prisma i Örebro 1978 (se nedan) var Anders debut som konsertfotograf. Redan där var trängseln enorm framför scenen på en överfylld klubb men den då 20-årige Anders lyckades i kaoset ändå knäppa några av sina mest berömda bilder (se nedan).
   Lundell-temat har följt oss i hälarna sedan dess, eller om det var vi som tog rygg på honom, och det finns ett oräkneligt antal ögonblick av minnen att gräva ner sig i. Inte minst med hjälp av Anders många bilder och upplevelserna runt om.

SOM NÄR VI REDAN HÖSTEN 1980 MÖTTE Lundell och bandet i Västerås några dagar innan dubbelkonserten på Konserthuset i Örebro. Och hösten 1982 när vi under några kvällar följde en allt populärare Lundell från Karlstad till Falun för att sedan landa hemma på Idrottshuset i Örebro.
   Sedan vet jag uppriktigt inte vilken av våra gemensamma Lundell-konserter som har varit bäst eller mest givande. Det kan ha varit turnépremiären i Falun hösten 1985, comebackspelningen i Rocklundahallen i Västerås 1988, Mariebergsskogen i Karlstad 1993 (med Sten Booberg på gitarr), några konserter i Karlskoga 1996 och 1997, den akustiskt baserade konserten på Conventum 2008 eller den fantastiska sommarkonserten utomhus vid Slottet 2015.
   Ulf Lundell blev genom åren en av Anders stora favoriter (”Ulf Gerhard” som han alltid kallade honom) men det fanns i hans värld även andra artister på samma exklusiva nivå, exempelvis Van Morrison, The Beatles, Mats Ronander, Paul McCartney och Bob Dylan . En av våra stora upplevelser tillsammans var just Dylan på Ullevi 1984 (se nedan). Den tredje av fyra Ullevi-konserter mellan 1982 och 1985 och Anders var på samtliga. Rolling Stones 1982 (se nedan) och Bruce Springsteen 1985 var de andra mäktiga Ullevi-upplevelserna.
   Med Dylan i huvudrollen såg vi också konserten på Hovet i Stockholm 1987 när han kompades av Tom Pettys Heartbreakers. Men på egen hand, utan min närvaro, fick Anders uppleva konserter med BB King, Chuck Berry, Phil Collins, Crosby, Stills & Nash, Simon & Garfunkel och många andra.
   Året efter Ulf Lundells kommersiella höjdpunkt 1982 hade Anders och jag en ambition att göra en liknande resa med Dan Hylanders Raj Montana Band som vi hade gjort med Lundell. Vi fick vara med om en omtumlande tid när Dan, hans Py och deras kompband gick från ett uppskattat klubband till stor publiksuccé på några år. På Ritz i Stockholm kom vi bandet på nära håll i januari 1983 och sedan följde åtskilliga konserthöjdpunkter i Örebro.
   Anders och jag kom som sagt artisterna nära på den här tiden och jag tror och vet att det vanligtvis var Anders kamera och hans sociala kompetens som ofta skapade möten, trivsamhet, ödmjukhet och normal ömsesidig kamratskap. Som det paradoxala mötet med Phil Lynott i Karlskoga Folkets Park i augusti 1983. Efter min intervju med Phil, som var ett ganska frostigt möte med en ganska tystlåten artist, fick Anders fram fotbollen. Med ens började Phil leka med bollen (se nedan) och resultatet blev några historiska bilder på en världsstjärna.
   Det finns som sagt ett överflöd av mina speciella minnen med Anders Erkman och bokstavligen ännu fler bland hans fantastiska fotografier. Minnen som har präglat mer än halva mitt liv. Så många historier, så många anekdoter och så många minnen att ständigt återvända till.
   Till viss del går det väl att minnas konserter genom att läsa mina gamla recensioner (finns här på Håkans Pop) men det är ju Anders Erkmans svartvita bilder som bokstavligen väcker minnen, som får dofterna från det gamla konsertögonblicket att framträda igen och får mig att ännu en gång dra mig till minnes den genuina känslan från förr.
   Med anledning av att jag just hade avslutat lyssningen på Lundells ”I ett vinterland”, strax innan jag fick det fatala beskedet, kan jag så här på slutet av mina rader bara citera en enda låttitel i sammanhanget, ”Jag saknar dig”. Tack Anders, utan dig...


Bob Dylan 1984.


Ulf Lundell 1978.


Phil Lynott 1983.

Samtliga bilder: Anders ErkmanRolling Stones 1982.

/ Håkan

Covers: Van Morrison

VAN MORRISON: Roll with the punches (Exile/Caroline, 2017)

ALLA SOM GILLAR JAZZ PÅ GRÄNSEN till blues får här sitt lystmäte under drygt en timme på ett Van Morrison-album som huvudsakligen innehåller covers men inte enbart. Jag tillhör inte riktigt den kategorin och tycker gärna att den traditionella musiken är mer anpassad slölyssnande än hård koncentration.
   De tre originallåtarna som Van har skrivit till skivan tillhör ungefär samma stil som coverlåtarna och för ett orutinerat öra, som undertecknad, smälter låtarna ihop på ett naturligt sätt. Van har ofta ett stort band bakom sig, med både pianist, organist, flera gitarrister och körsångerskor, och studioinspelningarna förvandlas ofta till livespontana tillställningar.
   Vans band gästas ibland av musiker och sångare som sätter rätt tydliga spår i arrangemangen. Jeff Becks hetsiga gitarr, Chris Farlowes röst, Paul Jones munspel och Georgie Fames kända hammondorgelsound lyfter tveklöst den traditionella lunken på många spår till riktigt små intressanta detaljer.
   Just under duetterna med Farlowe, Fame och Jones händer det lite mer på låtarna som ofta har sina rötter i 40-, 50- och 60-talet men uppgraderats på ett nyttigt sätt. Som Georgie Fame-samarbetet i Count Basies ”Goin' to Chicago”. Däremot tycker jag inte nyversionen av Sam Cookes legendariska ”Bring it on home to me” riktigt tillför något trots gospelkänslan och Jeff Becks närvaro.
   Däremot vill jag rekommendera lyssning på några av Vans egna nyskrivna låtar, titellåten och ”Transformation”, men förstår inte riktigt varför Van gör cover på sig själv på några låtar.


1) Roll With the Punches (Van Morrison/Don Black)
Original.
2) Transformation (Van Morrison)
Original.
3) I Can Tell (Sam Smith)
1962. Singel-b-sida (”You Can't Judge A Book By The Cover”) med Bo Diddley. (Låtskrivare på originalet: Samuels-McDaniel)
4) Stormy Monday / Lonely Avenue (Aaron Walker / Doc Pomus)
1947/1956. Singel-b-sida (”I know your wig is gone”) med T-Bone Walker. Original: ”Call It Stormy Monday But Tuesday Is Just As Bad” / Singel med Ray Charles.
5) Goin’ To Chicago (Count Basie/Jimmy Rushing)
1941. Singel (”Goin to Chicago blues”) med Count Basie.
6) Fame (Van Morrison)
2003. Från albumet ”What's wrong with this picture?” med låtskrivaren.
7) Too Much Trouble (Van Morrison)
Original.
8) Bring It On Home To Me (Sam Cooke)
1962. Singel med låtskrivaren.
9) Ordinary People (Van Morrison)
1998. Från albumet ”The philosopher's stone” med låtskrivaren.
10) How Far From God (Sister Rosetta Tharpe)
1947. Singel med Sister Rosetta Tharpe with Sam Price Trio.
11) Teardrops From My Eyes (Rudolph Toombs)
1950. Singel med Ruth Brown.
12) Automobile Blues (Sam Hopkins)
1953. Singel-b-sida (”Organ blues”) med Lightnin' Hopkins.
13) Benediction (Mose Allison)
1971. Från albumet ”Western man” med låtskrivaren.
14) Mean Old World (Walter Jacobs)
1952. Singel med Little Walter And His Nightcaps.
15) Ride On Josephine (Elias McDaniel)
1960. Från albumet ”Bo Diddley is a gunslinger” med Bo Diddley.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Pete Guzz (1987)

1987 HETTE HAN EGENTLIGEN PETER GUSTAVSSON men artistnamnet var Pete Guzz och under 80-talet var han både soloartist och ledare för Just For Fun, popgrupp från Örebro, i många olika skepnader. En grupp som skivdebuterade 1984 med singeln ”Get out – on the dancefloor” och följde upp den två år senare med singeln ”Ge allt”. Pete Guzz sjöng och spelade bas, klaviatur och trummor men som låtskrivare hade han sitt riktiga namn, Peter Gustavsson.
   30 maj 1987 på musikfestivalen Örebro Rockfestival, en ”tradition” som bara fick ett år, spelade en mängd olika lokala band utomhus i Brunnsparken och kvällen avslutades inomhus i Parketeatern med Eldkvarn.
   Just For Fun var ett av banden som imponerade så tre dagar efter festivalen, 2 juni, ringde jag Peter och gjorde nedanstående intervju med honom där vi diskuterade gruppens och musikens utveckling. Peter var en otroligt drivande musikalisk själ som brann för karriären. Jag tror han under 80-talet regelbundet hälsade på uppe på tidningen, hela tiden med nya idéer och något att berätta eller lansera.
   Just For Fun-konceptet rann trots allt ut i sanden och nästa naturliga steg för Pete Guzz var som soloartist 1990. Då tror jag att han hade lämnat lilla Örebro bakom sig och flyttat till Stockholm. Där fick han kontakt med den sedan lång tid framgångsrike producenten Ulf Wahlberg (Freestyle, Magnum Bonum, Secret Service, Reeperbahn, Svenne & Lotta, Docent Död, Anders F Rönnblom med flera).
   På Wahlbergs skivbolag V.I.P. Records & Tapes blev Pete Guzz kollega med Monica Törnell, Baltimoore, hårdrockgruppen Glory och Tina Moe och gav 1990 ut tre singlar, samtliga producerade av Wahlberg tillsammans med Guzz: Peters egna låtar ”Syster”, ”Fredags-tjej” plus en cover på Archies gamla hit ”Sugar, sugar”.
   Några år senare tog gruppen Plastico plats i den popsyntvåg som drog över världen. En grupp med Pete Guzz, Per Boysen och sångerskan Penny (Pernilla Sahlin). Debuterade 1994 med singeln ”Communicate” som sedan följdes av albumen ”Plastico” (1995) och ”Boomerang!” (1998).
   Nu började Peter tona ned sitt engagemang som artist, bytte namn till Peter Sahlin när han gifte sig med ovan nämnda Pernilla. Bildade skivbolaget Hitworks AB som var ett självständigt, litet skivbolag som ville marknadsföra svensk pop- och rockmusik på den internationella marknaden.
   Peter byggde sedan upp ett stort, internationellt nätverk av artister, låtskrivare och producenter och har lyckats placera låtar runt om i världen. Efter alla kommersiella framgångar valde Peter 2004 att tillsammans med Anders Mörén starta Starlab Publishing & Studios. Bolaget representerar ett stort utbud av både låtskrivare och producenter.
   Förutom musikbranschen arbetar man även mot tv-, film-, spel- och reklambranschen. Starlab Publishings studiokomplex och kontor finns i Gröndals centrum i Stockholm och består av sex studios/låtskrivarrum, kontor och ett ljudisolerat, helt flytande inspelningsrum. I lokalerna arbetar ett tiotal av bolagets låtskrivare och producenter. Förutom dessa så arbetar man även med ett stort antal låtskrivare/producenter utifrån.
   Innan det företagsmässiga hade växt ut var Melodifestivalen ett fint skyltfönster för verksamheten. 2003 skrev Peter och Pernilla ”Television” som framfördes av Markus Landgren men missade en finalplats. Två av bolagets låtskrivare skrev låten ”Human frontier” med Neo som blev utslagen i Andra chansen 2010. Ett gäng Starlab-kompositörer låg bakom Bella & Filippas Melodifestivallåt ”Crucified” 2017 men blev utslagen i deltävlingen.
   Så sent som för några veckor sedan fanns Starlab-låten ”We are one” med Frida Öhrn representerad men blev utslagen i Andra chansen.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/6 1987.

FRÅN TEATRAL PLAYBACK TILL DANSANT ROCKGRUPP

EN AV DE RIKTIGT STORA ÖVERRASKNINGARNA på Örebro Rockfestival för två veckor sedan var gruppen Just For Fun. Playbackframträdanden är nu förbi och gruppen presenterade dansant och levande rock av absolut bästa märke.
   Gruppen bildades redan till nyår 1983 men har hela tiden bytt medlemmar med undantag för sångaren, låtskrivaren och ledaren Pete Guzz, som också heter Peter Gustavsson.
   - Det har alltid varit svårt och mycket strul med medlemmar. Folk som satsat på allt annat än gruppen. Men nu tycker jag mig ha funnit rätt manskap. Vi har olika musiksmak, de håller tillbaka mina experimentella idéer och resultatet blir något extra som vi alla kan stå för, säger Peter.
   Namnet Pete Guzz är inget storhetsvansinne utan en skapelse av Peters moster!
   - Det var 1981-82 då jag jobbade som trubadur som hon tyckte att Pete Guzz lät bättre och jag använder också namnet på en singel som jag gav ut mest på skoj.
   På konserten nyligen sjöng Pete uteslutande på engelska, men Peter kan mycket väl tänka sig skriva och sjunga på scenska.
   - Förr var det engelska texter som gällde men egentligen kan man ju svenska bättre. Jag sjunger hellre på svenska men då ställs det högre krav på texterna.
   - Jag skriver musiken först, sedan en engelsk blajtext för att slutligen intensivt arbeta fram en bra svensk text, förklarar han.
   En ny skiva med Just For Fun ligger klar för mixning och eventuell utgivning. Det är ”Rock'n'roll star” som finns både på svenska och engelska.
   Sedan gruppen blev en grupp, lämnade playbackspelningarna bakom sig och utökade med en riktig basist och trummis, Jörgen Karlsson och Peter Damin, har spelningarna ökat i antal.
   I midsommar spelar bandet på Öland och sommaren är fylld av konserter, bland annat en antikärnkraftskonsert mitt i Köpenhamn i början på augusti.
   Just nu befinner sig Peter och Jörgen i London med sin senaste demo i bagaget. Målet är bland annat radiolegenden John Peel och andra kontakter som deras ”skivbolagsdirektör” John Francis stått till hands med.
   - John är bra, han bryr sig om och är mer som en kompis och ska inte bestämma allt själv, avslutar Peter som på några år förvandlat sitt Just For Fun från teatral playbackgrupp till dansant rockgrupp.
   En mycket sund utveckling tycker jag.

/ Håkan

00: #9. RICHARD LINDGREN

RICHARD LINDGREN: A man you can hate (Rootsy, 2008)

DET FINNS FÅ SVENSKA ARTISTER INOM DEN BREDA singer/songwriter-genren som har fångat mig mer än Richard Lindgren. Sedan snart tio år tillbaka har jag dessutom haft honom som nära vän och på ett märkligt sätt har jag klarat av att hålla avstånd mellan kritik/recensioner och det privata på en trygg professionell nivå. Richard äger en härlig produktivitet i sitt skrivande, ger ut skivor kontinuerligt, och är ständigt på väg mot nya mål. Under de senaste tio åren har han skrivit några av mina största favoritlåtar, album har hamnat på mina årsbästalistor men det är inget som sammantaget slår dubbelalbumet ”A man you can hate” när jag försöker sammanfatta Richards skivkarriär.
   Kanske var det än mer spännande att gilla Richard när han för mig fortfarande var en ganska anonym men musikaliskt genial artist från landets sydliga trakter. Mitt avlägsna intresse började redan 2006 på albumet ”Salvation hardcore” när skivan, utgiven på ett mindre skivbolag, hamnade i min recensionshög och jag lyssnade och upptäckte ett enormt låtskrivande, en americanadoftande röst och ett sound som lät varmt och personligt med rotfäste i det starkt melodiösa. Utan att veta någonting om Richard gav jag honom en tredjeplats på den årsbästalistan.
   Lite mer förberedd kunde jag två år senare gilla ”A man you can hate” reservationslöst och fascinerades av det faktum att en relativt okänd skåning hade fått förtroendet och chansen att ge ut ett dubbelalbum med 18 egna låtar och en speltid på 79 minuter. Unika kvalitéer som det året räckte till en andraplats på min årsbästalista. Med en artist som fortfarande var ganska okänd för både mig och övriga musik-Sverige. Jag hade på avstånd fått en riktig favorit.
   De här albumen var inte på något sätt starten på en karriär och jag lärde mig senare att Richard under tidigare år hade varit medlem i flera band, Kettlefish, Brilliant Mistakes och Turtle Step, och inledde sitt skivproducerande redan 1996. Först den självfinansierade ”Richard Lindgren”, fortsatte med ”Outtakes from Baranova St” (1998), ”Postcard from elsewhere” (2003) och ovannämnda ”Salvation hardcore”. Men det var som sagt i stort sett okänt för mig när ”A man you can hate”-skivan, med sin omslagsbild på Richard fotograferad på Cuba Café i Folkets Park Malmö, oannonserat anlände hösten 2008.
   Richard Lindgren är en flitigt arbetande liveartist och många låtar från albumet har han vårdat väl och har blivit stabila hörnstenar i hans liverepertoar. Låtar som ”Back to Brno”, ”Drunk on arrival”, ”From Camden Town to Bleecker Street”, titellåten och den nästan elva minuter långa ”How long?” har verkligen blivit genuina Richard Lindgren-klassiker. När jag nu lyssnade igenom hela det långa albumet igen fick jag ändå nya favoriter, låtar som aldrig har förekommit på de otaliga konserter jag numera har upplevt med skåningen. Därför bad jag Richard, efter modell från samlingsboxen ”Memento”, beskriva låtarna närmare:

Persona Non Grata:
”Tja, skriven vill jag minnas på tåget mellan Wien och Prag 2004 och på nåt märkligt sätt inspirerad av ”Harbor Lights” med Elvis Presley från Sun Records-inspelningar 1954. Den låten skrevs av Hugh Williams, en österrikare egentligen Will Grosz, och texten av irländaren Jimmy Kennedy. Willie Nelson och Bing Crosby har också gjort den.
   Skrev den på tåget som sagt. Persona Non Grata är ju som bekant något av en person som ingen vill ha att göra med, en försmådd älskare som blir dumpad av sin fru och bäste vän men minns bitterljuvt bra stunder. Kommer ihåg att jag drog Nörrenberg (producenten och keyboard-spelaren Magnus Nörrenberg) i öronen för att han skulle skruva upp sitt munspelssolo på max vilket han gjorde. Vi bråkar fortfarande om detta efter tolv långa år, hehe...
   Gruene Hall är en otroligt cool konserthall några mil söder om Austin som jag besökte 1998.”

Trail of Constant Drift:
”Minns bara att den handlar om resandet som nåt sorts självförverkligande och att jag verkligen ville ha Sarah MacDougall till att sjunga på den. Banjon är Svante Sjöblom. Skriven 2008.

Favoritlåt: "Doubt". Albumets sista låt fick jag också återupplivat intresse för nu. Har sett och hört Richard framföra låten live någon enstaka gång men den är ju så läcker, så bitterljuv och så avskalat vacker att den i mina öron låter som en psalm. Till enbart egen akustisk gitarr lägger producent Nörrenberg en fjäderlätt flämtande tramporgel som understryker den djupt ödesmättade känslan.

/ Håkan

Covers: Loggins & Messina

LOGGINS & MESSINA: So fine (Columbia, 1975)

DET FINNS COVERSKIVOR SOM ÄR FANTASTISKT spännande skapelser och det finns coverskivor som är klart mindre intressanta med alltför förutsägbart material. Den amerikanska duon Loggins & Messinas ”So fine” tillhör dessvärre den senare kategorin. Annars hade ju Kenny Loggins och Jim Messina strålande förutsättningar när de av en händelse började jobba ihop som duo 1971. Loggins planerade solodebut utmynnade i första skivan för duon Loggins & Messina.
   Kenny Loggins hade sina första framgångar som låtskrivare, på en Nitty Gritty Dirt Band-skiva, medan Jim Messina var basist i den legendomsusade gruppen Buffalo Springfield från hösten 1967 till maj 1968 då gruppen splittrades. Hösten samma år bildade Messina, då gitarrist, tillsammans med Springfield-kollegan Richie Furay gruppen Poco och där någonstans uppstod fröet till countryrockmusiken.
   Messina lämnade sedan Poco och blev producent på skivbolaget Columbia där han skulle producera Loggins solodebut, en plan som sedan utvecklades till ett duoprojekt så framgångsrikt att Loggins & Messina existerade i fem år. Innan de gick åt varsitt håll för att satsa som soloartister av vilka Loggins har lyckats bäst kommersiellt.
   Loggins & Messina blev aldrig några countryrockprofiler fast jag hade mina ögon och öron åt deras håll några år. Jag blev liksom aldrig ”vän” med deras softa radiovänliga rockmusik som efter fyra studioskivor och en liveplatta resulterade i ett album med enbart covers. Och den snälla profilen blir än mer tydlig när de väljer favoritlåtar för det är verkligen inget vågat urval och versionerna kan knappast kallas varken djärva eller nyskapande. Snarare mjäkiga och oinspirerade.
   Att ännu en gång få höra en urvattnad tolkning av ”My baby left me”, en medioker variant av ”Wake up little Susie”, en helt ospännande version av ”Hello Mary Lou” och ännu en dussinupplaga av ”Hey good lookin'” får mig att tänka på något medelmåttigt dansband.


Side one

"Oh, Lonesome Me" (Don Gibson) – 2:49
1957. Singel med låtskrivaren.
"My Baby Left Me" (Arthur "Big Boy" Crudup) – 2:51
1951. Singel med låtskrivaren.
"Wake Up Little Susie" (Felice and Boudleaux Bryant) – 2:02
1957. Singel med The Everly Brothers.
"I'm Movin' On" (Hank Snow) – 3:45
1950. Singel-b-sida (”With this ring I thee wed”) med Hank Snow (The Singing Ranger) And His Rainbow Ranch Boys. (Originaltiteln ”I'm moving on” skriven av Clarence E Snow)
"Hello Mary Lou" (Gene Pitney) – 2:17
1960. Singel (”Hello Mary Lou goodbye heart”) med Johnny Duncan.
"Hey Good Lookin'" (Hank Williams) – 2:35
1951. Singel med låtskrivaren.

Side two

"Splish Splash" (Bobby Darin/Murray the K) – 2:20
1958. Singel med Bobby Darin. (Murray the K = Murray Kaufman)
"A Lover's Question" (Brook Benton/Jimmy Williams) – 3:21
1958. Singel med Clyde McPhatter.
"You Never Can Tell" (Chuck Berry) – 3:14
1964. Singel med låtskrivaren.
"I Like It Like That" (Chris Kenner) – 3:06
1961. Singel med låtskrivaren.
"So Fine" (Johnny Otis) – 2:37
1955. Singel med The Sheiks.
"Honky Tonk - Part II" (Billy Butler/Bill Doggett/Clifford Scott/Shep Shepherd) – 2:41
1956. Singel med Bill Doggett.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Thomas Pettersson (1987)

Bilder: Anders ErkmanThomas Pettersson 1987, full fart i radiostudion.

THOMAS PETTERSSON ÄR SEDAN NÄSTAN 35 ÅR tillbaka en av mina bästa vänner. Och jag vet exakt vilken dag vi träffades första gången. Det första mötet var givetvis musikrelaterat, mycket logiskt då vi båda har varit djupt musikintresserade sedan många år tillbaka. 12 september 1985 skulle Mats Ronander spela på Prisma i Örebro. I samband med soundcheck sen eftermiddag var press, tv och radio inbjudna för intervjuer. Jag var där, Thomas var där. Min dåvarande nöjeschef på Nerikes Allehanda, Bosse Röhlander, tog hand om Ronander-intervjun, och jag fick en liten improviserad pratstund med Sanne som precis hade spelat in sitt första soloalbum som släpptes senare samma höst.
   Thomas, som gjorde P3-programmet Rockad, var också där för att göra en intervju med Sanne Salomonsen men jag tror det fick vänta till dagen efter på Ronander/Salomonsen-hotellet. När allt snack var över hängde Thomas och jag kvar på Prisma för att invänta kvällens konsert och där och då upptäckte vi hur många artister och grupper vi hade gemensamt i den musikaliska världen.
   Bilderna ovan är tagna 26 februari 1987 men intervjun bygger nog på flera osorterade möten med Thomas under en tid.
   Sedan dess har vi varit på massor av konserter tillsammans, tillbringat en mycket händelserik vecka i London, och många andra oförglömliga tillfällen.
   Thomas flyttade snart till Stockholm, blev fast anställd på tv-sporten, men vi har hållit nära kontakt i alla dessa år. ”Redaktör: Thomas Pettersson” står det ofta i tv-rutan efter sportsändningarna. Mats Ronander på Prisma 1985 var alltså första gemensamma konserten och Billy Bremner på Zum Franziskaner för drygt en månad sedan var den senaste.
   Idag kommenterar Thomas min nästan 33 år gamla intervju:
   - Tyvärr blev det inget Rockad i tv. Dåvarande Radiounderhållningen ville ha mig en sommar men jag blev "stoppad" av Riksradion/Örebro och Radiosporten då jag behövdes till annat. Yrkeslivet hade kunnat ta en annan väg.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/3 1987.

Thomas förenar rockmusik och sport
EN HELT OTRENDIG ROCKAD

GEORGE THOROGOOD, DEN AMERIKANSKE BLUESGITARRISTEN, kan inte på något vis tänka sig att skriva en rocklåt om baseball, sin favoritsport. Men rock'n'roll och sport hör i många andra sammanhang ihop på ett naturligt sätt. I Thomas Petterssons fall är det mycket uppenbart.
   27-årige Thomas har sedan 1982 arbetat på Riksradion i Örebro. Nästan uteslutande med radiosport men gör sedan hösten 1985 ett rockprogram, Rockad, som sänds på lördagskvällar (P3, 21:00) och innehåller traditionell rockmusik med avstickare till både blues och country.
   - Jag spelar den musik jag gillar allra bäst själv, säger Thomas som gör radions mest annorlunda rockprogram. Otrendigt, tidlöst men mycket intressant.
   Thomas har givetvis svårt att begränsa antalet favoritartister men nämner efter moget övervägande Eldkvarn, John Fogerty, Bruce Springsteen, Graham Parker, Elvis Costello och Chuck Berry (”'Johnny B Goode' är världens bästa rocklåt”) som en fingervisning på musik som kan dyka upp i Rockad.
   Thomas är norrlänning, född i Härnösand, började på Radio Västernorrland, fortsatte på DN, Nya Norrland och Sundsvalls Tidning innan han hamnade i Örebro.
   Han har ”alltid” varit intresserad av pop och rock. ”I natt jag drömde” med Hep Stars var första skivan. Thomas hade en vit elplanka under punktiden och har även provat på dragspel(!) och mandolin. Tillverkade och gav ut ett fanzine, ”JAM”, mellan 1977 och 1979.
   - En ganska taskig produkt, layout var lika avlägset som att åka till månen, säger Thomas och skrattar som han ofta gör.
   ”JAM” gavs ut i sex nummer i A4-format och innehöll artiklar om bland annat Dr Feelgood, Eddie & the Hot Rods och Dave Edmunds. Artister som också ligger nära Thomas hjärta även idag.
   Första programmen av Rockad sändes 6 september 1985 och Thomas berättar om hur idén föddes.
   - Det fanns en ledig tid på onsdagar, kl elva i P3. Jag blev tillfrågad och tackade ja innan jag ens hade tänkt tanken färdig om innehåll och inriktning. Men bestämde mig snabbt att spela rockmusik jag gillar och som sällan, eller aldrig, spelas i radion.
   - Då hade jag hög lyssning, bra sändningstid och stor publik. Lördagskvällarna är en besvärligare tid men jag har fortfarande en specialintresserad publik, får många personliga brev och har en underbar kontakt med lyssnarna.
   Det är programplaneraren på Riksradion som bestämmer sändingstid och just nu funderas det över programmets existens efter sommaren.
   - Jag har lagt in om ett nytt programförslag, vill gärna fortsätta om inte tv sätter några käppar i hjulet, säger Thomas som sedan i mars arbetar på Tv-Sporten i Örebro.
   Tv är ett helt nytt media för Thomas men han drömmer redan om Rockad i tv.
   - Det finns mycket intressant rock i tv:s lager, utdrag från filmer med mera. Men det skulle inte blir någon sämre kopia av Nattsudd.
   Säger Thomnas som på lördag i Rockad presenterar Sverige-aktuelle Fats Domino och just nu mest av allt njuter av Springsteen- och Dave Edmunds-låtarna på ”Light of day”-soundtracket.

/ Håkan

00: #10. ROBERT PLANT/ALISON KRAUSS

ROBERT PLANT | ALISON KRAUSS: Raising sand (Rounder/Decca, 2007)

DET ÄR JU OFRÅNKOMLIGT SÅ ATT JAG i mina val av skivor till listan på favoriter bland 00-talets skivor regelbundet måste rannsaka mina minnen, analysera bakgrunden till albumen och rekapitulera mitt förhållande till historien. När det gäller engelsmannen och rocksångaren Robert Plants karriär är den lång och intressant medan den 23 år yngre Alison Krauss musikaliska rötter återfinns i bluegrass och country. Det slår lågmälda gnistor i det här mötet mellan generationer, mellan England och USA, mellan olika genrer och mellan man och kvinna. ”Raising sand” är en sällsynt vacker och genomgående sensationellt välljudande skiva.
   Visst har jag i decennier imponerats av Robert Plants oerhörda röstkapacitet (var det han som uppfann wailandet i rockmusiken?) men möjligen var omgivningen i Led Zeppelin lite för hårdför för mina snälla poppiga öron för att kunna ta honom till mitt hjärta fullt ut där i slutet på 60-talet. Jag var egentligen ingen hängiven beundrare av varken wailande eller Led Zepplins hårda rockmusik. Jag tror inte heavy metal var riktigt uppfunnen då men jag uppfattade det tunga soundet som hårdrock och valde gärna bort det brutalt volymstarka till förmån för snällare popmusik.
   Fel eller rätt går väl att diskutera men jag missade säkert inledningen på en historiskt framgångsrik karriär för Led Zeppelin och har naturligtvis upplevt bandets första skivor igen. Led Zeppelin var en extremt framgångsrik grupp från dag 1 hösten 1968. Turnerade i USA innan första albumet släpptes i januari 1969.. Det jag på avstånd uppfattade som hård rock hade ju andra influenser som både blues och folkmusik och var inte alls lika enkelspårigt volymstark som jag först trodde.
   Nåväl, även jag kom ifatt historien och när bandets fjärde album, som fick titeln med fyra symboler men i vardagligt tal kallas ”Led Zeppelin IV”, släpptes recenserade jag skivan i Nerikes Allehanda 17 november. Var naturligtvis alldeles för upptagen av albumets centrala verk, den nästan (7:55) åtta minuter långa ”Stairway to heaven”, för att ha någon åsikt om hela skivan. Är glad att jag fick uppleva en av rockhistoriens mest klassiska låtar IRL.
   Införskaffade även nästa Zeppelin-skiva, ”Houses of the holy”, men tröttnade sedan ganska snabbt på en grupp som kommersiellt höll på att drabbas av den musikaliska motsvarigheten till elefantsjuka och blev 70-talets definitivt största rockband. Jag hade svårt att uppskatta ett band som höll på att tappa personligheten och jag tror Robert Plant hade liknande funderingar. Ty 1981, ett år efter Led Zeppelins splittring, bildade han bandet Honeydrippers som musikaliskt tittade tillbaka mot 50-talet och Plant ville nu stå med minst två fötter på jorden.
   Zeppelin-gitarristen Jimmy Page fanns med på ett hörn i Honeydrippers och efter några tillfälliga återföreningar med gruppen på 80-talet jobbade Page/Plant nära varandra på 90-talet. Duettskivorna och de båda artisternas soloskivor står pliktskyldigt i skivhyllan utan att ha lämnat några djupare minnen efter sig.
   Alison Krauss karriär, med fiol och en fantastisk röst skivdebuterade hon 1987, var för mig höljt i dunkel när hon 2007 med ett tiotal album bakom sig tämligen överraskande slog följe med rocksångaren Robert Plant för ett album .
   ”Raising sand” är bokstavligen en coverskiva men jag har aldrig, under dessa 13 år, uppfattat skivans innehåll som simpla tolkningar av andras originallåtar. Därtill är producenten T Bone Burnetts urval av låtar så genialt och udda att när jag hörde skivan första gången i oktober 2007 var det i mina öron nyskapande och originellt. Ändå kände jag igen låtskrivarnamn som Gene Clark, Allen Toussaint (under pesudonym), Mel Tillis, Everly Brothers och Tom Waits. (Just idag, när jag skriver det här, blir jag medveten om att Burnetts artistförnamn är T Bone och inte T-Bone. Och får korrigera på ett 30-tal sidor på Håkans Pop...)
   Den etablerade skivproducenten Burnett (Los Lobos, Marshall Crenshaw, Elvis Costello, Roy Orbison, Counting Crows, The Wallflowers, Jackson Browne...) tror jag är nyckeln till skivans fantastiska succé både musikaliskt och kommersiellt. ”Raising sand” är huvudsakligen så smakfullt lågmäld att magin med få instrument, sparsmakade arrangemang och känsliga röster är så tydligt framträdande på varje låt.

Favoritlåt: "Please read the letter". Som jag nämner ovan uppfattade jag hela innehållet på ”Raising sand” som originallåtar jag aldrig tidigare hade hört. Inte ens min favoritlåt, som först fanns på ett nio år gammalt Jimmy Page/Robert Plant-album (”Walking into Clarksdale”), var bekant. En låt som i original är tämligen anonym och anspråkslös och här blommar upp som en formidabel duett. Det sedvanligt avskalade arrangemanget kryddas med Alisons fiol och en slagkraftig refräng som faktiskt kombinerar starka personligheter med en genomgående catchy framtoning.

/ Håkan

Covers: Cyndi Lauper

CYNDI LAUPER: Detour (Sire, 2016)

JAG HAR GENOM ÅREN BETRAKTAT CYNDI LAUPER som en one hit wonder (”Girls just want to have fun”) men jag har bevisligen fel för hon hade under 80-talet ännu fler lika stor hits. Men jag har väl inte följt henne tillräckligt nära för att känna mig minutiöst bekant med hela hennes diskografi. Däremot var det länge sedan hon hade en rejäl hit men minnet av hennes vilda färgstarka hårsvall och impulsiva sångstil har varit omöjligt att förtränga.
   Hon har de senaste decennierna varit en ganska sporadisk skivartist och för några år sedan uppmärksammade jag en annan coverskiva, ”At last” (2003), från hennes högst oregelbundna skivutgivning. Och dagens huvudämne, ”Detour”, är hennes enda album under de senaste tio åren.
   ”At last” hade en viss jazzinfluerad inriktning och på den här coverskivan koncentrerar hon sig ensidigt på countrymusik. ”Detour” är därfär inspelad i Nashville och producerad av Tony Brown, pianisten och producenten som har jobbat med Emmylou Harris som för övrigt duettsjunger en låt här.
   Det är för övrigt en mängd sångare, som exempelvis Vince Gill, Jewel och Alison Kraus, som också förstärker låtarnas karaktär på den här skivan. Och det höjer både spänningen och intresset på ett låtmaterial som jag i sin originalform är kolossalt obekant med. Ursprunget på en majoritet av låtarna här är från 50-talet och tidigt 60-tal, innan jag själv fyllde tio år...
   Det är egentligen bara ”The end of the world” och ”I fall to pieces” som jag, genom senare coverinspelningar, känner till sedan tidigare och i övrigt får jag följaktligen väldigt sporadiska känslor för materialet. Däremot tycker jag, för en gångs skull, att Cyndi Lauper sjunger mer än skriker och ger verkligen innehållet en chans.
   Allra bäst och mest överraskande är avslutningslåten, den Dolly Parton-relaterade lugna låten ”Hard candy Christmas” som har ett jultema som jag funderar på hur det fungerade när den här Cyndi Lauper-coverskivan släpptes i maj 2016.


"Funnel of Love" (Charlie McCoy/Kent Westbury) 3:15
1961. Singel med Wanda Jackson.
"Detour" (featuring Emmylou Harris) (Paul Westmoreland) 2:55
1945. Singel med Jimmy Walker
"Misty Blue" (Bob Montgomery) 3:19
1966. Singel med Wilma Burgess.
"Walkin' After Midnight" (Alan Block/Don Hecht) 2:16
1957. Singel med Patsy Cline.
"Heartaches by the Number" (Harlan Howard) 3:10
1959. Singel med Ray Price.
"The End of the World" (Sylvia Dee/Arthur Kent) 3:12
1962. Singel med Skeeter Davis.
"Night Life" (featuring Willie Nelson) (Walt Breeland/Paul Buskirk/Willie Nelson) 2:58
1960. Singel (”Nite life”) med Paul Buskirk And His Little Men Featuring Hugh Nelson.
"Begging to You" (Marty Robbins) 3:24
1963. Singel med låtskrivaren.
"You're the Reason Our Kids Are Ugly" (featuring Vince Gill) (Lola Jean Dillon/L. E. White) 3:42
1977. Singel med L. E. White And Lola Jean Dillon.
"I Fall to Pieces" (Hank Cochran/Harlan Howard) 3:00
1961. Singel med Patsy Cline.
"I Want to Be a Cowboy's Sweetheart" (featuring Jewel) (Patsy Montana) 3:13
1935. Singel med låtskrivaren.
"Hard Candy Christmas" (featuring Alison Krauss) (Carol Hall) 3:54
1978. Från musikalen ”The Best Little Whorehouse in Texas” med Dolly Parton..

/ Håkan

Februari 2020 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingRichard Lindgren med band på Folk & Rock i Malmö.

FÖRSTA DAGEN PÅ ÅRETS FEBRUARI rapporterade jag på Håkans Pop om en konsert i Malmö sista januari. Det var Richard Lindgren med sitt nya band Grand Jubilee som ställde sig på Folk å Rocks mysiga scen i det centrala Malmö och lät energin i den övervägande rockiga repertoaren dominera på en välfylld klubb.
   Lustigt nog ville ödet att jag på februaris sista dag skulle rapportera om en konsert med Staffan Hellstrand i Örebro. Ensam på scen gav Staffan ett kraftfullt rockigt intryck. Däremellan besökte jag även Stockholm en söndagkväll och kunde då njuta av Billy Bremners Rockpile-rockiga repertoar tillsammans med sitt band Rockfiles.
   Under februari hade jag den sorgliga plikten att ta adjö av en stor svensk artist och en mindre känd saxofonist av engelskt ursprung, Ola Magnell respektive Reg Ward. Jag har klara minnen av båda karriärerna.
   I övrigt fylldes Håkans Pop under februari av fasta kategorier. På 00-listan med mina favoritalbum från det decenniet avslöjades placeringarna 12-15, Chris Difford, Joel Alme, Per Gessle respektive Ron Sexsmith. En onekligen brokig blandning av artister på en lista med i övrigt stor svensk dominans.
   Dubbelintervjuer blev något av tema i min serie med återpublicerade intervjuer. 1986 gjorde jag flera intervjuer med både Örebrogruppen Lifeline (del 2) och Py Bäckman (del 2). I övrigt kunde vi under månaden läsa om mina möten med Big Deal/Magnus Sjögren och Clarence Öfwerman.
   I coverskivornas underbara värld gjorde jag under februari små kortfattade stopp hos Cher, Judy Collins, Paul Carrack och k.d. lang. Det fanns dock inte så många musikaliska höjder att skriva om.

FEBRUARI HÖLL PÅ ATT BLI LIKA händelsefattigt som januari vad gäller nya skivreleaser. Men jag kunde ändå recensera en liveskiva av utmärkt kvalité med Mikael Ramel och hans kompetenta kompband, ”The Bäst Band – lajv 2019”.
   Länge såg det tunt ut med intressanta nya skivor men det blixtrade till några gånger i fredags när månaden höll på att avslutas. Men några veckor innan kunde jag bitvis njuta av Good Harvests nya album ”Dream of June”. En välljudande skiva, fina röster och elegant gitarrspel i det lågmälda soundet. Naturligtvis imponerande men jag, som ofta letar starka melodier, blev lite besviken i det stora hela. Till slut hittade jag ändå några guldkorn, den lite mer elektriska ”Dreams” och ”Loving free” med en vacker cello som krydda.
   Hade nästan glömt bort duon Johnossi, fast jag nämnde namnet för några veckor sedan i texten om Joel Alme, och har lyssnat dåligt på senare skivor. Nya ”Torch//Flame” inleds i full fart på hög volym och det nästan hårdrockiga är inte riktigt min bästa kopp te. Men här finns så småningom låtar som slår an mäktigt och självklart. Titellåtens akustiska profil växer till något mycket melodiskt och vackert. Men allra bäst tycker jag ”Heavens (then we begin)” är, innehåller ett smäktande pianointro som följer med in i låten. Full energi i refrängen och slutligen utvecklas låten till en imponerande femminuterslåt.
   Man ska aldrig räkna med något förväntat när en gammal Wilmer X-medlem blir soloartist. Pelle Ossler... Lika extremt överraskande är kanske inte Stefan Björks solodebut ”Va vet du om det?” men tillräckligt förvånande och går inte alls att jämföra med Wilmer. Stefan har en snäll röst, arrangemangen är ganska lågmälda och i många låtar är soundet så där suggestivt flyktigt och lite svårfångat. När jag levt med skivan några dagar fastnar ändå flera låtar, exempelvis ”CPH” där kärleken och längtan till Köpenhamn berättas så vackert.
   De senaste dagarna har mina öron också ägnat sig åt att lyssna på Eric Palmqwists nya singellåt, "Du och jag mot döden" (se/lyssna nedan), som är en försmak på nästa album, tio låtar som kommer bli en temaskiva om separation och uppbrott, som planeras till hösten. Eric tänker nu satsa mot mer elektrisk rock och intensiteten är tydlig på nya låten som också har en djup härlig popkänsla.   



/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Passagerarna (1986)

JAG HAR FAKTISKT INGET SPECIFIKT MINNE av att jag träffade Clarence Öfwerman och Pelle Alsing hösten 1986 för någon intervju. Därför tror jag att jag fångade deras uttalanden om gruppen Passagerarna och det aktuella debutalbumet vid Py Bäckman-konserten i slutet på oktober i Örebro.
   Redan i slutet på januari 1986 fick jag vid en intervju med Clarence första information om Passagerarnas kommande debutalbum och i december var det alltså dags för release.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/12 1986.

”GRUPPEN ÄR ETT LAGJOBB”

PASSAGERARNA ÄR DET SAMLADE GRUPPNAMNET på kända, svenska rockmusiker som turnerat med allt vad Sverige har att erbjuda av upphöjda rockstjärnor. Inspirerade av det lyckade samarbetet med Johan Lindell, skådespelare och sångare, har gruppen nu fått ett eget liv och spelat in ett eget album.
   Pelle Alsing, trummor, Tommy Cassemar, bas, Micke Jahn, gitarr, Mats Persson, percussion och sång, och Clarence Öfwerman, keyboards, är alla kända kompmusiker.
   De har tillsammans eller i olika konstellationer kompat kända namn som Ulf Lundell, Dan Hylander, Mikael Wiehe, Py Bäckman, Anne-Lie Rydé, Ola Magnell och nu senast Roxette.
   Men det är i gruppen Passagerarna som de fem musikermna har sitt gemensamma hjärta. Där får de utveckla och forma sin rockmusik efter eget huvud. Låtarna på debutalbumet krediteras kollektivet. Clarence förklarar:
   - Jag har skrivit musiken till flertalet låtar. Micke har skrivit några och Mats står för texterna men i studion kommer varje musiker med egna konkreta förslag så det är ett lagjobb.
   Gruppens tog sitt namn efter Johan Lindells tredje album och soundet på ”100 man” påminner om Lindell vars skivor inte direkt varit kommersiella succéer. Är inte Passagerna ett förlustrföretag?
   - Nej, absolut inte, kontrar Clarence. Vi riktar oss till en större publik, mer pop och dansanta toner som förhoppningsvis har en bredare marknad.
   Passagerna är inget hobbyprojekt mellan musikernas ”riktiga” jobb. Det finns en långtidsplan.
   - I maj nästa år planerar vi att turnera och innan dess spela in en ny singel för att sedan åka iväg tillsammans och spela in nästa album utomlands, berättar Pelle som just nu befinner sig i Australien på en tremånaderssemester tillsammans med Clarence.

/ Håkan

00: #11. KENT

KENT: Vapen & ammunition (RCA, 2002)

JAG ÄR NOG 20 ÅR FÖR GAMMAL för att tillhöra de mest fanatiska Kent-anhängarna. Därför var jag onekligen en slow starter i mitten på 90-talet när Kent lämnade startblocken för att inleda en karriär som har varit spikrak mot höjderna, mot upprepade succéer och det accepterade etablissemanget.
   I mina öron var ”Kent” (1995) en helt okej men ordinär debut. På de följande albumen, ”Verkligen” (1996) och ”Isola” (1997), växte visserligen digniteten men förutom några starka singellåtar uppfattade jag skivorna ändå som ganska ojämna. Det var först på ”Hagnesta Hill” (1999) som jag började ta Kent på allvar. Men det skulle ändå dröja ett tag innan jag fastnade för den berömda Kent-magin. Helt oplanerat var det samlingsalbumet ”B-sidor 95-00” som fick mig att ”upptäcka” bandet.
   Det var dagarna före jul 2000 som skivorna hamnade på mitt bord och inledningslåtarna, de nyskrivna ”Chans” och ”Spökstad”, tog mig verkligen med storm. Omedelbart drabbades jag av en konstig nästan febrig tillfredsställelse. Fortsättningen på cd-samlingen var visserligen både ojämn och slarvig men jag hittade mina favoriter även där. Den fantastiska "Verkligen" gjorde mig övertygad om att Kent var det klart mest personliga av alla svenska band.
   Den nästan religiösa upplevelsen fick mig att skriva en krönika i Nerikes Allehanda om hur mitt inledningsvis svaga Kent-intresse hade vänt till något mycket positivt.
   När jag nu till slut tillhörde den stora gruppen av Kent-supporters visade det sig att drygt två år senare, våren 2002, skulle väldigt många av de ursprungliga fanatikerna börja rynka på näsan åt Eskilstunas stoltheter i Kent. Singeln ”Dom andra”, som släpptes i mars, accepterades nog brett men om albumet ”Vapen & ammunition” hörde jag snabbt nedlåtande åsikter om att de hade sålt sig och nu var alldeles för kommersiellt intresserade. Att den etablerade gitarristen Jojje Wadenius medverkar på ett spår (”Sverige”) störde möjligen de genuina fansen något.
   För mig, som var nybliven Kent-fan, var det tvärtom. Jag älskade hitsen och även många av de så kallade mellanlåtarna på albumet och gör det än i dag kan jag konstatera när jag ännu en gång koncentrerat lyssnar genom skivan.
   Vilket gör att ”Vapen & ammunition” är min Kent-favorit överhuvudtaget och distanserar klart övriga 00-skivor med bandet. De andra skivorna med Kent har sina höjdpunkter, ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” (”Du & jag döden”, 2005), ”Columbus” (”Tillbaka till samtiden”, 2007), de långa episka ”Vals för Satan (din vän pessimisten) och ”Det finns inga ord” (”Röd”, 2009), men slår inte ”Vapen & ammunition” som homogen helhet. Dessutom tog bandet under senare delen av 00-decenniet riktning på det elektroniska soundet och det är inte riktigt min kopp té.
   Men jag förstår att det i Kent-kretsar snurrar åsikter åt helt annat håll. När svenska nyhetssajten Gaffa i senaste mellandagarna rankade Kents alla album gav de ”Vapen & ammunition” en blygsam 12:e-placering på en lista av 13... Men när Kent nyligen uppmanade sina följare på Facebook att delta i en stor undersökning om vilken som faktiskt är Kents bästa låt hamnade faktiskt två låtar från ”Vapen & ammunition” på topp tio. En hedrande fjärdeplats för ”Socker” och lite längre ned ”Dom andra”.

Favoritlåt: "Hur jag fick dig att älska mig". Som redan sagts kanske ”Vapen & ammunition” saknar de rejält historiska topparna, fast undersökningen som jag hänvisar till ovan talar ett annat språk, men jag har svårigheter att välja ett enda favoritspår. Men efter moget övervägande väljer jag ”Hur jag fick dig att älska mig”. Den har inte alls singelpotential, som jag under tidigare år hade imponerats av när det gäller Kent, utan har en mer smygande karaktär där den orgelliknande synten sätter temperaturen perfekt. Helt underbara 5:21. Kanske ska jag, eftersom jag inte har nämnt hans namn tidigare, tillägga att Joakim Berg, geniet i Kent, är en av Sveriges bästa låtskrivare och sångare.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.