Blogginlägg

00: #14. PER GESSLE

PER GESSLE: Mazarin (Elevator/Capitol, 2003)

MIN FAVORITLISTA ÖVER 00-TALETS BÄSTA album är, som redan nämnts några gånger, väldigt svenskdominerad men den kategorin tenderar att innehålla en mängd olika typer av artister och/eller musik. Därför kan det ibland vara svårt att hitta någon röd tråd eller gemensam nämnare i mitt urval och kalla den gärna en spretig berg- och dalbana. Hur kan man (jag, alltså) jämföra artister som Freddie Wadling, Lars Winnerbäck, Moneybrother, Rebecka Törnqvist, The Cardigans, Wilmer X, Håkan Hellström, A Camp, Peter LeMarc, EP's Trailer Park och Ebba Forsberg (namn som redan finns med på min 00-lista) med varandra?
   Lägg därtill utländska favoriter som Rolling Stones, Elvis Costello, Neil Young, Ron Sexsmith, Solomon Burke, John Hiatt, Bruce Springsteen, Johnny Cash, The Strokes och Nick Lowe (som också finns med på min 00-lista) och ni förstår att min musiksmak har spännvidd och kan vara en aning tålamodskrävande.
   Och hur kan man i allsin dar sedan rangordna denna extremt brokiga samling? Fråga mig, jag vet. Utan några som helst förutfattade meningar är det bara att gå till sitt hjärta och där känna av hur musiken, oavsett genre, ger positiva signaler och nästan kräver en plats i mitt sinne. På det viset har vissa album genom decennierna fått ett evigt liv i mitt medvetande och därmed hamnat i de oförglömligas skara och i sin tur kvalificerat sig för mina favoritlistor från olika decennier.
   Per Gessle, dagens huvudperson, var på förhand inget givet namn på min 00-lista. Men när jag lusläser mina gamla årsbästalistor och, ännu hellre, lyssnar igen och igen framstår hans ”Mazarin” som ett alldeles föredömligt album med lång hållbarhet. Många kommersiella refränger och tydliga hittendenser som har odödliga kvalitéer.
   Per är en mästare på att skriva utstuderat refrängstarka poplåtar men på ”Mazarin” har han fångat både det melodiskt starka och personliga. Hits utan bäst före-datum, det kanske mest geniala uttrycket i ren popmusik. Små underverk av låtar som har gjort att jag återvänt till ”Mazarin” vid många upprepade tillfällen sedan den släpptes för knappt 17 år sedan i juni 2003.
   Popmusik är ju också tillfälligheternas lekstuga och efter Marie Fredrikssons tragiska cancerbesked i september 2002 växte ”Mazarin”-skivan fram snabbt under hösten/vintern 2002/03. Under några månader uppfattades Roxette-karriären som avslutad och i december gick Gessle in i studion tillsammans med sin producent sedan 16 år tillbaka, Clarence Öfwerman. Christoffer Lundquist var då ny i producentteamet, det var i hans studio The Aerosol Grey Machine i Skånes Vallarum som ”Mazarin” spelades in. Trion skulle därefter bli den fasta konstellation som kom att producera alla skivor som Gessle har varit inblandad i sedan dess, Gyllene Tider, Son Of A Plumber, ytterligare soloskivor och så småningom ett comebackande Roxette.
   Clarence kom in i Per Gessles liv i mitten på 80-talet när det gungade under hans fötter och när solokarriären inte var så självskriven och Roxette uppstod ur ingenting. Clarence har sedan dess varit den musikaliska ryggraden i Gessles alla olika projekt.
   Christoffer har gjort en kometkarriär i Gessles närhet. Först som basist i Brainpool som (samtidigt som Broder Daniel) skrev kontrakt med Gessles förlag tidigt 90-tal. Snabbt hamnade han i skivstudion med Gessle för att sedan bli fast musiker i Roxette, först som basist men fick utökade befogenheter som gitarrist och allmän musikalisk trollkarl. Förmodligen en av nyckelpersonerna som gjorde att ”Mazarin” fick en så smittande melodisk, sprittande glad, snillrikt lekfull och lättsam inriktning.
   Under fem veckor skapades svensk popmusikhistoria varken mer eller mindre. Från låtmaterialet, som Gessle skrev under hela 2002 utan att först ha någon riktning eller ambition med, som han nu fick användning för. Ännu ett bevis för att bra popmusik gärna uppstår ur tillfälligheter och under mindre förplanerade former. Om jag nu vill spetsa till det och ställa Gessles hårt beräknande Roxette-projekt mot hans mer spontana karriär med svenskspråkiga låtar.

Favoritlåt: "Om du bara vill". Det finns givetvis en radda starka låtar på ”Mazarin”, som musikaliskt pendlar mellan vansinnigt klatschiga intron, sha-la-la-refränger George Harrison, en vågad ballad, himmelsk powerpop plus små charmiga lån från Stones och Fleetwood Mac, men jag tycker inledningen på hela albumet imponerar som allra mest.
   Efter den klockrena hitlåten ”Vilket håll du än går” kommer ”Om du bara vill” som kanske har hamnat i skuggan av låten innan men är i form och innehåll minst lika stark med flera delikata detaljer i arrangemanget. Från Öfwermans bokstavligen klockrena pianointro via Lundquists slide och när han drar fingrarna över gitarrsträngarna innan refrängen till Helena Josefsson exemplariska körande som tar över på slutet.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.