Blogginlägg

Bryskt gitarrspel med helt förutsägbart slut

Bilder: Carina ÖsterlingPå både gitarr och piano underhöll Staffan Hellstrand ett så gott som utsålt Växthus.


Monica Moa Andersson inledde konsertkvällen med sina traditionellt formade visor.

STAFFAN HELLSTRAND
MONICA MOA ANDERSSON
Växthuset, Örebro 12 november 2021
Konsertlängd: 19:32-19:58 (MMA, 26 min) och 20:12-20.44/21:02-21:42 (SH, 72 min)
Min plats: Sittande på en stol vid ett bord ca 17 meter från scenen,

VARJE GÅNG JAG HAR UPPLEVT STAFFAN Hellstrand live, vid tidigare sju tillfällen i olika sammanhang, har jag saknat det rejäla överraskningsmomentet men jag har heller aldrig blivit det minsta besviken. På det viset motsvarade hans konsert på ett nästan utsålt Växthuset, inför en handfull fantaster blandade med en konventionell vuxen konsertpublik, på fredagskvällen alla förväntningar och förhoppningar.
   Då var han tillbaka, Staffan. Det har hänt en hel del sedan han sist besökte Örebro och Växthuset i Stadsträdgården. På en av de sista pandemifria kvällarna i slutet på februari förra året gjorde Staffan Hellstrand en gedigen konsertinsats där inför en välfylld konsertlokal då också. Arrangemanget var då menat som startpunkt på en serie konserter i Olle Unenges arrangemang men blev istället den sista på ett bra tag. Därför gick det att betrakta Staffan Hellstrands fredagskonsert som en revansch med förhoppningsvis en positiv framtid i fokus.
   Sedan förra Örebro-besöket har Staffan släppt ett album, en temaskiva som förklaras med titeln ”Mordet i Nürnberg-bryggeriet”, som i korta låtar berättar den anmärkningsvärda historien från 1830-talets Stockholm.
   Fyra låtar från det albumet fick en liten komprimerad del i mitten på första set men konserten blev aldrig någon direkt marknadsföring av den ett år gamla skivan. I sedvanlig ordning bjöd Staffan istället på sina mest kända låtar och lika sedvanligt presenterade han sin repertoar med en distinkt akustisk gitarr och stundtals ett välljudande piano som komp. I konsertens mest intensiva sekvenser var det mycket energi i det bryska gitarrspelet som fick ekot av Neil Young, som för övrigt fyllde år i fredags, att sväva högt.
   Helt ensam på scen kunde Staffan inte gömma sig bakom stora arrangemang eller elektricitet. Han fick närma sig publiken på annat sätt, med några välplacerade mellansnack, förstod att det inte var läge att prata ÖSK, som ramade in den musikaliska menyn perfekt.
   I Staffan Hellstrands långa karriär finns det naturligtvis en uppsjö av låtar att välja på, ”jag har varit obehagligt produktiv” nämnde han vid ett tillfälle, som skulle toppa vilken konsert som helst. Men det blev till slut en ganska förväntad låtlista, som han lite anspråkslöst hade präntat ned på på ett A4 (se nedan), med ett helt förutsägbart slut. Staffan hade inte ens brytt sig om att skriva ned titeln på sin mest kända låt, ”Lilla gågel blå”, som blev den naturliga finalen inför en redan tillfredsställd publik.
   Underhållningsvärdet var för övrigt högt redan från start när Monica Moa Andersson från Gullspång satte sig vid pianot och med en smått komisk ådra i presentation och mellansnack lockade till många skratt och positiva känslor. Musikaliskt bjöd hon på en tidlös mix av traditionellt formade visor från egen penna. När hon i sista låten ställde sig upp, tog tag i gitarren och framförde en allsångsdoftande avslutning på sitt framträdande var det ganska personligt och befriande. Då sjöng hon en låt om oktober som omedvetet satte sig i allas huvuden och fick den professionella rocksångerskan bakom min rygg att spontant sjunga med.

Staffan Hellstrands låtar:

Den första snön
Hela vägen hem
Decemberblommor
När våren går på vallen
I Stockholm är jag fri
Jag bara frågar
En kätting och en påk
Berätta för mig om havet
Du går aldrig ensam

Paus

Kromad, svart
Hungrig väg
Bilder av dig
Klockan slår 7 i Sofia
Fel sida av vägen
Romeo i Stocksund
Precis som du är
Spelmannen
Fanfar

Extralåt
Lilla fågel blå



/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.